På tal om nya ord för redan existerande politik

I onsdags diskuterade Robert här på Ekonomistas det faktum att politiker har en förkärlek för att sätta nya namn på redan existerande politik. Han menade att detta är en irriterande ovana och att våra folkvalda borde inse att om politiska åtgärder inte fungerar under ett namn (t.ex. AMS-jobb eller FAS-3 jobb) så kommer de inte att fungera bättre bara för att de blir omdöpa (till t.ex. nystartsjobb eller extratjänster). Jag håller med Robert om att alla dessa nya namn är irriterande. Men kanske fyller de faktiskt en funktion?

Resultaten från en serie laboratorieexperiment som jag har genomfört tillsammans med Tore Ellingsen och Magnus Johannesson vid Handelshögskolan i Stockholm visar att det namn som en företeelse eller en situation ges spelar roll. I uppsatsen ”Social framing effects – preferences or beliefs” undersöker vi hur deltagarna i ett laboratorieexperiment förändrar sin benägenhet att samarbeta i ett ”fångarnas dilemma”-spel beroende på vad spelet kallas. Vi finner att när spelet benämns ”gemenskapsspelet” är viljan att samarbeta betydligt större än när exakt samma spel presenteras som ”börsspelet”.

När spelet byter namn aktiveras andra normer. Vi finner att detta i sin tur påverkar inte bara hur deltagarna experimentet själva önskar bete sig utan framförallt hur de tror att andra kommer att agera. När spelet kallas ”gemenskapsspelet” blir tron på att andra kommer att samarbeta starkare. Detta blir, i sin tur, självuppfyllande eftersom människor är mer benägna att samarbeta om de tror att andra också kommer att göra det.

I en annan uppsats tittar jag, tillsammans med samma medförfattare, på könsskillnader i denna effekt. Det visar sig att kvinnor reagerar starkare än män på den här typen av manipulation. När vi byter namn från ”börsspelet” till ”gemenskapsspelet” är det kvinnorna som samarbetar mer – för männens beteende spelar namnet mycket liten roll.

Så kanske är det logiskt att politiker (inte minst om de lider brist på nydanande idéer) tar en genväg och lanserar samma gamla vanliga politik under ett nytt namn? Och kanske kan det till och med ha en effekt på hur människor agerar? Kanske är acceptansen för att betala en fastighetsavgift större än för en fastighetsskatt, även om alla andra aspekter av avgiften/skatten skulle hållas konstanta? Att medianväljaren i Sverige är en kvinna och därmed kan misstänkas vara särskilt benägen att reagera på dylika namnförändringar gör det enligt min mening än mer troligt att politikerna, trots allt, vet vad de gör när de kallar det gamla vanliga äpplet för ett päron.

Comments

  1. Ja, vad kul, jag hade fel — då kan man lära sig nya saker! Den här aspekten hade jag inte tänkt på. Nu kan jag skönja tre olika motiv för politikers förkärlek för namnändringar:

    1. Politiker ändrar namn på samma politik för att visa handlingskraft. Detta förutsätter att det finns okunskap hos medborgarna och att politikerna utnyttjar denna okunskap för sina egna syften. Detta var vad jag antydde i mitt inlägg häromdagen.

    2. Politiker ändrar namn för att medborgarna ogillar vissa begrepp. Till exempel tycker nog många att ”avgift” låter aptitligare än ”skatt”. Detta är vad regeringen antydde i propositionen om den kommunala fastighetsavgiften.

    3. Politiker ändrar namn för att påverka medborgarnas beteende och samarbetsvillighet, vilket är vad Johanna påstår i inlägget ovan.

    Dessa förklaringar skiljer sig på lite olika vis. Välfärdseffekterna av den första är huvudsakligen negativ, medan Johannas förklaring tyder på att namnändringar är av godo. Förklaringarna skiljer sig också så till vida att förklaring nummer 1 säger att det är förändringen i sig som är det viktiga, medan 2 och 3 handlar om att vissa benämningar är bättre än andra. (Johanna: Är det inte t.o.m. så att framingeffekten försvinner om man studerar beteende före-efter namnändringen för samma experimentdeltagare?)

    Jag tror det ligger något i alla dessa tre förklaringar, men min gissning är att (1) och (2) är viktigare förklaringar än (3), men detta kan jag förstås inte veta. Det kan inte politikerna heller veta, så vänder jag mig mot påståendet att politikerna vet varför de gör som de gör.

  2. När det gäller namnen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och program har jag personliga erfarenheter som kanske kan vara av intresse. Några ledare från 1990-talets arbetslöshetsrörelser hade bjudits in till departementet för konsultation. Det var i efterdyningarna av debaclet med Rajaniemi och försöken att få de arbetslösas organisationer att förklara sig lojala med regeringens nya arbetasmarknadspolitiska linje, de så kallade garantiprogrammen, den workfarepolitik som sedan blivit känd som AGA:n.
    Någon av de arbetslösa framförde uppfattningen från deltagare och utstämplade arbetslösa att AGA:n vare sig begränsades till aktivitet, det var vanliga jobb som man fick lov att göra för bara bidraget och det var inte heller någon garanti mot utstämpling. Frågan var: Hur kunde departementet ha kommit på en så enastående missvisande beteckning?
    Det framkom att egentligen hade de tänkt sno namnet från en av de arbetslösas lokalföreningar, Alla Behövs i Örebro. Men så blev det inte då regeringen redan hade sjösatt ungdomsgarantin. Det är denna som den konkreta kritiken gäller i ILO-rapporten ”Workfare tendencies…”. Vuxen AGA:n genomfördes faktiskt efter att ILO-rapportens kritik hade publicerats. ILO-rapportens kritik ansågs troligen bara kunna nå en försvinnande liten minoritet.
    Departementet beklagade dock namnvalet och menade att de hellre hade sett att namnet blivit Alla Behövs, då detta troligen hade gjort den nya politiken mot de arbetslösa enklare att popularisera bland de arbetslösa. De organiserade arbetslösa som skulle ha uppfattat namnstölden som en sådan var ju trots allt en försvinnande liten minoritet.

    Så om Aktivitetsgarantin – vilken därefter blev Jobb och Utvecklingsgarantin. Förkortningen ändrades därmed från AGA (egentligen enligt Arbetsförmedlingen skulle det vara GAR, men det fastnade aldrig) till JUG. Att workfarpolitiken i JUG sedan kommit att diskuteras under beteckningen Fas 3 är troligen resultatet av att kritiken har kommit att koncentrerat på det allra mest förnedrande i paketet.

    Men den dagsaktuella frågan kvarstår: Vem ville att workfarepolitiken (garantiprogrammen) skulle döpas om till samhällsjobb (http://www.forskningskommissionen.se/downloads/rapport_arbetsmarknadsreformer.pdf ) – och varför? Med fyra professorer i nationalekonomi ”socialdemokraternas forskningskommission” måste det finnas någon som såg hur begreppet kom in i rapporttexten?

    • Denna kommentar platsar egentligen bättre under mitt inlägg från i onsdags. Personligen kan jag tycka att ordet ”garanti” missanvänds i en del sammanhang, Vad samhällsjobben ska kallas har vi egentligen ingen synpunkt på, vi ville nog mest markera att de ska likna riktiga jobb mer än sysselsättningplatserna inom Fas 3. Detta blir hursomhelst streck i debatten i den här frågan i kommentarsfältet till det här inlägget.

      • Nånånå.
        Att jag kom på med byxorna nere var väl inte särskilt allvarligt. Ingen läser ändå rapporterna. Det som får genomslag är givetvis TV. Och i Rapport fick rapporteringen om er bland annat en skylt med texten Beredskapsjobb. Vilket till skillnad från ert ”samhällsjobb” är en verkligt betydande propagandalögn.
        Beredskapsjobb finns definierat på Wikipedia och till och med i lagtext. Och i fall Sveriges 2-300 000 arbetslösa tittade på TV eller hör talas om att det kan vankas beredskapsjobb – arbete på heltid och med lika lön och övriga ersättningar som för motsvarande arbetsuppgifter enligt kollektivavtalet, bara begränsat i tid till vad som krävs för återkvalificering till a-kassa och sjukförsäkring – kommer de mangrant att rösta för detta.
        Jag har påpekat saken för Ulf Johansson – ansvarig utgivare – på Rapport, men han verkar ha varit nöjd trots/med skyltmakarnas lapsus?.

  3. Politiker gömmer också saker istället för att bara ge dem nya namn. Hayek skrev att “[t]he theory and practice of public finance has been shaped almost entirely by the endeavour to disguise as far as possible the burden imposed, and to make those who will ultimately have to bear it as little aware of it as possible (Hayek, 1982, ”Law, Legislation and Liberty”, vol III, sid 127).

    Vi har ett exempel på fel namn i ”arbetsgivaravgifter” där många tror att det är ”arbetsgivaren” som betalar, inte löntagaren.

    Vi har också bedrägeri i form av ”sociala avgifter” som är skatter (prova låta bli att betala så får ni ser hur frivilliga de är). Bortsett från riskspridning är allmänt en människa en idiot som A) lånar pengar från banken till sin bostad eller bil, och B) samtidigt sparar pengar.

    I Sverige har vi moms, en skatt som enligt lagen måste döljas från medborgarna. I ett ärligt samhälle skulle man betala in momsen en månad eller två efter inköpet så att medborgaren är medveten om vad som sker.

    Likadant med källskatt och de sociala avgifterna. De dras från lönen innan den hamnar på bankkontot. Med ett ärligt skattesystem skulle man behöva ta ett aktivt beslut för att betala dem. T ex köpa en bil för pengarna, och sedan låna pengar på banken för att kunna betala sin skatt och sociala avgifter.

    Men viljan att ”sig själv beskattas” skulle då sjunka som en sten.

  4. Kalle says:

    Intressant, men i realiteten inte speciellt förvånande. Namn innehåller starka budskap och man väljer gärna namn som vill förmedla.

    A-kassa. Ett bidrag till de som kvalificerat sig för att få den. Löven kallade det försäkring i SVT Agenda, samtidigt som han satt och förklarade att det skulle bli alldeles för dyrt att höja den till 80% för alla. Om det vore en försäkring så skulle den nämligen vara helt självfinansierad via avgifter, men när den inte det. Alltså är det inte en försäkring enligt gängse definition av försäkring.

    Vad som däremot drar mina ögon till sig är något helt annat.

    Går det som arbetsgivare att använda ett språk som gör att kvinnor blir lättare att manipulera (t.ex. löneförhandling) än männen?

    Har kvinnor en högre acceptans för nyanserna i ordvalen medan män mer söker den egentliga innebörden?

    Kombinerat med Johannas artikel från den 27:e feb så kan jag ana vissa sådana mönster. Språk, komplexitet och ordval är viktigt och att linda in sina ord i snygga fraser är ett sätt att manipulera de som tycker det är viktigt men för övriga så blir det irrelevant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s