Det här är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.
Man kan ha olika uppfattning om vad som är orättvist här i världen. Att somliga är rika, medan andra är fattiga, kanske en del av oss uppfattar som orättvist. Andra skulle kanske tycka att det beror på hur rikedomen har förvärvats – genom hårt arbete, eller genom tur på lotteri, eller genom skumma affärer. Här finns utrymme för olika uppfattningar, och i alla händelser har vi vant oss vid att en sådan ojämlikhet faktiskt existerar. Men om regeringen nu inför en regel som säger att en och samma vara ska säljas för olika pris, och de rika ska betala ett lägre pris än de fattiga – ja, då skulle nog de flesta av oss tycka att detta vore en helt orimlig orättvisa. Och icke desto mindre är det precis en sådan regel som nu diskuteras i tidningarna.
Fler och fler debattörer förespråkar nämligen ett avskaffande av ränteavdragen vid villaköp. Syftet sägs vara att bromsa prisbubblan på bostadsmarknaden. En sådan åtgärd skulle dock skapa en fundamental orättvisa mellan dem som har, och dem som inte har, eget kapital.
Låt oss ta ett räkneexempel. Vi tänker oss en person som inte har något eget kapital, utan måste låna pengar för att kunna köpa villa. För enkelhets skull antar vi att villan kostar en miljon och att räntan är fem procent. Räntekostnaden före skatt blir då 50.000 kronor per år. Om räntan är avdragsgill mot 30 procents marginalskatt (som den ju är idag) blir den verkliga räntekostnaden, netto, 35.000 kronor per år. Ett avskaffande av ränteavdraget skulle alltså höja räntekostnaden för en sådan person till 50.000 kronor.
Låt oss nu i stället tänka oss en person som inte behöver låna, utan som äger en miljon kronor. För enkelhets skull antar vi att han/hon har placerat pengarna till fem procents ränta (ja, jag vet att bankernas inlåningsränta idag är lägre än fem procent – men personer med eget kapital kan i regel placera pengarna till betydligt förmånligare villkor). Inkomsten före skatt för denna person blir således 50.000 kronor, men eftersom ränteinkomster beskattas med trettio procents marginalskatt blir nettoinkomsten bara 35.000 kronor per år. Om denna person nu skulle ta ut sin miljon från banken och köpa en villa för pengarna går han/hon således miste om en nettoinkomst, i form av bankränta, på 35.000 kronor. Detta är kapitalägarens räntekostnad för villan. Man brukar använda termen ”alternativkostnad” för en sådan kostnad, som alltså består i att man går miste om en inkomst snarare än att man betalar ut pengar. Men en alternativkostnad är en precis lika verklig kostnad som en ”vanlig” lånekostnad.
Den som lånar pengar till villan och den som betalar villan med eget kapital har således samma räntekostnad för villan: 35.000 kronor per år.
Om man nu avskaffar avdragsrätten för skuldräntor ökar räntekostnaden för den personen som inte har något eget kapital: den ökar från 35.000 kronor till 50.000 kronor. Räntekostnaden (alternativkostnaden) för den som har eget kapital ökar däremot inte alls: den förblir oförändrad 35.000 kronor – under förutsättning, naturligtvis, att vi inte samtidigt avskaffar skatten på ränteinkomster, och något sådant har det ju aldrig varit tal om.
Därför skapar ett avskaffande av ränteavdragen en fundamental orättvisa mellan dem som har och dem som inte har eget kapital. Och den orättvisan består även om man avskaffar ränteavdragen gradvis, över tjugo år. Den gradvisa övergången betyder bara att orättvisan är obetydlig de första åren, men slår igenom för fullt om tjugo år.
Nu kan man naturligtvis säga att vi ännu inte vet hur avdragsförbudet kommer att utformas. Ska man till exempel fortfarande få dra av skuldräntor mot kapitalinkomster? Beroende på den exakta utformningen skulle även vissa kapitalägare kunna drabbas, genom att de får mindre frihet att optimera sin portfölj. Men även med sådana komplikationer kvarstår huvudprincipen: ett avskaffande av ränteavdragen gör boendet dyrare för dem som saknar eget kapital, men gör boendet bara obetydligt dyrare (eller inte alls, beroende på portföljsituationen) för dem som har eget kapital.
Finns det då inget rimligt argument för att införa en sådan orättvisa? Jo, kanske. Möjligen kan man hävda att lånefinansiering av bostäder i sig är skadlig, genom att den skapar en negativ externalitet i samhället. Sådan finansiering kan nämligen leda till fastighetsbubblor med åtföljande risk för bankkriser. Därför skulle ett avskaffande av ränteavdragen ändå kunna motiveras; den uppkomna orättvisan mellan fattiga och rika skulle helt enkelt vara det pris vi får betala för att komma till rätta med externaliteten. Men detta är ett vanskligt argument. Det kräver att man kan visa, att dagens lånefinansierade bostadsköp faktiskt utgör ett (potentiellt) hot mot banksystemet – och jag har nog fått uppfattningen att denna åsikt inte är dominerande bland våra bankekonomer idag.
I alla händelser har just det argumentet inte förts fram i debatten om ränteavdragen. Där har argumentationen i stället varit betydligt mindre sofistikerad, och gått ut på att vi måste avskaffa ränteavdragen för att stoppa bubblan. Min privata åsikt är, att om det nu verkligen existerar en bubbla, borde denna bubbla dämpas genom en mer neutral åtgärd, som slår lika hårt mot fattiga och rika.
Ekonomistas 
Borde inte avskaffade ränteavdrag långsiktigt hålla nere priserna? Slopande ränteavdrag påstås här inte ha någon effekt på skuldsättningen. Vore det så vore väl ett bättre argument för att inte slopa ränteavdraget.
För andra argument se: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/forblir-aven-denna-regering-passiv-ar-risken-uppenbar-att-notan-aterigen-hamnar/ . visst är reformen inte neutral. Men ändå motiverad för att få ner skuldbördan. Som det ser ut idag är det oftast smartare att låna än att betala sin bostad med egna pengar. Det är inte en bra situation för samhället som helhet. Det driver dessutom upp priserna vilket förvärrar situationen och tar bort alla lägre trösklar för folk ned lägre inkomster som avdraget skulle hjälpa
Fast är det för höga lån som verkligen är problemet, varför är det inte då detta man fokuserar på? Dvs idag är max belåningsgrad på en bostad 85% av köpeskillingen. Sänk den till max 70-75% så har du åtgärdat det riktiga problemet. (Fast både staten och bankerna hade avsevärt minskat sina intäkter från bostadsmarknaden i så fall vilket väl också är anledningen till att detta alternativ inte tagits upp).
Rättviseperspektivet mot hyresrättsinnehavare, hur ser den ut?
Hyresrättens innehavare är ju företaget som äger hyresrätten – och detta företag får givetvis kvitta kapitalinkomster mot förluster och således är situationen för hyresrätter analog.
Jo, men nu har ju den utmärkta företagsskatteutredningen kommit fram till att också företagens (hundraprocentiga) avdragsrätt för räntekostnader ska avskaffas, och i utbyte ska bolagsskatten ner till 16%.
Hejdå räntesnurror, internlån och snedvridningar som gynnar företag som finansierar sig med främmande kapital…
Hyresrättsinnehavare har reglerad hyra vilket ger en betydligt större subvention än ränteavdraget?
Det gäller bara för den del av beståndet som inte har marknadshyror. Mer än 90% av alla hyresrätter har i praktiken marknadshyror.
Men visst, för de mest attraktiva lägenheterna i innerstaden är subventionen mycket kraftig.
Hyresvärden gör ju sina avdrag till 100% när han deklarerar SIN vinst eller förlust!!!!
Det har INGENTING med hyresgästens kostnad.
Ett ex.
A köper en villa med en räntekostnad på 100 000 kr /år
Han har inga övriga kostnader (ett mirakelhus). A’s årskostnad blir då 70.000 kr efter ränteavdraget.
B hyr motsvarande mirakelhus för en årskostnad av 100 000 kr.
När B’s hyresvärd deklarerar sin vinst tar han upp 100 000kr i hyresintäkter och drar av 100 00 kr i ränteutgifter och får då en vinst på noll kr.
MEN B HAR BETALAT 100 000 kr tilll skillnad mot A’s 70 000 kr.
Det kommer att generera stora plusposter för staten att inte betala ut ränteavdraget till dom som inte har råd att casha. Om dessa pengar läggs på sjukvärd och skola i mindre bemedlade kommuner kanske det blir mer neutralt. Tyvärr är nog en sådan enorm utgift inte möjlig i det allt med liberala och konservativa politiska klimatet.
Man kan ju minska inkomstskatterna exempelvis. Inte nödvändigt att öka skattetrycket eller att de försvinner i ett tomt hål som exemplet ovan.
Det här var ett riktigt lågvattenmärke på en i övrigt mycket intressant blogg. Att försvara subventioner av belåning vilken starkt ökar den finansiella stabiliteten är direkt förkastligt. Speciellt ur ett rättviseperspektiv. Du får gärna skriva ut partibeteckningen vid nästa inlägg – det vore i all fall intellektuellt hederligt.
Vilken är partibetckningen menar du? För mig är det inte uppenbart. I övrigt är ju inlägget självklart.
En avtrappning av avdragsrätten har en mycket märklig fördelningspolitisk profil då den i princip kirurgiskt riktar in sig mot medelklassens bostadsägare som köpt sina bostäder under förutsättningen att den sk. subventionen finns vilket givetvis prisats in i bostadens pris.
När det gäller bostäder kan man givetvis inte ändra spelregler hux flux från staten.
Mats,
Jag fattar inte passusen om att den eventuella orättvisan består även om man ser till att bostadsräntor inte är avdragsgilla mot kapitalinkomster.
Kan du förklara hur?
Om ränteinkomster är skattepliktiga och ränteutgifter avdragsgilla blir nettokostnaden 35.000 kr för både den som har och den som inte har eget kapital. Om ränteinkomster är skattepliktiga,och ränteutgifter icke-avdragsgilla blir räntekostnaden 35.000 för den som har eget kapital, och 50.000 för den som inte har eget kapital. Om ränteinkomster är skattefria och ränteutgifter icke-avdragsgilla blir nettokostnaden 50.000 för både den som har och den som inte har eget capital.
Så tänker jag också. Men jag förstår inte hur den eventuella orättvisan består i det senaste fallet.
Det är ju visserligen sant. Men det kommer ge upphov till en massa skatteplanering om vissa låneräntor är avdragsgilla och andra inte. Plötsligt har folk skäl att lassa på maximalt med blancolån och billån för att betala bostaden. Det kommer uppstå en hel industri av blancolån som tar säkerhet i folks lön.
Slopa ränteavdraget och inför samtidigt en särskild skatt på kapital i form av icke-lånade villor utformad så att den ekonomiska effekten blir samma för innehavaren av en lånad respektive icke-lånad villa. Transferera intäkterna till program riktade till den andel av befolkningen som aldrig har och aldrig kommer att ha råd att bo i villa eller bostadsrätt, med eller utan lån.
Varför skulle de som bor i villor och bostadsrätter vilja gå med på en kraftigt ökad redistribution av pengar från dem och sänker deras bostads värde samtidigt? Det var en sällsynt orealistisk idé?
Artikelförfattaren appellerade inte till “realism” utan till rättvisa och omsorg om fattiga. Mitt förslag är mer rättvist i det avseendet eftersom det till skillnad från Perssons förslag faktiskt gynnar en grupp i samhället som kan sägas vara fattig.
2012 hade hushållen med lägst inkomster i snitt 1 100 kronor i ränteavdrag. Den rikaste fjärdedelen hade 16 300 kronor.
Ett annat skäl till att kapa ränteavdragen är att de belastar statsbudgeten, 2012 med 32 miljarder kronor – upp 40 procent sedan millennieskiftet
Ränteavdraget är en anomali i skattesystemet: man får dra av kapitalutgifter från förvärvsinkomster. Den rike drar av kapitalutgifter från kapitalinkomster, vilket är normalt.
Intressant att synvinkeln är så annorlunda i Sverige. I Finland där man håller på att avskaffa ränteavdragen (2014 får man dra av 75% av räntorna, 2015 bara 70%) så har det motiverats främst med att det är en orättvis subvention eftersom avdraget endast kan utnyttjas av de som äger sin bostad, inte de som bor på hyra. Med andra ord ser man det som så att de som bor på hyra står för “kostnaden” för avdraget.
Regeringens förslag är fortsatt sänkning till 50 procent till år 2018, vilket betyder ett 15 procents ränteavdrag på arbetsinkomst.
Missar inte analysen några aspekter här? Om en kapitalist äger en fastighet som kan säljas till en annan person som lånar av kapitalisten, så kommer fördelen med skattelättnaden på räntan delas mellan parterna beroende på elasticiteter etc. Skattebördan för subventionen kan falla ut hur som helst (kanske högre skatter för de “rika”, eller mindre subventioner för de “fattiga”). Det känns som om utfallet kan spreta åt alla håll. En återgång till noll-subvention är bara en tillbakarullning av alla effekter.
Eller missförstår jag något?
Ränteavdragen uppgår till 30 miljarder kronor årligen, eldar på bostadspriserna och hushållens skuldsättning och har en fördelningsprofil i klass med marmorsubventioner.
EU-kommissionen har läxat upp Sverige för att vara värst i hela unionen när det gäller generösa ränteavdrag på bostadslån.
Ändå går det inte att ens att få upp denna fråga på den politiska dagordningen. Fastighetsskatten lider av samma logik. Vi talar här om ett frågekomplex som skulle kunna avhjälpa bostadsbristen, inbringa mångmiljardbelopp till statskassan och frigöra riksbankens räntepolitik.
Den stora orättvisan är mellan dem som har lån och dem som inte har lån.
Stat/Landsting/Kommun måste få in skatteintäkter för våra gemensamma utgifter. Om någon subventioneras med ränteavdrag betyder det att den som inte har lån måste täcka upp detta inkomstbortfall med en högre beskattning. Den som inte har lån kan inte påverka sin situation men det kan den som är låntagare genom att själv besluta hur inkomsterna skall användas: Betala ränta eller spara.
Med räkneexemplet ovan blir skattereduktionen 15.000 kronor. om vi tar bort ränteavdraget under 20 år betyder det en minskning med 1.5% per år vilket gör att skattereduktionen minskar med 750 kronor per år eller med 62.50 kronor per månad. Den som inte klarar denna skattehöjning är mycket illa ute vid nästa räntehöjning.
Perssons inlägg är like märkligt formulerat, som om den nuvarande ordningen på något sätt är “neutral” när den egentligen är en subvention till de bättre bemedlade. Den nuvarande ordningen gör ju dessutom att de senare tar del av en prisökning på deras fastighetstillgångar när de mindre bemedlade med lånade pengar är med och budar upp marknadspriserna.
Det är klart att den rådande ordningen är neutral när den legat så sedan decennier? Alla bostadspriser har ju satts med denna sk subvention i åtanke. Självklart kommer folk bli förbannade när man ändrar förutsättningarna för deras största affär i livet retroaktivt.
Jepp.
Arg blir man. Vem vet, man kanske blir lika förbannad som man blev glad när fastighetsskatten sänktes.
Om man avskaffar dem på kanske 15 års sikt – vem har planerat sin privatekonomi 15 år framåt?
Intressant inlägg. Dock skulle jag vilja se mer data på att ett höjt ränteavdrag verkligen skulle ha regressiva effekter. Enligt det här inlägget av Lars E O Svensson är det nämligen de rikare hushållen som har majoriteten av skulderna:
“Den femtedel av hushållen som har högst inkomst har hela 57 procent av skulderna, medan den femtedel av hushållen som har lägst inkomst bara har 2 procent av skulderna.”
Det pekar snarare mot att ett sänkt ränteavdrag skulle ha progressiva effekter.
Vidare skulle ju ett sänkt ränteavdrag sannolikt minska ökningen av fastighetspriserna. Fastighetsägare torde vara rikare än genomsnittssvensken, varför även detta torde ha progressiva effekter.
Bra reflektion.
Svaret torde bero på främst (i) vad staten gör av de högre skatteintäkterna och (ii) om man tillåter bostadsräntor att fortsatt dras av mot kapitalinkomster (som påpekas ovan).
> Dock skulle jag vilja se mer data på att ett höjt ränteavdrag verkligen skulle ha
> regressiva effekter. Enligt det här inlägget av Lars E O Svensson är det nämligen
> de rikare hushållen som har majoriteten av skulderna:
Inte alls. Lars Svensson visar att de hushåll som har högst INKOMST också har de största skulderna. Det är ganska naturligt; det är ju bara personer med relativt hög inkomst som har råd att köpa villa.
Men inom kategorin höginkomsttagare finns två grupper av människor: de som har ärvt en massa pengar av sina föräldrar, och de som inte har ärvt en massa pengar av sina föräldrar. Om ränteavdragen nu avskaffas, kommer den första gruppen inte att påverkas alls av detta, medan den andra kategorin skulle tvingas betala ett högre pris för sitt boende.
Nu kan man naturligtvis ironisera över att jag tycker detta är orättvist. Vad spelar det för roll om man missgynnar den ena eller den andra gruppen inom kategorin höginkomsttagare? Tja… Jag tycker i alla fall att det är stötande om regeringen vidtar en åtgärd som är neutral mot (eller kanske till och med gynnar) personer som har ärvt en massa pengar, och missgynnar personer som inte har ärvt en massa pengar.
Det stötande är väl att du försöker framställa en fråga rörande vad du nu erkänner är “den ena eller den andra gruppen inom kategorin höginkomsttagare” som (din ursprungliga formulering) “orättvisan mellan fattiga och rika”.
Ett återkommande problem är att man i debatten blandar äpplen och päron. Är problemet skuldtillväxten på bolånesidan eller är problemet prisuppgången när det gäller småhus? Om man tycker att prisuppgången är problemet finns det betydligt bättre och enklare sätt att kyla av den. Till exempel att höja lagfartsavgiften från dagens 1,5 % till 4.25 % som det är för juridiska personer. Enkelt och smidigt och Tjoff, direkt svalare effekt. Hade man dessutom kombinerat det med skatteväxling genom högre avdrag för uthyrning av privatbostad hade det dessutom appellerat till hyreslägenhetskramarna.
Fast prisuppgångarna på småhus har ju inte varit i närheten av bostadsrätternas dito ens i storstäderna. Så om det är någon marknad som behöver kylas är det nog den senare.
Nybyggnationen av småhus är ju extremt låg och visar knappast några bubbeltendenser.
J says:
> Det stötande är väl att du försöker framställa en fråga rörande vad du nu
> erkänner är ”den ena eller den andra gruppen inom kategorin höginkomsttagare”
> som (din ursprungliga formulering) ”orättvisan mellan fattiga och rika”.
Just det. Fattiga = De som inte har något eget kapital. Rika = De som har eget kapital. Är det något konstigt med den definitionen?
Borde man kanske säga “Fattiga höginkomsttagare” respektive “Rika höginkomsttagare”? Eller “Höginkomsttagare som ursprungligen kommer från arbetarklassen” respektive “Höginkomsttagare som tillhört överklassen i flera generationer”? I så fall använder jag gärna den terminologin, om det gör signaturen J gladare. Alltså: Ett avskaffande av ränteavdragen
– missgynnar höginkomsttagare som ursprungligen kommer från arbetarklassen
– är neutralt (eller gynnar, beroende på priseffekterna) höginkomsttagare som tillhört överklassen i flera generationer.
Alla förslag till bättre terminologi emottages tacksamt. Men detta ändrar inte någonting i sakförhållandet: Ett avskaffande av ränteavdragen missgynnar dem som saknar eget kapital, och är neutralt (eller till och med gynnar, om man tar hänsyn till priseffekterna på villor) dem som har eget kapital.
Allt, fortfarande, under det möjliga men inte självklara antagandet att riksdagen skulle välja att låta bostadsräntor vara avdragsgilla mot kapitalinkomster.
Om det antagandet skulle vara fel är det neutralt mellan de två kategorier du diskuterar, och tämligen entydigt progressivt sett till hela befolkningen.
Nej. Oavsett om riksdagen väljer att låta bostadsräntor vara avdragsgilla mot kapitalinkomster eller inte så gäller det jag skrev ovan.
Antag att bostadsräntor INTE blir avdragsgilla mot kapitalinkomster. Du har en miljon på banken, och din ränteinkomst brutto är 50.000 kronor och netto 35.000 kronor. Så tar du ut miljonen och köper ett hus för pengarna. Du går då miste om ränteinkomsten och därför blir din kapitalkostnad (i form av en alternativkostnad) för huset 35.000 kronor.
Jag har inte någon miljon på banken, utan måste låna pengarna till en räntekostnad (brutto) på 50.000 kronor. Om denna inte är avdragsgill blir min kapitalkostnad för huset 50.000 kronor.
Din räntekostnad blir alltså 35.000 kronor medan min blir 50.000 kronor. Och detta fast vi antagit att bostadsräntor INTE är avdragsgilla mot kapitalinkomster.
Okej, om du kan och vill betala villan kontant stämmer det. (Om det är det enda du hävdat har jag läst slarvigt och ber om ursäkt.)
Det relativa gynnandet torde dock gälla en betydligt mindre grupp än dem som skulle gynnas om man fick dra av bostadsräntor mot kapitalinkomster.
Känner att mitt inlägg var oprecist.
Skillnaden mellan konsekvenserna med och utan bostadsränteavdrag mot kapitalinkomster är, om jag fattar rätt, direkt proportionell mot viljan och förmågan att avstå diversifierings- och likviditetsfördelar med finansiella tillgångar snarare än eget kapital i bostaden. Min gissning är att den viljan och förmågan är högre hos rikare.
> Skillnaden mellan konsekvenserna med och utan bostadsränteavdrag mot
> kapitalinkomster är, om jag fattar rätt, direkt proportionell mot viljan och förmågan
> att avstå diversifierings- och likviditetsfördelar med finansiella tillgångar snarare
> än eget kapital i bostaden. Min gissning är att den viljan och förmågan är högre
> hos rikare.
Så är det nog. När jag skrev mitt inlägg tyckte jag dock att det var viktigare att få fram själva huvudpoängen än att börja diskutera olika komplikationer. Innan man förstått huvudpoängen är det bara förvirrande att börja diskutera komplikationerna.
I det här fallet finns det flera komplikationer. Till exempel:
1. Om räntor inte blir avdraggilla mot kapitalinkomster minskar möjligheterna för rika att optimera sin portfölj (och med “rika” menar jag här personer som har eget kapital. En filosofisk diskussion om vad man kan mena med “rika” är nog intressant i sig, men leder bort från huvudproblemet). En del rika personer vill kanske ha en högbelånad portfölj, och ett avskaffande av avdragsrätten skulle i så fall innebära en kostnad för denna speciella. Det är detta jag syftar på när jag, i mitt inlägg, helt kortfattat skriver: “Ska man till exempel fortfarande få dra av skuldräntor mot kapitalinkomster? Beroende på den exakta utformningen skulle även vissa kapitalägare kunna drabbas, genom att de får mindre frihet att optimera sin portfölj.”
2. Prisbildningen på bostäder efter ett förbud mot avdrag. Om avdrag förbjuds kommer detta nog att leda till en anpassning av priset på villor. Frågan är de hur denna prisanpassning ser uit. Om den marginella villaköparen är en person med eget kapital (som således inte påverkas av reformen) blir prisanpassningfen helt obetydlig. Nytillträdande villaköpare som har eget kapital påverkas då inte alls, medan nytillträdande villaköpare som tvingas låna till köpet får högre boendekostnader.
Om i stället den marginella villaköparen är en person som saknar eget kapital (dvs är “fattig” med normalt språkbruk) kommer prisfallet på villor att bli ganska stort; priset faller tills hela den borttagna skattefavören är diskonterad i priset. Det betyder att nytillkomna villaköpare som saknar eget kapital inte påverkas alls – de får exakt samma boendekostnad som de skulle ha haft utan reformen. Nytillkomna villaköpare som har eget kapital (“rika”) skulle däremot tjäna; de skulle kunna köpa villor till ett lägre pris, men med bibehållen skattefavör.
I verkligheten blir det nog någonting mitt i mellan: priserna sjunker en del, men inte så mycket. Det betyder att på medellång sikt, när priserna har anpassat sig, kommer “fattiga” köpare att få en högre boendekostnad, medan “rika” köpare får en lägre. Det är detta jag syftar på när jag i min kommentar till signaturen J ovan skriver: “Ett avskaffande av ränteavdragen missgynnar dem som saknar eget kapital, och är neutralt (eller till och med gynnar, om man tar hänsyn till priseffekterna på villor) dem som har eget kapital.”
Tack för förtydligande. Vi är nog ense i att en rimlig fastighetsskatt skulle lösa en del.
Slopa ränteavdraget och inför samtidigt en särskild skatt på kapital i form av icke-lånade villor utformad så att den ekonomiska effekten blir samma för innehavaren av en lånad respektive icke-lånad villa. Transferera intäkterna till program riktade till den andel av befolkningen som inte är höginkomsttagare och dessutom aldrig har och aldrig kommer att ha råd att bo i villa eller bostadsrätt, med eller utan lån.
Det är väl inte riktigt sant att *ingen* vill avskaffa skatten på ränteinkomster:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/ranteavdraget-bidrar-till-overpriserna_4089299.svd
Egentligen borde både ränteinkomster och ränteutgifter uteslutas ur skatteberäkningen. Varje räntekostnad svarar mot någons ränteinkomst, varför ränta som potentiell nationell skattebas är 0. Den är emellertid i verkligheten negativ, eftersom sannolikt nästan alla räntekostnader ligger hos skattesubjekt medan en stor del av ränteinkomsterna ligger hos skattefria subjekt eller hos utlänningar. Räntebetalningar till utländska subjekt är inte skattepliktiga i Sverige. Svenskars ränteinkomster från utlandet beskattas normalt enligt skatteavtal i källstaterna (5 – 10 procent) och den skatten får avräknas från den svenska skatten på samma inkomster. Ett borttagande av ränta skulle därför innebära en statsfinansiell vinst.
Det skulle också eliminera den orättvisa som Mats Persson påpekar mellan dem som har eget kapital och dem som måste låna om rätten till avdrag för räntekostnader avskaffas. I båda fallen blir kostnaden = 100 procent av lånebeloppet. Kostnaden för den som lånar blir dock sannolikt högre än alternativkostnaden för den som har egna sparmedel på grund av bankernas räntemarginal och riskersättning.
Om det är så att skattereglerna driver upp bostadspriser och hushållens skuldsättning, torde det bero på att avkastningen av bostadskapitalet beskattas avsevärt lindrigare än finansieringen av samma kapital.
Jag menar förstås =100 av räntebeloppet i andra stycket
Om man i huvudsak är “oroad” över fördelningspolitiska effekter av att ta bort ränteavdrag, vilket Mats Persson påstår sig vara, så är ju en väldigt enkel lösning att bara trappa av ränteavdragen ganska snabbt efter lån på 3-4 miljoner kronor (eller motsvarande summa räntekostnader). En sådan lösning har naturligtvis positiva fördelningseffekter.
En av det mest stötande aspekterna på ränteavdrag enligt mig, är att det i en hög inflationsmiljö innebär att staten direkt subventionerar privat personers amorteringar, väldigt svårt att se hur detta kan vara sunt ur vilket perspektiv som helst.
> En av det mest stötande aspekterna på ränteavdrag enligt mig, är att det i en hög
> inflationsmiljö innebär att staten direkt subventionerar privat personers amorteringar,
> väldigt svårt att se hur detta kan vara sunt ur vilket perspektiv som helst.
Ja, det är svårt att försvara ett sådant system. Men just den typen av subvention var nog störst på 1969-, 1970- och 1980-talen, när inflationen var hög. Nu har den subventionen minskat betydligt, i och med att inflationen har gått ner. Men det betyder naturligtvis inte att själva principen blivit rimligare, bara att orättvisan rent kvantitativt har blivit mindre.
Ifall man är orolig för hushållens belåningsgrad är väl subventioner av amortering fullt rimlig? Från statens perspektiv är det ett sätt att minska risken för katastrofer på bostadsmarknaden.
Subventioner av amortering ger ju incitament till högre belåning, så det låter som ett utmärkt sätt att *öka* belåningen. Det var väl inte meningen?
Ja, men ränteavdragen är ju en subventionering av ränta. Om man nu vill subventionera något alls, varför inte då subventionera amortering som kommer ge incitament för hushållen att sänka sin belåningsgrad? Hushållens disponibla inkomst avgör hur mycket de kan lägga på ett hus eller en lägenhet och idag har vi inget amorteringskrav. Därmed påverkar ränteavdraget den disponibla inkomsten mycket mer än en amorteringssubventionering. Jag tycker det verkar rimligt att anta att ränteavdraget påverkar bostadspriserna i mycket större grad än vad en amorteringssubventionering skulle göra.
Man har ju idag i princip tagit bort kapitalskatten genom fondförsäkring och framför allt ISK.
Det är väl nästan ingen som betalar 30% skatt på kapital förutom vi som äger aktier med utdelning i fåmansbolag. Detta beaktat gör ju att skattebetalarna kraftigt subventionerar bostadskostnaden för den som lånar – frågan är varför?
Enligt http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Hushallens-ekonomi/Inkomster-och-inkomstfordelning/Inkomster-och-skatter/Aktuell-pong/302201/Skatter/Riket/303811/
var statens intäkter från kapitalskatter 51 miljarder 2012, mer än de 44 miljarder som betalades i statlig inkomstskatt.
Om man avskaffar ränteavdraget kommer det antagligen att bli lönsamt för personer som idag har pengar i en ISK att flytta ut en del så att ränteintäkterna kan kvittas mot räntekostnaderna, och man därmed slipper schablonskatten på kapital i en ISK. Man kommer därför näppeligen ifrån Mats ursprungliga slutsats att avskaffade ränteavdrag drabbar personer utan kapital (“fattiga”) hårdare än personer med kapital (“rika”).
Mats bra att ta fram långsiktigt strukturella faktorer. Jag tycker att förslag till ändrade skatter såväl som regleringar har kommit i ropet för att motverka problem på finansiella marknaden därför att man arbetar med makromodeller som utan att innehålla kapitalmarknaden. Då finns inga förklaringar till problemen med skulddriven tillgångsinflation. Då blir recepten mot bubblor av ad hoc typ.
I diskussionen i Ekonomisk debatt nr.6 om penningpolitiken och regleringar visar jag att med en dysfunktionell kapitalmarknad så har penningpolitiken ett oundvikligt ansvar för finansiell stabilitet. Lars E O Svenssons resonemang om separation och ansvar baseras på en modell utan kapitalmarknad. Modellen som utgör grund för hans angumentation, RAMSES, är en mumie!
Vänligen Thomas Franzen
Intressant poäng, men inte solklart för mig; Även kapitalstarka individer kan väl låna och dra nytta av ränteavdragen? (kanske tror man sig kunna få 8% avkastning på sin portfölj och därför gärna lånar till bostad för 5%?)
Vad har du i åtanke när det gäller prisdämpande åtgärder som slår lika hårt mot rika och fattiga? Jag kan på rak arm inte komma på något. En skatt (som baseras på bostadens värde, ex fastighetsskatt eller transaktionsskatt) kanske gör att rika och fattiga betalar samma antal kronor för samma lägenhet, men marginalnyttan av de kronorna borde väl vara högre hos den fattige, så även det är ju orättvist. Allt som har med belåning att göra (amorteringskrav, bolånetak, ränteavdrag, etc) slår ju mot dem som faktiskt har lån (de fattiga?). Men givet att det faktiskt är den ökande skuldsättningsgraden man tror är problemet kanske det ändå är bäst att sikta in sig på de som har lån?
> Även kapitalstarka individer kan väl låna och dra nytta av ränteavdragen?
> (kanske tror man sig kunna få 8% avkastning på sin portfölj och därför gärna
> lånar till bostad för 5%?)
Ja, så är det. Detta är vad jag syftar på i mitt svar till signaturen Per S oven 2014-11-12 kl. 10:00.
> Vad har du i åtanke när det gäller prisdämpande åtgärder som slår lika hårt mot rika
> och fattiga? Jag kan på rak arm inte komma på något.
Det finns nog inget som är helt neutralt. Men en avdragsbegränsning är nog mer orättvis än t.ex. en fastighetsskatt av det slag vi hade före 2007.
Vad jag främst ville säga med mitt inlägg var, att en avdragsbegränsning trots allt har en del nackdelar – tvärtemot vad många debattörer tycks tro. Och det gäller även debattörer som borde kunna räkna med alternativkostnader. Därför ville jag peka på en sådan nackdel. Först när vi är medvetna om alla för- och nackdelar kan vi fatta ett rationellt beslut.
I valet mellan sänkt ränteavdrag och återinförd fastighetsskatt talar alltså allt för det senare. Oavsett om vi har problem med hög skuldsättning bland hushållen eller ej skadar det ändå inte med stabila inkomster till staten från en icke-snedvridande skatt!
1. Din jämförelse med att alternativkostnaden att köpa en villa med egen miljon eller om man behöver låna den är olika gäller ju alla möjliga varor. Exempelvis en rik person som istället för ha 1 miljon kr på banken väljer att köpa en tavla för pengarna till alternativkostnad 35000 kr (30% skatt på 5% ränta) mot 50000 kr för den som vill låna allt för köpa tavlan. Detta är ju bara en följd av kapitalskatten och jag tycker inte detta ska anses oerhört upprörande.
2. Den stora skillnaden när det kommer till bostadslån är ju att man i det fallet får dra av mot förvärvsinkomst. Ditt argument att en person med kapital lämnas oberörd eller gynnas av ett avskaffande av avdragsrätt mot förvärvsinkomst känns vekt enligt mig, då en person som äger sin bostad värd 1 miljon idag kan belåna den för 1 miljon och köpa exempelvis sagda tavla till idag en kostnad av 35000 medan skulle avdragsrätten mot förvärvsinkomst försvinna skulle denna kostnad stiga till 50000.
Alternativt utnyttjande av detta kan ske genom att man köper tillgångar utan fast årlig avkastning och utnyttja olika tidpunkter för försäljningar så att man kan dra av mot förvärvsinkomster i alla fall vissa år medan man tar vinsten andra år. Även tillgångar med årlig avkastning exempelvis utdelning kan ju vara bättre investering fast det blir lite jobbigare räkna på (under antagande att utdelningen är lägre än räntekostnaden men med värdeökning ändå uppgår till 5% i vårat exempel).
Om man vill tala om att optimera sin portfölj så torde tidsaspekterna i stycket ovan kunna snedvrida det från vad man optimalt vill ha.
3. Dagens specialsystem med avdragsrätt för räntor mot förvärvsinkomst gynnar ju de som har jobb. Detta är den stora saken och som jag förstått det är det väl mest det man funderat på att avskaffa? Att bokostnaden ska öka extra mycket vid exempelvis avbrott för studier eller minskad arbetsinkomst av andra skäl känns rätt konstigt system att försvara. Man kan ju naturligtvis tycka att arbete ska löna sig, men då borde lägre inkomstskatt vara bättre än nuvarande system som belönar risktagande och gör att skillnaden mellan maximal hyra och maximal bostadskostnad är olika.
4. Att helt avskaffa alla avdragsmöjligheter för bostadslån även mot kapitalintäkter känns främmande så jag har inte talat om ett sådant scenario ovan.
vänligen
Gustaf
> Din jämförelse med att alternativkostnaden att köpa en villa med egen miljon eller
> om man behöver låna den är olika gäller ju alla möjliga varor. Exempelvis en rik
> person som istället för ha 1 miljon kr på banken väljer att köpa en tavla för pengarna
> till alternativkostnad 35000 kr (30% skatt på 5% ränta) mot 50000 kr för den som vill
> låna allt för köpa tavlan.
Javisst. Så snart man har ett asymmetriskt skattesystem är uppstår konstiga effekter. Detta gäller oavsett vad det är för slags varor folk köper. En avskaffad avdragsrätt skapar ett asymmetriskt system. Jag är inte “oerhört upprörd” över detta – jag bara påpekar faktum.
Hur asymmetriskt tycker du det är att vi har 58% marginalskatt på arbete, men endast 30% på inkomst av kapital? Således säger staten till mig att det är bättre att gå ned i arbetstid och istället lägga dom timmarna för att försöka placera mina pengar så bra som möjligt (utan att producera ngt, och därmed bidra till BNP). Eller för all del sitta och stirra på min nymålade vägg som torkar och njuta av att min lägenhet ständigt ökar i värde snabbare än vad jag kan arbeta ihop pengar…
Det beskattningssystemet ger verkligen ett produktivt samhälle.
> Hur asymmetriskt tycker du det är att vi har 58% marginalskatt på arbete,
> men endast 30% på inkomst av kapital?
Ja, det är ytterligare en asymmetri i skattesystemet. Det finns många fler.
Skulle det inte kunna vara en idé att den som hade kostnader för finnansieringen av sin bostad kunde lägga dem till inköpspriset den dagen bostaden såldes (och vinsten räknas ut).
Det skulle utjämna den effekt som artikelförfattaren tar upp. Låt oss ta exemplet med en bostad som köps för 1 mkr och 5% ränta. Efter 10 år säljs bostaden för 1,5 mkr.
Den som köper bostaden för cash får då skatta för en vinst på 0,5 mkr medan den som betalt 50 tkr per år i ränta får slipper den skatten då inköp + finansiering = 1,5 mkr.
Bara en tanke…
//Erik
Den här artikeln är provocerande dålig. Argumenten faller på flera punkter. För det första gynnar ränteavdraget de rika mer än några andra. För om man har en miljon kontant så nöjer man sig inte med en bostad för en miljon. Då använder man pengarna till en kontantinsats istället och tar ett ännu större lån. Så ser verkligheten ut. Det är ingen som cashar en bostad för en miljon. För det andra är man inte fattig om man har råd med en kontantinsats på 150 000. De som är fattiga bor i hyresrätter och det är dom som får betala de rikas ränteavdrag. Så slopande av ränteavdraget är det mest rättvisa för folk som är fattiga. Men det mest provocerande argumentet är ändå att ett avskaffande av kapitalinkomstskatten skulle gynna de fattiga.
> För det första gynnar ränteavdraget de rika mer än några andra. För om man
> har en miljon kontant så nöjer man sig inte med en bostad för en miljon. Då
> använder man pengarna till en kontantinsats istället och tar ett ännu större lån.
> Så ser verkligheten ut.
Jag känner till massor av personer som bor i obelånade bostäder (bl.a. jag själv). Ett avskaffande av ränteavdragen skulle inte påverka dessa personer. Jag använder termen “rika” för sådana personer.
> För det andra är man inte fattig om man har råd med en kontantinsats på 150 000.
Det är ingen som har påstått att en sådan person skulle vara fattig. Vad jag skriver är att om ränteavdragen avskaffas, så får personer som saknar eget kapital (“fattiga” en högre boendekostnad än personer som har eget kapital (“rika”). Sedan kan det hända att verkligt rika personer, som har eget kapital men föredrar att investera det i andra tillgångar än hus (till exempel aktier) och föredrar att låna till huset, får lite mindre möjligheter att optimera sin portfölj om ränteavdragen skulle avskaffas. Jag har dock svårt att tycka synd om sådana personer.
> Men det mest provocerande argumentet är ändå att ett avskaffande av kapitalinkomstskatten
> skulle gynna de fattiga.
Jag håller med. Om någon skulle föreslå att kapitalinkomstskatten skulle avskaffas – ja, då skulle jag tycka att det vore provocerande. Men det är väl ingen som har föreslagit detta?
Om man nu vill (eller “måste”) finansiera sitt boende med en stor del främmande kapital (lån) utan bortre tidsgräns (amorteringsfrist) så är det väl bäst att ta steget fullt ut och använda hundra procent främmande kapital? Hyresrätt kallas det.
> Hyresrätt kallas det.
Ett mycket bra val – för den som har kontakter och kan komma över ett hyreskontrakt. För andra kanske det dock kan vara svårt. Hyresreglering kallas det.
Tyvärr har andelen hyresrätter drastiskt minskat i min hemkommun. De har omvandlats till bostadsrätter, eftersom en sådan omvandling är lönsammare för fastighetsägaren än att fortsätta hyra ut lägenheter. Hyresreglering kallas det.
Man kan naturligtvis flytta – och bosätta sig i en annan kommun, där det fortfarande finns kvar hyresrätter. Segregation kallas det.
Seså, det är ju bara att gå samman med alla andra bostadsrättshavare i huset och ombilda det till en hyresfastighet.
“Fler och fler debattörer förespråkar nämligen ett avskaffande av ränteavdragen vid villaköp. Syftet sägs vara att bromsa prisbubblan på bostadsmarknaden. En sådan åtgärd skulle dock skapa en fundamental orättvisa mellan dem som har, och dem som inte har, eget kapital.”
När man läser denna passage får man läsa flera flera gånger, men ÄNDÅ är det otroligt svårt i mitt huvud att förstå att man ens kan formulera denna tanke. OM det nu är så att en individ jobbat eller på annat sätt tjänat in kapital. Ska den personen då inte ha en fördel av detta? Om den fördelen försvinner ser jag inte att någon drivkraft skulle finnas kvar i samhället.
Man kan formulera saken så här:
Den som har eget kapital är naturligtvis rikare än den som inte har något eget kapital. Det ligger i själva sakens natur. Den orättvisa som jag vill peka på ligger INTE i att de rika har mer pengar än de fattiga, utan i det faktum att de rika får betala ett LÄGRE PRIS än de fattiga för exakt samma bostad.
Tänk dig att regeringen bestämmer att rika ska få en statlig subvention och kunna köpa biff för 200 kronor/kilo, medan fattiga måste betala 300 kronor/kilo. Det skulle i alla fall jag tycka vore orättvist. Men då försvarar du regeringens beslut med att “OM det nu är så att en individ jobbat eller på annat sätt tjänat in kapital. Ska den personen då inte ha en fördel av detta?”
Det finns en massa fördelar med att ha jobbat ihop ett eget kapital. Men just DEN HÄR fördelen vore kanske en smula överdriven…
Det her er en linear argumentation som er meget begrænset. Når hele samfundet låner mere end de resourcer den generer, så indebærer det at vi låner fra fremtidig generationer, dem som er barn lige nu og har dermed ingen mening om sagen. At vi så fortsætter med at subventionere sådan et system hvor vi ikke har tænkt os at betale tilbage vil før eller siden komme på bekostning af nogen, ofte bliver det dem som ikke har som står først til at betale, præcis som det sker i Grekenland just nu…
Allt annat lika så borde väl prisbilden minska med 30%, om man skall anta att folk kommer lägga en lika stor del av sin inkomst på boende? Och blir inte effekten då att huset värt 5 miljoner plötsligt blir värt 3,5 miljoner varpå den stora orättvisan blir i att den med eget kapital kan investera 1,5 miljoner annorstädes?
De rika och de fattiga får fortfarande betala lika mycket av sin årsinkomst för samma bostad, men de rika har mer över.
Det är en liten detalj jag undrar över. Den som nu har kapital och placerat dem mot 5% ränta. Var ska den personen bo? Det blir bara en alternativkostnad om det är ett reellt alternativ. De flesta ser nog inte hemlöshet som ett alternativ och hyresgästen är inte med i det här exemplet (hen har ingen eget skatteavdrag heller även om fastighetsbolaget har). I praktiken är det snarare så att den som har kapital kan antingen köpa villan för kapitalet och betala 0 kronor i ränta eller placera dem 5% ränta och låna för 5% ränta för att sedan kvitta räntorna mot varandra. 0 kronor igen. Tar man bort räntebidraget så är det fortfarande 0 kronor för alternativet att köpa med eget kapital. Väljer man att låna och placera det egna kapitalet så ökar räntan man betalar till 50.000 medan räntan man får är densamma. Kostnaden ökar med 15.000. Vilket faktiskt är samma som för den som inte har kapital. Låter inte så orättvist längre.
En anledning till att inget händer med ränteavdraget är att våra politiker är svaga och saknar insikt i att tänka längre än vad näsan räcker. Tyvärr. Om 3 år när räntan ökar. Kommer varje procentenhet av ränteökningarna öka kostnaderna för staten med ca 7 miljarder kr. Det blir snabbt stora pengar. Höj räntan med 5% enheter och det blir mycket snabbt dyrt. 35 miljarder i ökade utgifter.
En annan anledning är att det är ett av flera “dolda” sätt att sänka skatten för höginkomsttagare.
Att det bara är höginkomsttagare som kan göra avdrag fördelaktigt för pensionsavsättningar säger mycket.
Men intäkterna ökar ju också i form av avkastning från räntor. Det som glöms bort här är konjunkturläget. Om 3 år och räntorna ökar betyder ju att tiderna är bättre och arbetslösheten minskar. Då kan det vara läge att minska ränteavdraget. Nu kanske det skulle vara starkt kontraktivt i ekonomin?
Intäkterna ökar också naturligtvis. Men borde inte öka i samma grad. Då det finns för många kryphål för att undvika beskattning. Nä ta bort ränteavdraget. Både för privatpersoner och för företag. Ta samtidigt bort möjligheten att göra avdrag för pensionsavsättningar innan kommunalskatt dras. (löneväxling) Justera sedermera den ökade skattebördan med ett höjt grundavdrag. Då får vi lägre trösklar på arbetsmarknaden och incitament att arbeta mer för att arbetstagaren får behålla större del av lönen än idag.
Med det skattesystem vi har nu så är Inkomst av kapital ett av tre inkomstslag i det svenska skattesystemet.
Kan det vara en nyhet för deltagarna i denna tråd?
Avdrag för räntor, som skapar ett underskott i inkomstslaget ger en negativ skatt liksom ett överskott av kapital ger en positiv skatt för den skattskyldige. Allt sett ur statens synvinkel.
Innan den “underbara natten” var räntor avdragsgilla mot inkomst som var föremål för kommunal och/eller statligt beskattning.
Det var något som man måste tänka på när man på den tiden till ex. köpte och belånade en sommarstuga i annan kommun än den där man hade sin löneinkomst.
Att man har en negativ skatt på inkomst av kapital vad gäller räntor är att betrakta som ett arv efter ett tidigare sätt att beskatta löneinkomster.
Rätta mig gärna om jag minns fel.
Dessutom, enligt skatteverket:
OBS! Om ränteavdrag medför att underskottet av kapital överstiger 100 000 kronor medges skattereduktion med 21 procent för det överskjutande beloppet.
Det är alltså redan nu så att när marknadsränta går upp till 5-6 procent så blir det extra svettigt för låntagare
med lån över 2 till 1,7 miljoner.
Utan tvekan så finns det mer angelägna skattereduktioner att ta hand om istället.
Det finns i alla fall fyra stycken som jag kan räkna upp som inte är förorsakade av underskott i något inkomstslag. ROT, RUT, Jobbskatteavdrag och avdrag för gåva.
Din analogi över ränteavdraget är dock felaktig. Avdraget finns till för att göra det neutralt om en investering görs för lånade pengar eller egna. Om man köper en aktie för eget kapital och får avkastning betalar man skatt på det, om jag däremot har lånat har jag en kostnad för att få den avkastningen, därav får man göra avdrag för den kostnaden.
När det kommer till ränteavdraget fungerar den principen idag, dock så har vi i princip tagit bort fastighetsskatten vilken var skatten på avkastning som man kunde göra avdrag mot (när det handlar om bostadslån). Nu är det bara reavinsten som beskattas, vilket är som att inte beskatta utdelningarna från en aktie men få dra av för ränteutgifterna.
Att ta bort ränteavdraget är dock problematiskt då det är inprisat idag. Argumentet att de som inte kan ta de extra hundralapparna i kostnad per månad borde inte ha köpt alls är oerhört provocerande och ointelligent av två anledningar. För det första är det inte det nuvarande ränteläget som skapar problem, det är precis som de flesta av de här personerna argumenterar, vad händer när räntan är 6-7%. Det är nog i de flesta fall upp emot de räntenivåerna individer har beräknat sina kostnader, mao. idag motsvarar 6% i realiteten ca. 4%. För det andra är det inprisat vilket gör att alla de som precis har köpt ett boende bör få prisfall i storleken 18-20% då den reella kostnaden för boendet ökar med ca. 20-25%. Detta skulle skapa inlåsningseffekter (folk tvingas bo kvar, kan exempelvis inte flytta för att ta jobb) som är mycket skadliga för ekonomin.
Har själv bolån, men är det ändå inte fullt rimligt att det är mer kostsamt att ta lån för inköp? Att det så att säga faktiskt ska löna sig att spara först, köpa sen? Varför är alternativ kostnad relevant? Bör vi inte bara acceptera att det är dyrare att handla på krita??
Har inte bostadspriserna nu blivit så höga att de utan medel trots räntesubventionen utesluts från bostadsmarknaden? Vilket jag antar var “rättviseargumentet” som användes vid införandet – att fler ska ges möjlighet att äga sin bostad. Har syftet med subventionen nu ändå förlorats pga höga priser, ironiskt nog delvis pga just permanenta räntesubventioner?
Nej, syftet med ränteavdrag var inte att göra det billigare att bo. En sådan åtgärd vore meningslös, den skulle snabbt resultera i att priserna anpassade sig så att boendekostnaden blev densamma. Syftet med ränteavdragen var symmetri, man betalar skatt på kapitalvinster och får dra av för kapitalförluster (jämför bra och dåliga aktieaffärer).
Syftet var att “vanliga” människor, t.ex. hantverkare skulle köpa sin egen villa. Eller som Gunnar Sträng uttryckte det; “Villaägarna är vårt folk”. Det infördes i en tid då det var svårt att få lån även om man hade fast inkomst och det dessutom fanns en misstro mot att sätta sig i skuld. 100% ränteavdrag skulle sänka tröskeln så att fler kunde/vågade köpa sin egen villa. Det fungerade och många fler började låna och köpa, eller bygga, sina egna hem. Priserna steg också rejält på villor ett tag.
Att det skulle vara en symmetriåtgärd är en efterkonstruktion. Sen får man gärna hävda att det är så det fungerar idag och att det är en god anledning att ha den kvar, men det är en annan sak.
Att det var svårt att få lån på 60-talet berodde på regleringarna av bankmarknaden. Spelade helt enkelt ingen roll om kunde betala räntorna tio gånger om, det var brist på kapital för utlåning. Ränteavdrag hjälper inte mot den sortens artificiellt introducerade brister.
“Ränteavdraget” är resultatet av underskott i inkomstslaget Kapital som numera är en rent statlig beskattning. Det har inget att göra med att subventionera det ena eller andra, inte heller att uppnå någon rättvisa.
Att detta underskott idag kan användas som motivering till en av staten betald skattereducering som även avräknas mot den kommunala inkomstskatten, är ett arv från vårt tidigare skattesystem.
Då var utgiftsräntor avdragsgilla när det gällde att fastställa beräkningsunderlaget för skatt. Det gällde såväl kommunal som statlig beskattning. Samma principer som idag tillämpas för företag således där nettot, vinsten, utgör underlag för beräkning av skatter.
Tidigare fanns ett undantag när ränteutgiften avsåg en inkomstkälla (fastighet) som inte låg i samma kommun där man var skriven och dit man betalade sin huvudsakliga kommunalskatt. Undantaget den kommunala fastighetsskatten. Vilket naturligtvis fick människor att tillgripa olika lösningar vad gäller att belåna fritidshus i annan kommun. Man hävdade, med framgång, att lånet inte avsåg fritidsfastigheten, och därmed räntan var avdragsgill gentemot skatteunderlaget i den kommun där man hade sin huvudsakliga inkomst.
Då var en reducering av beräkningsunderlaget för skatt mer värt för en höginkomsttagare än någon med låg inkomst. På så sätt kan nuvarande system anses som mer rättvist av den som har en låg inkomst och tvärt om av den som har en hög inkomst.
Wilhelm och Magnus här ovan är kanske för unga att minnas hur det var för snart 20 år sedan.
Frågan jag vill ställa är: vad vill egentligen människor som pläderar för att “avskaffa ränteavdraget”.
De flesta önskar som jag uppfattar det att fastighetsmarknaden skall komma närmre en
bristande bostadsbubbla. Är det korrekt uppfattat av mig?
Jag håller med
När man diskuterar ränteavdraget så brukar det vara i samband med bolån. Det är i regel det särklass största lånet privatpersoner har och det lån som påverkar hushållsekonomin mest. Men ränteavdraget gäller för alla lån.En fördelningspolitisk fråga man kan ställa om det verkligen är rättvist att den som är för fattig för att få låna till en bostad ska vara med och subventionera lån för lyxbilar och Thailandsresor.
Jag förstår argumentet att om man skattar för inkomst av kapital ska man få dra av underskott av densamma. Men precis som vi gör skillnad på privathushåll och företagen med t.ex. moms kan man göra samma med kapital. Och bostad är konsumtion även om det är svårt att komma ihåg när värdet på villan går upp. Med nya sparformer som ISK blir det också svårare att rättfärdiga ränteavdraget.
Personligen ser jag avskaffande av ränteavdraget gå hand i hand med avskaffande av reavinstbeskattning eller skattesänkningar på t.ex. arbete för att stimulera ekonomi. Och andra regler kan mycket väl gälla för företag.
Ränteavdraget har historiska skäl. Och för vad det var tänkt har det fungerat bra. Men nu fungerar det lite för bra och “eldar på” hushållens ökande skuldsättning.
Så det är inte för att komma närmare en bostadsbubbla utan tvärtom för ta bort ett av de mer artificiella skälen till att bostadspriserna ökar så mycket. Sedan räcker inte det för att få en fungerande bostadsmarknad. Den har värre problem än så.
Är inte detta som att jämföra målarens alternativkostnad på för att måla sitt eget hus jämfört med att köpa in tjänsten och istället lägga tiden på att måla någon annans hus? Man kan säkert hitta ett bättre exempel som inte ingår i ROT, t.ex. bilmekanikern. I dessa fall är inte kostnaderna lika, varför skulle de vara de för kapitalinvesteringar?