Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Jag läser i dagens UNT den glädjande nyheten att det blir allt vanligare att äldre som flyttar till serviceboende får ta med sina husdjur. Undantaget är fall då någon i personalen 
är väldigt allergisk. Detta får mig att resa frågan vems rätt som bör väga tyngst, den äldres rätt till ett gott liv eller den anställdes rätt att kunna stanna på arbetslplatsen. I detta fall tycker jag svaret är enkelt: den anställde kan byta arbete, men den gamle kan inte bo kvar hemma.
–The sky is the limit, svarade riksbankschefen Bengt Dennis den 16 september 1992 på frågan om hur långt Riksbanken kunde sträcka sig för att försvara den fasta växelkursen. Två månader och 500 procent senare släpptes växelkursen fri och kronan föll med 25 procent. Devalveringen bidrog starkt till den ekonomiska återhämtningen med en krafigt stärkt svensk exportindustri. Visst, det blev dyrt att turista utomlands men hellre det än fördjupad lågkonjunktur.
Lettland befinner sig idag i en närmast identisk situation som Sverige gjorde hösten 1992. Efter flera år av överhettad konjunktur är landet idag mitt i en djup kris med hög inflation, fallande tillgångspriser och negativ tillväxt. Liksom Sverige då har Lettland idag en fast växelkursregim, med latsen peggad mot euron. Den lettiska växelkursregimen är i hög grad politiskt motiverad, med ett fördjupat europasamarbete som målsättning.
Borde Lettland släppa växelkursen fri? Förmodligen. Kombinationen hög inflation, recession och fast växelkurs är ytterst problematisk. En devalvering senare under 2009 när finansmarknaderna kylts av skulle öka den lettiska industrins internationella konkurrenskraft och bidra till en långsiktig återhämtning, på samma sätt som skedde i Sverige efter 1992. Eftersom många letter har lån i euro bör särskilda stödåtgärder sättas in för att mildra stöten för dem.
Men omvärlden motsätter sig en devalvering. Inte undra på det. Om lettland släppte euro-peggen skulle det förmodligen åtföljas av devalveringar i även de andra baltiska länderna, vilket sammantaget skulle bli förödande för västeuropiska finansaktörer. I en intressant artikel i Affärsvärlden beskrivs fallet Swedbank och hur 10% kreditförluster i Baltikum skulle kunna betyda förluster på 20 miljarder kronor för banken (nästan dubbla nyemissionen)!
Förmodligen är det framför allt därför som IMF, Sverige och andra länder nu pumpar in miljarder av skattebetalarmedel i den lettiska ekonomin. Förhoppningen är att köpa tid till de dåliga investeringar som bl a SEB och Swedbank gjort. Men frågan är om det kommer att lyckas och om det ens är önskvärt. Vore det inte bättre att låta Lettland devalvera och sedan ge direkt stöd till de svenska banker som kan tänkas drabbas? Naturligtvis beror det på hur stora smällarna blir för de svenska bankgarantierna, men erfarenheterna från 1992 antyder att en sådan utveckling ändå är långt ifrån otänkbar. Kanske rentav önskvärd.
En aspekt som Alan Blinder lyfte fram i AEA-panelen om finanskrisen var att kreditvärderingsinstituteten finansieras av kreditinstituten själva. Eftersom dessa har ett intresse att få så bra betyg på sina instrument som möjligt är det inte konstigt att kreditvärderarna levererade vad som förväntades. Blinder sa retoriskt att vi skulle aldrig komma på tanken att betala lärare för vilka betyg de sätter på eleverna.
Men det är just vad vi gör i den svenska skolan. Inte direkt alla gånger, men indirekt fungerar skolpengen precis på detta sätt. Elever och föräldrar vill ha höga betyg och har fritt fram all välja vilken skola som ska få nöjet att leverera dessa. På högstadiet finns en viss kontroll via de nationella proven men på gymnasiet saknas i princip denna återhållande faktor.
Det är alltså inte så konstigt att kurvan över utvecklingen av toppbetyg i gymnasiet mest påminner om isländska bankers skuldsättningsgrad. Skruvade incitament gör att marknaden levererar skruvade resultat. På Wall Street såväl som i det svenska gymnasiet.
Medan vi nationalekonomer inte har några större problem att förstå mekanismerna bakom finanskrisen finns det en del gåtor vi har svårt att förklara. En sådan gäller prissättningen av trådlöst bredband på hotell. Medan de stora, fina — och dyra — konferenshotellen tar extra betalt för bredband är det nästan alltid inkluderat i rumspriset på de sunkiga motellen längs Highway 101.
Rimligen borde de som tar in på motellen vara mer priskänsliga än gästerna på konferenshotellen, inte minst som de oftast betalar boendet ur egen ficka. Detta talar för att bredbandet skulle vara valfritt på motellen men inkluderat på hotellen. Dessutom torde nästan samtliga laptop-bärande gäster på hotellen vara intresserade av bredband medan många som bor på motell inte har en dator med sig. Även detta talar för att de stora hotellen borde inkludera bredbandet i rumspriset medan motellen borde erbuda det som tillval. Istället det är precis tvärtom.
Två dagars spekulerande med andra välutbildade kollegor har inte resulterat i några vettiga förklaringar. Det hela är ett mysterium som måste lösas, annars förlorar jag snart tron på mikroekonomins förklaringsvärde. Att det skulle bero på någon irrationalitet tror jag däremot inte på; därtill är mönstret för systematiskt. Därför undrar jag nu om Ekonomistas läsare kan hjälpa till med rimliga hypoteser. Ett icke-exkluderbart och icke-rivaliserande pris utlovas till bästa förslag!
Ibland kastas man snabbt mellan den grönaste avund och generat överseende. Just så var det när Nathan Nunn presenterade sitt papper om potatisens bidrag till industrialisering och välstånd på AEA-konferensen. Idén bakom studien är lika enkel som genial. Vissa delar av världen är mer lämpad för potatisodling än andra. Rimligen borde då potatisens upptäckt betytt mer för jordbruket produktivitet där än på andra platser.
Med hjälp av detaljerad geografisk data om jordmån och klimat visade Nunn mycket övertygande hur befolkningsökningen var särskilt stor i de delar av världen där potatisen trivs. Just i dessa områden ökade även urbaniseringen rejält vilket tyder på att höjd produktivitet i jordbruket ökar industrialiseringstakten i fattiga länder. Eftersom det kan förhålla sig precis tvärtom är studien inte bara välgjord och intressant utan dessutom viktig.
Tänkte jag, och grämde mig över att inte kommit på denna smarta idé själv. Avunden försvann dock snabbt när opponenten Greg Clark började dissikera studien. Visst, potatisen har högt näringsinnehåll men hade inte Nunn missat att kålroten är en minst lika bra gröda? Hade han koll på att potatisodling kräver mycket arbetskraft och att potatispriserna i London på 1700-talet var rätt höga? Clark visade siffrorna. Var fanns beläggen för att potatis verkligen odlades särskilt mycket där jordmånen var lämplig? Ju mer Clark gick på desto mer skruvade jag på mig.
Förhoppningsvis blev dock inte Nunn för nedslagen av kritiken för det hela visar mest hur svårt det är att göra en riktigt övertygande och bra empirisk studie. Enklare är det för andra. Ännu 200 år efter att Esaias Tegnér hasplade ur sig att det var ”freden, vaccinet och potäten” som låg bakom befolkningsexplosionen saknas empiriska belägg för detta. Men så var han ju också biskop och van vid att syssla med det omätbara.
En av AEA-konferensens höjdpunkter var gårdagens panel om den finansiella krisen. Toppnamn som Alan Blinder, Robert Shiller, Olivier
Publiken jublade!
Blanchard och Kenneth Rogoff försökte reda ut begreppen i en överfull konferenslokal.
Mycket intressant sades men efter ett slag gled diskussionen över till konstruktionen av husprisindex. Överskattar inte Shillers index volatiliteten? Finns det inte problem i ändpunkterna? Hur bör indexet viktas, egentligen?
Nog är det något befriande med att dessa rådgivare till presidenter och internationella organ visar sig vara nördiga småpojkar innerst inne. För vilka andra än riktiga nördar kan ge sig in i på en sådan diskussion för tusentalet svettiga ekonomer som håller på att svimma av syrebrist.
Är på årets största konferens — American Economic Associations årliga möte. Som vanligt slås jag av bredden och djupet på amerikansk nationalekonomi. I princip i varanda session (och de är många) presenteras papper som ligger mellan det väldigt intressanta och geniala. Ofta av forskare man som svensk aldrig hört talas om och ofta från universitet andra än Harvard, MIT osv. Kommentarerna på andras studie är dessutom nästan undantagslöst kunniga, intresserade och smarta.
Det är en ödmjukande erfarenhet att möta denna mängd av forskare och forskning under det absoluta toppskikt av superstjärnor man redan känner till. Dessa toppstjärnors enorma produktivitet blir plötsligt förklarlig. De är helt enkelt den lilla extrema svansen i en fördelning av hårt arbetande och begåvade forskare. Sällan har uttrycket ”utan bredd, ingen elit” känts mer relevant.
Internationella valutafonden, IMF, torde besitta världens främsta expertis om enskilda länders ekonomiska och finansiella stabilitet. Fast ibland undrar man…
Hösten 2008 genomgick Island en dramatisk finanskris, med kraschad banksektor, skyhöga räntor och närapå havererad ekonomi som följd. Bara ett par månader tidigare, i juli 2008, besökte IMF landet för att utvärdera dess ekonomi. Även om IMF-rapporten innehåller beskrivningar av orosmoln, är dess inledning redan en klassiker i dålig tajming:
The Icelandic economy is prosperous and flexible. Per capita income is among the highest and income inequality among the lowest in the world. Labor and product markets are open and flexible. Institutions and policy frameworks are strong, and the government’s debt is very low. The remarkable management of the country’s natural resources has enabled Iceland to diversify the economy and help ensure sustainability. Against this backdrop, the long-term economic prospects for the Icelandic economy remain enviable.
OK, men ”en gång — ingen gång”? Nej, inte det heller. Ekonomen Stefan de Vylder beskriver i en artikel i Ekonomisk Debatt från 1999 de allvarliga finanskriserna i Latinamerika 1982, Mexiko 1994-95, Sydostasien 1997 och Ryssland 1998. Intressant nog föregicks alla dessa kriser av översvallande beröm av IMF till den procykliska politik som länder fört, vilket i praktiken förvärrade det kommande krisförloppet.
Till IMF:s försvar bör tilläggas att institutionen inte kan gå ut och såga ett lands med svåra bekymmer eftersom en sådan sågning i sig skulle kunna utlösa en kris. Fast frågan är om det gagnar den långsiktiga stabiliteten — för att inte tala om det egna anseendet — att IMF upprepade gånger invaggar länder i falsk trygghet för att sedan lugnt emotse hur deras ekonomier går i sank.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer