Titta på rätt film innan du väljer bolån

I traditionella nationalekonomiska modeller är ett grundläggande antagande att människors preferenser är stabila. Det innebär att det en person gillar eller ogillar inte ändras om den grundläggande incitamentsstrukturen och den information som personen har inte förändras. Att detta antagande ofta är orimligt är inte svårt att se, och inom beteendeekonomi utvecklas modeller för att förstå hur människors preferenser förändras med till exempel kontextuella faktorer. I en ny uppsats av Luigi Guiso, Paola Sapienza och Luigi Zingales dras den forskningen till sin spets.

Guiso, Sapienza och Zingales forskningsprojekt bygger på en känsla. Den som någon gång har sett en skräckfilm på bio och sedan känt sig irrationellt livrädd på vägen hem vet vad det handlar om. Man vet egentligen att det som hände i filmen inte påverkar sannolikheten att det står en seriemördare och lurar på vägen hem från tunnelbanan, men man är ändå räddare än vanligt.

I uppsatsen använder Guiso och hans medförfattare flera olika dataset. För det första utnyttjas en enkätundersökning som en stor italiensk bank genomförde först år 2007 (precis innan finanskrisen) och sedan upprepade 2009 (precis efter finanskrisen). Den undersökningen visar att de italienska bankkunderna blivit mycket mer obenägna att ta finansiella risker efter krisen jämfört med två år tidigare.

Enligt traditionella nationalekonomiska teorier kan en sådan förändring i riskpreferenser förklaras av sådant som förmögenhetschocker eller av förändringar i hur personerna i undersökningen tror att värdet på till exempel aktier ska utvecklas. Men Guiso, Sapienza och Zingales har i sin data information även om sådana förändringar och visar att det inte är här som förklaringen finns; även de som inte påverkades finansiellt av krisen verkar ha påverkats emotionellt. I uppsatsen lyfts därför fram som en hypotes att människor helt enkelt blivit skrämda av den upplevelse som finanskrisen innebar och att de därför blev mindre riskbenägna.

För att testa denna teori genomförde Guiso och hans medförfattare ett experiment. De lät ett slumpmässigt urval av försökspersoner titta på ett fem minuter långt klipp ur skräckfilmen Hostel (2005, regissör Eli Roth) där en ung man blir omänskligt torterad i en mörk källare. Resultaten var tydliga: de försökspersoner som sett filmklippet var mycket mindre benägna att delta i riskfyllda lotterier än försökspersoner som inte sett filmklippet. Och förändringen i riskpreferenser liknade de som de italienska bankkunderna uppvisade mellan 2007 och 2009.

Den här uppsatsen är ytterligare en i raden som visar att riskpreferenser inte är stabila utan kan påverkas av mer eller mindre ovidkommande faktorer (ytterligare ett relaterat exempel finns här). Det är intressant i sig. Men här finns också ett betydligt mer vardagligt tips: se till att du inte tittar på en läskig thriller som gör dig överdrivet riskavers om du till exempel vill fatta beslut om att gå från bunden till rörlig bolåneränta.

Comments

  1. Niklas B says:

    Jag har lite svårt att ta mig igenom den här meningen ”Det innebär att det en person gillar eller ogillar inte ändras om den grundläggande incitamentsstrukturen och den information som personen har inte förändras.”

    Den skarpa utmaningen mot traditionell nationalekonomi är väl ändå inte att preferenser kan förändras, utan att det är ju incitamentsstrukturen (priser och inkomster) som påverkar dem?

    Men då kanske jag missförstår något i just ordet ”stabila preferenser” (är inte så duktig på finansiell makro!). Är det någon skillnad på antagandet om ”stabila preferenser” och ”exogena preferenser”?

  2. Mats Pettersson says:

    Intressant. Jag har ofta funderat över skillnader i beteende mellan företagare som kommer exempelvis från mellanöstern, och svenskfödda företagare. De utrikesfödda företagare som jag under 20 års tid mött är mindre benägna att låna pengar i bank till sitt företagande, även om möjligheten erbjuds, än de svenskfödda jag mött. Jag har dock inte gjort någon djupare studie av detta. Vad som kännetecknar många företagare som är födda i Mellanöstern är att de har erfarenheter av krig och tortyr. Kanske påverkar sådant deras beteende som företagare i Sverige.

  3. Påminner mig om en flyktingmottagare ca 1995, återgiven i DN, som berättade hur hon försökte övertyga nykomna flyktingar från Bosnien att skaffa ett postgirokonto (på den tiden fick de dagpenningen kontant). Med slutklämargumentet att ”Det är säkert – staten garanterar behållningen”.

    Svaret hon fick var: Det sa de i Jugoslavien också…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s