Globaliseringsrådet bjöd igår på konferens om skolan. Där påminde Alan Kreuger om resultaten från det numer klassiska STAR-experimentet. I en enorm studie lottades lärare och elever in i små (ca 15 elever) eller normalstora (ca 22 elever) klasser. En tredje grupp hamnade i klasser av normalstorlek men med en hjälplärare.
Utvärderingen visade att eleverna lärde sig betydligt mer i de små klasserna och framförallt gick det bättre för elever från studieovana miljöer. Enligt Kreuger var dessutom effekterna långsiktiga och inte begränsade till studieresultat – i de små klasserna ökade andelen som läste vidare på högskolan och brottsligheten senare i livet var betydligt lägre. Men – och detta är viktigt – att ha en hjälplärare i klassrummet var helt utan positiva effekter.
Modellen med relativt stora klasser men med flera lärare i varje klassrum – en vanlig ordning i svenska skolor – innebär alltså ett enormt slöseri. I stället bör resurserna läggas på att skapa så små klasser som möjligt.
Naturligtvis behövs det kringpersonal till lärarna, men samtidigt minskar varje anställd fritidsledare och kurator utrymmet för att kunna minska klasstorleken. Dessutom är det faktiskt möjligt att mindre klasser är ett effektivare sätt att motverka sociala problem än en kader med personal som ska motverka problemen efter att de uppkommit.
Uppdatering 2008-04-24
Hans Bergström skriver idag om vikten att se till att lärarna faktiskt har en utbildning värd namnet. Detta återknyter till att det inte bara gäller att slänga in fler vuxna skolan utan get gäller även se till att det är rätt sorts vuxna och att de ska organiseras på ett bra sätt. Hans poäng att lärarutbildningen och den (svenska) pedagogiska forskningen inte brytt sig om empiri är ytterst relavant, vilket diskuteras i kommentarstråden. Bergström diskuterar dock inte det kanske viktigaste skälet till att lärarutbildningen i Finland så populär, nämligen att man är garanterad jobb efteråt. Enligt McKinsey-rapporten, som diskuterades här, är denna typ av permanent lärarbrist något som kännetecknar de flesta länder med attraktiva lärarutbildningar. Även Merith Wager ifrågasätter värdet av behörighet från den svenska lärarutbildningen och tar upp möjligheten att man faktiskt kan bli en sämre lärare av att skaffa sin utbildning där.
Ekonomistas 
Kan det vara så att den nuvarande ordningen med stora klasser och en hjälplärare utöver den ordinarie läraren är ett resultat av att det är svårt för politiker att lova att klasstorleken inte ska överskrida n elever? Det är lätt hänt att det blir n+1 osv. Detta vet lärarna. Därför har det varit effektivare att lobba för en hjälplärare i varje klass.
Om man ska fästa vikt vid de indikationer som ges i tv-programmet Klass 9A, verkar det som behövs vara lärare som engarerar sig och lägger ner enormt med tid med eleverna utöver den ordinarie lektionstiden. En Igor som hämtar eleverna hemma på morgonen och som håller extracoachning utöver lektionstid är det som får eleverna att klara målen!
Om jag inte missminner mig så var förklaringen i STAR till att hjälplärare i klassen inte gav något resultat att hjälpläraren saknade pedagogisk utbildning. Man tog in äldre studenter. Fördelen med att ha en hjälplärare med relevant utbildning i klassen är att man kan vara mer flexibel vid gruppindelningar. På förmiddagen kan en av lärarna ta hand om 25 elever medan den andra arbetar med 5 som behöver extra stöd i matematiken och på eftermiddagen kan man ha andra grupperingar under t ex engelskalektionen…
Intressant att “normalstora” klasser är 22, och alltså anses för stora… Runt 30 är mer “normalstort” i Sverige…
Christer: Nja, STAR-experimentet har även använts för att undersöka om lärarbehörighet är viktigt och det är något det finns ytterst lite belägg för. Att då säga att frånvaron av positiva resultat av hjälplärare beror på att dessa saknade lärarutbildning verkar därför lite långsökt. Studier om lärarbehörighet är dock svåra att översätta mellan länder eftersom kraven på behörighet skiljer sig så markant, liksom kvaliteten på lärarutbildningen.
Det går alltid att fundera ut scenarier om varför – eller varför inte – en viss specifik effekt dyker upp i en studie eller i ett sammanhang. Därför behövs det många studier som undersöker samma fråga i olika sammanhang och med olika metoder. I just detta fall vänder jag på frågan: finns det någon forskning som visar att man får “mer för pengarna” av att ha flera lärare i stora klasser än färre i små?
För övrigt håller jag med om att 22 elever i varje klass känns ganska litet med svenska mått mätt. Däremot finns det internationellt sett många vuxna per elev i den svenska skolan. Vilket för mig tillbaks till min poäng: är detta verkligen ett optimalt sätt att använda resursena på?
Arvid: intressant poäng, men var tusan finns jämvikten?
Jonas poäng om att hjälplärare utan berhörighet inte driver resultaten förstärks av att den svenska lärarutbildningen gissningsvis (men förmodligen en sund gissning…) inte är bättre än genomsnittet. Överfört på svenska förhållanden så ter sig då Christers mekanism än mindre trolig.
Det var även intressant att höra Kruegers och andras uppriktiga förvåning över vissa av de svenska reformerna som skedde i Sverige under 1990-talet (den engelska versionen av Krueger et als utmärkta utvärdering av reformerna heter också “Education in Sweden: An Evaluation of Sweden’s Surprising School Reforms”). Hur bra var egentligen kommunaliseringen?
Krueger visade att den inneburit ökad spridning i skolresurser mellan kommunerna. Givet att resurser har betydelse, vilket Krueger övertygande visade, innebär det en urholkning av likvärdigheten i det svenska skolsystemet. Någon som kan förstå varför Fp tycks vara det enda parti som ser problem med detta om man menar något med equality of opportunities?
Jag är helt för mindre klasser. Jag vill bara påpeka att det finns vissa fördelar med att vara fler vuxna, och att OM man ska vara fler vuxna i klassrummet så bör de ha relevant utbildning.
Min erfarenhet av att arbeta med “en extra vuxen” som stöd är att om den personen inte är lärare så har jag i stort sett utnyttjat stödet till att få en möjlighet att arbeta med mindre grupper. I praktiken har jag undervisat halva klassen medan den andra halvan lekte… Att arbeta tillsammans med andra lärare ger däremot dels möjlighet till de olika grupperingarna som jag beskrev ovan och dessutom kan man utnyttja sina starka sidor som lärare på ett bättre sätt.
Någon “kader” av personal runt eleverna har jag dock aldrig upplevt…
Camilo: Min mekanism?
Sorry Christer, slarvigt skrivet. Jonas skrev angående ditt inlägg att frånvaron av positiva resultat inte gärna kunde bero på hjälplärarnas brist på lärarbehörighet (detta kallade jag din mekanism), men han skriver också att jämförelser av lärarutbildningens betydelse är svår att göra mellan länder. Hade den svenska lärarutbildningen varit mycket bättre än den amerikanska så hade man kunnat argumentera att ett “svenskt STAR-experiment” kanske skulle kunna hitta effekter av hjälplärare. Men om man som jag tror att så inte är fallet, utan att den svenska lärarutbildningen om något är sämre än i USA, så förstärks Jonas argument som jag ser det. Därför resonerade jag att din “mekanism” blev mindre trolig, om än i alldeles för förkortad version… 🙂
Små (15 elever) och normalstora (22 elever ), men hur många elever ingick i den tredje gruppen?
Intressant att små klasser förutom att det självklart förbätterar studieresultaten även kan ha så pass långtgående effekter som att minska framtida brottslighet.
Jag håller med dig Camilo, om att det är konstigt att bara FP sagt något om att återföra hela ansvaret för skolan till staten. Det om något borde väl vara en fråga som alla partier kunde ställa sig bakom, i alla fall om de vill ha lika villkor för alla. Men även FP talar ganska tyst som saken.
Camilo: Jag tror att man skulle kunna visa på förbättringar med hjälp av en extra lärare, om den “extra” personen var just lärare. De personer som användes som stöd i STAR var, vad jag förstår, inte utbildade överhuvudtaget och vässade mest pennor och kopierade papper, för att överdriva lite… 🙂
Om lösningen med “extra” utbildade lärare, eller kanske t o m speciallärare, är bättre eller sämre än små klasser vet jag däremot inte…
David: De extra personerna användes i normalstora klasser för att jämföra resultaten med mindre klasser, eller inget stöd i normalstora klasser.
Hur får FP en återinförsel av skolan till staten att gå ihop med sin kamp för friskolor? Det känns som raka motsatsen!
Christer: Tack, jag har rättat lite för mycket idag och läser visst lite slarvigt.
Jag skulle föredra en klass med femton elever och en lärare framför en klass med 30 elever och två lärare, även om båda var behöriga lärare.
I en internationell jämförelse finns det många vuxna i den svenska skolan (se tabell D2 i OECDs “Education at a glance”). Tyvärr är inte Sverige med i jämförelsen av klasstorlek men min erfarenhet är att klasser mellan 25-30 är det normala i lågstadiet. Alltså bland de största bland OECD-länderna. Så “kader” kanske är ett för starkt ord, men nog finns det mycket personal. Samtidigt är alltså klasserna relativt stora . Frågan är därför om det är rätt personal och om den används på ett vettigt sätt. Intuitivt verkar det som som David säger stämma: det är lättare att vara en lärare i en liten klass än två lärare i en dubbelt så stor.
Det är ytterst ont om studier som tyder på att lärarbehörighet är särskilt viktigt. Däremot finns det en hel del som tyder på att ämneskunskaper är viktiga, liksom en massa egenskaper som är svåra att mäta. Att man i STAR-studien skulle släpat in ett gäng finniga pappersbärare i kontrollgruppen är naturligtvis möjligt och jag vet inte tillräckligt om detaljerna för att kunna uttala mig. Däremot vore det underligt om man i denna ambitiösa studie inte hade hjälplärare på den nivå som åtminstone amerikanska hjälplärare i allmänhet befinner sig på. Men, de kanske brukar vara finniga pappersbärare.
Skolverket betonar i sin lägesbedömning för 2006 vikten av att fler behöriga lärare anställs inom grundskolan och att befintliga lärare ges kompetensutveckling. Men visst är det svårt att veta vad som gör att en lärare är framgångsrik. Utbildning är absolut inte den enda pusselbiten.
Också en intressant fråga om vi har rätt lärare… Lärartätheten pendlar runt 8 lärare per 100 elever…det låter mycket! Lättläst diagram här:
http://www.skolverket.se/content/1/c6/01/16/00/Grundskolan_Personal_Riksniv%E5_Tabell4Awebb.xls
Nu är jag trött och orkar inte tolka några siffror, men någon annan kanske kan dra slutsatser av länkad information om lärare inom olika kategorier?
http://www.skolverket.se/content/1/c6/01/16/00/Grundskolan_Personal_Riksniv%E5_Tabell5Awebb.xls
Jag håller med christermagister här: med mer kompetensutveckling, kvartsamtal, jämställdhetsplaner, utredningsgrupper, genusperspektiv, friår, utvecklingssamtal, fritidspedagoger, varm luft, så borde saken vara biff!
Nä men allvarligt, säger ni inte samma saker här: Jonas verkar hålla med Krueger att mindre klasser är bättre, medan christermagister tycker hjälplärare, som egentligen är lärare, så att klasserna kan delas in i mindre “grupper” (vilket absolut inte alls är samma sak som mindre klasser ;)) funkar bra.
Christer: Att Skolverket betonar något innebär inte per automatik att denna rekommendation har stöd i forskningen.
Det är inte heller omöjligt att man till och med skulle bli en sämre lärare av att ha genomgått en lärarutbildning än om man – exempelvis – läst in ämneskompetensen på egen hand och struntat i den pedagogiska undervisningen helt och hållet. Det beror på hur lärarutbildningen fungerar. Är miljön där tillräckligt negativ och kunskapsfientlig kan det säkert knäcka den mest entusiastiska unga lärarstudent.
Problemet med de siffror du tagit fram via Skolverket är att de bara inkluderar lärare (och skolledare + yerkesvägledare vars tjänster omfattar undervisning). Siffror vad gäller annan personal är svårare att ta fram – inte minst i en internationell jämförelse.
Alla hitills framtagna fakta bekräftar min tes: det finns relativt gott om vuxna i den svenska skolan, samtidigt är klasserna relativt stora. Det är antagligen en misshushållning med resurserna.
Pontus: På ett lite djupare plan skulle jag hoppas att åtminstone delar av skolpolitiken skulle lämna frågan om vem som “håller på” vem. Om svenska pedagoger inte skytt gedigen empiri som pesten under vem vet hur många år (ok, undantag som Jan-Eric Gustafsson och Lennart Grosin finns) så kanske vi haft en mer informerad skoldebatt. Som det nu är låter exempelvis betygsdebatten exakt likadant som för 30 år sedan. Har forskningen verkligen inte lärt oss någonting under hela denna tidsperiod? Givet hur mycket forskning som rimligtvis utförs runtom i världen kring examinationsformer, undervisningsmetoder etc så vore det ju värdefullt om detta även avspeglade sig i det offentliga samtalet och den förda politiken.
Jonas: När du skriver att den pedagogiska forskningen inte brytt sig om empiri, vad menar du då? Är det skillnaden mellan kvalitativa och kvantitativa forskningstrategier du avser?
De två stora problemen med den svenska lärarutbildningen är för det första att det finns för många studieplatser vilket leder till frånvaro av konkurrens om platserna vilket i sin tur påverkar kvaliteten på själva utbildningen. För det andra, vilket givetvis hänger ihop med det första problemet, är det för läga krav på studenterna vilket leder till att lärare med svaga kunskaper och dålig akademisk fostran nu kommer ut i våra skolor.
Jag hoppas att den kommande utredningen om lärarutbildningen leder till snabba resultat så att de “förlorade lärargenerationerna” inte hinner bli allt för många.
David: Precis, jag syftade lite slarvigt på kvantitativa forskningsstrategier. Inget ont med en kvalitativ ansats i sig, men det är framförallt en lämplig ansats för att generera hypoteser. När hypoteserna ska testas krävs det i allmänhet en kvantitativ analys. Annars hamnar man nästan ofrånkomligt i att forskaren själv ska tolka sitt kvalitativa material vilket gärna resulterar i att forskaren tolkar enligt sina egna fördomar.
Jag skriver en uppsats vid lärarhögskolan i Malmö och utifrån vad jag har sett står de kvalitativa metoderna högt i kurs hos både studenter kursansvariga och handledare.
David: Hur ser det ut med synen på kvantitativ forskning? När en till mig närstående person skrev en uppsats som innehåll lite enkel regressionsanalys höll hon på att bli underkänd då examinatorn uppenbarligen aldrig konfronterats med kvantitativ analys. Nu är detta bara en datapunkt, men det verkar vara ett ganska utbrett fenomen.
Hej Jonas. Det har varit lite körigt, därför ett senkommet svar. Jag har svårt att ge dig ett välinformerat svar då jag har haft kontakt med ett fåtal personer på lärarhögskolan. De jag har träffat har dock visat på ett ointresse för kvantitativa metoder och den enda information vi studenter på magisternivå har fått om kvantitativ metod var en valfri workshop som hölls av en måttligt kunnig idrottslärare, disputerad förvisso. Min handledare har till exempel haft svårt att ge mig matnyttiga tips om spridningsmått, varken om jag behöver använda det eller vilka som i spådana fall skulle kunna vara lämpliga.