En av de intressantaste presentationerna som jag såg på den nyss avslutade AEA konferensen, som i år hölls i Atlanta (med en sedvanligt imponerande bredd) var av artikeln ”Do Oil Windfalls Improve Living Standards? Evidence from Brazil”. I den studerar Francesco Caselli och Guy Michaels, båda från LSE, den variation i kommunala intäkter som kommer ifrån oljeinkomster. På ett övertygande sätt argumenterar de för att de oljefyndigheter som med början runt 1970 kommit att spela en allt viktigare roll för vissa kommuners intäkter i allt väsentligt kan ses som slumpmässigt fördelade mellan kommuner. Vissa kommuner råkar ha olja, andra har det inte, och denna förekomst har ingen systematisk koppling till andra egenskaper hos kommunen. De visar också att off-shoreoljeindustrins karaktär gör att den inte heller har några betydande spridningseffekter på den lokala ekonomin annat än genom de skatter som statliga Petrobras betalar till kommunerna, och inte heller har migrationsmönster någon relation till oljeförekomsten. Sammantaget gör detta att de kan identifiera de kausala effekterna av variationer i oljeinkomster mellan kommuner på välfärden för kommunernas medborgare.

Är det då bra eller dåligt för en kommuns befolkning att få dessa extra inkomster? Vid en första anblick verkar det onekligen bra. Inte oväntat ökar kommunernas intäkter när oljepriset går upp eller mängden olja som utvinns ökar. Men frågan är förstås: Vad gör de med pengarna? Ja, ser man till de olika budgetposterna tycks en knapp tredjedel i snitt gå till posten ”Utbildning och kultur”, ”Hälsa” och ”Boende” får cirka tio procent av intäkterna och ”Kommunala transporter” får ytterligare sju procent. Den del som inte används stämmer nästa exakt överens med de budget överskott som uppvisas de studerade åren.

Stannar man här så ser allt alltså bra ut. Intäkterna ökar och inga pengar tycks försvinna utan allt är prydligt redovisat på utgiftssidan. Problemet är bara att när man börjar titta på kvalitén på offentlig service och på olika sätt försöker mäta välfärdsutfall mer direkt (genom att t.ex. titta på förbättringar av infrastruktur, kvalitén på kommunala bostäder, andel av befolkning som bor i s.k. ”favelas” (slumområden), antal lärare per elev, antal sjukhus platser, etc.) så hittar man inga positiva effekter!

Så vart tar pengarna vägen? Som så ofta i dessa sammanhang så är det svårt att veta men Caselli och Michaels presenterar några slående resultat som i alla fall ger indikationer. De finner t. ex. att medan inget händer med kvalitén på offentlig service så ökar den genomsnittliga storleken på de kommunalanställdas boende signifikant i oljerika kommuner. De gör också en rad Google sökningar på nyheter om korruption som är kopplade till borgmästare och på antalet federala polisutredningar som innehåller liknande sökord och konstaterar att sådana dyker upp betydligt oftare i kommuner med betydande oljeinkomster än på annat håll.

Den generella lärdomen är att det inte räcker med att se till att pengar redovisas på ett korrekt sätt, man måste även följa upp att pengar verkligen används på ett bra sätt. Något att tänka på i t. ex biståndssammanhang.