Ansvarsutkrävande behövs för både fel och ineffektivitet

Detta är ett gästinlägg av Per Johansson, professor i statistik vid Uppsala universitet och vetenskaplig rådgivare åt Riksrevisionen.

Den tredje statsmaktens granskning av både privat och offentlig verksamhet är nödvändig, inte minst för att motverka korruption. Vid felaktigheter ställs den ytterst ansvarige till ansvar. Denna artikel diskuterar två aspekter av ett långtgående ansvarutkrävande vid upptäckta felaktigheter. Den första är att ansvarsutkrävande påverkar styrning av verksamhet och att detta påverkar effektiviteten på samhällsnivå. Den andra är att vi måste stärka effektivitetsrevision av den offentliga verksamheten. Nedan illustreras problemet med exempel från näringsliv och statlig verksamhet.

För en tid sedan var jag i kontakt med Nordeas Uppsala-kontor. Anledning var en inbetalning från China Bank till två kontohavare med kinesiskt ursprung. Nordea krävde att kontohavarna skulle bevisa att inbetalningarna inte rörde pengatvätt med hänvisning till ”Lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism” som kräver att banken ska ha kundkännedom och potentiellt fråga om anledningen till transaktionen. I särskilda fall ska banken kräva att få ta del av kontrakt, faktura, kvitton, eller andra dokument som stödjer transaktionen.

Jag fick höra om detta genom vänner och erbjöd då Nordea att låta mina kinesiska kollegor vidimera äktheten i avsändarens tillgodohavanden. Detta ansågs inte tillräckligt utan man krävde att tillgodohavandet skulle vara styrkt av en offentlig notarie i Kina. Eftersom pengarnas ursprung var från bankkundernas egna konton i Kina innebar detta, då bevis av äkthet kräver personlig närvaro, att de måste de resa till Kina. Kostnaden för denna auktoriserade granskning i Kina, resa och tid ansågs för stor varför pengarna returnerades.

I ljuset av kritiken som Nordea mött efter att ha hjälpt till med skatteplanering är det lätt att förstå Uppsala-kontorets agerande. En felaktig bedömning just nu skulle vara förödande. Nordea har därför sannolikt gett direktiv om en mycket restriktiv hållning. I detta fall, med två småsparare utan lån vid banken, fanns heller inga incitament för tjänstmännen att vara tillmötesgående. En tillmötesgående och liberal hållning att fullfölja en av bankens primära roll i samhället skulle heller sannolikt inte vara till någon fördel för Uppsala-kontorets chef. Vad man dock kan konstatera är att en bank undandrar sig att förmedla pengar vilket är av stor vikt för samhällsekonomin av rädsla att ställas till ansvar.

Ett annat exempel på vad som händer när rädslan av att begå misstag styr verksamheten är Statistiska centralbyråns (SCB) hantering med utelämnade av registerdata för forskning. Jag har nästan 30 års erfarenhet av registerbaserad forskning och kan konstatera att myndigheter i allmänhet, och SCB i synnerhet, blivit restriktivare vid utlämnade av data. Hos allmänheten finns en föreställning om att forskare direkt från dessa data kan se känsliga individuppgifter. Så är inte fallet. Genom att kombinera uppgifter i flera register kan dock sannolikt enskilda individer identifieras. Detta är dock förbjudet enligt lag. Med nuvarande teknik kan SCB dessutom kontrollera om forskare bryter mot denna lag, något som inte var möjligt tidigare då data sändes med CD-skivor till forskaren.

Men trots att SCB har fått ökade möjligheter att kontrollera forskarnas dataanvändning har man minskat tillgängligheten av data till forskarsamhället. Numera kräver SCB mycket detaljerade ansökningar från Etikprövningsnämnd (EPN) vid utlämning av data. Innebörden är att dessa EPN-ansökningar i princip är att likställa med databeställningar. Minsta skillnad mellan databeställning och EPN-ansökan måste återföljas av en ny EPN-ansökan. Detta förfarande medför höga kostnader för den registerbaserade forskningen.

Anledningen till SCBs stramare hållning är sannolikt att SCB inte vill ta ansvar och i stället kunna hänvisa sitt beslut till EPN. För SCB finns det bara potentiella kostnader för denna registerbaserade forskning. Den potentiella nyttan med forskningen ges ingen vikt av de ansvariga på SCB. För den enskilde forskaren finns, som i fallet med Nordea, inget alternativ varför denna fördyring av den registerbaseradeforskning sannolikt kommer att öka ytterligare, såvida det inte skapas motkrafter som ser till samhällsnytta.

Rädslan att hållas ansvarig för misstag på alla nivåer skapar ökad toppstyrning, särskilt inom förvaltningsmyndigheter, kommunal och landsting. Idag är processhantering med syfte att undvika felaktigheter en mycket central del av alla myndigheters arbete. Högt utbildade anställda förväntas följa processen utan att ta egna initiativ. Ett aktivt beslut för att skynda på en process utan tillräckliga underlag medför risker för högsta ledningen. Om det aktiva beslutet, grundat på erfarenhet och kompetens, påskyndat processen är korrekt kommer detta dock inte att krediteras vare sig tjänstman eller myndighet.

Problemet med ökad toppstyrning kan exemplifieras med den utveckling som jag såg under mina år som vetenskaplig rådgivare vid Inspektionen för socialförsäkringen (ISF). På myndigheten har ett mycket omfattande arbete ägnats processhantering och intern kvalitetssäkring. Initialt var tanken att alla anställda (inklusive chefer) skulle vara involverade i granskningsarbetet och rapportskrivandet. Så blev emellertid inte fallet. En viktig uppgift för såväl chefer som jurister vid myndigheten blev i stället att internt granska rapporterna, detta trots att man i regel hade mindre sakområdeskunskap än rapportförfattarna. Noterbart är att juristers och chefers andel av antalet medarbetare (administration och ledningsgrupp undantaget) är vardera 20 procent, tillsammans alltså 40 procent. En tydlig skevhet syns såtillvida att ett fåtal medarbetare ligger bakom en stor andel av de publicerade rapporterna. Dessa har ofta analytisk kompetens, en typ av kompetens som myndigheten haft svårt att behålla. Av 18 anställda disputerade nationalekonomer har exempelvis 15 antingen slutat eller begärt tjänstledighet. Under de 7 år som myndigheten har funnits har man publicerat i genomsnitt drygt 15 rapporter per år. Med en årlig budget kring 68 m kronor innebär detta en kostnad per rapport om cirka 4,5 mkr. I jämförelse kan konstateras att den forskargrupp vid ett universitet som får 4,5 mkr (inklusive universitetets omkostnader) för ett treårigt forskningsprojekt från ett forskningsråd känner sig generöst tilldelad.

Givetvis måste högre chefer ställas till ansvar om myndigheter bryter mot rådande lagstiftning. Men alltför långtgående konsekvenser innebär med nödvändighet ett större fokus på riskminimering vilket kommer att gå ut över samhällsnyttan. För all myndighetsutövning kommer lite utrymme att ges för egna beslut av högst kompetenta anställda. Det är oftast lättare att kritisera ett aktivt och felaktigt beslut än inget beslut alls. När konstruktivt och effektivt agerande inte belönas i en verksamhet innebär det att tjänstemän endast fattar beslut baserat på officiella dokument. Dessa dokument behöver inte vara nödvändiga enligt lag som vi såg i fallet med Nordea och SCB men har fastställts av ledning.

Ansvarsutkrävande vid felaktigheter måste balanseras med krav på ansvar för bristande effektivitet. Kruxet är att de flesta myndigheter har många olika mål och att effekten på samhällsnivå är svåra eller omöjliga att mäta. Den första slutsaten är att det är svårt att utkräva ansvar för bristande effektivitet så som i fallet i det privata näringslivet och att vi därför måste stärka analysverksamheten vid Riksrevisionen och andra granskningsmyndigheter. I debatten likställs ofta utvärdering av verksamheters effektivitet med styrning enligt ”New public management” filosofi. Nyligen skrev Bo Rothstein på GP Debatt att ”Om effektivitet vore den enda ledstjärnan för offentliga verksamheter så skulle exempelvis Arbetsförmedlingen enbart ägna sig åt att stödja dem med mycket goda utsikter att få jobb.” Detta påstående har givetvis inget med effektivitet att göra givet Arbetsförmedlingens uppgift. Om däremot regering vill styra Arbetsförmedlingens arbete så att antal förmedlade jobb bestämmer Arbetsförmedlingens budget, eller att Arbetsförmedlingens ledning ger handläggarna ekonomiska incitament baserat på antal förmedlade jobb, kan detta få som avart att handläggare endast hjälper dem med goda utsikter. En granskningsmyndighet skulle omedelbart påpeka detta potentiella problem och därmed missbruk av våra gemensamma resurser.

Den andra, men kanske viktigaste, slutsatsen är att fundera över hur incitamentsstrukturen ser ut bland de anställda så att personligt ansvar premieras. Fel kommer att begås i all verksamhet men detta är, enligt min mening, endast ett problem om inte lärdom dras. Genom en större tilltro till de anställdas kompetens kommer sannolikt fler fel att begås men också fler ”rätt”. Detta möjliggör också ett lärande om vad som fungerar som inte fås om alla ska följa samma process.

Comments

  1. bjornabelsson says:

    Jag har alltid försökt leva efter principen att de fel man gör genom att inte vara tillräckligt noggrann för det allra mesta kan korrigeras av efterföljande granskning, innan några allvarligare konsekvenser uppkommit. Den tid man förlorar genom att vara alltför noggrann kan man dock aldrig få tillbaka.

  2. Påminner lite om Eberhards ”I trygghetsnarkomanernas land”. Jag tror detta är ett generellt problem i det moderna samhället. Idealt sätt borde man analysera alla riskminimerande åtgärder – såsom t ex säkerhetsgenomgångar för flygplanspassagerare – utifrån kostnadseffektivet.

  3. Det är inte självklart att statens myndigheter önskar att forskning skall underlättas på alla områden. Ett exempel just från Arbetsförmedlingens verksamhet är deras register över deltagare och anordnare av så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program.
    Problemet visade sig vid försök att beräkna olycksfallsfrekvensen för deltagare jämfört med anställda med lika arbetauppgifter. Att arbetsuppgifterna faktiskt var och är lika – i de fall arbetsolycksfall har inträffat – framgår av Arbetsmiljöverkets statistik. Det skulle givetvis vara av både vetenskapligt och allmänt intresse att kunna beräkna och redovisa vilka åtgärder som genererar mest olycksfall och hur många dessa är jämfört med olycksfallen bland anställda med samma arbetsuppgifter. Eller i fall arbetsuppgifterna så att säga skiftats nedåt så att de olycksdrabbade som röjning i skogen och diskning i grovkök numer ofta eller till och med oftast utförs utan anställning.
    Arbetsförmedlingen får numera inte lämna ut några uppgifter som medför att anordnare av åtgärder kan komma att avslöjas, då detta skulle kunna inverka menligt på deras konkurrenssituation. Detta gäller enligt sekretesslagen.
    Dock skulle detta givetvis kunna undvikas genom att uppgifterna lämnades vidare till Arbetsmiljöverket som har uppgiften att hantera sådan statistik sedan tidigare. Men de möten som Arbetsmiljöverket inbjöd Arbetsförmedlingen till slutade utan att någon överenskommelse kunde göras mellan de båda statliga verken. Det är vad jag skulle vilja beskriva som verkligt New public managment.
    Slutligen är det bäst att göra klart att det inte är något obetydligt antal personer som befinner sig i olycksgenererande verksamheter inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. I fall man räkna baklänges, vilket alltså är det enda som är möjligt, och utgår från antalet olycksfall, samt antar att olycksfallsfrekvensen är lika för anställda och deltagare i åtgärd, utförs motsvarande ungefär 236 000 heltider av deltagare i åtgärd. Dvs. sådana deltagare i åtgärd som inte har någon typ av anställningsstöd. De som får anställningsstöd räknas som anställda i olycksstatistiken.
    Sådana problem som uppstår genom omorganisation och som inte rättas efter kritik bör betraktas som icke offentliggjorda avsikter. Åtminstone till dess att de som skapat och bibehåller de uppstådda problemen gör klart varför forskning och redovisning på det aktuella området har blivit onödigt. Och för vem…

    • Per Johansson says:

      Att myndigheter, eller för den delen sittande regering, inte alltid är intresserade av forskning, eller snarast, av effektstudier är inget ovanlig. Inom politiken kan det vara känsligt om en haussad reform inte har önskad verkan och därför kan det vara bättre att sväva i osäkerhet. Alliansregeringen hade en mer öppen attityd kring evidensbaserad politik än tidigare och sittande regering men intresset avtog med regeringstidens längd. Vad gäller myndigheter finns samma logik. Den myndighet som vid en utvärdering av den egna verksamheten finner negativa resultat kan komma att försöka dölja dessa. Det finns ett flertal exempel på detta.

      En utvärdering som jag själv dragit nytta av för internationella publikationer var en randomiserad studie som genomfördes 1988 av Försäkringskassan i Västra Götaland och i Jämtland. Hälften av populationen fick 14 dagars egensjukskriving medan den andra hälften fick 7 dagar. Anledningen till experimentet var att man trodde en förlängning skulle minska kostnaderna i form av färre sjukvårdsbesök. Resultaten för båda regionerna visade dock att kostnaderna – i form av ökad sjukskrivning – blev ungefär 5 gånger så stora som intäkterna i form av ett minskat antal sjukvårdsbesök. Utvärdering lades till handlingarna. Av en slump fick jag vetskap om den och kunde återskapa experimentet i efterhand.

      Av denna anledning är det viktigt att effektutvärderingar görs av fristående myndigheter. För att effektutvärderingar ska bli bra kan det dock vara värdefullt om förvaltningsmyndigheterna kan bistå. Eftersom intresset för dessa myndigheter att utvärderas är små så stöter man dock i regel på oöverstigliga hinder som ofta benämns etiska- eller sekretessproblem. Den jurist eller beslutfattare som kommer med dessa invändningar möter inte direkt motstånd från förvaltningsmyndighetens ledning.

      Jag har två exempel, av flera, från min egen verksamhet som belyser detta. Det första berör utvärderingen av aliansregeringens satsning, rehabiliteringsgarantin. IFAU fick tillsammans med ISF ett starkt mandat att utforma en lämplig design för utvärdering. Eftersom rehabiliteringsgarantin genomfördes som ett samarbete mellan SKL och landstingen krävdes dock deras samarbete. Den design som föreslogs var att randomisera tilldelningen av platser. Vården krävde att en randomisering måste föregås av informerat samtycke. Eftersom randomisering bara är ett nödvändigt villkor (det tillräckliga är att studien dubbelblindas) skulle detta med informerat samtycke göra utvärderingen missvisande såg vi inte detta som ett alternativ. Alternativa designs, t.ex. att ge tilldelning efter ålderdiskontinuitet eller att skapa olikheter i incitament, sågs inte heller som etiskt försvarbara. I slutändan fick vi genomföra utvärdering med mycket bra observationsdata som tillhandahölls från region Skåne.

      Det andra exemplet berör en utvärdering av insatsen ”supported employment” som Försäkringskassan ville ha utvärderad. Eftersom jag sitter med i Försäkringskassans vetenskapliga råd blev jag tillfrågad om synpunkter på design och tillvägagångssätt. Eftersom det fanns fler potentiella deltagare än platser var det lämpligt att tilldela platserna med lottens hjälp. Eftersom detta var en utvärdering av Försäkringskassans verksamhet såg jag ingen anledning till att ansöka om etikprövning, och att inte heller informera deltagarna om att satsningen skulle utvärderas. Det viktiga vid en eventuell uppmärksamhet var att Försäkringskassan inför medier kunde stå upp för att detta var viktigt. Försäkringskassan bedömning var dock annorlunda och man skickade in en ansökan till etikprövningsnämnden. Ansökan avslogs med hänvisning till att informerat samtycke måste ges. Att detta innebär att utvärderingen inte har något värde blev en bisak. Jag vet inte hur det har gått med utvärderingen. Det kan hända att den genomförts med en alternativ design men med informerat samtycke.

      I sammanhanget kan nämnas att Arbetsförmedlingen tillsammans med IFAU genomför en randomiserad studie utan samtycke hos deltagarna. Detta fick stor uppmärksamhet i media. Kritikerna hävdar att det är oetiskt och att informerat samtycke måste finnas. Att detta omöjliggör effektutvärdering av en myndighets verksamhet blir en bisak. Eller i alla fall inget som dessa debattörer bryr sig över. Trots denna kritik har inte Arbetsförmedlingen inte backat utan fortsätter enligt planerna. Detta är ett undantag och något som jag hoppas att andra förvaltningsmyndighet kan ta lärdom av. Att veta vilka effekter våra insatser har är vekligen essentiellt för en god hushållning av våra gemensamma tillgångar.

  4. gruelse says:

    Önskvärt vore om ansvarsutkrävande också gjordes för inkompetens och försumlighet inom förvaltningen och bland ämbetsmännen, enligt forna tiders svensk ämbetsverkssed.

  5. Jag har bott i Tyskland i åtta år och här är den enskildes rätt till privatsfär prio 1. Ett system med personnummer hade varit otänkbart här, som en del i hela det decentraliserade systemet. Folk är livrädda för att staten ska få för mycket makt. Lite krångel om man ska bli medlem på gymmet då olika lappar ska tas med och stämplas, men på det hela taget funkar det. Men jag kan tänka mig att forskningen lider av den så högt värderade privatsfären. Trodde ändå Sverige var ganska långt kommet, internationellt sett.

    • perjohansson2016 says:

      De skandinaviska länderna är särlingar när det gäller tillgång till register för forskning. Detta skapar stora fördelar för forskare i dessa länder och till att underlätta internationellt samarbete. Anledning till de skandinaviska ländernas särart är just personnumret samt att man i demokratiskt ordning tagit beslut om att spara uppgifter som används i den statliga administrationen. I detta beslut finns en etisk dimension. Sparande av uppgifter som kan länkas samman, men som inte längre behövs för styrning av landet, utgör en fara för medborgare om dessa uppgifter kommer i fel händer. Man har ändock tagit beslut att spara dessa data eftersom man sett att framtida nytta kan uppväga dessa kostnader. Innebörden är dock att vi forskare måste vara noggranna med data så att det inte används till att identifiera känsliga personuppgifter. (Som jag skrev i mitt inlägg, finns idag tekniska lösningar som skulle underlätta utelämnade av avidentifierat data för att säkerställa att enskilda individers identitet inte röjs.) När det gäller dessa administrativa data finns därför ingen etisk dimension för att utnyttja dessa data. Ingen enskild individ kan lida skada av att dessa data används till forskning. Däremot finns problem med sekretess. Dessa begrepp blandas ihop i den allmänna debatten kring registerforskning. En möjlig anledning är att man inte har en distinktion mellan prospektivt och retrospektivt insamlade data. Administrativa data är retrospektiva men data som samlas in i forskningssyfte, t.ex. LifeGene eller alla randomiserade experiment är prospektiva. Vid prospektiva studier finns alltid en risk att forskningen påverkar forskningsobjektens framtid. Därför finns en etisk dimension såtillvida att vi måste fundera över om bidraget är tillräckligt för att ta denna risk (här har etikprövningsnämnderna en viktig funktion). Jag har vid diskussion hört forskare säga att de prospektiva studierna är mer etiska eftersom de kräver informerat samtycke. Detta är för mig mycket märkligt, men uttalandena bygger sannolikt på ett antagande om att individer har fullständig information och att de inte är i beroendeställning. När frågor om deltagande i t.ex. LifeGene görs i vården ifrågasätter jag det senare antagandet.

      För att genomföra en politik som gör livet bättre måste vi testa våra teorier/idéer mot data. Finns ingen data tillgänglig måste vi genomföra experiment. Dessa experiment kan vara etisk problematiska. Med aggregerad data på makronivå kommer vi aldrig att kunna förstå processer eller, i de flesta fall, utvärdera politik. Av denna anledning ser jag en enormt stor fördel med att tillfullo utnyttja våra registerdata.

      • Mycket intressant, har aldrig tänkt på det du skriver om det retrospektiva och prospektiva. Men en annan fråga: vad tycker du om debatten kring att särskilja etnicitet eller ”ras” (som man kallar det i USA) inom exempelvis brottsstatistik? Detta görs ju inom flera områden i många (alla?) länder, men inte Sverige. Själv slits jag lite mellan förhoppningen av att alla problem låter sig lösas bättre med mer transparenta och faktabaserade diskussioner oavsett vad det gäller, å ena sidan, och det uppenbara problemet som skulle kunna uppstå när man eventuellt bidrar till en mer polariserad samhällsbild å andra sidan.

  6. perjohansson2016 says:

    Vet inte så mycket om statistiken i denna fråga. Jag har en pragmatisk hållning. Finns statisk på etnicitet bör den användas och analyseras, om statistiken inte finns är jag tveksam till att börja samla in. Om man har statistik och väljer att inte analysera och offentligöra denna finns en stor risk att man skapar problem med bristande tilltro och ryktesspridning. Detta kan nog på sikt skapa mer diskriminering än den som potentiellt uppstår av offentliggörandet. Offentliggörandet och belysningen av potentiella skillnader har ju som avsikt att på lång sikt komma tillrätta med t.ex. en markant överrepresentation. Om politiken lyckas får man hoppas att potentiell diskriminering med utgångspunkt i dessa utfall skulle minska.

  7. Jan-Eric Nilsson says:

    Ett spännande och extremt viktigt inlägg med efterföljande kommentarer. Det här förtjänar egentligen mycket större spridning, och inte minst vore det intressant med en informerad diskussion med dem som kallar mycket man ogillar i offentlig sektor i allmänhet och vad gäller uppföljning i synnerhet för ”New Public Management”.

    Två egna reflexioner. En riksrevisor valde att avgå därför att hon sannolikt brutit mot någon del av det offentliga regelverket i anställningsärenden. Detta kommer, enligt min bedömning, att ytterligare stärka benägenheten hos högre tjänstemän att hålla ordning på formalia på bekostnad av substans, i det specifika fallet att säkerställa en effektivitetsrevision av hög standard.

    Mycket av ovanstående diskussion handlar om registerdata med individkoppling. Under senare år har jag själv arbetat med upphandlingsinformation och behovet att uppföljningar för att kunna utveckla verksamheten baserat på evidens. Även om det kan finnas vissa känsliga uppgifter också i detta sammanhang är den utmaningen åtminstone mycket mindre betydelsefull än vad gäller personuppgifter.

    Också här visar det sig att intresset för uppföljningar är extremt begränsat. Utöver den förklaring som gavs ovan – man riskerar att blotta sig – tror jag att det finns ytterligare ett institutionellt betingat problem. Daniel Tarschys visade i en ESO-rapport som har mer än 15 år på nacken att proportionen mellan det underlag som tas fram när resurser ska allokeras (dvs. ex ante) är milsvitt mycket högre än kravet på återrapportering av utfallet. I själva verket kännetecknas den del av Riksrevisionens uppdrag som avser den årliga uppföljningen av starkt fokus på att de medel som anslagits har använts för avsett ändamål, inte för något annat.

    Inget fel i detta. Problemet är att det helt saknas ett offentligt inget regelverk för systematisk uppföljning. Det är därför exempelvis mycket svårt och ofta omöjligt att jämföra kostnaderna för ett projekt när beslut fattas, med kostnaderna för projektet när kontrakt skrivs och med det slutliga utfallet. Inte ens mångmiljardprojekt följs upp på detta sätt.

    Låt mig avslutningsvis krydda anrättningen med en anekdot. När tunneln under Malmö slutfördes för ett antal år sedan berömde sig projektledningen om att man lyckats pressa kostnaderna, från 9 till 8,5 miljarder. Vad man inte berättade var att jämförelsen avsåg den allra senaste av en lång rad budgetar som upprättats. Under den inledande delen av planeringsarbetet bedömdes kostnaden ligga under 2 miljarder och med viss reservation för svagt minne tror jag att kostnadsbedömningen vid beslutstillfället var ca 3,5 miljarder kronor. Vid den kostnadsnivån var det samhällsekonomiska nettonuvärdet av investeringen negativt.

    • perjohansson2016 says:

      Detta med att kritiker till ”New Public Management” blandar ihop detta med utvärdering är mycket beklagligt. Jag har faktiskt inte sett någon annan ta upp denna motsättning så det är viktigt att läsarna av denna blogg diskuterar detta när sammanblandning sker.

      Jag håller också med i din reflexion om den risk som finns efter följderna av DN:s granskning av Riksrevisionen. Jag har fått en del gensvar via email. I dessa email uttrycker tjänstemän och forskare sin frustration, kopplat till konkreta exempel, över den räddhågsenhet som karaktäriserar vår offentliga förvaltning. Även dina och Torssanders exempel tydliggör de problem vi står inför, vi som vill hushålla med våra resurser.

      Det fundamentala problemet är att politiker och högre chefer inte har något behov av att vara effektiva (man kan ju inte gå i konkurs). Av denna anledning kommer jurister och chefer vid myndigheter t.ex. inte vilja tolka lagtext liberalt vid utlämnade av data eller att ge utrymme för tjänstemän att tolka förordningar och direktiv så att t.ex. ärendehantering påskyndas. Det enda rationella för dem är att vara så restriktiv som möjligt. På så sätt tolkas aldrig en lags intention eller en förordnings relevans så som görs i det privata näringslivet.

      Hur man ska komma tillrätta med detta problem är svårt att säga, men jag hoppas att Riksrevisions effektivitetsgranskning ska bli bättre och att det finns ett brett stöd för detta. Många synpunkter har jag fått och jag har för avsikt att ta upp en del vid Riksrevisonen i min roll som vetenskaplig rådgivare.

  8. Gustav says:

    I detta sammanhang är det värt att nämna Mats Alvessons bok ”Tomhetens triumf” vilken bl.a. handlar om att man i staten sysslar allt mer med att ta fram policyer och riktlinjer, vilket tar tid från att bedriva det man egentligen ska göra, dvs. att ägna sig åt verksamheten. Detta är orsakat av rädslan att göra fel.

    Utvärdering och effektivitetsrevision har här ett stort ansvar. Om utvärdering och revision inriktas mot att granska om policyer och riktlinjer finns, kommer det att öka myndigheternas rädsla för att göra fel och ”tomheten” triumferar än en gång. Utvärdering och effektivitetsrevision måste därför i större utsträckning inriktas mot frågor som: fungerar verksamheten som det är tänkt, når man de mål som har satts, ger insatserna effekt?

    Att utvärdering och effektivitetsrevision gärna inriktas mot att granska förekomsten av policyer och riktlinjer, har givetvis inte bara att göra med att det är en vald inriktning, det har också att göra med att det många gånger är den typ av analys som är möjlig att genomföra. Utvärdering och granskning borde därför ges tillräckliga resurser så att en utvärdering av verksamheten blir möjlig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s