Hur får vi råd med välfärden?

Idag presenteras SNS Konjunkturrådsrapport 2014 med titeln ”Hur får vi råd med välfärden?” (se också DN-debatt här). Rapporten är skriven av Torben Andersen, Annika Sundén och mig och tar sin utgångspunkt i vad ett otal rapporter konstaterat de senaste åren, nämligen att det svenska välfärdssystemet står inför betydande utmaningar i termer av dess finansiering. 

Det finns ett antal orsaker till dessa. Det första många tänker på är den åldrande befolkningen. Vid oförändrat beteende resulterar utvecklingen i att allt färre ska försörja allt fler (och vissa menar också att vården av de äldre blir dyrare, vilket dock inte är självklart när vi också håller oss friska längre). Denna aspekt är dock till stor del hanterad genom pensionsreformen och andra förändringar som gör att utmaningen med en åldrande befolkning faktiskt kan hanteras inom ramen för nuvarande skattesystem. Om individer väljer att inte jobba längre resulterar det i lägre pensioner vilket förstås kan bli ett politiskt problem varför det är viktigt att möjliggöra ett längre arbetsliv. Men strikt sett är det inte ett finansieringsproblem i det nuvarande systemet. Dock gäller slutsatsen att välfärden kan finansieras även med hänsyn tagen till demografi under ett mycket kritiskt antagande. De så kallade hållbarhetsberäkningar som finansdepartementet gjort visar att vi kan finansiera utgifterna som följer av den åldrande befolkningen med nuvarande nivå på välfärdstjänsterna.

Häri ligger de stora utmaningarna. Efterfrågan på välfärdstjänster ökar sannolikt i takt med högre materiell standard och nya teknologiska framsteg inom till exempel sjukvården. I ett välfärdssamhälle som har ambitionen att vara universellt kan man inte fixera en nivå och säga att den är tillräcklig. Nivån på välfärdstjänsterna måste vara på en sådan nivå att den uppfattas som fullgod för det stora flertalet. Samtidigt tenderar välfärdstjänster att bli relativt dyrare att producera över tiden eftersom det är svårare att öka produktiviteten i dessa sektorer jämfört med varuproduktion.

Om inte utgifterna tillåts öka riskerar man att ett gap uppstår mellan välfärdsstatens omfattning och kvalitet och människors behov och förväntningar. Och om allt fler inte nöjer sig med den offentliga sektorns erbjudande utan istället väljer att köpa ökad trygghet och bättre tjänster riskerar man en situation där deras vilja att betala skatt minskar och välfärdsstaten hamnar i en negativ spiral av nedskärningar och försämrad välfärd. I slutändan får vi ett tudelat samhälle med växande klyftor mellan de som har råd med privat finansiering av välfärdstjänster och inkomstförsäkringar och de som inte har det samtidigt som anknytningen till det offentliga systemet minskar hos de som väljer privata alternativ. Om  målsättningen är att bibehålla ett system där det offentliga kan tillhandahålla välfärd på en nivå som det stora flertalet tycker är tillräcklig så är en sådan utveckling inte önskvärd.

Så vad göra? Som vanligt önskar man förstås att man kunde leverera ett Alexanderhugg som löser alla problem. Så icke heller denna gång… Det visar sig som så ofta att det krävs flera åtgärder som tillsammans bidrar till att lösa problematiken.

I vår rapport pekar vi på ett antal områden som sammantaget gör det möjligt att behålla grunderna i välfärdsstatens utformning men ändå klara finansieringen.

Till att börja med är det förstås viktigt att möjliggöra ett längre arbetsliv. Den svenska välfärdsmodellen förutsätter ett högt arbetsutbud (som också möjliggörs av en rad välfärdstjänster, såsom en starkt subventionerad barnomsorg). Antalet år i arbetskraften måste öka i takt med medellivslängdens utveckling. Här har som sagt en rad reformer för att förlänga arbetslivet genomförts, framför allt pensionsreformen, men det är viktigt att arbetslivet också utformas så att det verkligen blir möjligt för äldre att öka sitt arbetskraftsdeltagande.

Ett annat övergripande område där vi tror mycket förbättringar kan göras handlar om att möjliggöra jämförelser och utvärdering av välfärdstjänster. Det är meningslöst att säga att något ska bli bättre, effektivare, eller mera produktivt om man inte har någon information utifrån vilken man kan mäta dessa saker.

Ett tredje område handlar om göra socialförsäkringssystemen mera försäkringsmässiga. En frikoppling av till exempel sjukförsäkringen från statsbudgeten, där det finns en stark koppling mellan inbetalningar och förmåner, skulle göra det möjligt att upprätthålla ersättningsnivåerna i takt med den allmänna inkomstutvecklingen och samtidigt minska de samhällsekonomiskt skadliga effekterna som skattehöjningar har. En sådan förändring skulle också göra att finansieringen av välfärdstjänsterna lämnas opåverkade av utvecklingen i sjukförsäkringen (och vice versa). Vi diskuterar också möjligheten att införa mer försäkringsmässiga lösningar inom andra områden. En obligatorisk äldreomsorgsförsäkring finns till exempel i Tyskland som kan vara intressant att titta på.

Slutligen finns en rad förändringar som kan göras inom systemet för egenavgifter. Det handlar sannolikt inte om några stora fiskala effekter men när man ser på egenavgifter inom olika områden framstår mycket som ganska ad hoc. Om inte annat vore ett mera konsekvent system bra för att det stärker förståelsen för varför systemet är utformat som det är.

Sammantaget tror vi att det finns stora möjligheter att även framöver finansiera en universell och i huvudsak kollektivt finansierad välfärdsmodell. En sådan modell har fungerat väl och vi pekar också i rapporten på en rad skäl till varför många delar av modellen till och med kan tänkas bli ännu viktigare i framtiden.

Comments

  1. David says:

    Hänger inte riktigt med på det fina med det tredje området/förslaget. Antar att det står i utredningen men vi är nog fler som inte riktigt hängde med i den svängen och bara anser oss ha tid att skumma er ofta förträffligt tydliga blogg. Undrar hur ni tänker er att man kan undvika de samhällsekonomiskt skadliga effekterna genom att ta kostnaden som en försäkringspremie istället för via skatten? Handlar det bara om möjligheten till ökad och mer precis differentiering?

    Tack för gott kunskapsbyggande.

    • Jesper Roine says:

      Det fina i det tredje området, ökad försäkring består framförallt i att tydliggöra kostnaderna och skapa finansiell stabilitet i systemet. Graden av skattekil har precis som du är inne på att göra med hur direkt kopplingen är mellan inbetalningar till systemet och rättigheter. Inom ramen för att behålla ett generellt välfärdssystem trollar inte försäkringsmässigheten i sig bort undanträngningseffekter (men de är mindre än i dagens system).

  2. Henrik says:

    En stor del av offentliga utgifter går till offentliga tjänster och transfereringar som kan minskas radikalt till en mer rimlig nivå. Det är bara en fråga om prioriteringar och politisk vilja. Behovsprövning av barnbidrag och avskaffad betald föräldraledighet för att nämna några.

    Samhället kan även spara genom exempelvis lean production inom sjukvården, ökat it-stöd, nedläggning av ej nödvändiga myndigheter och effektivisering av kvarvarande, förändrad organisering såsom sammanslagning av kommuner och avskaffande av landstingen, förbättrad utbildning, omreglering av arbets- och bostadsmarknaden, samt förbättrad beskattning (sänkt beskattning på rörliga skattebaser, höjd beskattning på fasta, sänkt allmänt skattetryck).

    • lg skriver says:

      Ökat it-stöd i vården? Har du någonsin snuddat vid vård-IT?

      Exakt vad är det man vunnit med digitaliseringen av 80-talets pappersbaserade vård? Säkerhetsproblem?

      • Kalle says:

        Inkompetenta beställare är något helt annat en ett områdes potential.

        Jag satt och läste kraven vid en upphandling och hela databasen skulle vara sökbar och okrypterad. De såg inga problem med detta då den typ av säkerhet reglerades via policy och stickprovskontroller och inte skulle justeras via teknisk kompetens.

        Det räcker därmed att en med onda avsikter har tillgång för att den ska ha tillgång till allt. Men sådan struntade landstinget i. Servrarna skulle ju ligga inom EU för att komma undran kravet på kryptering på disk.

  3. Jag ska börja med en detalj och återkommer med en samlad bedömning.
    I DN-artikeln förfäktas ”en stark koppling mellan inbetalningar och förmåner” för de sociala försäkringssystemen. Det framstår inte som helt självklart att personer som ofta drabbas av arbetslöshet, något som enligt gällande ekonomisk doktrin måste drabba en avsevärd andel av befolkningen, har de ekonomiska resurser som krävs för att göra de inbetalningar som krävs för att ge rimliga förmåner. Förmåner som måste vara i närheten av arbetslönen i fall den köpkraftiga efterfrågan på varor och tjänster inte skall drabbas och omintetgöra de positiva effekter som jämviktsarbetslöshet anses ge.
    När det gäller sjukförsäkringen var kopplingen mellan inbetalningar och förmåner synnerligen påtaglig före genomförandet av den nu gällande ekonomiska doktrinen. Sjuklönereformen har medfört att den eventuella kopplingen under arbetsgivarperioden är omöjlig att kontrollera – ens totalt aggregerat för hela landet. Och de numera genom reformverksamheten förstatligade(!) försäkringskassorna fungerar i stället allt mera försäkringsmässigt i negativ bemärkelse, dvs. strävar efter att inte betala ut något till försäkringstagarna. Samtidigt som inbetalningarna fortsättningsvis går med överskott och det finns utrymme för mycket större ”generositet”, dvs. att de försäkrade i större omfattning än nu får tillbaka av de pengar de satt in.

  4. Björn Abelsson says:

    Ett ytterligare viktigt område måste vara att minska kostnaderna för främst sjukvård, men även annan välfärd, genom en ökad satsning på förebyggande åtgärder. Mer frisk- och hälsovård och mindre sjukvård, alltså.

    En väldigt stor del av alla sjukdomar är mer eller mindre självförvållade genom osunt levnadssätt (tobak, alkohol, fetma, brist på motion m.m.m.m). Genom att öka människors hälsomedvetande, minska de klassmässiga klyftorna mellan olika gruppers hälsa och i någon mån öka självrisken för dem som blir sjuka självförvållat borde det vara möjligt att minska sjukvårdskostnaderna högst betydligt.

    • Farhia Bettar says:

      Men rökare dör ju tidigare, så de behöver ingen äldrevård. Osv. Varför är du så säker på att friska pensionärer som inte dricker alkohol eller röker är så mycket billigare?

      • Kalle says:

        Förmodligen som för många andra, dvs antaganden.

        För den delen slipper vi betala pension för personer som är döda. Med 10 års kortare medellivslängd så är det många miljoner som kan sparas på så sätt.

        Eller vad är nu målet igen? Frågan är faktiskt seriöst ställd. Vi har en viss mängd resurser att fördela, och frågan är hur vi helst vill fördela dessa.

  5. Om välfärdsproduktionen blir dyrare relativt övrig produktion därför att välfärdsproduktionen är väldigt tjänsteintensiv och tjänsteproduktion överlag effektiviseras långsammare än varuproduktion, då är det väl helt rimligt att skatterna får stiga?

    Skulle välfärdsproduktionen utföras av den privata sektorn istället för den offentliga är det exakt det som skulle ske, fast genom prisstegringar istället för skattehöjningar. Faktum är att det *är* det som sker när en allt större del av vår privata konsumtion går till tjänstekonsumtion, delvis därför att tjänster blir relativt dyrare varor då varuproduktionen effektiviseras snabbare. Och vem klagar över det? Vem oroar sig över hur vi ska ha råd att gå på restaurang, köpa massage eller hyra in hantverkare i framtiden?

    Om man kan höja priser kan man rimligtvis höja skatter. Det är i grund och botten exakt samma sak.

    • Per S says:

      Icke alls. Skatter betalar jag för det allmänna goda, priser i regel för mitt eget goda. Den individuella betalningsviljan är som regel mycket större i det senare fallet – i synnerhet om jag är osäker på hur mycket skatt andra bidrar med.

      • Ragnar Bengtsson says:

        Fast det är inte det argumentet bygger på. Det bygger på att välfärd är någonting statiskt som innefattar samma tjänster över tid. Och om vi antar att tjänster ökar i pris 2 % snabbare än varor så kommer vi inte ha råd med ”välfärden”. Lite som att tjänster var statiska i resten av ekonomin och vi i framtiden inte kommer ha ”råd” med hantverkare och kafépersonal eftersom att färg och kaffe kommer bli så billigt i jämförelse. Det är jättemärkligt att se detta som wett riktigt problem. Vi bollar alltid kostnader och nytta i offentlig OCH privat ekonomi. Saker växen och minskar som andel av utgifter och har vi problem att betala för det vi vill ha (som vi alltid har) så lär vi märka det.

    • Kalle says:

      Det är intressant att du gör ett antagande om att stigande skatter i % medför samma förutsättningar för det som blir kvar. Du får gärna påvisa att så är fallet med lite validerade vetenskapliga artiklar.

  6. Martin Kolk says:

    Det är mycket bra att ni tydliggör att samma välfärdsstandard (som onekligen är ett rimligt mål som ni säger) som idag oundvikligen kommer medföra högre kostnader i framtiden. Den enda åtgärden ni beskriver som har en rimlig chans att faktiskt påverka kostnaderna i framtiden, och motverka de effekter nu beskriver är dock ett högre arbetsutbud (och även här handlar det ju mest om att hålla jämna steg med en allt äldre befolkningsstruktur, där +/- 0 är ett mycket bra resultat).

    Angående utvärderingar av välfärden så kommer ju exakt samma produkt, till exempel en omsorgstimme, att bli relativt dyrare i framtiden. Det kommer nog aldrig att gå att utvärdera hur ‘produktiv’ en omsorgstimme är, det viktiga är ju att se till att relativpriset jämförelsevis annan konsumtion som omfattar en timme kan hållas konstant (om man inte vill att kvaliteten ska sjunka). Detta kommer att medföra oundvikligen ökade kostnader, samtidigt som både produktion och relativkostnaden kommer vara lätt att utvärdera utan att övervaka vad som händer under timmen. Att försöka utvärdera/jämföra hur effektiv omsorgstimmen är tror jag är ganska lönlöst, och enbart kommer öka välfärdsutgifter genom större en överbyggnad.

  7. Jeremy says:

    Två citat från rapporten med mina följdfrågor.

    ”en fortsatt jämnt fördelad välfärd” (10)
    Sverige är ett systematiskt ojämlikt land med skillnader i välfärd mätt i inkomst, förmögenhet, hälsa, livslängd och möjligheter. Är det rapportförfattarnas värdering att de ojämlikheterna är oviktiga? Hur ska annars er formulering tolkas?

    Ni påstår att alternativet höjda skatter ger ”avsevärda samhällsekonomiska kostnader” och ”riskerar att skada ekonomin” och gör att ”incitamentsstrukturen snedvrids” och att ”ett standardresultat i ekonomisk teori är att snedvridningarna ökar mer än proportionellt med skattesatsen”.

    Påståenden, men inga bevis ges. Är det som sägs verkligen så oomtvistat att ni inte behöver ge några bevis? För en utomstående verkar ekonomisk teori idag vara ett stormigt och omtvistat fält med en hel del oenigheter. Ekonomer som Saez och Piketty hävdar t.ex. att det finns goda ekonomiska skäl för mycket hög skatt på samhällets rikaste. Så frågan blir vad ni egentligen menar med ”standardresultat”?

  8. Niklas Blomqvist says:

    Jag är lite osäker på det här. Mellan cirka 1990-2010 ökade inte sjukvårdskostnaderna som andel av BNP. Under dessa 20 år hade vi förvisso inte den demografiförändring som kommer att ske mellan 2010-2030, vilket beskrivs i bloggen. Men även mellan 1990-2010 borde vi krävt bättre vård och vården borde blivit dyrare pga de mekanismer som beskrivs här. Varför har det inte gett utfall på vårdkostnader som andel av BNP under denna period?

  9. Arne Roland says:

    DN-artikeln är försåtligt utformad, dels skriver man att det råder ojämlikhet och varnar dessutom för försäkringslösningar, Sedan kommer förslag som utmynnar i just det, ökad ojämlikhet och mera försäkringslösninar. Läser man kommentarerna ser man att de flesta har genomskådat bockfoten, kritiken är massiv.

  10. erik says:

    Hur får vi råd med välfärden?

    Jag har aldrig förstått den frågan, Den ter sig fullständigt absurd.
    Om du ser tillbaka i tiden, till en tidsperiod då inkomsterna var hälften så höga som idag – eller ser till andra länder, där inkomsterna kan vara en tiondel så höga – så ser du knappast något problem med arbetskraftsutbudet. Männsikor jobbar, eller jobbade, fortfarande ungefär lika mycket.
    Om vi behöver mer pengar till kollektiva välfärdstjänter – höj skatten. Om andra västländer står inför samma ”problem”, och alla höjer sina skatter, så är den bästa approximationen av effekten på det Svenska arbetskraftsutbudet troligtvis noll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s