Hur har förmögenhetsfördelningen i Sverige utvecklats efter förmögenhetsskattens avskaffande 2007? Denna fråga har många ställt men ingen besvarat eftersom insamlingen av individdata över finansiella tillgångar och skulder upphörde när skatten försvann. En ny studie försöker dock beräkna fördelningen med hjälp av data över inkomster och fastighetsägande som fortfarande finns i de svenska taxeringsregistren. Metoden är osäker och resultaten måste tas med en nypa salt. Det mesta pekar dock mot att förmögenhetsskillnaderna ökade i Sverige under åren kring finanskrisen 2007-2009 och att de främsta drivkrafterna är ojämlikare banksparande och höjda bostadsrättspriser.
Under 2000-talet kastades den svenska förmögenhetsstatistiken på individnivå från att vara världens kanske allra bästa till att inte alls existera. Anledningen var att kravet på banker och andra aktörer att rapportera in data, den s k kontrolluppgiftsskyldigheten, försvann gällande hushållens tillgångar och skulder när förmögenhetsskatten slopades 2007. På makronivå har tillgångarna fortfarande samlats in (och har bl a använts för att beräkna hushållens förmögenheter på nationell nivå).
Är det alls möjligt att studera förmögenhetsfördelningen utan registerdata över förmögenheter? Ja, faktiskt. De vanligaste alternativen är enkätundersökningar (en stor sådan lanserades för några år sedan av ECB men där ville inte Sverige vara med) och bouppteckningsdata (som bl a används i Storbritannien).
I en ny studie av mig och Jacob Lundberg, doktorand vid Uppsala universitet, använder vi emellertid en annan metod: kapitalisering av inkomster och utgifter. Ansatsen utgår från information på individnivå över taxerade kapitalinkomster och -utgifter (t ex räntor, utdelningar) och aggregerade genomsnittliga avkastningsräntor för olika typer av kapitaltillgångar eller skulder. Med hjälp av dessa beräknas sedan varje persons tillgång eller skuld genom att dividera kapitalinkomsten eller utgiftsräntan med den korresponderande genomsnittliga räntesatsen. Kapitaliseringsmetoden är ingalunda ny utan har använts sedan länge i olika sammanhang (och nyligen av två franska ekonomer för att beräkna USAs förmögenhetskoncentration).
Samtidigt som metoden är enkel och intuitiv är den känslig för några specifika antaganden samt kvaliteten på data. Ett centralt antagande är att den genomsnittliga avkastningsräntan är densamma för alla förmögenhetsägare och förmögenhetsnivåer, något som kan diskuteras (inlåningsräntor tenderar att stiga i tillgodohavandets storlek, stora förmögenheter kan diversifieras bättre etc.). Ibland är det även svårt att beräkna genomsnittsräntor för olika sorters tillgångar inom en och samma tillgångskategori (t ex när man får olika räntor på lönekonton, sparkonton etc). När vi uppskattar svenskarnas hushållsförmögenheter slipper vi lyckligtvis göra en kapitaliseringsberäkning för den största enskilda tillgången: fastigheter, eftersom de finns redovisade i taxeringsstatistiken.
Våra resultat gällande kapitaliseringsmetodens pålitlighet är blandade. Vi jämför här våra skattningar på individnivå och hela fördelningen med samma uppgifter i SCBs förmögenhetsregister under perioden t o m 2007. När det gäller nivån på förmögenheter och ojämlikhet finns stora skillnader. Vi träffar rätt inom +/- 10% endast för en tiondel av individerna när det gäller banktillgångar men däremot för över nio tiondelar när det gäller fastigheter.
Resultatet gällande Ginikoefficientens utveckling mellan 2000 och 2012 för vuxna individers nettoförmögenheter visas i bilden nedan. Två serier presenteras: en över vår nya beräkning (”Our estimates”) och en över SCBs förmögenhetsregister (”Wealth register”) som fanns t o m 2007. Som synes ligger vår skattade serie hela tiden ca fem procent högre än SCBs serie, vilket antyder att vi missar målet något. Trenden under 2000-2007 är dock densamma i de två serierna. Något händer mellan 2008 och 2009 då vår skattade Gini stiger med över 20 procent, alltså en femtedel, och sedan ligger kvar på den högre nivån. Även om denna ökning också kan vara felmätt, är den så pass markant att den åtminstone överstiger gapet mellan SCBs och vår serie.
En närmare titt på toppen av förmögenhetsfördelningen, där majoriteten av svenskarnas nettoförmögenheter finns, visar att det inte är den yttersta toppen (”top 0.1%”) som dragit ifrån utan att ökningen är störst i gruppen strax därunder.
Exakt vad som ligger bakom ökningen 2008-2009 är inte helt lätt att klarlägga. Detta är en period då Sverige erfor stora förändringar. På det makroekonomiska planet innebar finanskrisen turbulens på kapitalmarknaden och även fallande marknadsräntor, vilket skapar särskild osäkerhet i mätningarna då nämnaren i kapitaliseringsekvationen går mot noll. Men Sverige fick under denna tid även en ny ekonomisk politik, med avskaffade eller reformerade skatter på kapital och fastigheter.
Våra data medger inte att vi går till botten med att studera samtliga drivkrafter; vårt huvudsyfte var att åstadkomma en första beskrivning av fördelningens utveckling sedan 2007 och att testa kapitaliseringsmetodens tillförlitlighet. Men vi gör ändå ett försök att dekomponera de olika tillgångsslagens bidrag och vi ser då att prisökningen på bostadsrätter bidragit genom att denna ojämnt ägda tillgång fått en större del i den samlade portföljen. Vi noterar även att banktillgångars och skulders bidrag till skillnaderna ökat, vilket kan bero på förändringar inom banksektorn såväl som på räntelägets utveckling.
Studiet av förmögenhetsfördelningen i Sverige är eftersatt. Huvudanledningen är brist på data, och trots att behov finns inom både forsknings och även för Riksbanken gällande övervakning av den finansiella stabiliteten, motsätter sig vissa politiker insamling av sådana data. I Danmark samlar man idag in data över tillgångar och skulder trots att förmögenhetsskatten avskaffades 1997, vilket visar att en sådan insamling inte behöver betyda att förmögenhetskatten skulle återinföras.
Ekonomistas 
Studien verkar intressant, och jättebra inlägg Daniel! En vital del av infrastrukturen kastades ut med avskaffandet av förmögenhetsskatten. Ser fram emot ditt nästa inlägg där du preciserar hur en ny infrastruktur som uppfyller reglerares och forskares behov skulle kunna byggas upp!
I grafen ser det ut som om ginikoefficienten enligt “New estimates” per 2012 ligger på ca 0,97. Vad innebär en koefficient i den storleksordningen intuitivt (antar att skalan går från 0-1)? Kan man utifrån de nya estimaten dra några slutsatser (eller ha kvalificerade gissningar) angående hur förmögenhetsfördelningen 2012 i Sverige förhöll sig i en internationell jämförelse?
Hej. Detta är en hög Gini-koefficient. Att den ligger nära 1 beror på att vi har ganska hög andel av befolkningen med negativ nettoförmögenhet (alltså att skulderna är större än tillgångarna), vilket i sin tur är en kombination av studielån (som saknar motsvarande kapitaltillgång) och eventuell underskattning av vissa tillgångar (t ex bilar, båtar och andra varaktiga konsumtionsvaror). Rent statistiskt kan Gini därför vara större än 1.
Sverige ligger högre än många andra västländer med denna höga Gini. Delvis kan detta signalera problematisk ojämlikhet (de rikas förmögenheter är för stora i förhållande till resten av befolkningens). Men delvis kan detta även vara kopplat till hur svenskarna har valt att organisera samhället och sina privata portföljer. Exempelvis är studielån inte nödvändigtvis negativa för jämlikheten. Att de flesta hushåll också har ganska lågt finansiellt sparande och därmed små finansiella tillgångar kan bero på att de inte behöver ha dessa eftersom många oförutsedda utgifter täcks av socialförsäkringssystemet (som man har betalat för genom skatten).
En underskattning av pensionstillgångar (fonderade tjänstepensioner) i den svenska statistiken kan ytterligare förklara en del av den höga svenska Ginin.
Med andra ord är det svårt att helt säkert dra slutsatser om den svenska fördelningen utifrån dessa skattningar. Mer och bättre data behövs. Sådana data finns till viss del, och jag hoppas att vi kan göra bättre beräkningar inom ett par år eller så.
Anser ni att det är stor säkerhet med denna metod?
Genom den allt lägre räntan som går mot noll så ökar osäkerheten exponentiellt.
Denna rapport får stor spridning. Därför vore det intressant med ett osäkerhetsintervall i siffrorna!
Oppti, metoden är osäker. I själva verket utgörs huvuddelen av vår undersökning av just en rad tester av hur tillförlitlig metoden kan anses. Vi testar detta på flera sätt, framför allt genom att jämföra uppskattningar med faktiska utfall under perioden fram t o m 2007 då vi observerar de “sanna” nivåerna i SCBs förmögenhetsregister. Här studerar vi storleken och spridningen av enskilda tillgångsslag för både individer och grupper (inklusive hela befolkningen) och trenderna i dessa. Jag håller med om att metodens osäkerhet skulle kunna öka när räntan går mot noll. Vi diskuterar detta i uppsatsen.
Vårt huvudbudskap är att metoden fungerar om man har väldigt bra och detaljerade data, vilket Sverige har delvis, samt att trender fångas bättre än nivåer.