De lärare vi förtjänar

2008-08-04 av 10 kommentarer

I dagens Studie Ett rapporterades (ljudlänk) om papperslösas situation på arbetsmarknaden. Enligt reportaget ligger den avtalsenliga minimilönen för en städare på 101 kronor i timmen, vilket många papperslösa inte når upp till. Inte för att förringa de papperslösas situation, men det gör inte vissa behöriga gymnasielärare heller.

Efter avslutad lärarutbildning erbjöds för ett slag sedan en till mig närstående person jobb som timvikare på en gymnasieskola. Hon som ringde lät lite besvärad när hon framförde att timlönen låg på 95 kronor.

Nu kan det naturligtvis vara så att det är bra att skrämma bort intelligenta och duktiga personer från läraryrket. Det finns trots allt ingen forskning som visar på ett samband mellan några särskilda läraregenskaper och elevernas studieprestationer. Det kan helt enkelt vara så att de duktigaste inte bör bli lärare då de gör större nytta på någon annan position i samhället.

Men att denna position skulle vara som städare, det var en nyhet.

Uppdatering: Trots de usla lönerna visar det sig att våra riksdagsledamöter gärna skulle bli lärare och yrket ligger i topp i en undersökning om vilket drömyrke våra folkvalda har (länktips av Erik). Även om man är lite skeptisk till svaren i en sådan undersökning vore det ju kul om det vore sant. Att få in lite gamla riksdagsledamöter i skolan skulle säkert vara ett lyft för samhällsundervisningen, om nu inte de behörighetsregler regeringen föreslagit sätter stopp för sådana planer.

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With: ,

Dystert, men vi klarar oss nog

2008-08-02 av 5 kommentarer

För den som vill ha pengar över till annat än vård av den åldrande föräldragenerationen är Klevmarken och Lindgrens artikel i DN häromdagen dyster läsning. En tredubbling av sjukvårdskostnaderna är enligt deras modell vad vi har att vänta oss. Ovanpå detta kommer ökade kostnader för äldreomsorgen.

Det finns en del uppenbara invändningar mot dessa resultat. Exempelvis är det knappast troligt att ambitionsnivån i vården förblir densamma oavsett hur mycket detta kostar. Vårdbehovet är trots allt glidande och inte ens sjukliga förtiotalister kan undvika att rätta mun efter matsäck.

Men denna invändning är nog både billig och lite orättvis — Klevmarken och Lindgren skulle säkert hålla med. Intressantare är de forskningsresultat som tyder på att sjukvårdskostnaderna inte alls stiger när befolkningen åldras. Anledningen är att vi inte behöver vård under längre tid bara för att vi blir äldre. Snarare verkar de stora kostnaderna uppstå i samband med att man dör. Zweifel, Felder och Werblow sammanfattar en artikel på temat med orden:

Analysing health care expenditure of deceased persons, we showed that age is insignificant if proximity to death is controlled for. Thus, we argued that population ageing per se will not have a significant impact on future health care expenditure. […] a naive estimation that does not control for proximity to death will grossly overestimate the effect of population ageing on aggregate health care expenditure.

Eftersom stora årskullar närmar sig livets slutfas lär kostnaderna stiga även om man tar hänsyn till dessa aspekter, men någon tredubbling blir det knappast. Denna kostnadsökning är för övrigt inte permanent utan sjunker när det är de små femtiotalistgenerationernas tur att möta sina skapare.

Trots det är det svårt att inte hålla med Klevmarken och Lindgren om att mer pengar kommer att behövas. Eftersom både regering och opposition verkar överens om att förtiotalisternas bostadsförmögenheter inte ska beskattas är det troligt att ökad egenfinansiering av vård och omsorg blir lösningen. När folk sent omsider inser att de inte sparat nog för att bekosta åldringsvården lär dessutom pensionsåldern krypa uppåt.

Så vi klarar oss nog ändå.

(Tack till Erik för referens)

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Politiska påtryckningar i penningpolitiken

2008-08-01 av 2 kommentarer

I ett tidigare inlägg skrev jag om de politiska påtryckningarna på dåvarande fed-chefen Arthur Burns, och jag påstod att nuvarande fed-chefen Ben Bernanke knappast kommer att bli pressad eller låta sig påverkas i samma utsträckning som Burns. En läsare undrar om motiveringen till mitt påstående.

Den främsta motiveringen tror jag är det jag antyder i det tidigare inlägget: Jämfört med 1970-talet finns det i dag en helt annan medvetenhet om problemen med politiska påtryckningar på penningpolitiken, och fördelarna med oberoende centralbanker är ganska allmänt accepterade. Om politiker, centralbankschefer, och bevakare av penningpolitiken är medvetna om dessa problem bör politikerna bli mindre benägna att utöva påtryckningar, och centralbankscheferna mindre benägna att ge vika för de påtryckningar som ändå sker.

Ett annat skäl är att jag upplever Burns bakgrund som mer politisk än Bernankes. Inför presidentvalet 1960 hade Burns tagit kontakt med Nixon för att uppmärksamma honom på den svaga ekonomiska utvecklingen och behovet av en expansiv finanspolitik (se inledningen av Burton Abrams papper). Men Nixon lyckades inte förmå dåvarande presidenten Eisenhower att följa rådet, vilket han sedan ansåg orsakade den knappa valförlusten. När Nixon åtta år senare lyckades vinna presidentvalet och sedermera utsåg Burns till fed-chef kan man tänka sig att han förväntade sig att Burns skulle leva upp till sina tidigare tankegångar om penningpolitik under valår.

Bernanke är visserligen uttalad republikan, men han har en låg politisk profil – se t ex den här utmärkta artikeln i NY Times Magazine. Där kan man bl a läsa om reaktionen på Bernankes utnämning till ordförande i Bushs ekonomiska råd år 2002:

Frank, who had been working with Bernanke for two years, said, ”What’s Bush doing appointing a Democrat?” Bernanke said, ”Actually, I’m a Republican.” Bernanke rarely discusses his politics, and he tends to look at issues through a nonideological lens.

Slutligen har Bernanke sedan länge argumenterat för att penningpolitiken bör göras mer transparent, och han har genomfört förändringar som gör att de andra ledamöterna i FOMC får mer inflytande. Med mer transparens och mindre fokus på en beslutsfattare blir möjligheterna att utöva politiska påtryckningar mindre.

Filed Under: Makro
«Föregående sida