Tidigare i veckan presenterade finansminister Anders Borg budgetpropositionen för 2013 inför Nationalekonomiska Föreningen. En fråga han ägnade ovanligt mycket tid och energi åt var den offentliga sektorns strukturella sparande, dvs det finansiella sparandet som andel av BNP men rensat för automatiska konjunktureffekter.

Utgångspunkten var förstås att oppositionen har angripit regeringen för att nu föra en alltför expansiv politik. Borg menade dock att det strukutrella sparandet enligt budgeten ökar från 0,2 till 0,3 procent av BNP nästa år och att ett högre sparande inte kan försvaras när BNP-gapet är kraftigt negativt.

Även om jag förhåller mig skeptisk till om det ”strukturella sparandet” kan mätas på ett meningsfullt sätt, tycker jag att det är lätt att instämma i Borgs argumentation. Oppositionens kritik verkar därför lika missriktad som finansministerns analys tidigare år. Låt oss t ex jämföra med synen på det strukturella sparandet för ett år sedan.

Tabellen nedan visar regeringens bedömning av konjunkturläget och det strukturella sparandet i budgetpropositionerna för 2012 respektive 2013. För ett år sedan var bedömningen att BNP-gapet skulle försämras från -2,2 procent 2011 till -3,6 procent 2012, dvs att lågkonjunkturen skulle fördjupas ganska påtagligt. Ändå planerade man att låta det strukturella sparandet öka från 1,5 procent till 2,0 procent av BNP. Planen var alltså att föra en stram finanspolitik i år, oavsett om man mäter stramheten i förändringstermer (ökat sparande från 1,5 till 2,0) eller i nivå (2,0 är högre än genomsnittsnivån 1,0 som följer av överskottsmålet). Utifrån samma resonemang kan man också ifrågasätta det kloka i att låta det strukturella sparandet öka påtagligt under 2009 när konjunkturläget var som svagast.

I grunden är jag som sagt skeptisk till att lägga en alltför stor vikt vid den här sortens resonemang, dels eftersom det strukturella sparandet är svårt att skatta i data, dels eftersom detaljer i finanspolitikens utformning ofta är viktigare än budgetsaldot. Min bedömning är ändå att oppositionen bör backa ett steg i den här debatten och inrikta sin argumentation mot Borg 2011 snarare än Borg 2012.