Makt och pengar: Stormrika amerikanska presidentkandidater

Min amerikanske granne sa över en middag häromdagen att “Det enda som ger verklig status i USA är pengar – se bara på vilka som nu försöker bli president!”. Politisk makt och pengar är ett gammalt kärt tema som jag ofta använder när jag vill motivera mina studenter att studera ekonomisk ojämlikhet. Och när man tittar på de sammanställningar som finns över amerikanska presidentkandidater och deras förmögenheter framgår det ganska snabbt att de flesta är rika, mycket rika.

Det är nu inte helt enkelt att skaffa sig en vederhäftig bild av hur rika de amerikanska presidentkandidaterna är eftersom USA, och de flesta andra länder, saknar offentliga administrativa register över medborgarnas privata förmögenheter.

Men det finns flera ovetenskapliga sammanställningar som man kan kika på i brist på annat. Bilden nedan sammanställer tre publikationer som jag hittade på nätet efter en mycket snabb letning. Det är dels en artikel i businesswire.com från 2012 som återger en sammanställning av konsultföretaget Wealth-X över kandidater från 1990- och 2000-talen och dels en sammanställning av internetavisen cheatsheet.com från mars i år över årets kandidater. Listan är inte heltäckande och flera kända namn saknas (t ex Newt Gingrich, Howard Dean, Ralph Nader), men det är knappast troligt att dessa namn skulle ändra listans budskap (t ex Gingrich förefaller vara god för många miljoner USD och en sammanställning i Boston Globe från i år understryker bilden).

Siffrorna är såklart mycket osäkra, byggda på gissningar och uppskattningar. Trots detta tror jag att några fakta ändå står sanningen ganska nära:

För det första är amerikanska presidentkandidater typiskt sett stormrika. Statistik över förmögenheter i hela USAs befolkning (från Federal Reserv Boards enkätundersökning SCF, se gränsvärden för 2013 här) visar att det krävs en förmögenhet på 7,86 miljoner dollar för att kvalificera sig in i landets rikaste procent och 30,6 miljoner för att tillhöra den rikaste tusendelen. Detta är hundra respektive trehundra gånger större än medianförmögenheten i USA, 81 tusen dollar.

För det andra verkar inte partitillhörighet spela någon stor roll. I denna lista finns både demokrater (blå staplar) och republikaner (röda staplar).

För det tredje finns ingen tydlig tidstrend under dessa 25 år. I den absoluta toppen återfinns både kandidater från 90-talet (Perot, Forbes), 00-talet (Kerry, Gore, Forbes) och 10-talet (Trump) och detsamma gäller längre ned i listan.

image

Exakt vilka slutsatser man ska dra av dessa fakta och mönster är inte helt uppenbart. Kanske signalerar dessa enorma förmögenheter också enorm duglighet (men gäller det även ärvda förmögenheter som flera av dessa är?). I några fall kanske förmögenheten delvis kommit efter presidentperioden (t ex Gore och Clintons som ju föreläser mot sexsiffriga arvoden).

Men det går ändå inte att undkomma slutsatsen att det är ett problem att landets högsta ledning är så annorlunda resten av landets befolkning i en så viktig dimension som privat förmögenhet. Kanske kan kandidater som Kerry (D) och Romney (R) klara av att glömma att deras familjers värde är tusentals gånger medelklassamerikanen. Men om de inte klarar det är det ett allvarligt demokratiskt problem.

Comments

  1. Jag kan inte se att detta är ett problem och lutar åt förklaringen att när man har personval kombinerat med nästan (för det finns begränsingar, och mycket går indirekt till PACs) obegränsad möjlighet att ta emot privata penningbidrag så får man fram en samling individer som är exceptionella på gott och ont. Och många av dem kommer att vara rika.

    Som man så tydligt såg i fallet Jeb Bush så kan pengarna nästan bara köpa en kandidat exponering, men inte få honom eller henne vald.

    Det andra extremfallet är Sverige där nästan bara den som gått med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, sedan ”jobbat politiskt” men aldrig arbetat under ett eller flera decennier kan bli inflytelserik politiker. Och så fylls riksdagen dessutom ut med ”representativa” knapptryckare, som Anne-Marie Pålsson formulerade det.

    När Juholt kuppades bort hade socialdemokraterna 111 rikdsdagsledamöter som i teorin skulle ha kunnat ta över. Ingen av dem dög så de valde Löfven som inte satt i rikdsdagen.

    Så jag ser snarare USA som ett föredöme för Sverige. Personval i enmansvalkretsar, absolut inget offentligt partistöd och obegränsat med privata pengar. Vissa individer med mycket pengar kommer då att bli kandidater och eventuellt valda. Men också politiska underbarn som Marco Rubio som fram till att han skrev en bok hade det tämligen knapert.

    Jag skrev en längre reflektion över detta för den som är intresserad.
    http://www.undertallen.se/2015/12/ett-korrupt-kooptokratiskt-fjortisvalde/

    • Dan Kärreman says:

      Lövfen jobbade i 16 år som svetsare. Sedan jobbade han som ombudsman i 17 år. Heltidspolitiker har han varit i 4 år (det är inte utan att det märks). Han är väl närmast definitionen på en inflytelserik politiker?

      • Jag kanske uttryckte mig oklart, men tror inte det. Det är klart att han är inflytelserik, men det är precis pga den brist på kompetenta konkurrenter som jag söker framhäva.

        Socialdemokraterna hade etthundraelva (111) riksdagsmän att välja mellan när de kuppade bort Juholt. Ingen av dem dög. Så de tog en fackpamp (om uttrycket tillåts) som inte satt i riksdagen. Alla de 111 ansågs vara sämre än Löfven. Personligen anser jag att Löfven är den sämste ledare Sverige någonsin haft, inklusive under Erik XIVs perioder av sinnessjukdom. Möjligen i konkurrens med Ola Ullsten och Fredrik Reinfeldt.

        Socialdemokraterna har haft Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Person som statsministrar. De har haft regeringsledamöter som Wigfors, Kjell-Olof Feldt, Tage Erlander, och dussintals till. Om man går tillbaka 30-40 år skulle de haft 10-20 personer i sin riksdagsgrupp som varit milsvitt bättre än Löfven.

  2. bjornabelsson says:

    Jag föredrar t.o.m. ”kooptokrati” framför plutokrati sju dar i veckan. Och kvalitén på USAmerikanska politiker förefaller mig inte vara särdeles bättre än på svenska.

    • För det första ska man inte blanda ihop ”folk röstar på ett sätt jag inte tycker om” med ”de har inte demokrati för de har blivit lurade.” Jag tycker att Raimund Poppers definition av demokrati som att man kan göra sig av med dem som styr med fredliga medel är bra. Med den definitionen är Sverige inte så mycket till demokrati medan USA är det nära fullt ut.

      Att USA skulle ha en plutokrati är fel, även om jag antagligen inte kan övertyga dig om detta. USAs demokratiska traditioner är nära 300 år äldre än de svenska och mer utbredda. Detta även om Sverige sedan urminnes tider har haft lokal demokrati i byagemenskaperna. En tidigare svensk generation var väl medveten om detta. Den amerikanska demokratin var en förebild för svenska förespråkare för demokrati.

      I USA så lade nyligen Jeb Bush ner 18 gånger så mycket per röst han fick i Iowa via sin kampanj än Ted Cruz gjorde, och 34 gånger mer än Donald Trump.
      http://www.huffingtonpost.com/entry/jeb-bush-spent-2800-iowa_us_56b03adee4b0b8d7c2306ec2

  3. Micke says:

    Länken från Businesswire är ju kandidaternas förmögenhet nu, inte när de var kandidater. Det förändrar ju siffrorna för åtminstone Bill Clinton och Al Gore högst signifikant. Clinton kan inte haft särskilt mycket pengar 1992, och Obama (märkligt frånvarande i listan) inte heller 2008. Men de har kunnat/kommer att casha in ordentligt de närmaste åren. Om det är bra eller dåligt lämnar jag åt andra, men jag finner inget särskilt stöd för att man måste vara rik för att bli president.

    Av presidenterna sedan Eisenhower var det väl bara JFK och GWB som hade en privat förmögenhet av signifikans när de tillträdde?

    • Som sagt, listan är ovetenskaplig och jag noterade också att vissa har helt klart tjänat pengar efter att de varit presidenter (t ex Clinton). Kanske att det finns en längre tidstrend om man ser över hela 1900-talet.

      Att jämföra med andra länder vore också mycket intressant. Men här är nog data oerhört svåra.

  4. Ylva Bergström says:

    Intressant att Ekonomistas diskuterar politisk ojämlikhet och förmögenhet. Du antyder att en länderjämförelse vore spännande och jag tänker osökt på Ryssland. Det är känt att Ryssland försvagas av inre ojämlikhet (sök på Lilia Ovcharova, direktör för forskningsinstitutet Hezavicimogo instituta sotsialnoj politiki). Medan landet dras ner av fattigdom har den ekonomiska ojämlikheten skjutit i höjden (väl?). De Ryska oligarkerna och de amerikanska…

    En annan dimension av relationen mellan ekonomiskt kapital och politisk kapital är analyser av (ojämlikt) medborgerligt politiskt deltagande och kunde kanske även det motivera studenter i nationalekonomi att studera inkomst- och förmögenhetsfördelning och dess utveckling över tid. Intressant i sammanhanget är att vi i Sverige inte har tillgång till förmögenhetsstatistik efter 2011, sådant skvallrar om ett samhälles styrkebalanser (men det är ju din paradgren, så jag har föga att tillägga).

    Daniel Laurison har skrivit en läsvärd artikel om politisk kompetens i USA, ”Political Competence in The United States”: http://praktiskegrunde.dk/pg4-2012.html

  5. Förståsigpåare says:

    Att en fd amerikansk president har goda möjligheter att göra pengar efter karriären är väl inte särskilt förvånande. Med tanke på att relativa småspelare som Reinfeldt, Borg, Persson m.fl. landar välbetalda toppjobb så är naturligtvis världens mäktigaste president lite mer intressant än så.

    Men för att bedömningen ska vara intressant så måste man ju se till förmögenheterna innan ämbetet.

  6. Andreas Johansson says:

    Lite intressant att listan toppas av kandidater som inte vunnit. Den rikaste som faktist vunnit ett presidentval är Bill Clinton på plats sju, och han var som påpekats inte så rik när han faktiskt valdes.

    Denna observation faller ju om Trump skulle gå och vinna i höst, men det förefaller inte som det sannolikaste utfallet.

  7. Farhia says:

    Hur ställer ni er till resultaten i ex denna studie:

    https://scholar.princeton.edu/sites/default/files/mgilens/files/gilens_and_page_2014_-testing_theories_of_american_politics.doc.pdf

    Sen ville jag fråga om du känner till denna intressanta forskning som delvis motsäger Pikettys spådomar.

  8. Kanske är det ett prov på ekonomiämnets avskiljning från verkligheten att så ekonomer många inte tycker det är något problem med en politik som drivs ”of the 1 %, by the 1 %, for the 1 %”. Ett prov på ”une fermeture total au monde extérieur” som parisstudenterna skrev i sitt öppna brev om behovet av reformering av ekonomiämnet.

    Man tycker annars att ekonomer skulle kunna vakna upp när akademierna utsätts för samma scientific management via New Public Management som världen utanför. Men nej!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s