Under valår är det som bekant röstköp som räknas bland de politiska partierna. Sveriges pensionärer utgör en av de största väljargrupperna, och detta märktes tydligt i socialdemokraternas senaste utspel att skatten på pensionerna ska sänkas ifall vi byter regering i höst. Men håller Stefan Löfvens argument om att 1) pensioner är uppskjuten lön och 2) pensionerna idag beskattas hårdare än arbetsinkomster? Svaret är ett klart nej. I själva verket betalar pensionärer lägre skatt än de flesta löntagare. Dessutom är pensioner till huvuddelen inte uppskjuten lön i vårt svenska pensionssystem. Vågar vi hoppas på en snar pudel från Löfven?
Alla som känner till det svenska skattesystemet vet att löner beskattas i flera led. Utöver kommunala och statliga inkomstskatter beskattas löner också via arbetsgivaravgifter. Även om arbetsgivaravgifterna betalas in av arbetsgivaren är det löntagaren som i slutändan betalar eftersom lönen minskar med lika mycket.
Arbetsgivaravgifterna innehåller trots namnet både avgifter och skatter (se vidare Skatteverkets information samt SNS Konjunkturrådsrapport 2013 s 31-35). Delar av avgifterna är kopplade till individuella förmåner, t ex ålderspensionsavgiften, och anses därför inte vara skatter. Vissa arbetsgivaravgifter saknar däremot koppling till förmåner och betraktas allmänt som rena skatter. Det kanske tydligaste exemplet på dessa är den allmänna löneavgiften. En löntagare med 14 000 kr i månadslön betalar via sin arbetsgivare en löneavgift på ca 1 380 kr, knappt tio procent av lönen. Denna löneavgift är därmed större än de 1082 kr som samma löntagare får tillbaka i form av jobbskatteavdrag. Löntagaren får förvisso även en subvention i form av avdrag för den allmänna pensionsavgiften om 983 kr, men mot det kan man ställa det faktum att eftersom uppemot 60 procent av arbetsgivaravgiften är att betrakta som ren skatt (en uppskattning som både finansdepartementet och Skatteverket gjort) och alltså att löntagaren betalar ytterligare runt en tusenlapp i “arbetsgivaravgiftsskatt”. Innan jobbskatteavdraget infördes betalade alltså löntagare betydligt högre skatt än pensionärer medan de idag endast betalar något mer i skatt.
Även i en internationell jämförelse står det klart att Sveriges pensionärer inte är skattemässigt missgynnade. Som Helena Svaleryd och jag visade i en artikel på DN Debatt 2010, visar OECDs pensionsskattejämförelser (Pensions at a Glance) att pensionärer betalar högre inkomstskatt (exklusive sociala avgifter) än löntagare i en majoritet av de undersökta länderna, t ex Finland, Japan och Tyskland. Länderjämförelser är emellertid svåra att göra eftersom systemen skiljer sig åt. I vissa länder, exempelvis Sverige och Nederländerna, är pensionerna internationellt sett höga och beskattas relativt högt.
Men har då inte Löfvén och pensionärslobbyn åtminstone rätt i att pensionen är uppskjuten lön? Faktiskt inte: Till största delen är pensionerna i dagens svenska pensionssystem inte uppskjuten lön! Det är nämligen så att vårt svenska pensionssystem till största delen är ett fördelningssystem. Som Pensionsmyndigheten beskriver detta: “Det betyder att de inbetalda avgifterna används till samma års pensionsutbetalningar. Med andra ord omfördelas inkomsterna från den yrkesverksamma till den pensionerade generationen.” Huvuddelen av de ålderspensionsavgifter som vi betalar in med vår lön (före arbetsgivaravgiften det vill säga) sätts alltså inte in på något konto, utan betalas till dagens pensionärer. I utbyte får vi pensionsrätter, som ger oss rätt till en andel av framtidens pensionsutbetalningar (som dock kommer att justeras utifrån framtidens demografi och välstånd).
En liten del av pensionssystemet är emellertid uppskjuten lön: PPM. I detta fall sätts faktiskt våra avgifter in på ett konto med vårt namn på, som kommer att betalas ut till oss när vi går i pension på framtiden. Gällande PPM har Löfvén alltså rätt. (Ironiskt nog vill Löfvén skrota PPM!).
Det bör tilläggas att det trots resonemanget ovan kan finnas andra goda skäl att sänka skatten på garantipensioner, exempelvis av fördelningsmässiga hänsyn.
Sammantaget är det faktiskt ganska tragiskt att åse det röstköpande som just nu pågår inför öppen ridå i det svenska valrörelsen. Förhoppningsvis kommer den fortsatta diskussionen om svenska pensionärers välfärd vara befriad från grundlösa påståenden om att pensionärer straffbeskattas och att pensioner är huvudsakligen uppskjuten lön. Endast då skapas förutsättningar för en rättvis välfärdspolitik för dagens och morgondagens pensionärer. Även under valår.
Ekonomistas 
Pensionen är ju inte beräknad på “lönen” innan arbetsgivaravgifterna, därmed är det märkligt att räkna med den när beskattningen ska jämföras. Om dagens pensioner vore beräknade på lönen innan arbetsgivaravgiften så hade nivån på dagens utbetalningar motsvarat att pensionärerna betalar den skatten. Det är också tydligt att jobbskatteavdragen är utformade för att inte omfatta pensionärer.
Exempel: antag att någon har en bruttolön på 20 000. Då blir “lönen” innan arbetsgivaravgifter 26 284. Antag att de sedan får en pensionsutbetalning motsvarande 60% av sin lön, då får de 12 000. Om denna utbetalning hade beräknats på “lönen” innan arbetsgivaravgifter hade beloppet varit 15770. När de bara får ut 12 000 går de alltså miste om 3770,4 eller 31%. Detta motsvarar arbetsgivaravgiften.
Även om det rent praktiskt är så att pensionen inte är uppskjuten lön. Så är det ändå så det ser ut ur skattesynpunkt. Pensionerna är beräknade på den obeskattade lönen och de utbetalda pensionerna beskattas sedan.
När infördes allmänna löneavgiften?
Rent tekniskt är pension kanske inte att betrakta som uppskjuten lön, men i praktiken är det precis vad det är. De som idag är blir pensionärer har under sitt yrkesverksamma liv betalat in i systemet för dåtidens pensionärer. Alltså avstod de lön till förmån för pension.
För att det, i praktiken, ska stämma att pensionärer inte betalar högre skatt än de som arbetar, så krävs att delar av arbetsgivaravgiften går till andra offentliga utgifter än pension (dvs att den fungerar som vilken skatt som helst). Är så fallet?
Arbetsgivaravgifter betalar en hel del försäkringar som inte är relevanta för pensionärer. Det är bara den allmänna löneavgiften som inte är öronmärkt, se:
https://www.skatteverket.se/foretagorganisationer/arbetsgivare/socialavgifter/arbetsgivaravgifter.4.233f91f71260075abe8800020817.html
Den allmänna löneavgiften har under alliansen fördubblats (från 4,4% 2006, jämfört med 9,88% idag), samtidigt som det som sätts av för försäkringar minskat i motsvarande grad. På så vis skulle man kunna hävda att arbetstagarnas skatt är ungefär samma nu som innan alliansen, om man nu vill räkna löneavgiften som en del av löntagarnas skatt.
Det finns också tjänstepensioner att redovisa. Tar du ut tjänstepension från låt säga 61 år så beskattas den högre än arbetsinkomst. För en rättvis bild bör alla varianter jämföras. Har själv sedan 60-årsdagen tagit ut tjänstepension som jag slitit ihop som egen företagare. Uppskjuten lön!
Pensionsrätter kan ses som uppskjuten lön men de har begränsad juridisk status (vilket vi har flera historiska exempel på), dessutom utgör de som Daniel skriver en mindre del av arbetsgivaravgifterna. Daniel nämner inte det tak på 7,5 prisbasbelopp över vilket lönen inte innebär några pensionsrätter alls.
Men framför allt har jag svårt att se hur talet om uppskjuten lön överhuvudtaget är relevant för “rätten” till skattesänkningar för pensionärer. Regeringen bryter väl inte mot den avtalade pensionsrätten i och med jobbskatteavdraget? Dagens pensionärer får vad tidigare regeringar lovat dem.
Sedan kan det väl sticka lite i ögonen att de som pensionerades innan inkomstskatterna sänktes “missade tåget”. Lövens löfte kan väl därmed ses lite grann som ersättningen till de barn som fick genomleva övergrepp under den så kallade institutionsvården på 1950-80-talet. En slags ursäkt till de som var yrkesverksamma under åttio- och nittiotalet och fick betala så mycket i inkomstskatt.
Göran har rätt i att tjänstepensioner mycket väl skulle kunna ingå i analysen; det vore intressant att se. Detta är nu inte fallet i den allmänna debatten, och det är inte helt uppenbart vilken slutsatsen skulle bli. All tjänstepension är inte fonderad och det är inte uppenbart på vilket sett detta påverkar helheten. Avsättningar till den fonderade tjänstepensionen, eller i fallet egenföretagare förmodligen även gäller privat pensionssparande, är dessutom avdragsgill, varför den slutliga skatteeffekten inte är lika med skatteuttaget på den slutliga utbetalningen.
Niklas B har många viktiga poänger. Dels vad gäller skevheten i arbetsgivaravgifternas skatteinnehåll, vilket förstärker det högre skatteuttaget på arbetsinkomster än på pensionsinkomster vid inkomstnivåer över 7,5 prisbasbelopp. Dels rörande varför pensionsinkomsterna bör ha rätt till skattesänkningar i andra inkomstslag.
Angående jobbskatteavdraget: jag nämnde dessutom inte det självklara faktum att pensionärerna gynnas mycket kraftigt av att fler får jobb. I själva verket är “bromsen” i pensionssystemet mycket känslig för arbetslöshetens nivå, och om jobbskatteavdraget får fler i arbete kommer detta mekaniskt höja pensionerna.
Det finns inget självklart faktum som visar på att jobbskatteavdraget får fler i arbete. Den analys jag sett behandlar endast individers förmodade reaktion på en sänkt skatt.
Jobbskatteavdraget har inte den funktionen i samhället.
Det är en transferering av skattemedel och inget annat.
Det som förvånar mig och uppenbart Fred Landfors med flera här, är att professorer som du och andra så lättvindigt tar påstådda effekter som givna utan att en utvärdering av analyser och alternativ görs.
Fundera också gärna på vad är det som gör att 120.000 – 200.000 människor kommer i arbete, uppgifterna varierar, genom att staten plockar ut skatter och avgifter på i år 99 miljarder.
Det är ju vad som behövs för att balansera/finansiera Jobbskatteavdraget.
We are amused.
Utan tvekan har Daniel en god portion studentikos humor.
Jag citerar ”Även om arbetsgivaravgifterna betalas in av arbetsgivaren är det löntagaren som i slutändan betalar eftersom lönen minskar med lika mycket.”
För den stackars löntagare som då är anställd av staten blir enligt Daniel situationen
ytterst brydsam.
Nämligen:
”Helt undantagna från skattskyldighet är
1. staten,
2. landsting, kommuner och kommunalförbund,
3. pensionsstiftelse enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., och
4. samordningsförbund enligt 4 § lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser.”
Det betyder att den stackaren betalar mindre skatt än den privat anställde?
Alternativt blir stackaren snuvad på ett löneutrymme?
Eller blir det både och?
Varför är det ingen (förslagvis från borgerligt håll) som driver linjen att man ska plocka ut de rena skatterna ur arbetsgivaravgiften och föra över dem till inkomstskatten? Detta torde kunna göras neutralt ur statens, inkomsttagarens och arbetsgivarens synvinkel men skulle synliggöra de faktiska skatter som man betalar?
Du har svaret i sista meningen. Poängen med arbetsgivaravgifterna är att de inte ska synas. Sen kan man fråga sig varför borgerliga politiker också är så måna om att dölja skatterna. Det ter sig rätt obegripligt för mig.
Eller för att det skulle kosta en del pengar att A) räkna ut de exakta summorna (som rimligtvis skulle behöva bli statlig skatt eftersom de är samma för hela landet och inte kopplade till kommunalskatten), B) genomföra ett herrans detaljerat lagstiftningsarbete och C) programmera om skatteverkets datasystem. Inget av detta är gratis. Man skulle dessutom D) behöva ägna en hel del tid åt att gräla om vad som egentligen är skatt och egentligen avgift (kanske enkelt ur ett nationalekonomiskt perspektiv men inte ur ett politiskt).
Allt detta för något som inte ger några som helst politiska poäng mer än hos en mycket liten grupp.
Om enkelhet hade varit målet hade systemet sett radikalt annorlunda ut. Det finns stora politiska poänger med ett system där politiker dels kan dribbla med olika siffror och dels dölja de verkliga kostnaderna.
Om effektivitet hade varit målet skulle systemet se ut så här:
* Arbetsgivare betalar bruttolön till arbetstagare. Det nuvarande begreppet “lön” skrotas, eftersom det ju varken är arbetsgivarens kostnad eller arbetstagarens inkomst utan enbart ett sätt att dölja en del skatter.
* Arbetsgivarens utbetalningar sker till ett personligt konto i en bank, och det är sedan banken som ansvarar för skatteinbetalningen. Banken överför pengar till arbetstagarens “vanliga” lönekonto efter att ha dragit nödvändiga skatter, tagit hänsyn till jämkning etc.
* Arbetstagaren kan välja att låta pengarna på det personliga kontot stå kvar till en senare tidpunkt. Men enda sättet att komma åt pengarna är efter att banken sett till att rätt skatter dragits.
Detta system har följande fördelar:
* Administration av skatter sker av ca 50 banker (eller hur många vi nu har i Sverige?) istf av hundratusentals företag, vilket skapar enorma synergier
* Arbetsgivaren behöver inte ta hänsyn till ev. arbetsintäkter från andra företag, jämkning eller andra saker som rör arbetstagarens privatekonomi, och som arbetsgivaren inte har att göra med.
* Arbetstagaren kan jämna ut inkomster över åren. Bra för egenföretagare, artister, idrottsmän, konsulter, säljare och många andra med ojämna inkomster
* Samtliga skatter blir väldigt synliga. Distinktionen mellan “skatter” och “avgifter” är viktig i en del legala sammanhang, men helt ointressanta för att besvara frågan “hur mycket skatt betalar vi”.
* Det blir svårt för politiker att göra riktade satsningar med lägre arbetsgivaravgifter för unga. Vi vet att dessa satsningar är magnifikt ineffektiva.
Problemet är att de två sista punkterna är fördelar för skattebetalarna, men nackdelar för politikerna, så jag inser att detta aldrig kommer att hända. Men fundera en smula på hur mycket pengar som skulle sparas. Hur många löneadministratörer finns det på ditt företag?
Och därtill är det bättre med arbetsgivaravgifter för den politiker som vill kunna ge subventioner till regioner, vissa åldrar på arbetskraften, vissa svåranställda grupper, eller branscher. Allt goda incitament för att behålla AG-avgiften.
Micke, är det öppenhet och ärlighet vi söker bör vi gå längre än så. Men det vill inte politiker i något land:
“[t]he theory and practice of public finance has been shaped almost entirely by the endeavour to disguise as far as possible the burden imposed, and to make those who will ultimately have to bear it as little aware of it as possible” (Hayek, Law, Legislation and Liberty).
Vi vet från psykologin, bl a Kahnemans och Tverskys arbeten, att vi alla lider av “availability bias” och andra psykologiska villor.
Om syftet är att medborgarna ska kunna ta beslut där de vet vad som händer så skulle alla pengar, “lön”, arbetsgivaravgifter, obligatoriska försäkringar, etc., allt som en löntagare kostar arbetsgivaren betalas ut till löntagaren.
Sedan, säg en månad senare, skulle krav komma från staten och andra organisationer om att betala in skatter och sociala avgifter. Man skulle kunna köpa en bil för pengarna och sedan ta banklån för att betala skatten.
Av denna anledning är moms och punktskatter odemokratiska. Det är svårt att betala in 25% moms vid ett senare tillfälle. Att det är förbjudet att ange priser till privatpersoner utan moms är för att dölja skatten.
Hela denna artikel rör pensioner, något som staten skapat, och där sedan lagstiftarna slår knut på sig själva för att lösa alla problem som de själva genererat.
När folkomröstningen hölls 1957 såg politikerna till att det fanns tre alternativ som alla innebar “ja” i någon form. De antog nämligen att ifall frågan hade varit “ska staten sköta din tilläggspension” skulle folket svarat “nej”.
Ett problem med resonemanget ovan är ju att det är tveksamt om en sänkning av arbetsgivaravgiften skulle leda till motsvarande höjning av arbetstagarens bruttolön. Därför är det inte givet att man bör se arbetsgivaravgiften som en skatt som löntagaren betalar med sin lön. Naturligtvis finansieras den dock av löntagarens arbete.
“Huvuddelen av de ålderspensionsavgifter som vi betalar in med vår lön … betalas till dagens pensionärer. I utbyte får vi pensionsrätter, som ger oss rätt till en andel av framtidens pensionsutbetalningar”
Varför kan inte den sekvensen benämnas “uppskjuten lön”? Vilken definition av begreppet “uppskjuten lön” utgår du från? Varför anser du att den definitionen bör användas i det politiska samtalet?
Ord är ord, vi skulle kunna kalla det en socialförsäkring också (som i USA). Den kritiska frågan är väl om ordet implicerar en viss sorts politik. Löven och PRO tycks mena att om vi gör insikten att pensionen är “uppskjuten lön” måste vi även inse att pensionärer ska få skatteavdrag. Som om de därmed avtäckt någon slags fundamental skatterättslig princip.
Någon sådan princip finns nu inte, och de pensioner som nu utbetalas är de som pensionärerna blivit lovade enligt pensionssystemets blocköverskridande överenskommelse. Att andra grupper fått skattesänkningar förändrar inte detta.
En saklig politiker hade istället redogjort för de fördelningspolitiska konsekvenser ett jobbskatteavdrag för pensioner skulle få, och varför dessa är önskvärda. I denna diskussion kan devisen “pensioner är uppskjuten lön” visa sig vara ett tveeggat svärd. Ponera att vi tar retoriken på allvar, och sänker skatten för den del som kan kopplas till tidigare inkomster. Garantipensionen skulle förstås inte hamna i denna kategori, knappast änkepensionen, efterlevandepensionen, förtidspensionen (aktivitetsersättning) eller äldreförsörjningsstödet heller, och knappast bostadstillägget. Bland övriga pensionärer — dvs. den grupp som betalat in mest till pensionssystemet och gör skäl för begreppet “uppskjuten lön” — återfinns en ansenlig mängd förmögna, särskilt män (36 procent av pensionärerna var miljonärer år 2007), Men är det dem vi vill hjälpa?
Ja, diskussionen handlar egentligen om ett system som ändrats och i praktiken en girighet från pensionärer. Det finns många saker i samhället som förändrats och “var bättre förr” som jag inte får ta del av. Det finns saker som är bättre för personer som är yngre. Det är trist så mycket resurser ska läggas på en fråga som redan är besvarad. Skattesänkningarna gynnar personer som arbetar idag. Det kan tyckas vara orättvist men samhället förändras.
Eller kanske ska jag börja kräva retroaktiva studiebidrag? När jag studerade var det lägre bidrag i förhållande till omkostnader. Nej… det vore löjligt… för jag är inte student IDAG. Kanske ska jag kräva lite retroaktiv ersättning för mina tandläkarkostnader…
Visst är det retoriskt. Men jag har svårt att se termen “uppskjuten lön” som värre på den punkten än mycket annat som pågår i den politiska retoriken kring skatter och avgifter. Ta termen “straffskatt” som borgerliga politiker flitigt använder om det mesta nu för tiden. Eller signaturen “undertallen” ovan som sitter fast i den nyliberala grundmyten att det finns en inkomst “före staten” som kan frånskiljas från “statliga ingrepp” i form av skatter och transferingar. Det som förbryllar mig lite är Waldenströms selektivitet. Men månne är det första posten i en hel serie som gör upp med tom retorik inom politiken?
Man kan fråga sig varför vi väljer bort individen och diskuterar pensionärsskatten ur ett klass- eller grupperspektiv. Jobbskatteavdrag ger, som jag ser det, negativa effekter på svensk ekonomi men det är inte en odemokratisk eller särbehandlande åtgärd eftersom “alla” en dag blir pensionärer. Problemet är individrelaterat och har att göra med övergångsbestämmelser. De födda 1942 fick aldrig något jobbskatteavdrag och förväntas leva 18 år och betala c:a 15 % mer av det svenska samhällets alla kostnader än de som arbetar och har lika inkomst.
Ungefär 2,5 – 3,0 miljoner människor kommer drabbas negativt innan det vänder och blir positivt för en yngre generation.
Det finns en praxis i svensk lagstiftning, exemplifierad i pensionsomläggningen som genomförs stegvis under närmare 20 år för att minska effekten för den enskilde.
Det svenska lagrådet påpekade detta i sin kommentar. Se lagrådets yttrande 2007 under “Övriga frågor”. Regeringen valde att strunta i kommentaren.
Är detta den största förmögenhetsomfördelningen mellan individer i svensk historia?
Den intresserade kan annars också läsa finansdepartementets analys av jobbskatteavdrag, som Riksdagen begärde 2011. Man hittar den enklast som bilaga 5 till den ekonomiska vårpropositionen, 2012.
70 sidor text som knappast hade fått godkänt på grundnivå i ämnet nationalekonomi. Man glömmer t.ex. att försöka utvärdera svensk ekonomis utveckling om pensionärer och de arbetande hade delat på skattesänkningarna.
Nej, den största förmögenhetsomfördelningen är förmodligen snarare från unga som köper bostad, till äldre i storstadsområden som säljer sina bostäder efter årtionden av prisökningar. Dagens unga skuldsätts till nivåer som tidigare varit fullkomligt otänkbara – och detta eftersom äldre generationer förstört bostadsmarknaden med regleringar vilket skapat brist och extrema prisökningar. Har man som ung tur, så får man tillbaka en liten del i arv. Annars står man där med många miljoner i lån för en högst ordinär bostad i en stad man vuxit upp i – lån som man inte har en realistisk chans att betala tillbaka. Men fortsätt för all del att diskutera några futtiga procentenheters skatt hit eller dit.
@Carl: “lån som man inte har en realistisk chans att betala tillbaka”
Jag hoppas att alla som läser Ekonomistas förstår att det är en missuppfattning att man måste kunna betala tillbaka ett bostadslån. Det är ju bara relevant om bostadens pris också är noll. Och det ligger ju inte i korten, direkt.
Om man bor i hyresrätt i hela livet, är man en förlorare då? Om inte, vad är skillnaden mot att köpa en lägenhet, ta ett lån och när man dör har man lånet kvar och lägenheten är värd mer än lånet? Detta är skälet till att amorteringskrav är bra om lånekvoten är hög, men dåliga om lånekvoten är låg. Att gå så lågt som 50% förefaller långt ifrån optimalt. Det gör ju, ironiskt nog, att många kommer att ha en större andel av sin förmögenhet bunden i bostaden, inte en mindre del, som påstås vara syftet.
Hej Carl!
Jag tackar för din kommentar men konstaterar att du, liksom professor Waldenström och till synes också andra politiskt aktiva opinionsbildare, väljer att missförstå problematiken med det s.k. jobbskatteavdraget. När Waldenström konstaterar att pensionärer generellt tydligen, inte betalar högre skatt måste detta ifrågasättas. Men eftersom han diskuterar fel frågeställning saknar hans slutsats betydelse. Han hade väckt min respekt om han kunnat påvisa att lägre skatt för artbetande än för pensionärer ger en positiv ekonomisk utveckling. Men inte heller detta är en central frågeställning i sammanhanget.
Vi bör istället fråga oss hur t.ex. du Carl vill disponera din livsintäkt. Vill du ta av ditt pensionskapital tidigare eller vill du hellre avsätta mer pengar till din pensionärstillvaro. Du, liksom vi andra, är ju nämligen både arbetande och pensionär över tid. Om sedan en politisk majoritet väljer att införa jobbskatteavdrag kan man rimligen inte klaga alltför mycket på detta eftersom det bara handlar om att fördela pengar mellan en persons olika livsfaser.
Problemet, som lagrådet konstaterade i sin kommentar till 2007 års lagförslag är hur man skall hantera övergångsbestämmelser. Praxis etablerades för pensionsöverenskommelsen och innebär rimligen att också jobbskatteavdrag bör introduceras stegvis under c:a två decennier, för att inte enskilda skall tvingas bära en alltför tung börda. Jobbskatteavdragen har som bekant, detta till trots, införts med omedelbar verkan.
Du frågar varför jag diskuterar några futtiga procentenheter i skatt? När jag för några år sedan tittade på siffror kunde jag konstatera att ett vanligt pensionerat arbetarpar, födda 1942 skulle tvingas betala närmare en kvarts miljon i extra skatt under sin förväntade återstående livstid. Knappast futtiga pengar för paret.
Ha det väl
Fred.
@Fred Landfors: Utgångspunkten för din diskussion är att alla pengar är statens och vi bara diskuterar hur den snälla staten ska ge lite slantar tillbaka till befolkningen.
Om man istället har perspektivet att staten är till för medborgarna och inte tvärtom blir resonemanget annorlunda. Väldigt annorlunda, faktiskt.
@Micke: Nej! Min utgångspunkt är inte att alla pengar är statens. Låt mig förtydliga min mening med exempel. När vår statsminister för något år sedan menade att man en dag, inom kanske 10 år, skall kompensera pensionärerna för den “orättfärdiga” pensionärsskatten, är han bunden i samma tankestruktur som utmärker Waldenströms inlägg och många andras kommentarer. Hans andemening tycks vara att klassindela problemet utan att titta på individen. Man jämför klassen yrkesverksamma med klassen pensionärer när det centrala är att vissa individer förlorar inom både de yrkesverksamma och pensionärerna jämfört med andra individer.
Fakta är t.ex. att de födda 1942, som aldrig fick något jobbskatteavdrag, statistiskt sett är döda efter 18 år med extra pensionärsskatt medan Löven själv, om 10 år, kan gå i pension och slippa straffskatten efter 19 år med jobbskatteavdrag. Delar av detta problem kunde till och med vårt lama lagråd inse. Men det är klart, pensionärsklassens situation kan kanske anses vara kompenserad när pensionären Lövens ekonomi stärks.
Jag är alltså kritisk mot hur jobbskatteavdrag införs och eventuellt upphör men dessutom, och då ansluter jag mig till den klassindelande diskussionen jag i övrigt har kritiserat, tror jag inte heller att högre skatt för pensionärer än för arbetande stärker vår ekonomi. Jag påtalade frågan för det finanspolitiska rådet under den förutvarande ordföranden som ju såg jobbskatteavdrag som en god åtgärd. Mitt krav på referenser om forskning som stöder tesen att högre skatt för pensionärer är bra för den ekonomiska utvecklingen kunde han naturligtvis inte presentera. Skall man acceptera att framförallt vissa åldersgrupper bland pensionärerna tvingas göra stora ekonomiska uppoffringar bör vi kräva att forskning bekräftar stora samhällsekonomiska vinster för detta. Kanske något för dig, Micke att ta tag i.
Ha de’ väl
Fred
@Fred Landfors: OK, då förstår jag. Vi kan inte sänka skatten nu, för det finns personer som har jobbat fram till nu med den högre skattesatsen, och det blir orättvist att de inte tidigare fick ta del av den skattesänkning vi gör nu.
Då hoppas jag bara att du inser att denna idé om rättvisa omöjliggör alla förändringar alltid. Men det kanske var det som var poängen?
Den faktiska arbetsgivaravgiften för anställda i föreningar och småföretag är 4,14% högre nu än vad den var 2006. Detta genom att alliansen tog bort grundavdraget på agan (företagstödet). Ett litet företag med en lönekostnad på ca 60 000 i månaden betalar nu ca 30 000 mer i arbetsgivaravgift per år.
Den allmänna löneavgiften är en skatt som arbetsgivaren betalar, se det som en omsättningsskatt på arbete så faller bitarna kanske på plats.
– – –
Vad gäller Jobbskatteavdraget och sänkt skatt så är det fråga om en skvader.
För staten är Jobbskatteavdraget en utgift. En utgift för en part är alltid en inkomst för motparten, i det här fallet mottagaren av Jobbskatteavdraget.
.Utbetalningen från staten till mottagaren sker genom en avräkning på den fastställda inkomstskatten vilket ombesörjes av Skatteverket.
Kallas därför populärt för avdrag.
Det uttrycket är uppkomsten till många missförstånd eftersom avdrag normalt sker på den inkomst som skall utgöra underlag för inkomstskatteberäkningen.
Då Jobbskatteavdraget inte är ersättning för utfört arbete åt utbetalaren, är det att jämställa med en omotiverad kapitalöverföring alternativt ett försörjningsstöd från staten till enskild privatperson.
Det är naturligt att pensionärer samt även alla övriga som betalar inkomstskatt då ifrågasätter varför inte även de skall ha samma omotiverade kapitalöverföring alternativt försörjningsstöd från staten.
– – –
Den som inte motsäger min skrivning ovan medger samtidigt att regeringens tal om att Jobbskatteavdraget får fler människor i arbete saknar trovärdighet.
Det finns ingen utvärdering eller någon teori som säger att 99 miljarder vilka utbetalas som ovan beskrivits, får fler människor i arbete jämfört med att 99 miljarder används till att anställa nu arbetslösa människor.
Det är faktiskt det mest intressanta eftersom Jobbskatteavdraget indirekt sägs gynna pensionärer med flera.
” Även om arbetsgivaravgifterna betalas in av arbetsgivaren är det löntagaren som i slutändan betalar eftersom lönen minskar med lika mycket.”
Bara om arbetsgivarna med glädje skulle öka alla löntagares löner med motsvarande procent om avgifterna togs bort. Tillåt mig uttrycka viss skepsis.
Det är lätt att konstatera att den glädjen har inte arbetsgivarna. Flera av komponenterna i Arbetsgivaravgifterna har minskat under de senaste åren. Komponenterna har det gemensamma att de har karaktären av inkomstskattefria förmåner för den anställde.
Ingen arbetsgivare har höjt någon löntagares lön av den anledningen.
“Bara om arbetsgivarna med glädje skulle öka alla löntagares löner med motsvarande procent om avgifterna togs bort. Tillåt mig uttrycka viss skepsis.”
Tillåt mig att konstatera att du har fel. En arbetsgivare anställer om förväntad marginalintäkt överstiger förväntad marginalkostnad. Huruvida marginalkostnaden är pengar som betalas till staten eller till arbetstagaren påverkar inte det beslutet.
Hej!
Tack för ett bra inlägg. Jobbar för närvarande med SLP (Särskild löneskatt på Pensionskostnader) när arbetsgivare gör avsättningar till pension för sina anställda, en skatt som ligger på 24%.
Om du lägger till den aspekten, hur förändrar det uträkningen?
https://www.skatteverket.se/foretagorganisationer/arbetsgivare/socialavgifter/sarskildloneskatt.4.18e1b10334ebe8bc8000594.html
/Joakim
Det är den här typen av teoretiker som försöker förvilla faktum d.v.s. pensionärer betalar mer I skatt. Faktum är att jag har mindre i handen efter skatt än den som som har en månadslön motsarande det jag har i pension. Även pensionärer har varit yrkesversamma.
Sant men irrelevant.
Per Pensionär har 30 000 i pension. Vad får han ut i handen? Svar: ca 21 000 beroende av kommun (och kanske en del andra faktorer?).
Johan Jobbare har en arbetsgivare som betalar 30 000 i månaden. Vad får Johan ut i handen? Svar: ca 16 000, likaledes beroende av kommun med mera.
Nu förstår jag att de som vill att verkligheten ska se annorlunda ut ämnar invända att det är arbetsgivaren som betalar arbetsgivaravgiften, och inte Johan själv. Det är naturligtvis helt fel. Av exakt samma anledning som att det är fel att påstå att det är ICA-handlaren, och inte du och jag som konsumenter, som betalar momsen. Om momsen sjudubblades, skulle vi då trycka till de rika ICA-handlarna eller skulle du och jag drabbas?
Pensionärer ärven utsatt grupp i den meningen att de närmast definitionsmässigt har svårt att anpassa sitt arbetsutbud när något händer. De är av samma anledning också en grupp som det kan vara tacksamt att utnyttja, tex genom att sänka eller beskatta pensioner. Det finns därför starka skäl för pensionärer att hålla hårt på principen att pensioner ska betraktas och beskattas som (uppskjutna) arbetsinkomster. Detta är också så pensionssystemet uppbyggt, om än med vissa undantag. Det blir ett skydd mot godtycklig behandling. I och med att arbetsutbudet har en viss elasticitet så faller inte hela skatteökningen på arbetstagarna. En skatt på pensioner betalas däremot helt av pensionärerna.
Att JSA inte gällde pensioner var ett avsteg från denna princip. Jag kan därför förstå en viss irritation även om arbetsgivaravgiften utformning inte gör analog till arbetsinkomster perfekt (arbetsgivaravgifter är i viss, men inte fullständig, grad olika former av uppskjuten lön).
Den intellektuella trovärdigheten i pensionärskollektivet hade dock varit högre om de stått på barrikaderna och slagits för rätten att betala den “allmänna löneavgiften” på sina pensioner.