Det åtgärdspaket som Grekland igår lämnade till långivarna omfattar bland annat en del förslag för att öka skatteintäkterna. Höjd moms, höjd bolagsskatt och reformer av skattemyndigheterna är några av punkterna. Även om ett mer välfungerande skattesystem vore önskvärt är detta knappast förslag som i sig hanterar den grekiska krisen på vare sig kort eller lång sikt.
Ett centralt problem för den grekiska skatteuppbörden är att egenföretagarna underrapporterar sina inkomster. Detta är inget grekiskt fenomen, utan förefaller vara globalt (se till exempel Sverige, Finland, Storbritannien och USA). Nivån på underrapporteringen är relativt hög bland grekiska egenföretagare — runt 45 procent, vilket kan jämföras med ca 35 procent i Storbritannien och USA och 30 procent i Sverige — men det riktigt stora problemet för skatteuppbörden är att andelen egenföretagare är så hög i Grekland (ca 36 procent). Detta är inget som lär ändras i en handvändning.
Även om man mot förmodan skulle lyckas öka skatteindrivningen från grekiska egenföretagare så är detta inget som på kort sikt skulle förbättra den grekiska skuldsituationen. Om de ökade intäkterna inte motsvaras av ökade offentliga utgifter så innebär detta en finanspolitisk åtstramning. Som IMF och många andra konstaterat så leder sådan åtstramning under en ekonomisk kris som den grekiska till minskad aktivitet i ekonomin, vilket med stor sannolikhet ökar skuldkvoten.
På längre sikt vore det bra om den grekiska skatteuppbörden förbättras och fås att fungera mindre godtyckligt. Ökade skatteintäkter leder dock inte per automatik till förbättrade statsfinanser utan det beror helt på vad som händer med de offentliga utgifterna. Det går helt enkelt utmärkt att underbalansera en budget och att slösa med offentliga medel oavsett om skatteintäkterna ligger på 20 eller 40 procent av BNP.
Detta är naturligtvis inte ett argument mot en effektivisering av den grekiska skatteförvaltningen. Däremot betyder det att de strukturella problem som Grekland måste ta itu med självfallet även omfattar budgetprocesser, korruption och nepotism. Vilket det i och för sig knappast är någon som förnekar.
Ekonomistas 
Utgiftsnedskärnibgar återstår som snabba pålitliga budgetförstärkningar.
Visst, allt annat lika. Den åtstramande effekten av utgiftsminskningar är dock ännu större än den av skattehöjningar, vilket för oss tillbaks till problemet att åtstramningar under en skuldkris som den grekiska sannolikt är kontraproduktiva.
På vilken tidshorisont uttalar du dig då? Det kommer ju ett år efter nästa år, och efter nästa etc..
Tja, enligt IMFs senaste analys så kommer Grekland att behöva skuldnedskrivningar även om vi ser 30-40 år framåt i tiden, givet deras tillväxtprognoser som bygger på fullt reformgenomförande.
Man får nog försöka att analysera vart statsutgifterna går. Åtstramningar på statliga trädgårdsmästare utan trädgårdar, på indragning av den 13:e månadslönen, på restriktioner i farfars-pensionerna lär inte vara kontraproduktiva. Däremot är ju nedskärningar i offentliga investeringar kontraproduktiva. Man får dock skilja på offentliga investeringar och offentliga utgifter.
En av grundbultarna till Greklands problem är balansen mellan närande och tärande. Så alla offentliga investeringar som bidrar till ökad produktion (för inhemskt bruk eller export) är en del av lösningen. Däremot är alla försök att bibehålla den nuvarande kvoten av tärande förödande för framtiden.
Jag är lite överraskad att det inte förts fram lösningar som skulle stimulera investeringar i landet. Grekland skulle kunna bidra med sänkta företagsskatter under, säg 5-10 år, för nyinvesteringar. Och långivarna skulle kunna bidra med etableringsstöd för företagsinvesteringar i Grekland.
Men att ytterligare låta den offentliga sektorn vara löneledande och överbemannad så till den grad att det inte finns arbetsuppgifter till de anställda kommer inte att leda till någon lösning. Tror jag.
Åtstramningar som minskar efterfrågan är i krissituationer som dessa kontraktiva och blir därmed kontraproduktiva även urlångivarens synvinkel. Sannolikt är inte alla åtstramningar lika kontraktiva men det är svårt att ha en särskilt informerad uppfattning om detaljerna här. Det som stimulerar inhemsk efterfrågan är mer stimulerande än de som går till import. Alltså är det därför ur stabilitetssynvinkel sannolikt bättre att tex skära ner på vapeninköp än på militär personal.
För övrigt har antalet offentliganställda skurits ner med ca 1/3 sen krisens början. Lönerna för återstående har också sänkts med ca 30% och pensionerna har sänkts minst lika mycket.
Man kunde ju istället prova höjd pensionsålder till 70 (som vi diskuterar ibland i Sverige). När vi införde vår första pensionsålder 1913 var den 67 och då var den förväntade medellivslängden vid födseln 57.
Sedan skulle de ju kunna avskaffa minimilönen (vilket jag gissar de har, det saknar vi i Sverige), och “luckra upp” som det heter, arbetsrätten. Skära bort några tusen sidor i den går säkert. Vill minnas att Frankrike har drygt 3000 sidor och Schweiz 60. Då Frankrike har 25% ungdomsarbetslöshet och Grekland kring 50% torde mycket finnas att göra där.
Sänka bidrag torde ju också vara möjligt.
Frankrike har provat höja skatterna sedan 2008 och basunerar triumfatoriskt ut när tillväxten blir 0,2% istället för 0.1%. Att strypa ekonomin i Grekland torde fungera lika dåligt. Fast kanske inte, då grekerna i större utsträckning kan fuska sig runt pålagorna.
Grekland har avreglerat arbetsmarknaden och den ses av OECD idag som relativt flexibel (flexiblare än Tysklands tex). Lönerna har också fallit dramatiskt.
Måste titta på detta. Tack för länken. Men enligt denna länk:
http://www.tradingeconomics.com/greece/youth-unemployment-rate
så var ungdomsarbetslösheten 49,7% i april. Och som Johan Norberg påpekade med ett enkelt tankeexperiment, det finns alltid jobb. Radikala reformer kan i och för sig inte utradera arbetslösheten omedelbart. Men 1962, när 400 000 personer kom från Algeriet till Frankrike var de styrande rädda för den arbetslöshet detta skulle leda till. I själva verket kan man inte se effekten i statistiken, de fick jobb direkt. Detta var i stort sett innan man började hjälpa till från statens sida. På motsvarande sätt borde Grekland kunna absorbera 100 000 arbetslösa om året, eller mer för ett Frankrike med 40 miljoner invånare maxade ju inte ut. Frankrike bedrev inte heller direkt laissez-faire 1962. De marknadsreformer som Rueff-Armand-rapporten presenterade 1960 har ännu i stort sett inte implementerats.
Något gör att hälften av de unga i Grekland antingen inte får jobb för att det kostar för mycket att anställa dem (lön, sociala avgifter och riskfaktorer), eller så får de för mycket i bidrag när de är abetslösa för att ta (vita) jobb. Många av dem torde ju arbeta svart.
Att ha en arbetsmarknad som är flexiblare än den tyska kan väl inte heller vara så svårt. Det bor ju tyskar i Tyskland och de beter sig radikalt annorlunda än Greker. Denna artikel diskuterar detta på ett sätt som jag finner insiktsfullt:
http://www.nationalreview.com/article/301356/culture-still-matters-victor-davis-hanson
Troligtvis en dum idé att avskaffa minimilönen. Omfattande forskning tyder på att det har en mycket liten effekt på arbetslösheten så länge den inte är för hög. I bl a Storbrittanien har man ett system där minimilönen gradvis justeras uppåt men i på en nivå som är tillräckligt låg att arbetslösheten inte påverkas nämnvärt.
Minimilönens avskaffande skulle dock leda till en klar efterfrågesänkning, inte minst eftersom låginkomsttagare tenderar att spendera nästan hela sin inkomst. Alltför låg efterfrågan är förstås det stora problemet som Grekland tampas med idag.
Men en förbättrad grekisk skatteuppbörd skulle gissningsvis göra kreditornationerna mer välvilligt inställda till förbättringar för Grekland i form av ännu lägre räntor, förlängda löptider och eventuellt skuldavskrivning. Till och med om man lät den förbättrade skatteuppbörden motsvaras av utökade statliga utgifter så att nettopositionen blir noll så skulle det säkerligen vara lättare att svälja för alla inblandade.
Att subventionera statliga utgifter för ett Grekland i depression kan man kanske till nöds acceptera givet att det inte riktigt ligger i nåns intresse att bedriva ytterligare åtstramningspolitik. Men att subventionera skattesmiteri för den grekiska över- och medelklassen är något helt annat.
Dessutom kan man nog anta att en stor del av de pengar som den grekiske läkaren “sparar” genom att inte betala skatt snabbt flyttas till bankkonton i andra euroländer. Så det torde även vara fördelaktigt för den grekiska ekonomin allt annat lika att skatten faktiskt drivs in och spenderas i Grekland.
Det är möjligt att kreditgivarna skulle vara mer välvilligt inställda om den grekiska skuldproblematiken såg något annorlunda ut. Vad som får mig att tvivla är att alla länder har sina egenheter som andra skulle ha svårt att “finansiera” (“” då Grekland trots allt uppvisat primära överskott). Tänk om Sverige hade hamnat i samma situation: ska fattigare länder än Sverige “finansiera” evighetslånga föräldraledigheter och städhjälp åt välbärgade hushåll?
Vad menar du med “hamna i samma situation”? Man “hamnar” inte där. Man väljer att hamna där. Givetvis borde inte andra länder finansiera detta åt Sverige om vi valt att hamna i den situationen genom att betala mindre skatt än de välfärdsutgifter vi väljer att ha?
Du kan dock knappast jämställa egenheten “rut-avdrag” som möjligen är en udda fågel i den europeiska avdragsfloran med egenheten “inte betala skatt”? Det senare är ett lagbrott även i Grekland emedan det förra är en demokratiskt beslutad reform. En vägran att betala skatt och samtidigt kräva solidaritet är ju uppenbart absurd emedan ett giltigt avdrag på en av världenshögsta skattesatser knappast skulle ses som lika absurd?
Dock så håller jag med om att primära överskott är det enda som Grekland i dagens läge borde behöva uppvisa.
Man kan hamna i situationer och man kan försätta sig i dem. Det är omöjligt att skydda sig mot allt och det finns alltid sånt som kan gå åt skogen. Det som verkade rimligt och rationellt kan pga förändrade omständigheter visa sig vara djupt oklokt.
Väldigt mycket av den moraliserande attityden mot Grekland går ut på att det ena eller andra som de beslutat om är för generöst eller bara knäppt. Om en extern betraktare skulle titta på Sverige eller vilket annat land som helst så skulle hen hitta en massa konstigheter/åtstramningsmöjligheter.
Det enklaste vore om Grekland fått regionalstöd istället för lån. Föreställ er hur mycket denna lånecirkus kostar, det är dyra människor som far omkring och sprider förödelse plus alla räntor och amorteringar som förfaller och måste hanteras av mängder av tjänstemän/kvinnor. Stöd hade varit bättre för hela EU eftersom efterfrågan är grundbulten i ekonomin. Faller efterfrågan ökar arbetslösheten som ska finansieras med allt lägre skatteintäkter vilket i sin tur leder till att också rika länder måste skära i budgetar, dödsspiralen.
Trodde “närande och tärande” var ett dött uttryck.
Regionalstöd är nog svårt att få gehör för och skulle dessutom knappast hjälpa mot situationer som den grekiska. Regionalstöd är syftar ju till att utjämna permanenta inkomstskillnader medan den stora frågan är hur man ska hantera fluktuationer. Man skulle däremot kunna tänka sig automatiska stabilisatorer (tex a-kassa) bland euroländerna men jag tror det är politiskt mycket långt borta. Oavsett vad så krävs någon form av finanspolitisk union.
“Trojkan” lånar ut men vem lånar trojkan av? Skattebetalarna? Om det är så påverkar det väl långivarländernas budgetar?
Det är ordnat så att det inte belastar budgetarna löpande. Först om förluster eller vinster uppstår på pappret så påverkas budgeten (om jag förstått detta rätt). Om din poäng är att man i praktiken redan infört någon form av finanspolitisk union så ger jag dig rätt men också fel. Besluten om stöd till Grekland fattas av varje enskilt parlament och är därför inte ett unionsbeslut. Däremot innebär ECBs quantitative easing där man är redo att stödja stater och banker med obegränsad likviditet en form av gemensam finanspolitik även om den inte kallas så. Grekland är dock inte med i detta program, just då det kräver att landet och bankerna ses som solventa.
Åtgärder i EU-krisen bör primärt utvärderas utifrån följande fråga: minskar åtgärden möjligheter och incitament inom EU:s politiska processer och bank/finans-system för att generera liknande kriser framöver?
I det perspektivet riskerar pågående straffausterity mot “lata” greker att förvärra.
Svensk ekonomirapportering fokuserar dock ytterst lite på den frågan. Ekonomijournalistiken tar istället ofta austerity-retoriken och systemet för givet och kvar blir mest ett moraliserat etnonationalistiskt drama om “lata” greker. Ofta sker där den glidning Steve Randy Waldman kritiserade nyligen:
“Among creditors, a big catchphrase now is “moral hazard”. We cannot be too kind to Greece, we cannot forgive their debt with few string attached, because what kind of precedent would that set? If bad borrowers, other sovereigns, got the idea that they can overborrow without consequence, if Spanish and Portuguese populists perceive perhaps a better deal is on offer, they might demand that. They might continue to borrow and expect forgiveness, and where would it end except for the bankruptcy of the good Europeans who actually produce and save?
The nerve. The fucking nerve. Lenders, having been made nearly whole on their ill-conceived, profit-motivated punts, now fear that if anybody is nice to somebody who doesn’t deserve it, where will it end? I’d resort to that cliché about chutspa, the kid who murders his parents then seeks leniency ‘cuz he’s an orphan. But it’s really too cute for the occasion.
For the record, my sophisticated hard-working elite European interlocutors, the term moral hazard traditionally applies to creditors. It describes the hazard to the real economy that might result if investors fail to discriminate between valuable and not-so-valuable projects when they allocate society’s scarce resources as proxied by money claims. Lending to a corrupt, clientelist Greek state that squanders resources on activities unlikely to yield growth from which the debt could be serviced? That is precisely, exactly, what the term “moral hazard” exists to discourage. You did that. Yes, the Greek state was an unworthy and sometimes unscrupulous debtor. Newsflash: The world is full of unworthy and unscrupulous entities willing to take your money and call the transaction a “loan”. It always will be. That is why responsibility for, and the consequences of, extending credit badly must fall upon creditors, not debtors. There is one morality tale that says the debtor must repay, or she has sinned and must be punished. There is another morality tale that says the creditor must invest wisely, or she has stewarded resources poorly and must be punished. We get to choose which morality tale we most use to make sense of the world. We do, and surely should, use both to some degree. But if we emphasize the first story, we end up in a world full of bad loans, wasted resources, and people trapped in debtors’ prison, metaphorical or literal. If we emphasize the second story, we end up in a world where dumb expenditures are never financed in the first place.”
( http://www.interfluidity.com/v2/5965.html )
Johan Croneman skrev för övrigt nyligen uppgivet I DN om problemen i ekonomijournalistiken om Grekland, http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-croneman-varfor-gors-inte-ett-enda-arligt-forsok-att-forklara-greklandskrisen/ .
“… the Greek economy has shrunk by a quarter. Its pensioners have been impoverished. Its banks are closed. That counts as suffering consequences. No sane government would emulate the Greek path.”