Hur ska vi finansiera utbyggnaden av försvaret?

Alla är idag överens om att Sverige har försummat landets militära och civila beredskap. Enigheten är dock mindre om hur upprustningen ska finansieras. Detta inlägg diskuterar vilka olika metoder som regeringen kan använda sig av och vad vi kan lära av tidigare liknande hastiga försvarsutgiftsökningar.

De fyra sätten att finansiera upprustning
I princip finns fyra sätt som regeringar kan finansiera upprustning: skatter, lån, utgiftsomprioritering och sedelpress. Samtliga fyra strategier har för- och nackdelar och de har alla använts förut av Sverige och andra europeiska länder. Vilken metod som fungerar bäst är alltid inte lätt att slå fast, utan beror på flera faktorer inklusive landets och omvärldens aktuella ekonomiska och politiska situation.

Skattehöjningar är ett flexibelt sätt för regeringar att få intäkter och bördorna delas ofta av många. Men det kan vara svårt att få politisk stöd för kraftiga skattehöjningar eftersom de skapar undanträngningseffekter, som kan skada tillväxten, och ofta oplanerade omfördelningseffekter.

Belåning har fördelen att dagens skatter inte behöver ändras och att stora belopp kan uppbringas på kort tid. Dock kommer lånen leda till högre framtida skatter, vilket påverkar framtida generationers disponibla inkomster och ekonomiska tillväxt. Dessutom krävs att låntagarens finanser är ordnade samt att det finns långivare antingen inhemskt eller i andra länder.

Att omprioritera bland redan existerande utgifter kan vara effektivt särskilt i ekonomier med redan höga skatter och offentlig inkomstnivå, och där vissa utgifter kanske rentav skulle må bra av att bantas lite. Nackdelen är omprioriteringar lätt ger upphov till politiska spänningar pga motstånd från nedprioriterade grupper.

Sedelpressfinansiering, dvs att trycka nya pengar eller finansiera reserver med nollränta, är en klassisk metod att ge regeringar köpkraft, men den är mindre vanlig idag. Metoden kan ge kortsiktig köpkraft i form av en lätt inflationsbeskattning av hela ekonomin, men om den överanvänds kan följderna bli en okontrollerad, stigande inflation.

Några historiska erfarenheter
En klassisk ekonomisk-historisk analys av upprustningsfinansiering gjordes av den amerikanske ekonom-historikern Charles Kindleberger gällande första världskrigets finansiering i Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Kindleberger visade bland annat hur ländernas strategier påverkade såväl krigsutfall som efterkrigskonjunkturen. Lite stiliserat brukar man säga att Frankrike tog lån (eftersom folket inte ville finansiera kriget), Storbritannien höjde skatterna och Tyskland tryckte pengar (i avsaknad av ett utvecklat skattesystem). I USA användes framför allt belåning för att finanisera kriget även om även skatterna höjdes kraftigt.

Konsekvenserna av Tysklands sedelpressfinansiering är välkända: den lade grunden till hyperinflationen. Fransmännens lånepolitik skapade problem efter kriget då skulderna skulle betalas tillbaka, vilket till viss del betalades med nytryckta pengar vilket i sin tur skapade hög inflation. Britternas skattehöjningar var dramatiska, och en klassisk studie av Peacock och Wiseman visade hur skattetrycket steg markant under världskrigen, från låga nivåer runt 10% av BNP 1910 till påfallande höga nivåer kring 40% av BNP på 40-talet. Särskilt noterbart är att krigsskatterna ofta presenteras som ”temporära”, precis som Sveriges värnskatt på 90-talet, men likt värnskatten permanentades de nästan alltid. En slutsats är att politiker sällan verkar kunna hålla löften om tillfälliga skattehöjningar.

I Sverige under andra världskriget skedde en dramatisk upprustning. Vi hade försummat försvaret i decennier, även efter första världskriget. Krigsutbrottet 1939 innebar ett uppvaknande och försvarsutgifterna höjdes kraftigt till runt tio procent av BNP per år under hela kriget (och låg kvar på 3-4 procent av BNP under hela 1950- och 60-talen). Merparten av Sveriges utgiftsexpansion under kriget finansierades av statlig upplåning, de sk försvarslånen. På sex år närapå tredubblades statsskuldens andel av BNP, från 22% 1938 till 62% 1945. Skattetrycket steg också kraftigt men på relativt låga nivåer: från 12% 1938 till 18% 1945.

Hur bör Sverige finansiera sin upprustning idag?
Frågan om vilken metod den svenska regeringen bör välja för att finansiera de kommande årens upprustning är inte särskilt enkel. Det beror delvis på hur stora utgifter som krävs. Men här följer några tentativa slutsatser baserade på av de historiska erfarenheterna och dagens finanspolitiska situation.

  1. Skattehöjningar bör undvikas. Sverige ligger idag högt i skattenivå, både historiskt och internationellt. Skattetrycket är 43%, vilket är drygt tre gånger högre än nivån 1939 och nästan högst i världen. Marginalskatten på arbete är runt 40% för lågavlönade och 65% för högavlönade när arbetsgivaravgiften räknas in (den är ren skatt för löner över 30 tusen i månaden och delvis skatt därunder). Detta antyder att kostnaderna för ytterligare skattehöjningar är relativt höga i Sverige. Det finns förstås utrymme att ändra mixen av skatter, dvs höja vissa och samtidigt sänka andra, men att höja hela nivån för att finanisera ökade försvarsutgifter bör undvikas. När finansminister Damberg talar om ”bredskapsskatt” finns därför fog för viss skepsis och undran hur detta ska ske exakt.
  2. Ökad statlig upplåning blir oundviklig, men den får inte skena iväg. Det svenska militära och civila försvaret är i stort behov av upprustning och detta kommer att kräva långt mer än de 2% av BNP som riksdagspartierna idag talar om. Sveriges egen ekonomiska historia visar att det krävdes utgifter på 10% av BNP under 40-talet och 3-4% efterföljande decennier för att bygga upp vår försvarsförmåga. Kortsiktigt är det enbart statlig upplåning som kan uppbringa sådana utgiftsnivåer. En fördel med ”försvarslån” är också att de är lättare att öronmärka för särskilda utgifter än vad skatter är. Sveriges statsskuld ligger idag tack vare det finanspolitiska ramverket på rimliga nivåer, drygt 30% av nettonationalprodukten (25% av BNP, men den nämnaren är problematisk att använda eftersom den inkluderar kapitalförslitning vilken egentligen inte är någon riktig inkomst). Dock bör inte glömmas att även kommunerna är belånade, och hela den svenska offentliga skuldsättningen är nästan 50% av NNP (40% av BNP). Med andra ord behöver nog staten låna för att finansiera en kraftig upprustning, men helst inte mer än kanske 10-20 procent av NNP/BNP. En kraftig låneexpansion riskerar skapa en framtida skuldfälla och farlig exponering mot finanskriser.
  3. Omprioritering av befintliga utgifter blir också nödvändigt. Alltsedan Coronakrisen har regeringen talat om ”uppoffringar”, vilket är en högst rimlig hållning i tider när de ekonomiska ramarna krymper. Om vi utesluter skattehöjningar (och sedeltryckning) för att finansiera upprustningen så återstår lån, vilka inte får bli för stora, och omprioritering av befintliga utgifter. Den sista posten innebär att områden ställs mot områden, vilket skapar politiska motsättningar.

    Finns några lågt hängande frukter för regeringen att hämta pengar från? En ursvår fråga och det finns förmodligen många förslag bland läsarna. Noteras bör dock att endast realtivt stora budgetposter bör komma i fråga för att ha någon budgeteffekt. Att avskaffa ROT-avdraget (ca 12 mdr) vore ett steg på vägen. Det infördes som ett tillfälligt konjunkturstöd på 90-talet men är idag inte mer än ett rent industristöd. Ett annat förslag är att ta från biståndsbudgeten (ca 50 mdr). Sverige ligger idag skyhögt över andra länder i budgetanslag till internationellt bistånd till följd av låsningen till 1% av BNP. Denna låsning inneburit att biståndsanslaget hela tiden ökat oavsett om det funnits meningsfull användning för pengarna. Frågan om biståndet är såklart svår och känslig. Otaliga utredningar och forskningsprojekt har undersökt om biståndet överhuvudtaget gör någon nytta. Alla vill hjälpa världens fattiga men hur det ska ske vet vi inte riktigt. Biståndsexperter brukar medge att en stor del av biståndspengarna används mycket dåligt. Och detta verkar även vissa akademiker och socialdemokrater anse. Per Molanders jämlikhetskommission 2020 finansierade exempelvis sitt ambitiösa jämlikhetspaket med att minska biståndsbudgeten en tredjedel (dock även efter ett sådant ingrepp skulle Sverige ligga högt över de andra OECD-ländernas biståndsutgifter på 0,3-0,5% av BNP). Dagens S-regering verkar också anse att biståndsbudgeten är för stor eftersom den finansierar ukrainaflyktingarna med biståndsbudgeten. Det finns säkert fler statliga utgiftsområden som kan omprioriteras så att vi kan finansiera de kommande årens kraftigt ökade försvarskostnader.

Comments

  1. Roger Pyddoke says:

    Flera förslag till omprioritering: En stor post som kan omprioriteras är de planerade investeringarna i järnvägar som är samhällsekonomiskt mycket olönsamma som nyligen beskrivits här på Ekonomistas. Till det kan läggas olika slags subventioner av koldioxidalstrande aktiviteter (t.ex. sänkta bränsleskatter) och andra ineffektiva stöd. I den mån som stöden är fördelningspolitiskt motiverade kan stöden till höginkomsttagare strykas.

  2. Vi i Medborgerlig Samling vill lägga ner 60 myndigheter, bland annat SIDA och Migrationsverket. Enbart där hittar man omkring 70 miljarder i besparingar. Vi önskar se ett försvar som kostar 2,5 procent av BNP.

    Sverige satsade annars 5 procent eller mer på försvaret under 1950-talet och 4 procent under 1960-talet. Nedrustningen till omkring 3 procent av BNP började kring 1970, och sedan gled det ner mot ynkliga 2,5 procent av BNP kring 1990.

    4 procent av BNP räckte till ett väl rustat värnpliktsförsvar, med 3 procent räckte det inte till tillräcklig materielanskaffning. Skillnaden idag mellan 3 och 4 procent är 50 miljarder kronor för materiel extra.

    Personligen önskar jag att vi ökar till minst 4 procent av BNP på lång sikt och gärnar rampar upp till 6-7 procent så fort försvaret kan absorbera pengarna medan vi köper in 5-600 stridsflygplan, sisådär 1000 Archer haubitsar, 1000 stridsvagnar, 20 ubåtar, inte 2 eller 4, 20-30 ytfartyg, köper åter logement och övningsområden. Återinförd värnplikt för män om 12-18 månader, frivilligt för kvinnor. 12 månader, 18 för värnpliktiga officerare.

    MEDs ekonomiska politik tar ner skattetrycket med 7-8 procentenheter. Sedan önskar vi till större delen privatisera vården, inklusive lägga ner landstingen, något som minskar skattetrycket med säkert 3-4 procent ytterligare, kanske lite mer. Så med vår politik blir det över 12-14 procent av BNP, inklusive finansieringen av försvaret till 2,5 procent av BNP vill jag minnas.

    Jag själv, inte MEDs linje, är att vi radikalt minskar antalet myndigheter ytterligare, lägger ner skolan som offentlig angelägenhet (se min bok Befriad utbildning) ger bort högskolorna enligt hur man privatiserade industrier i Östeuropa efter murens fall, avskaffar familjepolitiken, avskaffar garantipensionen, sänker socialbidragsnormen till 1/3 av vad fattigpensionärer har att leva på, utan att några pengar eller boyta utgår för barn. Barn är föräldrarnas ansvar, inte statens eller kommunernas, annat än i fall av vanvård.

    Erik Lidström (kandiderar till riksdagen för MED).

    • Michael Hellner says:

      Jag ser att du tänker dig ett försvar som snarare är dimensionerat för att invadera Ryssland än att försvara sig mot det.😀 En tredjedel av det du föreslår skulle nog räcka långt, särskilt om vi inte står helt ensamma.

      • fredtorssander says:

        Historiskt sett har rustnings- och krigs-keynesianism visat sig vara en väl fungerande modell för att rädda världsekonomin ur långa depressioner orsakade av rentiär-kapitalism. MED skulle säkert kunna hitta förebilder att peka på. Som den tyska flottkapprustningen som avbröt den ”långa depressionen” i slutet av 1800-talet och sedan utvidgades till det första världskrigets enastående ekonomiska framsteg. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2018/09/05/tyskland-1889-den-forsta-welfare-warfare-staten/

      • Sverige stod ungefär lika naket som idag 1914. Sedan upprustade vi massivt under första världskriget. Därefter skulle det ”aldrig mer bli krig”, så Sverige lade ner hälften av ett redan undermåligt försvar 1925. Sedan började Sverige ”upprusta” 1936 till ynka 1,5 procent av BNP.

        Sedan ockuperade Sovjet Baltikum, Sovjet anföll Finland och Tyskland ockuperade Norge och Danmark. 1940 ökades försvarsutgifterna till över 20 procent av BNP. Omkring 1950 var Sverige redo att möta hotet från andra världskriget, över tio år för sent. Därefter låg försvarsutgifterna på omkring 5 procent under 1950-talet och 4 procent under 1960-talet.

        Problemet är att det tar omkring 10 år för ett större land att rusta sig till tänderna så att det likt Tyskland kan starta ett storkrig. Sedan tar det baserat på svensk historia ungefär 10 år för Sverige att under enorma uppoffringar göra sig redo för hotet från detta krig som startade 10 år tidigare.

        Sverige hade enorm tur 1939-40 att vi inte blev anfallna i Kiruna av de allierade för att förstöra Kirunagruvan, och inte blev anfallna av Tyskland 1940-44. Bara ren flax.

        Så ett starkt försvar är inte för att möta ett hot som skulle existera nu, utan för att möta ett hot som kan existera om 10 år.

        /Erik

  3. jörgen appelgren says:

    Om vi håller oss till riksdagens beslut om försvarsutgifter på 2 procent av BNP, sannolikt till 2028 så känns det inte så dramatiskt som de historiska jämförelserna ger vid handen. Det handlar om 40 mdr på sex år, ca 7 mdr extra varje år. Lägg till ett par mdr till det civila försvaret så kanske det handlar om 9 mdr. Med ett reformutrymme på ca 20 mdr varje år bör det kunna hanteras i det vanliga riksdagsarbetet. Men det kräver ju att andra satsning får stå tillbaka, prioriteringar således. Jobbig grej!

  4. Andreas says:

    Hej,

    Du hävdar att skattehöjningar kan skada tillväxten. Vad finns det för empiriska belägg för detta påstående? Det verkar knappast finnas någon konsensus bland nationalekonomer om att detta är fallet.

    • Enligt en översiktsartikel av Andreas Bergh och Magnus Henrekson:
      ”The most recent studies find a significant negative correlation: an increase in government size by 10 percentage points is associated with a 0.5% to 1% lower annual growth rate.”
      https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-6419.2011.00697.x

      Så om Sverige skulle återgå till det skattetryck vi hade innan staten började växa, om 5-6 procent av BNP, så skulle vi sänka skattetrycket med 36-37 procentenheter. Tillväxten skulle då långsiktigt ungefär bli mellan 1,8 och 3,6 procent högre per capita.

      5-6 procent av BNP var där vi låg på 1800-talet. Efter Tullstriden 1887, när de konservativa besegrade de klassiska liberalerna, så ökade skattetrycket gradvis (fast samtidigt exponentiellt) till 7 procent år 1900, 12-13 procent under Per Albin Hansson på 1930-talet, 21 procent 1950, 35 procent i mitten av 1960-talet, för att maxa ut kring 50 procent i början av 1970-talet (enligt ett äldre svenskt sätt att räkna).

      Tanzi och Schuknecht skriver i sin bok Public Spending in the 20th Century:
      A leading French economist of the time, Paul Leroy-Beaulieu (1888), addressing the question of the proper share of taxes in the economy, suggested that a share of 5–6 percent was moderate while a share beyond 12 percent had to be considered ‘exorbitant’ and would damage the growth prospects of an economy.

      Ett försvar som tar 4 procent av BNP ger oss nog kanske ett skattetryck om 8 procent av BNP.

      Skulle regleringarna radikalt kapas visar andra studier att det kan ge ytterligare 2 procent tillväxt per BNP. Dawson och Seater för USA:

      Klicka för att komma åt regulationandgrowth.pdf

      Om man kan lägga ihop dessa siffror är kanske tveksamt. Ett lågskatte-Sverige med få regleringar som växer med mellan 5 och 8 procent per år skulle snabbt bli världens med råge rikaste land. Hur mycket rikare än alla andra länder en industrination kan bli vore förstås intressant att ta reda på.

      Erik

      • Andreas says:

        Det går inte att dra några kausala slutsatser från studien av Bergh och Henrekson:

        ”We discuss efforts to make sense of this correlation, and note several pitfalls involved in giving it a causal interpretation.”

        ”although there is close to a consensus on the sign of the correlation, there is also consensus on the fact that causality is very hard to establish with certainty using the method of instrumental variable estimation – or any other method currently available. In fact, it is close to conceptually meaningless to discuss a causal effect from an aggregate such as government size on economic growth. Thus, scholars like Kneller et al. (1999) and Bassanini et al. (2001) have in our view rightly concluded it is more fruitful to analyse separately the mechanisms through which different taxes and expenditure affect growth. Not all taxes are equally harmful, and some studies identify public spending on education and public investment to be positively related to growth.”

        Government Size and Economic Growth: A Review of International Literature:
        ”The study, therefore, concludes that the causal relationship between government size and economic growth is far from being clear-cut”

        Does Government Size Affect Per-Capita Income Growth? A Hierarchical Meta-Regression Analysis:
        ”We argue that the negative relationship between government size and economic growth in developed countries may reflect endogeneity bias.”

      • Jag själv är kanske mer övertygad då. Rent logiskt är det enkelt. En marknadsekonomi är ett komplext adaptivt system. Med rätt lagar får vi ”den osynliga handen” där ekonomin växer genom en evolutionär process. De tre grundläggande reglerna är de David Hume beskrev i A Treatise of Human Nature. Ur något jag skriver på själv:

        David Hume {Hume, 1740, #28203\, Book 3, Part 2, Section 6\} concluded that three basic conditions are necessary for us to be able to peacefully collaborate with thousands or millions of people who are unknown to us. In his words, they are first of all the stability of possession, that property rights are protected, that we can be certain that no one will steal or confiscate what is ours. Secondly, its transference by consent, that we can freely buy and sell goods and services. Thirdly, the performance of promises, that we can freely enter into contracts and that we can be certain that such contracts will be honored. The third rule also entails an obligation to compensate people for any harm we may cause them.

        De delar av ekonomin som staten handhar själv deltar inte i denna evolutionära process. De är i bästa fall ”frusna i tiden”, bortsett från att offentlig sektor ibland kan härma beteenden från marknaden.

        De områden som regleras av staten vadar i statlig sirap. Beroende på hur hårda regleringarna är så så kan de vara ganska fria eller i princip frusna.

        Om under laissez-faire, som Sverige 1886, skattetrycket är 5-6 procent, och vi antar att regleringarna totalt verkar som om 5-6 procent till av ekonomin inte kan delta i marknadsprocessen får vi att den andel av samhället som kan växa och utvecklas blir 88-90 procent.

        Med ett skattetryck om säg 50 procent, och regleringar som i praktiken snärjer in hälften av resten så kan endast 25 procent av ekonomin delta i den evolutionära processen. 75 procent av ekonomin kan hjälpligt efterapa vad som händer i de 25 procent som är fria.

        Så, om tillväxen i snitt är 2 procent nu så kan man förvänta sig ungefär 75/12 = 6 gånger högre tillväxt, 12 procent under laissez-faire. Detta är inte möjligt i en mogen ekonomi, men effekterna skulle ändå vara enorma av en kraftigt reducerad stat.

        Den som inte tror mig vet nog ändå vad som skulle hända ifall det offentliga såg till att vi alla har mat för dagen. Idag är det ingen som är ansvarig för det, och vi har ett överflöd. Om staten tar över helt så dör vi alla av svält istället. I Sovjet gick de inte så långt, för bönderna tilläts bland annat små privata odlingar. Dessa 1,5 procent av jordbruksarealen gav omkring 1/3 av maten efter kriget.

        I det mindre kan man föreställa sig vad som skulle hända ifall staten tog över alla restauranger, hamburgerbarer, pizzerior och korvkiosker i Sverige och förbjöd all annan verksamhet på området.

      • Andreas says:

        Jag tänker inte kommentera allt du skrivit då jag inte finner det särskilt seriöst. Men jag kan säga detta: Rent logiskt är det komplicerat, inte enkelt. Och det är oseriöst att satsa på att skattekvot på max 6 %.
        Kuwait, Irak, Saudiarabien, Nigera, Oman och Qatar är de enda länderna som ligger på den nivån.

        Det är som sagt långt ifrån självklart hur skatterna påverkar tillväxten. Här kan du se en undersökning
        från IGM Experts Panel där hälften av de som svarat var osäkra på om en sänkning av
        inkomstskatten i USA skulle leda till högre BNP:

        https://www.igmchicago.org/surveys/laffer-curve/

      • Andreas, vad jag skrev hade två delar. För det första, att ifall skattetrycket återgick till där det en gång låg under århundraden, 5-6 procent av BNP, och regleringarna till dit Gripenstedt och andra hade tagit ner dem 1870, så skulle svensk ekonomi växa som en raket. Detta även om skattetrycket togs ner till där det låg under Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering, på 12-13 procent av BNP.

        För det andra, huruvida det är politiskt möjligt att sänka skatterna i Sverige. Troligen inte. Att ens sänka skattetrycket från 43 till under säg 40 procent är nog nästan lika svårt som att ta ner det till 20 procent av BNP. Inget parti i riskdagen förespråkar ju några skattesänkningar alls i princip.

        Men samtidigt lider vi i Sverige av den fiskala illusionen. De flesta tror att det sker omfördelning av stor betydelse. Under 1990-talet var dock den andel som gick till de 40 procent med de lägsta inkomsterna mellan 1 och 3 procent av BNP i industrialiserade länder, 2,5 procent i Sverige. Nu har vi fått en stor andel nyanlända som tar emot bidrag, men principen är ungefär densamma.

        Alltså, skulle all rundgång upphöra, beträffande både tjänster och bidrag, så är vi nere på högst omkring 10 procent skattetryck.

        Sedan är de rika och de fattiga i stort sett samma personer, men under olika faser av sina liv. De 20 procent fattigaste är endast en statistisk kategori och vi människor vandrar mellan statistiska kategorier.

        Erik

  5. empiri says:

    ”Alla är idag överens om att …”

    Nej, det stämmer inte. Det är en värderingsfråga om försvaret ska upprustas eller inte. Vill du säga något i den frågan så ge argument.

    ”Det svenska militära och civila försvaret är i stort behov av upprustning”

    Många områden är i stort behov av satsningar. Det är även oklart om svensk upprustning skulle ge stor nytta, dels eftersom Sverige mestadels är omringat av EU-länder och NATO-länder som själva upprustar (vi får nyttan av deras upprustning gratis) och dels eftersom Rysslands är försvagat av sitt angreppskrig mot Ukraina (vi får nyttan av den försvagningen gratis).

    ”Otaliga utredningar och forskningsprojekt har undersökt om biståndet överhuvudtaget gör någon nytta. Alla vill hjälpa världens fattiga men hur det ska ske vet vi inte riktigt. Biståndsexperter brukar medge att en stor del av biståndspengarna används mycket dåligt.”

    Ställ samma kritiska frågor konsekvent: Vilka belägg har du för att upprustning idag skulle göra nytta? Hur stor nytta? Baserat på vilka ekonomiska studier? Finns en risk att en stor del av upprustningspengarna används mycket dåligt?

    Du verkar när det kommer till just försvarssatsningar sänka kraven på empiri och ekonomisk analys. Varför?

    Här är en utmaning: ge evidens för att X miljarder till upprustning av svenskt försvar ger mer mänsklig nytta (i DALY, QALY, räddade liv eller något annat hälso-/välfärdsmått) än om samma X satsas på anti-malariainsatser. Malaria dödar nästan en halv miljon människor varje år, de allra flesta i fattiga länder.

    • fredtorssander says:

      Idag skulle det kunna vara ganska enkelt att ställa upp med livsmedels-bistånd som med säkerhet skulle komma till direkt livsavgörande nytta. Till ett land som Sverige dessutom redan tidigare lagt ner enorma militära resurser på: Afghanistan, utan påtagligt positivt resultat?. Men det är faktiskt inte självklart att ekonomi eller ens politik styrs enligt något mål av typen största möjliga nytta åt största möjliga antal. Snarare prioriteras de som kallas alla i ”Alla är idag överens om att …” eller med ett annat exempel. Dem som räknades in bland ”we” i Madeleine Albrights berömda intervjusvar We think it was worth it. Om halvmiljonen avlidna irakiska barn genom sanktionerna.
      Och i denna verklighet kan man kanske inte kräva av ekonomer eller den ekonomiska vetenskapen att denna skall fungera på något annat sätt. SvD:s ledare skriver i ”Följden av det som sägs” https://www.svd.se/a/Wjw8ML/foljden-av-det-som-sags att även en anpassning till jordens fysiska begränsningar innebär ”kommandon och tvång under vetenskapens rön.”

  6. Mats Sterner says:

    Det finns ett femte sätt att finansiera utbyggnaden av försvaret.

    Om det finns lediga resurser i ekonomin, vilket är fallet i dag med all arbetslöshet och lågt kapitalutnyttjande, kan aktivitetsnivån varaktigt höjas när de offentliga utgifterna ökas utan de kända problemen med inflationseffekten. Ekonomin genererar helt enkelt mer arbetstillfällen och hushållens inkomster från arbete och från kapital, genom statliga räntebetalningar för finansieringen av de högre utgifterna.

    Det är viktigt att ökningen av utgifterna och belåningen går till till rätt saker som tex R&D, teknologi, övrigt humankapital samt relevant utrustning och infrastruktur osv. Inslaget av regionalpolitik bör begränsas.

    En annan sak som har stor betydelse här men även i andra sammanhang är om finansieringen sker i SEK eller i andra valutor. Så länge som finansieringen sker i SEK tillfaller avkastningen svenska hushåll och risken för ”skuldfällan” minskar mot noll.

Lämna ett svar till jörgen appelgren Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: