När vi som individer ingår olika förbund, må det vara äktenskap eller en anställning, så vet vi för de mesta att det finns lagar och regler som kommer att underlätta om vi någon dag skulle önska upplösa detta förbund. Dessa lagar och regler gör att den eventuella separationen förenklas och minskar kostnaderna i samband med detta. I förlängningen kan det öka vår villighet att ingå i förbundet.

Det finns dock många exempel på viktiga förbund där det helt enkelt saknas regler för hur ett eventuellt uppbrott ska gå till. EU och EMU är exempel på detta, och även många enskilda länders konstitutioner saknas regler för hur ett fredfullt uppbrott ska äga rum. Detta riskerar att leda till mycket kostsamma uppbrott, ivärsta fall inbördeskrig. Dessutom kan dessa höga upplösningskostnader medföra att unioner håller ihop även efter det är optimalt för deltagarna att göra så. Så varför är det på detta sätt (som Astrids rumpnissar så klokt undrade)?

I en artikel i European Economic Review förklarar Massimo Bordignon och Sandro Brusco detta för oss.  Svaret till gåtan är som så ofta annars asymetrisk information. Givet att det endast är de enskilda aktörerna (t exnationalstaterna i EU) som känner till hur det faktiskt går för dessa, så finns risken att aktörerna frestas ljuga för att på så sätt dra vinningar på de andra medlemmarnas bekostnad. Bordignon och Brusco poängterar att detta kan vara möjligt inom EU där det ju är det enskilda lander som ansvarar för insamling in och redovisning av statisktik om t ex inkomst.  Detta gör det svårarare att hålla ihop federationen. Ett sätt att lösa detta problem är helt enkelt att göra det kostsamt för medlemmarna att brya federationen, vilket i sin tur minskar lockelsen för enskilda stater att dölja sin privata information, eftersom detta skulle kunna leda till att andra länder vill bryta sig ur federationen/unionen, vilket medför kostnader för det ”ljugande” landet.