Även om det ofta hävdas att klyftorna i den svenska skolan ökar är detta inte något entydigt resultat. Både PISA- och TIMSS-undersökningarna finner exempelvis att resultatförsämringen i matematik om något är större bland hög- än lågpresterande elever. Samtidigt har resultatspridningen mellan skolorna ökat och studiemotiverade elever förefaller i allt högre grad studera tillsammans med likartade elever. Frågan är då varför inte högpresterande elever gynnas av dagens skolsystem på ett tydligare sätt än som verkar vara fallet? Det finns flera möjliga förklaringar till detta.
Det framgår tydligt av forskningen att en skola med många duktiga och få resurskrävande elever kan vara populär även om skolan i sig är dålig på att förvalta elevernas förutsättningar (se här och här). Detta kan förefalla paradoxalt men som visas i figuren är en skolas elevsammansättning är central för resultaten på olika kunskapsutvärderingar.1 Sannolikt är det svårt för familjer att särskilja elevernas påverkan på skolan från skolans påverkan på eleverna, men det är även troligt att elevsammansättningen värdesätts i sig. Det kan därför te sig te sig attraktivt att sätta barnen på en skola där de får “rätt” klasskamrater även om detta innebär att de lär sig mindre än de hade gjort på en annan skola.
Inte heller är det uppenbart att elever gynnas av att ha duktiga klasskamrater. Att vara bland de duktigaste eleverna i klassen verkar ha en stark positiv inverkan på framtida studieresultat, framförallt bland pojkar.2 Om eleverna med bäst studieförutsättningar i allt högre grad går på samma skolor så kommer färre av dessa att vara bäst i klassen, vilket alltså kan inverka menligt på deras studieprestationer.
Ytterligare en möjlighet är att att familjer lägger mindre energi på att hjälpa till med skolarbetet när barnen väl hamnat på en skola som uppvisar goda studieresultat och där man har tillit till skolans arbete. Samtidigt finns naturligtvis motverkande effekter som gör att ökad skolsegregation faktiskt kan gynna högpresterande elever. Exempelvis är det lättare att rekrytera och behålla lärare på skolor som har studiestarka elever och undervisningen kan läggas på en högre nivå på dessa skolor.
Vad summan av dessa — och andra — effekter blir är oklart och forskningen har också haft svårt att finna entydiga resultat av att gå på skolor som kan beskrivas som bra. Flera studier som har undersökt effekten av att gå på olika elitskolor finner små eller inga positiva effekter alls (UK, Tyskland, USA, USA), även om undantag finns (Island, Rumänien, Trinidad-Tobago). Inte heller förefaller studieprogram för särskilt begåvade elever vara ett uppenbart bra sätt att få dessa elever att lära sig mer.
I skoldebatten framställs det ofta som självklart att elever gynnas av att ha duktiga klasskamrater. Forskningen kring dessa så kallade kamrateffekter är emellertid inte alls entydig. Som diskuteras i en ny uppsats av Josh Angrist är det metodologiskt svårt att empiriskt isolera sådana effekter och bland de studier som har en trovärdig metod är resultaten spretiga. Att stökiga elever påverkar klassens resultat negativt finns det däremot rätt tydliga belägg för (här och här).
Ökad segregation och ökade kvalitetsskillnader mellan skolor är något att ta på allvar. Vilka elevgrupper som gynnas och missgynnas av denna utveckling är emellertid inte alls självklart.
———————————–
1 Data (xlsx) från Skolverkets SALSA-databas (2012). 2 Denna svenska studie finner att högstadieelever som är relativt duktiga i jämförelse med sina skolkamrater väljer mer krävande gymnasieutbildningar.
Ekonomistas 
Tycker mig ha läst en svensk professor i pedgogik skriva på DN debatt att sjunkande PISA- resultat beror på ökad skolsegregation orsakad av fritt skolval. Orsakssambandet påstods vara att svagare elever missgynnas av att inte få studera tillsammans med starkare elever. Men som du påpekar har inte svagare elevers resultat fallit mer än starkare elevers resultat. Som du skriver verkar inte heller forskningen styrka peer-effekten. Därmed faller hans hypotes.
Dessutom har ju inte kommuner med mer skolval haft sämre utveckling än dem med mindre (tvärtom).
Tråkigt att professorn inte stämmer av sina teorier mot data. Ännu tråkigare att ingen bemöter hans ogrundade/(vederlagda) hypoteser.
Erinrar mig Zarembas artikelserie om skolan för några år sedan där han beskrev svensk pedagogikforsking som kvalitativ och ideologisk med obefintlig förmåga att publicera sig i internatinell forskning.
Tack för ett bra inlägg och en läsvärd kommentas av Mats.
Jag har för mig att Skolverket har lyft fram segregationen som en förklaring till de fallande resultaten. Det i sin tur ska vara baserat på någon slags forskning, men vilken har jag sämre koll på. I övrigt så bör man väl vara försiktig med att tolka bättre resultat inom kommuner med mer skolval som treatment effekt, då både omvänd kausalitet och exkluderade variabler troligtvis finns med i bilden.
Fast i PISA:s två andra delar faller resultaten mycket mer bland de svaga eleverna än bland de starka, så att avfärda segregationen som en möjlig förklaring till de fallande resultaten på grund av att spridningen inte har ökat är fel.
En hemsnickrad hypotes som skulle kunna förklara en del av skillnaden i spridning mellan de olika ämnena är att i matematik får duktigare elever i högre grad vara med och försöka förklara hur man ska göra för svagare elever (något som leder till mer gedigna matematikkunskaper, samtidigt som de befäst mer ordentligt). I mer homogena klasser sker detta mer sällan, vilket skulle leda till att en segregeringseffekt blir sämre matematikkunskaper hos de bästa eleverna.
Det kan väll påpekas att det verkar finnas en tydlig korrelation emellan länder, mellan liten segregation och höga skolresultat. Där finns naturligtvis ännu mer möjliga felkällor än jämförelser mellan skolor, men det kan ju också vara så att effekten först syns på systemnivå (t ex eftersom den kanske är relaterad till nationella institutioner).
Det är knappast orimligt att misstänka att god kvalitet i undervisningen ger ett högt genomsnittligt resultat i t ex PISA undersökningar och att svaga elever drar mer fördel av god undervisning än starka elever. Då kommer man att få en korrelation mellan spridning och genomsnittlig prestationsnivå, utan att det ena orsakar det andra.
Likaså är det rimligt att bra och frekvent uppföljning av elevernas kunskaper, samt återkoppling och anpassning av undervisningen som följd av uppföljningen, gynnar alla, men kanske mest de svaga eleverna. Även detta resulterar i så fall i en korrelation mellan spridning och genomsnittlig prestationsnivå, utan att det ena orsakar det andra.
Det är inte otänkbart att ökande spridning mellan skolor och fallande skolresultat har samma bakomliggande orsak: dåligt eller icke-existerande arbete med kvalitetsutveckling av myndigheter med kompetens och intresse för uppgiften. Detta stämmer väl rätt väl med den svenska modellen där man istället förlitat sig på konkurrens som drivkraft för skolutveckling. Att konkurrens på marginalen kan ha vissa positiva effekter inom ramen för detta system innebär inte nödvändigtvis att det är klokt att förlita sig på konkurrens som styrmetod.
Bra förtydligande.
Jonas: Jag tror inte problemet är avsaknad av central kvalitetsutveckling utan inriktningen på den centrala kvalitetskontrollen. Denna verkar mer inriktad på att “inlärningspocessen” uppfyller politiskt korrekta honörsord som demokrati och medinflytande än på kunskap. Mina barns skola blev inspekterad och fick förbättringstipset att öka barnens medinflytande. Detta för att rektorn på frågan: “hur verkar ni för barnens medinflytande i undervisningen” hade svarat att 6-7 åringar kanske inte bör ges så mycket inflytande på hur undervisningen ska läggas upp.
Men visst, om det är vettig inspektion och kvalitetsutveckling är jag inte emot. Jag tror bara att problemet främst ligger djupt inbäddat i det svenska pedagogikparadigmet.
Även om jag delvis håller med så vill jag betona att inspektion och aktiv kvalitetsutveckling är väsensskillda saker. Men nu ska jag fira nyår. Gott sånt till alla!
Jag kan rekommendera denna artikel http://www.skolvarlden.se/artiklar/det-svenska-forskningsfiaskot:
Den visar att svenska forskare i pedagogik inte i någon nämnvärd utsträckning utvärderar pedagogiska metoders effekter.
Svenska docenter och professorer publicerar sig i genomsnitt 3 gånger i internationella tidskrifter per 10 år. 2/3 av dessa artiklar har inte citerats en enda gång på 10 år.
Utifrån meta-analyser (gjorda av en utländsk forskare) har majoriteten av de pedagogiska riktlinjerna och reformerna i Sverige varit av sådan art att de sannolikt har negativ effekt på inlärningen.
Man frestas att ställa följande retoriska fråga:
Hur hade den svenska sjukvården utvecklats om t.e.x Socialstyrelsens riktlinjer utformats av läkare som inte intresserade sig för att utvärdera behandlingars effekter utan endast fokuserade på frågor som: Demokrati och medinflytande i operationssalen, sjukhusets hierarki ur ett genusperspektiv, en post-kolonial analys av vår syn på friskt och sjukt, etc?
Jag tycker att din sista fråga är mycket relevant: hur hade statsmakten förhållit sig till en utveckling där traditionell klinisk verksamhet förlorade intresset hos landets forskare (och utbildare) i medicin? Vad hade man gjort om det plötsligt visade sig att sjukvården blivit mycket sämre på att behandla benbrott och blindtarmsinflammationer, kanske då läkarutbildningen inte lägre intresserade sig för dylika frågor?
Det finns inte något uppenbart svar på dessa frågor eftersom akademisk verksamhet är rätt svårstyrd från centralt håll. Jag skulle dock tro att något hade gjorts och, vilket kanske är relevant, så tror jag att sannolikheten för att något gjorts hade varit större om staten haft ett tydligt ansvar för slutprodukten.
Men staten har väl haft ett ganska tydligt ansvar/inflytande på slutprodukten genom lärarutbildningen och läroplanerna? Mycket tyder ju på att det är här (i det som staten kan påverka) som det gått riktigt snett. Jag är därför osäker på om det är rimligt att lägga så stor del av skulden på kommunerna.
Jag menade naturligtvis slutprodukten i skolväsendet, dvs elevernas utbildning. Sen kan man konstatera att skolans huvudmän inte varit överdrivet intresserade av lärarnas utbildning. En hög andel av ämneslärarna saknar all utbildning i ämnet tex och det är helt och hållet huvudmännens ansvar. Men jag håller självklart med om att staten via lärarutbildningar och läroplaner också varit delaktiga i utvecklingen. Ett problem nu är dock att staten har begränsade maktmedel att förändra situationen. Det är kanske en bra ordning när saker och ting funkar bra, men knappast när systemet förefaller fungera dåligt.
Min högst personliga bedömning är att unga idag verkar tro att fakta och kunskap är något man kan rösta om. Om inte tillräckligt många gillar den så kan vi därmed bort se den ur ett “demokratiskt” perspektiv. Det är som att människors ifrågasättande är tillräckligt för att misskreditera t.ex. ett vetenskapligt forskningsresultat, gärna kombinerat med konformitet och groupthink så blir det starka koncept med sektliknande likriktning av åsikter där försvarandet av självbilden och gruppens korrekta uppfattning inom det aktuella ämnet ständigt står högst upp på agendan.
klart detta är lite bortom inläggets innehåll, men för min egen del så är det inte kommunaliseringen, friskolan, fria skolvalet och avskaffandet av de relativa betygen som är grundproblemet.
Det är statsutjämningen i lärarutbildningen via införandet av 1-7 och 4-9 lärare och att demokrati och elevernas medbestämmande i skolan.
Det krävs kunskap för att förstå vad man läser, och det krävs färdigheter för att kunna omsätta kunskap och informationen till något användbart, något som både lärarutbildningarna och skolan ständigt verkar missa.
Det verkar vara mycket viktigare att jobba mot mobbning, slåss om resurser och att kategorisera eleverna korrekt. Det är som att lärare och skolledning blandar ihop sina roller. Lärarna försöker vara skolledning och skolledningen försöker stå i klassrummet och berätta hur man beter sig på rätt sätt.
För ett par veckor sedan så hade Aktuellt på SVT en liten skoldebatt.
Den ena stod där och pratade om att man visste mycket väl varför elever hoppade av, utfrysning, mobbning hopplöshet inför många “mjuka” värden i skolan.
Samtidigt pågick en debatt i Norge där inga barn hade kommit till ett kalas. Det pratades ganska så brett om att mobbningen är dubbelt så vanlig i Norge som i Sverige, här saknar jag källor, men i samband med detta så tänkte jag tanken.
Om det nu är dessa “orsaker” som gör att elever hoppar av. Varför är då inte avhoppen dubbelt så stora i Norge?
Mitt enkla svar: Troligen därför att det finns underliggande samhällsvariabler som är de drivande faktorerna, och i Norge är mobbning inte en ursäkt för att lämna gymnasiet, medan i Sverige så är det en fullgod ursäkt för att inte kämpa på och försöka göra sitt bästa. För mig var det uppenbart att undersökningarna om varför elever lämnar gymnasiet i det närmaste är ideologiskt styrda och inte söker de egentliga orsakerna.
Som att i Sverige är vi numera extremt intoleranta. Får inte jag exakt som jag vill så är det min rättighet att peka finger mot skolan och samhället och säga att de har misslyckats. Det är som locus of control inom skolvärden alltid ligger på samhället hos de som hoppar av. Samtidigt vet man att delayed gratification vid 4 års ålder är en av de absolut bästa indikatorerna för framtida skolresultat.
Jag har en hypotes: Forskarna i Sverige söker utifrån sin egna förutfattade meningar efter samband de själva vill hitta, inte utifrån att se bortom de ytliga variablerna. De är för dåligt utbildade i multivariabelanalys där de saknar kunskaper för att hitta de underliggande gemensamma variablerna.
Min något daterade upplevelse av elevdemokrati är att den dominerande frågan är hur man ska få till bättre skolmat, eller i varje fall slippa den där extra äckliga fiskrätten. En kort sökning efter “elevrådsprotokoll 2013” gav inte så många träffar, men under antagandet att elevrådet Svensby skola den 22 april är någorlunda representativt kan man konstatera att åsikter av typen
“önskar att hoppa rep på idrotten.”
“det är viktigt att man måste kunna förlora när man är med och spelar med gogos och att säga till före om man spelar på prov eller på riktigt.”
“ha en hopprepsdag för killar så att de ska bli lika duktiga på att hoppa rep som tjejerna.”
dominerar stort, och frågor som är under beredning bland dom vuxna är av typen:
“om man får leka lekar där man skjuter på varandra på rasterna […] Eleverna gav förslag att man kunde söva varandra med bedövningspilar som varar i 10 sekunder sen vaknar man igen eller att man kan bli återupplivad av en lagkompis. ”
Jag har svårt att se något hot mot lärandet i detta protokoll.
Vad jag personligen minns av dom tillfällen av direkt inflytande över undervisningen så var det i praktiken val från en lista som läraren producerade (typ “alla måste göra en uppsats, och sedan ska alla presentera den, välj ett ämnena här”), och där eleven i praktiken inte gavs större inflytande över sitt eget fördärv än i annan undervisning.
Hej, utan att vara expert på fältet tycker jag denna studie http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272775713000927 är klart intressant ang. peer effects och saknas från Angrists översikt (förmodligen för att den är så ny). Har Jonas eller någon annan någon kommentarer om den?
Finns någon internationellt jämförande empirisk studie på lärarutbildningar? Hur mycket pengar per student satsas i olika länder för olika lärarnivåer? Hur mycket lärarledd utbildning får den genomsnittlige lärarstudenten? Och så vidare.