Smal och djup eller bred och ytlig?

Ekonomernas oförmåga att förutse finanskrisen har utlöst en storm av kritik — och självkritik — av ämnet nationalekonomi (vilket Ekonomistas-Martin nyligen skrivit om). Vissa har hänfört denna oförmåga till ekonomernas användning av matematiska modeller på bekostnad av andra samhällsvetenskapliga eller humanistiska influenser. Men är verkligen prognosmakande ekonomernas adelsmärke? Och är det ens teoretiskt möjligt att skapa teorier som konsistent kan förutse systemkriser av den typ vi nu genomlever?

I en tankeväckande debattartikel av den franske ekonomiprofessorn Gilles Saint-Paul (tidigare omskriven på Ekonomistas här) kritiseras kritikerna. I korthet menar Saint-Paul att ekonomers komparativa fördel inte alls ligger i att göra prognoser, och särskilt inte att förutse stora ekonomiska kriser. Samhället är alltför komplext för att detta ens ska vara möjligt (även om vissa ekonomer kom ganska nära). Istället ligger ekonomers bidrag i deras systematiska och granskningsbara sätt att analysera och förklara allehanda samhällsekonomiska fenomen. Om ekonomer skulle följa kritikernas önskan och byta ut antingen teoretisk eller empirisk träning mot studier i andra ämnen (såsom psykologi, filosofi eller historia) skulle de riskera att tappa sin bland samhällsvetare unika kompetens. Dessutom finns inga belägg för att en sådan ”breddad” nationalekonomi skulle vara bättre rustad att förutspå kriser:

To conclude, economics is a “modest” intellectual discipline, which hopes to be helpful in understanding how the real world works. While we may sometimes sound arrogant in the public debate, it is because we tend to believe that having devoted our whole professional life to thinking about those issues, we are in a better position to talk about them than outsiders. This presumption may be proven wrong, but to my knowledge proponents of alternative approaches have not yet succeeded in offering us an operational framework with a stronger predictive power.

Lars Calmfors

Lars Calmfors

Debatten om nationekonomins framtid har även nått Sverige. Den senaste i raden att idka kritik — eller snarare självkritik — är ekonomiprofessor Lars Calmfors. I en artikel i det senaste numret av Axess Magasin ifrågasätter han den ökade specialiseringen och metodfokuseringen inom ämnet och anser att den gått ut över såväl bredd som samhällsengagemang. För att komma till rätta med en del av ämnets problem menar han att doktorandutbildningen ”skulle vinna mycket på att kompletteras med obligatoriska kruser i till exempel ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och kanske också psykologi”.

Jag har lätt att sympatisera med Calmfors önskan om en bredare nationalekonomi. Jag har själv har ägnat mycket tid åt att studera ekonomisk historia eftersom det erbjuder viktiga insikter och lärdomar om ekonomins funktionssätt.

Men samtidigt ringer Saint-Pauls varnande ord i mina öron. Det är svårt att finna direkta belägg för att ekonomer med bredare skolning skulle vara bättre ekonomer (eller mer pricksäkra prognosmakare). Vi bör därför vara mycket försiktiga med att genomföra drastiska förändringar av utbildningen av nationalekonomer. Det finns en risk att, lite tillspetsat, vi byter ut smala, djupa ekonomer mot breda, ytliga diton. Kanske kan förändringar i slutändan vara motiverade, men knappast enbart utifrån observationen att ekonomerna inte lyckades förutspå finanskrisen. För det är inte där ekonomernas mervärde ligger.

Comments

  1. Det är klart att ekonomer borde vara hyfsade prognosmakare. Att snickra ihop en matematiskt sofistikerad modell ex post som förklarar det som hände är väl inte mycket att ha om inte samma modell sedan kan användas för att varna oss för framtida ekonomiska kriser.

  2. Det här självspäkandet har förvånat mig lite och dagens inlägg fick mig att göra lite snabba sökningar på Presstext resp Mediearkivet på begrepp som

    subprime
    lånebubbla
    amerikanska bostadsmarknaden
    bostadsbubbla

    osv

    och fick en hel del träffar på dessa ord så tidigt som 2002-2004 (och en liten godbit om Fannie Mae/Freddie Mac skriven av Lars Ahnland). Tom journalister har alltså fattat så tidigt som 4-5 år innan finanskrisen slog till. Det finns nog andra, större, problem än prognosticerande som ligger bakom dagens problem.

    För övrigt tycker jag Ekonomistas borde skriva ett inlägg om den österrikiska skolans syn på orsakerna mm till finanskrisen. Neoklassisk och keynesianska synsätt har presenterats till leda, eller?

  3. På temat ”ingen såg det komma” så kom den här artiklen på VoxEU upp.

    http://www.voxeu.org/index.php?q=node/4035

    Flow of funds- och CGE-modeller gav en hint om vad som skulle komma.

  4. Johan Låga says:

    Re: SAJ

    Problemet är precis det du ger uttryck för. Samhället (oftast stora företag och staten) vill ha bra prognoser för framtiden. Det finns inga som är bättre lämpade att göra dessa prognoser än nationalekonomer, och därför får de uppdraget.

    Men det innebär inte att nationalekonomerna har de nödvändiga instrumenten för att skapa perfekta prognoser.

    Det nationalekonomer verkligen kan bidra med är att analysera historiska händelser och utreda varför det skedde; oftast vilka lagar (eller avsaknad av lagar) skapade obalanser i ekonomin, så att dessa kan rättas.

    Om detta görs på rätt sätt förbättrar vi successivt samhället och kan förhindra kriser som uppstår pga dåliga regelverk.

    Alltså, nationalekonomer ska inte pyssla med short run (vad händer med arbetslösheten inom de närmsta 12 månaderna) utan bara long run: vilka lagar och regler förhindrar ett optimalt resursutnyttjande av arbetskraften på sikt.

  5. Martin K. says:

    ”Istället ligger ekonomers bidrag i deras systematiska och granskningsbara sätt att analysera och förklara allehanda samhällsekonomiska fenomen. ”

    Detta är ju en ganska vanlig åsikt, och den behöver givetvis inte vara fel. Men vad det innebär är att nationalekonomin anser sig utbilda doktorander i framförallt metod, snarare än ”samhällsvetenskap”. Detta bör man ha klart för sig.

    Som jag tolkade Calmfors artikel är problemet inte fokus på metod problemet i sig, utan att det har varit på bekostnad av andra värdefulla kunskapsområden.

    Det verkliga bidraget som jag emellertid tog hem från Calmfors artikel hade snarare att göra med baksidan av specialisering, i sin tur driven av en incitamentsstruktur där kravet på publicering i högrankade journals gynnar väldigt specifika forskningsområden som alla delar en liknande metod. Problemet som han menar det är att nationalekonomer till slut inte kan prata om sin forskning med varandra, eller med människor utanför institutionen för den delen. Om det stämmer eller inte låter jag vara osagt, jag tror inte det är fullt så illa. Men det är nog mot bakgrund av detta man ska läsa hans upprop för att föra in lite andra perspektiv i utbildningen.

  6. Lars Pålsson Syll says:

    Calmfors kritik är i det stora hela riktig.
    Avsaknaden av mångfald, pluralism och vidsyn har gjort dagens akademiska nationalekonomi till en i stora stycken autistisk tillämpad matematik snarare än en bred och fruktbar samhällsvetenskap (som hos t ex Wicksell, Keynes och Sen). det är bara att hoppas att Calmfors plaidoyer för större inslag av ekonomisk historia, vetenskapsteori och doktrinhistoria i nationalekonomiutbildningen hörsammas. Den kanske enda punkt där jag känner mig tveksam till Calmfors argumentation är hans olyckliga bruk av termen ”metod”. Nationalekonomer får i dag inte alls lära sig speciellt mycket om metod i meningen vetenskaplig metodologi. Däremot får man lära sig mycket om hur man bygger matematiska modeller och löser dem med Eulerekvationer, variationsanalys, maximumprinciper m m. De metoder Calmfors talar om är egentligen inte mycket mer än en uppsättning verktyg i verktygslådan. När man väl gjort klart för sig denna semantiska distinktion mellan metod1 och metod2 tror jag också att skillnaden mellan de som (likt Krugman) kritiserar nationalekonomin för överdriven och onyanserad matematisering och Calmfors kritik av den överdrivna specialiseringen dunstar bort. Dagens neoklassiska nationalekonomis specialisering ÄR modeller i matematisk form. ”The model is the message”. Låt mig bara avslutningsvis säga att jag tycker Calmfors visar prov på intellektuell hederlighet och mod. Hoppas fler vågar följa i hans fotspår!

  7. Re: Johan Låga

    Jag tror att vi talar förbi varandra här. Jag håller med om det du skriver. Problemet var bara att i stort sett ingen varnade för de dåliga regleringar som ledde fram till krisen. Och då kan man fråga sig vad ekonomer har sysslat med de senaste åren.

    Att bygga formaliserade modeller över gamla insikter ger inte ämnet väldigt lite om någonting alls. Ett citat som jag hoppas tydliggör min poäng:

    ”My friend Peter Boettke tells a story of a conversation he had years ago with a prominent economist. (I may have some details wrong but the main point is accurate.) The young Peter Boettke said of this person’s theory: All that is in Adam Smith. The response, dripping with arrogance, was: Maybe — but until my theory it was not Science. ”

    från: http://thinkmarkets.wordpress.com/2009/07/19/the-failure-of-macroeconomics/

    Så ekonomer måste vara hyfsade prognosmakare i den meningen att de måste kunna säga vilken generell riktning som ekonomin kommer att röra sig. Efter krisen framstår det som att väldigt många inte inte hade en aning om vad som väntade.

  8. Marcus says:

    Som tidigare kommentatorer i tråden har sagt så var det flertalet som varnade för den kommande krisen.

    Det som istället borde studeras är hur beslutsfattare inom främst penningpolitiken fungerar. Makthavare överhuvudtaget borde i större utsträckning studeras som objekt.

  9. pontus says:

    ”Calmfors kritik är i det stora hela riktig.”

    Phiu! Tur! Trodde dar ett tag att den inte var riktig!

    Ar det en slump att Calmfors egna komparativa fordel inte ligger i metodologisk och smal kunskap, utan snarare i brett historiskt och politiskt kunnande.

    Kan det vara sa att Calmfors faktiskt garna hade sett att ”stock value” av hans egna kunskap hade gatt upp?

    Bara en hypotes (inspirerad av political economy)

  10. Men österrikarna då? De har ju skrikit för full hals. Räknas inte de som ekonomer?

  11. Martin K: ”Men vad det innebär är att nationalekonomin anser sig utbilda doktorander i framförallt metod, snarare än ”samhällsvetenskap”.”

    Hur kan du dra den slutsatsen från det som Daniel W skrev? Även om det är sant att Naionalekonomer använder sig av vissa specifika metoder, så betyder ju inte det att de inte ägnar sig åt samhällsvetenskap.

  12. Syll: ”.. intellektuell hederlighet och mod. Hoppas fler vågar följa i hans fotspår!”

    Du kanske kan föregå med gott exempel genom att besvara de frågor som du lämnade obesvarade i förra blogginlägget? För det är väl inte så att de som förtjänat bekrivningen ”intellektuell hederlighet och mod” eentligen bara är en omskrivning för ”har samma åsikt som Lars Pålsson Syll”?

  13. e.lind says:

    Förefaller uppenbart att nationalekonomisk teori står inför stora förändringar. Först kommer detta att ske inom finansiell ekonomi.

    Drivkraften är de praktiska problemen på de finansiella marknaderna. Man måste ha modeller som funkar i praktiken och inte leder till finansiell instabilitet.

    Titta exempelvis på Financial Times fördjupning:

    Future of Investing

  14. Alltså, även om vissa ekonomer i åratal varnat för husprisbubblor, systemfel i bankvärlden och t o m en annalkande finanskris och andra inte sett några orosmoln alls är frågan om denna ”skuldfråga” alls är relevant för nationalekonomiämnet i stort. Kan någon samhällsvetenskaplig disciplin klandras för att inte ha förutspått framtiden?

    Ekonomer är inga prognosmagiker utan snarare experter (självutnämnda eller verkliga) på är att förklara varför saker äger (eller oftare ägt) rum samt ge förslag på eventuella förbättringar i vårt sätt att hantera liknande situationer i framtiden.

    @ Martin K: Jag tror verkligen inte Calmfors syftade på artikelpubliceringar när han drog sina poänger. Jag tror heller inte nationalekonomer har större problem än t ex historiker, biologer, matematiker eller litteraturvetare att prata med allmänheten om sin forskning. Även om NEK-forskningen idag är mer teknisk och specialiserad än den var för fyra decennier sedan är också avnämarna betydligt mer sofistikerade. Bara på regeringskansliet och myndigheterna torde det sitta ett par hundra disputerade nationalekonomer, fullt kapabla att läsa och tolka de senaste forskningsrönen.

    @ Syll: ”Avsaknaden av mångfald, pluralism och vidsyn” inom dagens nationalekonomi”. Givetvis finns trögheter i alla vetenskapsfält, men din beskrivning känns lite väl orättvis mot en disciplin som de senaste decennierna genomgått stora förändringar. Förutom den beteendeekonomiska vågen, som både förändrat vår grundsyn på hur människor agerar och idag är i princip mainstream med bl a ett nobelpris, sitter otaliga ekonomer runtom i världen och studerar tvillingar, stamsamhällen, experiment i såväl labb som på fältet och som rentav injicerar testosteron. Dessa forskare publiceras dessutom i de finaste tidskrifterna. Är inte detta tecken på mångfald, pluralism och vidsyn?

    @ pontus: jag håller helt med dig om den latenta risken för egenintresserade debattörer. När andra inte frivilligt ansluter sig till ett visst synsätt vill de införa regler som tvingar dem att göra det. Känns inte särskilt övertygande.

    • Martin K. says:

      Daniel W.: Du har rätt i att Calmfors inte explicit nämner journal-aspekten i sitt resonemang, men han nämner specialiseringen explicit. Specialisering i sin tur gynnas väldigt starkt av de incitament som bland annat publiceringskraven ställer. Misstolka mig inte som att jag är negativ till publiceringar och journals, tvärtom, men jag har svårt att se varför sambandet skulle vara kontroversiellt. Samma kan man säga om alla akademiska discipliner, allt från ekonomhistoriker som endast ägnat sig åt potatispriser i Skåne till arkeologer som ägnat sitt liv åt en gropp i Grekland.

  15. Johan Richter says:

    ”Vissa har hänfört denna oförmåga till ekonomernas användning av matematiska modeller på bekostnad av andra samhällsvetenskapliga eller humanistiska influenser.”

    Spontant känns det som en svår åsikt att driva. För oavsett vilka förtjänster övriga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen än må ha är de ju inte kända för träffsäkra prediktioner.

  16. pontus says:

    Touche’, Johan!

  17. Det är svårt att diskutera hela ämnet nationalekonomi då den rymmer många olika teorier, även heterodoxa, och områden. Även flera heterodoxa riktningar kan vara starkt matematiserade.
    Den dominerande konjunkturcykelteorin har varit real business cycle, och man kan nog fråga sig hur pass bra den är att förklara den nuvarande krisen, tex som en form av extern chock. Har tex marxistisk ekonomi noll värde att förklara kriser jämfört med real business cycle eftersom den inte finns med i undervisningen?
    Nationalekonomi som ämne måste betraktas som en av de samhällsvetenskaper där heterodoxa riktningar har svårast att göra sin röst hörd, speciellt de med radikal inrikting (instutionalism har väl till stora delar blivit mainstream, så frågan är om den längre kan klassificeras som heterodox). Radikala ekonomer har svårare att göra karriär inom nationalekonomi än radikala samhällsvetare inom sina respektive ämnen. Detta kan exemplifieras med feministisk ekonomi, som har sin egen JEL-kod (B54). Tittar vi på S-WoPEc klassificeras endast ett paper (som jag själv författat) enligt den koden av 6055 papers (då är jag inte nationalekonom utan ekonomhistoriker)! På http://www.repec.org/ kunde jag endast hitta 11 papers av nästan en miljon med denna kod.
    För övrigt bör enligt min mening vetenskapsteori var med i all forskarutbildning, även naturvetenskap och matematik.

  18. Rodney: Att säga att den dominerande konjunkturcykelteorin varit RBC är gravt missvisande. Jag skulle vilja påstå att RBC aldrig nått särskilt hög grad av acceptans även om den naturligtvis fick stor uppmärksamhet ett tag. RBC-synen att arbetslöshet beror på att man substituerar arbete mot fritid beroende på arbetskraftens marginalproduktivitet har slagit de flesta som absurd och dessutom empiriskt ohållbar.

    Sedan är det klart att ”heterodoxa inriktningar” aldrig kan bli mainstream om man slutar definiera dem som heterodoxa så fort de blivit mainstream.

  19. Jonas: Kanske inte den dominerande, men en av de dominerande, tex om man tittar på nobelpristagare. För övrigt, vilken konjunkturteori skulle du säga vara den dominerande?
    Mainstream kontra heterodoxi är en relativ term. Det handlar inte om att göra all heterodoxi till mainstream, utan om samspelet mellan dessa. Det är ändå så att toleransnivån och pluralismen inom ett vetenskapligt ämne bäst kan mätas genom vilket uttrymme de som arbetar utanför det rådande paradigmet/de rådande paradigmen får. För att använda Kuhns terminologi brukar de som arbetar inom ramen för normalvetenskapen få stora friheter, medan det just är de som befinner sig utanför som får svårt att överhuvudtaget finnas kvar inom ämnet (tex feministiska ekonomer inom nationalekonomi idag, som tom verkar ha det svårare än marxistiska ekonomer). Frihet kan inte definieras utifrån det rådande paradigmet, utan utifrån avvikarens perspektiv. Sker ett paradigmskifte, om man ska använda Kuhns terminologi, kan den tidigare heterodoxin bli det rådande paradigment, och det som var tidigare mainstream bli en heterodoxi (tex klassisk ekonomi efter 1870).
    Att förstå historien för sitt eget ämne är viktigt, även tex matematik har kurser om matematikens historia.
    Daniel: På vilket sätt menar du att en bred forskare av nödvändighet är ytlig? Vad menar du med ytlig? Kan inte specialisering också innebära ytlighet om man har svårt att ta till sig impulser utanför sin specialisering?

  20. Rodney, jag har aldrig påstått att en bred forskare av nödvändghet är ytlig. Däremot är det i de flesta personers fall på det viset att man har ändliga resurser att förkovra sig i kunskapsinhämtning. Därmed blir det ofta en spänning mellan bredd och djup.

    Specialisering innebär inte ytlighet inom det fältet man specialiserar sig, men givetvis inom de flesta andra.

    Att slänga sig med kuhnska termer som t ex ”normalvetenskap” utan att noggrannt definiera vad de betyder är inte särskilt konstruktivt. Är t ex Dan Ariely (kontroversiell och kritisk beteendeekonom som ändå publicerar i fina tidskrifter) normalvetenskapsman? Är Bruno Frey det? De är båda nytänkande men kan ändå kommunciera med mainstream. Även artiklarna i Feminist Economics baseras på samma empiriska approach som i mainstream economics. Hur applicerar du Kuhns snygga men väldigt stiliserade ramverk där? Mitt svar är att det är inte möjligt. Kuhns bidrag var snarast en ytterst begåvad, men starkt förenklad historieskrivning av hur vetenskapen har utvecklats genom seklerna.

  21. Christoffer Rydland says:

    För det första är det inte riktigt klart för mig om nationalekonomer anser att god prognosförmåga är viktigt eller inte för att bedöma kvalitén på nationalekonomiska modeller. Waldenström anser inte att det är så avgörande, verkar det, medan Jonas Vlachos under rubriken ”Bankekonomernas tidevarv” verkar tycka att MIF och BIS ekonomer var bra just därför att de varnade för krisen. Men det kanske varierar mellan olika nationalekonomer?

    De ekonomer som gör prognoser, exempelvis bankernas ekonomer, ja de anser sannolikt att god prognosförmåga är en ganska intressant kvalité hos modeller och de teorier som dessa bygger på. Deras kunder, som förlitar sig på dessa i kraft av den legitimitet akademin ger dessa ekonomer, är nog ännu mer intresserade av denna aspekt. Att få förklarat i efterhand varför det gick åt helvete med investeringen må vara akademiskt intressant. Men det är kanske inte det man vill att förvaltningsarvodet skall gå till.

    För egen del tycker jag det är naturligt att man inte kan förutse en kris. Jag inser att alla nationalekonomer inte utger sig för att kunna göra detta. Det som förvånat mig är snarare hur dåliga prognoserna blev när krisen väl hade inträffat. Kan någon förklara det för mig? Det senaste året har prognoserna snurrat som kompassnålar på nordpolen. Och varför betalar marknaden för något som mest påminner om vilda gissningar? Se där några frågor att reda ut för en klokare person än jag.

    Nu kan förstås hävda att säga att andra samhällsvetare inte heller förutsåg krisen, men det är ju inte heller så många av dessa som utfärdar prognoser. Det gör det dels lite svårare att veta vad de tyckte, dels gör det faktum att de inte tar betalt för prognoser, eller ger teoretiska underlag till dessa, att de inte riktigt har samma ansvar för dem. Det är lite som att säga ”försök själv då” till en kritiker av astrologer och Nostradamus.

    Men om man för stunden godtar, att prognosförmåga inte är vad som kännetecknar en bra nationalekonomisk modell, vilket nog mannen på gatan lätt förleds att tro, ja vad är det då som skiljer bra nationalekonomiska modeller från dåliga? Och vad är syftet med att konstruera dem? Jag har själv inget emot matematiska modeller, och har egna funderingar av vad värdet av dem kan vara, men det vore först intressant att höra vad Daniel Waldenström har för tankar om detta.

  22. Christoffer Rydland says:

    MIF skall vara IMF i ovanstående inlägg (jag avser varken Malmö Redhawks eller Multilateral Invesment Fund).

  23. Christoffer: Ett litet klargörande. Min poäng var att det kan krävas en analytisk bredd som är enskilda individer övermäktig när det gäller att bedöma vart ekonomin är på väg. Att då både IMF och BIS – organisationer med fokus på finansiell stabilitet – såg oroade på utvecklingen tyder på att arbetsdelningen mellan akademi och praktik fungerar rätt hyfsat.

  24. Christoffer: Du frågar om hur vi kan bedöma och jämföra vetenskapliga modeller (i bemärkelsen teorier, snarare än empiriska specifikationer) om detta inte ska göras m a p deras prediktioner.

    Tja, dels finns ju den klassiska hypotetisk-deduktiva metoden, där vi ju tar teorin till datan för att se om den stämmer. Till exempel kan detta göras i sammanhang där det finns flera kontrasterande kandidatmodeller för att förklara observerade skeenden.

    En annan, mer empirisk (jag höll nästan på att säga empiricistisk), ansats är se hur väl de olika modellerna förklarar ett visst samband i olika empiriska sammanhang (t ex olika länder eller tidsperioder — förstås efter att hänsyn tagits till andra skillnader mellan jämförelseobjekten).

    Listan kan göras både längre och mer fullödig.

    PS: Läste du Saint-Pauls artikel? Där får du ytterligare svar på din fråga.

  25. Rodney Edvinsson says:

    Jag håller med Daniel att det finns problem med Kuhn. Kuhn ansåg för övrigt själv att hans modell inte kan tillämpas på samhällsvetenskapen, då det sällans finns ett dominerande paradigm. Däremot tror jag hans terminologi kan vara intressant, bla att han har med ett konfliktperspektiv på vad som betraktas som god vetenskap, och att det kan ske paradigmskiften. Inom nationalekonomi är normalvetenskap eller mainstream i själva verket flera riktningar med olika syn på god vetenskap, medan heterodoxin också består av flera motstridiga riktningar. Det finns också en svårdefinierbar gråzon.
    Jag håller med de som säger att kriser egentligen inte kan förutsäga. Förutsägelser om BNP är antagligen bäst på 6-12 månaders sikt, liksom meterologin är bäst på att förutsäga vädret den närmaste veckan. Sedan kommer fjärilseffekten in. Vad som däremot kan vara intressant är vilka konfidensintervaller man har, hur sannolika man tror att väldigt djupa kriser är och hur instabil man anser att marknadsekonomin är. Se tex http://www.riksbank.se/pagefolders/31966/ppr_07_3_sv2.pdf. I slutet av 2007 hamnade Riksbankens 90-procentiga intervall för kvartals-BNP-tillväxten över noll procent för alla kvartal under 2008-2009, vilket i efterhand (med facit i hand) måste betraktas som ganska orealistiskt.

  26. Martin K. says:

    För det första måste jag säga att det är kul att debatten kring ekonomiämnets bredare frågor tagit fart.

    Personligen tycker jag att den konstant implicita uppdelningen mellan nationalekonomi, ekonomisk historia och eventuellt andra näraliggande ämnen är kontraproduktiv. Vi har i Sverige en institutionaliserad uppdelning av ämnen som är historiskt arbiträr – och går tillbaka endast några årtionden – samt som går rakt emot exempelvis det synsätt som formulerades av Alfred Marshall, J.M. Keynes och Eli F. Heckscher. Under åren som har förflutit har flera etablerade intressen fossilerats, även om allt som skiljer dem åt är ett våningsplan.

    Enligt snäva definitioner är de ovan nämnda förgrundsgestalterna varken nationalekonomer eller ekonom-historiker, då de inte passar väl in i något av de moderna facken. En person som Jack Weatherford skulle inte vara välkommen någonstans, utom möjligen inom antropologin.

    Resultatet av allt detta är att ekonom-historiker inte uppmuntras att studera teori, och att nationalekonomer inte uppmuntras att studera historia. I en situation då kunskap om exempelvis finansiella kriser är akut är situaionen smått bisarr. Det är ett exempel på ämne där mer samarbete skulle ge omedelbar avkastning. Med då måste alla etablerade sidor avstå terräng.

  27. e.lind says:

    Ett alternativ kunde vara att avskaffa ämnet ekonomisk historia och integrera det med nationalekonomi och historia.

    Låt de som är intresserade av modern ekonomisk historia integreras med nationalekonomi och de som är intresserade av äldre historia integreras med historieämnet.

    Finns säkert gränsfall som historisk sociologi, men det vore en vettig lösning för att få in en ökad kunskap om historia bland nationalekonomerna.

    Lämnade universitetsvärlden för runt tio år sedan så jag kan inte bedöma om det är praktiskt genomförbart.

  28. e.lind: Det alternativ du dryftar — nämligen att bryta upp ekonomisk historia som egen disciplin och låta dess forskare gå upp i antingen nationalekonomi eller historia (eller någon annan disciplin om de hellre vill det) — är fullt möjligt.

    I Storbritannien upplöstes för några år sedan nästan samtliga ekhist-instititutioner varpå forskarna gick till antingen nek eller historia.

    Faktum är att det i ytterst få länder idag överhuvudtaget finns någon egen disciplin som kallas ekonomisk historia. De personer som i dessa länder bedriver ekonomisk-historisk forskning för detta vid andra universitetsinstitutioner (återigen huvudsakligen nek eller historia).

    Huruvida ett sådant uppbrytande av ämnet i Sverige är önskvärt är en annan fråga.

  29. Christoffer Rydland says:

    (Försenat inlägg p.g.a. datorhaveri). Modeller är förenklingar av verkligheten. Processen att kondensera verkligheten är i sig kreativ, oavsett om förenklingen sker till haikudikt eller romancykel, till svenska eller hebreiska, till siffror eller till matematiska modeller. Eftersom vi fungerar olika kognitivt och ta in verkligheten på olika sätt är det nog fruktbart om man tvingas tänka på olika abstraktionsnivåer eller konfronteras med dem som tänker på ett annat sätt. Kanske är det detta Calmfors saknar? En annan aspekt är att det man abstraherar skall fånga in verkligheten eller det som i någon mening är relevanta aspekter av denna. Även om man kondenserar till högre matematik måste relevanta delar av verkligheten fångas in. För att kunna göra detta på ett riktigt innovativt sätt krävs, utöver matematiska färdigheter, goda insikter i hur verkligheten är beskaffad, eller i vart fall nya, originella och välgrundade tankar om hur den är beskaffad. Goda och/eller nya råvaror ger mer kreativitet i köket än den nya japansk kökskniv som skall skära i dem.

    Jag minns en uppsats om tidningsmarknaden som hade tillagats ungefär så här: 1) hitta en databas. 2) gör en regression 3) ställ upp en matematisk modell i början på uppsatsen så inte så många kan läsa den 4) kom från ett fint anglosaxiskt universitet. Allt detta fyller samtidens vetenskapliga retorik. Diskussionen blev dock tyvärr ganska meningslös. Det fanns ingen i rummet som förstod hur tidningsmarknaden fungerar. Om det beror på ointresse eller brist på tid vet jag inte.

    Jag tror inte Calmfors utbildningsmodell räcker till. Klyv istället programmet i ett program för teoretiska eller matematiska nationalekonomer, och ett för empiriska sådana. Det första borde smalnas av och rekrytera riktigt duktiga matematiker, så att ämnet inte blir en avstjälpningsplats för svaga sådana. Det andra skulle kunna inriktas på empiriska problemområden. Efter inledande kurser i mikro, matematik etc kunde man lägga mer kraft på att läsa in sig på det empiriska område man skall analysera. Det kunde då inkludera de ämnen Calmfors beskriver, men även tid för att läsa in sig på andra forskningstraditioners forskning på området. (Det borde väl vara bättre att en beteendeekonom läser psykologi än lär sig avancerade modeller i I-O?) Nationalekonomin skulle då ha större möjlighet att både tillföra värde och bli tagen på allvar.

Trackbacks

  1. […] Professor David Levine framfört ett likartat argument i ett brev till Paul Krugman. Om Gilles Saint-Paul, se även det tidigare inlägget ”Kan irrationella väljare styras?” och Daniel Waldenströms inlägg ”Paternalism i välfärdsstaten” och ”Smal och djup eller bred och ytlig?”. […]

  2. […] som Lars Calmfors nämner i den artikel som Daniel skrev om igår skapar detta problem för förståelsen för samhällsekonomin i stort. Då var och en endast […]

  3. […] dagar, när det blivit så fashionabelt att prata om vikten av att studera andra ämnen för att bredda ekonomers förståelse för samhället, kanske man (som jag i ett annat sammanhang skrivit om här tidigare) borde börja med att […]

Lämna ett svar till Hen Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s