Fler studenter via bidrag eller anslag?

Regeringen meddelade nyligen att den avser höja bidragsdelen i studiemedlet med 300 kronor per månad. Även om det är trevligt för studenter att bidragsdelen höjs måste man ställa frågan om detta är bästa sättet att få fler att kunna studera, regeringens uttalade syfte med höjningen. En annan möjlighet är att till exempel öka anslagen till högskolans undervisning. Som vore det en tanke släppte David Deming (Harvard) och Chris Walters (Berkeley) i dagarna en studie (gratisversion) som tyder på att mer pengar till högskolan är att föredra framför höjda studiebidrag.

Det är inte alls självklart att mer resurser till högskolan leder till att fler studerar och slutför sina studier; kanske försvinner resurserna in i ett byråkratiskt hål, kanske går de till omotiverade löneökningar bland de anställda. Om så är fallet kan det vara mer effektivt att öka efterfrågan på högre utbildning genom att ge pengarna till studenterna snarare än till universitet och högskolor. Å andra sidan kan resurserna användas till mer lärarledd undervisning, mindre grupper och ett bredare kursutbud, vilket kan göra det mer attraktivt att söka sig till den högre utbildningen och till att fler lyckas med studierna.

I en värld med oändliga resurser måste man inte välja mellan åtgärder, men i den verkliga världen är det viktigt att veta var resurserna gör störst nytta. Deming och Walters försöker göra att just detta genom att utnyttja variation i hur mycket medel som amerikanska delstater ger till universiteten. Mer precist använder de att olika universitet av historiska skäl är mer eller mindre beroende av delstatlig finansiering varför generella förändringar i de offentliga anslagen inte påverkar alla lika.

I den amerikanska kontexten kan universiteten hantera minskade anslag antingen genom att höja studieavgifter eller genom att skära ner på kostnaderna. För att separera dessa effekter så använder sig Deming och Walters av lagstiftade begränsningar i hur universiteten kan ändra avgifterna. De kan därför skatta effekterna av förändrade avgifter när utgifterna hålls konstanta och effekterna av förändrade utgifter när avgifterna hålls konstanta.

Resultaten de finner är tydliga: att öka utgifterna leder både till att fler skriver in sig och att fler slutför sina studier. Att ökade utgifter leder till att fler tar examen verkar nästan helt drivas av att redan inskrivna studenter slutför sina studier i högre grad och inte av att fler skriver in sig. Däremot förefaller studenterna att vara helt okänsliga för studieavgifternas storlek.

Översatt till svenska förhållanden innebär detta att en ökning av bidragsdelen knappast är rätt väg för att uppnå regeringens mål. Istället hade det varit bättre att ge universitet och högskolor ökade resurser till undervisningen. Eftersom bidragsökningen kostar ca 3000 kronor per student och år medan en årsstudieplats i snitt kostar runt 70000 kronor skulle resursökningen inte vara enorm, men inte heller helt trivial. För de stora och billiga utbildningarna inom humaniora och samhällskunskap motsvarar beloppet en resursförstärkning på nästan åtta procent, vilket nog skulle märkas.

Det är naturligtvis svårt att direkt översätta forskningsresultat från amerikanska förhållanden till svenska. Vad Deming och Walters finner är att ökade anslag i mycket hög grad läggs på undervisning, studievägledning och stödundervisning till studenter med svårigheter. I den mån svenska universitet och högskolor använder ökade anslag på andra sätt är det inte självklart att mer pengar här har samma effekter som i USA. Om så är fallet är ligger emellertid problemet i styrningen av högskolesektorn, vilken knappast förbättras av att ge studenterna högre bidrag.