Julen innebär ett enormt slöseri med resurser. Många julklappar förblir oanvända eller slängs bort. Det är dags att byta ut den sedvanliga julklappsutväxlingen mot en mer effektiv — och betydligt roligare! — allokeringsmekanism.
När jag ger bort en tändstickstavla föreställande Bodens fästning som kostar 1000 kronor till någon som bara värderar den till 500 kronor innebär detta ett slöseri på 500 kronor (förutsatt att mottagaren inte kan sälja den vidare). Detta kallas på ekonomspråk dödviktsförlust. I allra bästa fall resulterar julklappsköp i att vi köper något som mottagaren värderar till exakt lika mycket som vi köpte julklappen för — i annat fall skulle ju mottagaren redan ha köpt julklappen själv!
Men handlar inte den perfekta julklappen att få något som vi inte ens själva visste att vi ville ha? Det verkar konstigt att vi kan veta mer om någon annans preferenser än de själva, men däremot kanske vi kan hitta en pryl som mottagaren inte kände till. I så fall är dock den bästa julklappen att upplysa mottagaren om att prylen existerar så att mottagaren själv kan köpa den om han värderar den högre än priset. Köper vi prylen som julklapp är det bästa tänkbara utfall samma som om mottagaren köper den själv, men ofta kommer vi köpa för ett högre pris än mottagarens värdering.
I min familj har vi stället för julklappar infört något vi kallar “julklappsspelet”. Alla köper ett par julklappar till en låg och på förhand fastställd summa. Därefter samlas vi och kastar tärning. Varje gång någon slår en sexa får personen välja en klapp och spelet fortsätter tills alla julklapparna är utdelade.
Slumpen är förstås inte det bästa sättet att fördela julklappar på, så därför fortsätter spelet på följande vis. Alla öppnar “sina” klappar. Därefter ställer vi en alarmklocka som ringer efter en liten stund (håll dock hemligt hur mycket tid som är kvar!). Nu fortsätter vi att slå tärning. Varje gång någon slår en sexa får man ta en valfri julklapp från en annan person. När klockan ringer är julklappsspelet över och man får behålla de klappar man har just då.
Detta knyckande av varandras julklappar har tre fördelar. Det är spännande eftersom det innebär ett slumpelement, det involverar sofistikerat strategiskt tänkande (det gäller t.ex. att ta “lagom” attraktiva julklappar så att man inte riskerar att bli av med dem) och det förbättrar allokeringen av julklapparna avsevärt (både jämfört med slumpen och om folk skulle försöka gissa sig fram till vad mottagaren helst skulle vilja ha).
Nu kanske vän av god nationalekonomisk ordning invänder att julklappar faktiskt också är en fördelningsfråga. I synnerhet när föräldrar ger till barn handlar det ju om att ge barnen saker som de själva inte har råd att köpa. I sådana fall är det effektivare att ge pengar, men vi kanske vill dölja fördelningsaspekten genom att ge prylar. När barnet får en ny hockeyutrustning och föräldrarna får en smörkniv från träslöjden kanske vi mår bra av att det framstår som ett någorlunda jämlikt gåvoutbyte, trots att det i själva verket handlar om en inte obetydlig förmögenhetsöverföring.
Det finns en del andra invändningar mot mitt resonemang, men några riktigt bra skäl att fortsätta med det sedvanliga hejdlösa julklappsutbytandet, åtminstone mellan vuxna människor, ser jag inte.
Lästips inför julen: Den nationalekonomiska klassikern på området, “The Deadweight Loss of Christmas”, uppskattade julens dödviktsförlust i USA 1992 till mellan 4 och 13 miljarder amerikanska dollar. En senare studie har kritiserat denna uppskattning, men den ursprungliga författaren har gått till försvar. Förra årets ekonomipris belönade teorin för allokeringsmekanismer. Denna teori har mycket att säga om hur konstruerar spel som undviker dödviktsförluster, men betydligt mindre om hur man skapar spänning och underhållning. En grundsten i teorin är den så kallade avslöjandeprincipen som ger en stark teoretisk grund för att begränsa sig till enkla — och väldigt tråkiga — så kallade direkta mekanismer.
Ekonomistas 
Om man tar hänsyn till transaktionskostnader så kan det väl dock i optimala fall vara bättre att ge någon prylen jämfört med att bara ge kontanter och upplysa om prylens existens?
Spelar ni verkligen optimalt? Borde man inte köpa julklappar enbart man själv har glädje av (nytt batteri till kameran, adressetiketter att sätta på kläderna, ett förstorat foto på hunden), vilket sedan skapar enorma dödviktsförluster? Åtminstone om man är gammal och inte kan vara med i nästa spel.
Nej, önskelistor och värdet i att ge, rimma, gissa och öppna gör julen värd sitt pris!
I utvärdering av spelet skall man notera att; a) värdet av prylarna ofta uppfattas vara betydligt högre än det faktiska värdet (i varje fall under spelets gång) Hur skall man annars förklara den desperata jakten på ett paket choklad fudge och b) att glädjen att delta i spelet överstiger det totala värdet av paketen.
Pär, Robert spelar optimalt. Ett år var ett av hans bidrag en tågtidning och förra året bidrog han med boken “The undercover economist”. Den senare försökte jag utan framgång lägga beslag på.
Robert: Hur gamla var ni barn i huset när julklappsspelet infördes? Var det rentav du som satte upp reglerna?
Patrik: Hur skall man förklara den desperata jakten på ett paket choklad fudge? Ett lågt blodsocker och tidsinkonsistenta prefernser? 😉
Robert: Hur lång tid använder ni ca för alarmklockan och för vilket antal personer? Vore kul att prova. Hur skulle det bli om någon tog pengarna och slog in dem? Skulle detta kunna ge en bild av transaktionskostnaderna för de andra alternativen? Hur skulle deltagare i början av nedräkningen förhålla sig till att ta pengarna givet de andras preferenser (kända eller okända)? Skulle man känna sig trist och girig om man tog pengarna? Nä, man kanske borde utesluta pengaalternativet och se att glädjen överstiger det totala värdet av paketen.
Du glemmer omfordelingseffekten av julegaver. Barn, som stort sett har lite ressurser, får tilgang til varer som de dermed verdsetter til 4-5 årslønner, til en kostnad som for voksne er en knapp dagslønn.
Den som ger bort en julklapp känner ju själv stor tillfredsställelse av det. Det måste vara med i kalkylen. Dessutom: blotta faktum att vi ger julklappar och hållit på med dt länge och funderat över saken måste väl innebär att det är effektivt??
Kul med så mycket synpunkter på mitt inlägg! Jag ska kort försöka bemöta några av motargumenten som tagits upp.
Transaktionskostnader (Upset_Nerd): Visst har du rätt. Hittar vi en ovanlig pryl på resa i ett land långt bort kan det förstås finnas skäl att köpa den i stället för att bara berätta att den finns. Men risken är stor att du köper något som mottagaren inte skulle ha köpt även om denna hade haft möjlighet (utan transaktionskostnad).
Önskelistor (Pär/Fredrik P): Önskelistor kan minska dödviktsförlusten avsevärt. Min egen erfarenhet av detta är dock att de med tiden blir alltmer detaljerade… Jag har hört att man i en del familjer köper julklappar till sig själv och lägger dem under granen — det känns som önskelistornas logiska förlängning!
Fördelning (Sigve): Fördelningsargumentet bemötte jag i näst sista stycket i mitt inlägg. Det är därför förmodligen vettigt att låta barn få några klappar utanför julklappsspelet också…
Effektivitet (wicksteed): Det går absolut inte att sluta sig till att bara för att en tradition har existerat länge så är den i någon mån effektiv — världen kryllar av sociala dilemman. Det går bara att sluta sig till att det för den enskilde förmodligen är rationellt att spela med i traditionen. När det gäller julklappar framstår man ju som en snål och självisk typ om man föreslår att man ska ställa in julklappsutbytet och då kan det vara billigare att bita ihop och spela med. Annorlunda uttryckt på ekonomspråk: julklappsutbytande är i någon mening en jämvikt, men det kan finnas många andra och mer effektiva jämvikter!
Slutligen några råd inför testandet av julklappsspelet. Det kan bli lite mer action om man höjer sannolikheten att ta ett paket vid varje tärningsslag, t.ex. att ettor och sexor gör att man får ta ett paket. Är man 5-10 personer hinner man med ganska många varv om man spelar sisådär i 15-20 minuter, men det är bara att pröva sig fram. Spelet blir väsentligt tråkigare, men utfallet mer effektivt, om man köper klappar som man bara vet att man själv vill ha (vilket en av mina bittra medspelare ovan vittnar om, men jag kan utlova bättring tills på onsdag).
För att kunna ge så effektiva julklappar som möjligt, och därmed undvika dödviktsförluster, har jag i år bestämt mig för att endast ge bort klappar som inte har rivalitet i konsumtionen; exempelvis ljudfiler eller digitalfoton. Jag kan därmed lätt (och utan någon extra kostnad) ge bort samma present till flera personer (hustru, mor, svärmor osv) och när man sedan summerar deras värdering kommer den att överstigaanskaffningskostnaden.
Eftersom jul också handlar om att vara generös planerar jag också att ge bort några klappar som dessutom inte är exkluderbara i konsumtionen; exempelvis ren luft eller offentlig konst. Därmed är också möjligt för alla er andra att ge bort samma klapp.
Hela resonemnget blir konstigt om man inte är villig att i huvudsak acceptera folks preferenser sådana de faktiskt föreligger. (Undantag: barn, okunskap om medicinska sammanhang, etc.) Tänk på Samuelsons exempel i Foundations, revolutionären som söger i sitt brandtal: “När revolutionen kommer så kommer du att äta jordgubbar med grädde varje dag, och DU KOMMER ATT GILLA DET!” Skall vi acceptera kommunisternas tes att kapitalistiska prefenser bara är en kapitalistisk social knovention, och vi får det alla bättre när vi genomsyrats av kommunistiska preferenser?
Du skulle gilla Sinterklaasfesten. Alla gäster tar med sig en present från hemmet som de inte längre behöver och vi leker klappleken i flera omgångar. När alla gått hem hittar vi alltid små konstiga presenter gömda i hörnen som vi sparar till nästa år…
Sinterklaas kommer till oss varje år runt den 5 december. Välkommen!
wicksteed: Varför hårddra och förenkla så? Förstår att du pekar på ytterligare undantag men det kan väl vara både kul och intressant att problematisera preferenser (tidsinkonsistens t.ex.) i ett hyperkonsumtionsreklamsamhälle vi evolutionärt sett kan ha vissa svårigheter med att hantera. Samt evolutionärt förklarbart faller vi tillbaka i tillfredställelse av en pryl/dylikt väldigt fort.
Vad gäller glädje i att ge bort saker är det kanske roligast att ge bort saker man skapat/konstruerat själv, typ målningar, fotografier, all möjlig design. Sedan får man respektera att mottagaren i fråga kanske inte vill sätta upp presenten på väggen etc. Men vid köp av industriprodukter och tjänster är det rimligast om en individ själv avgör vad den behöver. Är det bara jag som får 4 bäddsett och 10 handdukar varje år för att min farmor fullständigt tappat det när hon läser kvälls- och veckotidningar mm?
Om någon ger mig en klapp, vad det än må vara, så värderar jag den högre än om jag fått ett tips om sagda klapp så att jag själv kan avgöra om jag ska köpa den eller inte just av den anledningen att någon har tänkt på mig, visat att den personen har ansträngt sig för att komma på något jag gillar. Det gör mig varm och glad utöver själva bruksvärdet och den direkta nytta jag får av klappen.
Till exempel så tror jag att de flesta blir gladare om ens partner ger en blommor och själv ger man den andre chocklad än att vi båda får det utpekat var man själv kan köpa dem. Detta trots att jag gör av med lika mycket pengar vare sig jag köper chocklad till min partner eller blommor till mig själv.
Är inte det en icke obetydlig effekt att faktiskt ta med i beräkningarna? Det går att uppskatta något så enkelt som att folk gjort en ansträngning för att göra en glad.
Martin: Att problematisera preferenser är helt klart kul, intressant och dessutom oerhört viktigt. Men steget till att någon – “vi”? – skall sätta upp en ny “effektivare allokeringsmekanism” är knöligt.
Robert: Jag tycker minsann inte att du svarade på min fråga i din kommentar ovan. Mina frågor var av mer socialantropologisk natur 🙂 Alltså, hur gamla var ni barn i huset när julklappsspelet infördes?
wicksteed: Jag förstår inte din invändning. Mitt argument har inget med att vi skall ändra folks preferenser och jag föreslår inte någon centraliserad förändring av julklassbytandet. Ibland fastnar vi i dåliga jämvikter och då kan det behövas att någon tar intiativ för att byta till en bättre jämvikt. I det här fallet kan det räcka med att familjen gemensamt bestämmer sig för att pröva något annat än det vanliga julklappsutbytandet.
(Mitt svar på din retoriska fråga är f.ö. jakande. Kan man “bevisa” att alla kommer bli lyckligare under kommunistiskt styre så skulle jag gärna kasta den första stenen. Problemet är att kommunisternas argument om att den mänskliga naturen skulle förändras över en natt inte är särskilt övertygande.)
Eric: du har helt rätt i att det kan finnas ett värde i att känna att någon har tänkt på en etc. Men kan man inte kommunicera det på andra sätt, t.ex. genom vänliga ord, en hjälpande hand när det behövs m.m. i stället för massa prylar? Vill man verkligen visa att man bryr sig om någon är det tid snarare än pengar man ska slösa med, i alla fall om man som jag känner att jag lever i “tidsbrist i materiellt överflöd”.
Fredrik P: Nu är ju det här en nationalekonomisk blogg och inte en socialantropologisk dito (jag kan rekommendera Blondinbella om du vill ha mer av den varan). Men bara för att det är jul kan jag bjuda på att berätta att vi införde det här för ett par år sedan och det var inte mitt initiativ (och det finns inte heller några andra nationalekonomer i vare sig min eller min hustrus släkt).
Roger: Absolut, jag håller helt med om att man ska kommunicera sin omtänksamhet om nära och kära genom hjälpande händer, uppmuntrande ord och att ta sig tid att lyssna och spendera tid med varandra. Men jag tycker inte att jul är endast den tid på året man ska göra det utan detta är något som ska genomsyra vardagen vilket är vad du menade antar jag.
Jag menar inte att man ska kommunicera en omtanke med en “massa prylar”. Ger jag en “massa prylar” tror jag inte att det är en särskilt genomtänkt klapp. Jag menar att jul är en tid på året då de flesta faktiskt tar sig just tid att spendera med släkt vilket är något som ofta är underprioriterat i vardagspusslet. Att då i juletid även vuxna människor även ger varandra en väl genomtänkt klapp ser inte jag det onda i, jag tycker bara att det är fint att någon har uppmärksamat mitt gnällande på teflonpannan eller spelat in ett blandband med musik som de tror jag gillar.
Skalan är ju inte binär vilket jag antar att du håller med om, det finns mellanting mellan att inte ge något eller att gå på en spending spree på tusentals kronor till hela släkten.
Med stöd av mitt tidigare inlägg så tänker jag fortsätta att glädjas över en klapp eller två, och tänker fortsätta att lyssna på min familj och mina vänner hela året, och även visa det, bland annat genom att en gång om året dela ut en klapp till de som står mig nära som visar att jag faktiskt hört vad de sagt, som visar att jag känner dom. För mig är det den tanken som räknas. Jag blir lika glad för vare sig ett par strumpor (jag är väldigt frusen av mig) eller ett nytt TV-spel som jag pratat om någon gång. Båda klapparna skulle visa att givaren bryr sig om mig och mina behov eller intressen och faktiskt känner mig, det gör mig varm och glad. Att vi gör just detta kring en given tidpunkt på året tycker jag är ett trevligt avbrott i vintermörkret från vardagen.
Jag antar att jag sköt min egen argumentation i sank genom att skriva fel namn =). Ursäkta Robert, jag skyller på Boxerreklamen som snurrade på TV:n.
Eric, jag blir nästintill mållös av din formuleringskonst och kan bara konstatera att vi verkar värdera presenter väldigt olika. Min analys faller naturligtvis platt om folk har så starka preferenser för att ge och få väl genomtänkta presenter som du verkar ha.
Du kan för övrigt inte skylla på Boxer — deras maskot heter också Robert. Däremot kanske du kan skylla på att du läst ett gammalt inlägg jag skrivit om en Roger.
Robert: Jag tycker inte att din analys faller platt. Jag tycker att du har rätt i sak. Jag tycker inte heller att det är önskvärt att folk bara utbyter betydelselösa gåvor i mängder av ren princip och därtill måste jobba massa övertid för att ha råd att göra detta. Men det behöver inte heller diskvalificera alla klappar.
Om jag får ytterligare ett Lasse Åberg-glas av en släkting så ser jag hellre att den personer tar ledigt den timme från jobbet det tar att tjäna ihop till glaset och spenderar den timmen med mig vilket, som jag förstår det, är din huvudsakliga poäng.
Men får jag av en vän, till exempel en tavla på en stad som jag besökt tillsammans med denne blir jag glad, inte för att jag kanske kommer sätta upp tavlan på väggen, utan för att det är en fin och vacker gest om ett gemensamt minne vi har. Andra tider under året kanske vi pratar om denna resa men just kring jul så kanske det blir en extra markering i och med att gesten uppenbarligen är överlagd vilket inte alltid sagda ord är.
Jag uppskattar för övrigt det du och ni andra skriver här, det utgör ofta en intressant och trevlig läsning, men man kan ju inte alltid hålla med om allt.
Trevlig julledighet!
wicksteed: Blir livrädd när jag hör “acceptera preferenser sådana de faktiskt föreligger”. Preferenser för “onödig” konsumtion = koldioxidutsläpp = växthuseffekt. Allting hänger ihop. Enligt mig bör man aldrig ta något för givet. Det är möjligt att vi aldrig haft det bättre än nu. Men föreställ er ett samhälle utan desperata försäljare och förvirrade konsumenter. Julen innebär (enligt mig) en överkonsumtion utan dess like på en konservativ kulturell kärlekslös bas. Preferenser formas på ett djupt onaturligt sätt i vårt samhälle genom all reklam och företagens spel på osäkerhet och att man inte duger som man är och denna osäkerhetens formande av normer vilket pressar föräldrar in i skuldsättning. Den som är satt i skuld är inte fri har väl någon sagt. Men hur skulle det bli om alla tänkte som mig och aldrig någonsin gav upp sin frihet till en bank för att köpa sig en statusbostadsrätt eller bil. Nä, då skulle ju hela systemet falla, så klart. Och vi skulle få övergå till en efter teknologisk nivå resursbaserad ekonomi och se om samarbete istället för konkurrens emellan människor rent av skulle kunna fungera. Visioner är det viktigaste som finns i formandet av samhällets nödvändiga förändring från jägare/samlare till “nu” till framtiden…
För att utgå ifrån nuet kan jag inte annat än att stämma in i känslan av “tidsbrist i ett materiellt överflöd”. Ge varandra tid i jul, kanske även i mellandagarna då det väl är REA? (vilket det ju skyltas med året om visserligen eftersom vi konsumenter är så korkade att en röd prislapp är billigare än en vit även utan en prisförändring.
Eric, det verkar som vi i princip är överens. Tack för vänliga ord om Ekonomistas — det tycker jag är en väldigt bra julklapp!
Tack för en riktigt läsvärd blogg! En fundering:
En aspekt som utelämnas av deadweight-loss-resonemanget är den informationsöverföringseffekt som det innebär att de en gåva. Sett ur detta perspektiv skulle man kunna tänka sig att den välfärdsförslust som en dödviktsförlust sägs vara är priset givaren betalar för denna informationseffekt. Om lille Kalle får en väldigt dyr mössa av sin mamma värderar Kalle mössan sannolikt mindre än cash. Men mamma skyddar de facto Kalle mot förkylning (kanske tom lunginflammation, även om det är osannolikt) då hon klart visar för honom att hon vill att han ska pälsa på sig. På så vis hjälper hennes ‘altruistiska gener’ sig själva att överleva. Bla evolutionsbiologen Richard Dawkins har påpekat att det kan ligga ett inslag av dominans av att vara givmild. Att ge någon en synbart dyr gåva är ett sätt att visa överlägsenhet och vinna alla förmåner detta innebär inte minst socialt. Det blir därmed, med detta resonemang, sekundärt huruvida recipienten värderar gåvan någorlunda i paritet med dess pris. Kanske är det därför hemsnickrade gåvor känns mer uppriktiga än dyra? Hursomhelst tror jag man har mycket att lära av neurobilogi, evolution inom nationalekonomi och på motsvarande sätt kan lära sig en del av teoribildning inom kognitionsforskning av nek.
Hälften av svenskarna missnöjda med julklapparna de fått, nätauktioner en del av lösningen.