Är på Society of Labor Economists konferens i Boston. Mängder av intressanta studier presenteras och det hålls föredrag av prominenta forskare. Ett sådant som hölls av Larry Katz behandlade olika åtgärder för att förbättra situationen för familjer i utsatta områden i amerikanska storstäder. Resultaten är mycket blandade.
Ett åtgärdsprogram gick ut på att ge familjer en “bopeng” som möjliggjorde för dem att flytta till ett mindre utsatt område. Det gjorde de också i stor utsträckning vilket fick dem att må bättre på flera sätt men några resultat stack ut. För det första ökade inte sannolkheten för föräldrarna att få ett jobb och inte heller deras inkomster. För det andra förbättrades inte barnens skolresultat, varken på kort eller lång sikt.
Att det är möjligt att förbättra skolresultaten även i utsatta miljöer visar dock en studie av ett annat program. Det krävs dock att det sker ett rejält lyft i kvaliteten på de skolor barnen har tillgång till. Samtidigt tyder forskningen på att skolan verkligen har möjlighet att långsiktigt påverka elevernas långsiktiga livschanser, även om de bor i socialt utsatta områden. För att på lång sikt förbättra livssituationen verkar alltså skolornas kvalitet vara betydligt viktigare än den sociala situationen i området där man bor. I praktiken finns det dock ofta ett nära samband mellan dessa båda storheter.
Intressant är också de positiva effekter på subjektivt välbefinnande som flytten till ett mindre utsatt område förde med sig för familjerna. Trots att de därigenom gick från att vara fattiga bland andra fattiga till att vara bland de fattigaste i sin omgivning mådde de alltså bättre. Detta betyder inte att människor inte bryr sig om sin inkomst relativt andra, men det betyder att det kan finnas värre saker än att vara relativt fattig. Men det kanske inte är så underligt.
Vi har skrivit en mängd inlägg om relativ inkomst på bloggen. Se tex inlägg av Robert, Jesper och mig själv. Relevant är också denna recension av en bok om inkomstskillnader och hälsa.
Ekonomistas 
Apropå det sista stycket: relativ fattigdom handlar väl knappast bara om faktisk ekonomisk position i närsamhället. Att flytta från “det allra fattigaste området” till ett “något mindre fattigt område” är också att förflyttas uppåt på hela skalan, även om inkomsterna är konstanta. Det är en sorts resursökning, tex i status. Ingen av oss lever enbart i vårt bostadsområde, utan vi är alla är starkt medvetna om status och hierarkier i den stad, region eller land vi bor i. Att leva i ett utsatt område är förknippat med ett stort antal “kostnader” som antagligen är svåra att fånga i ekonomiska studier (otrygghet, känsla av att nedvärderas av andra, tillgång till samhällsservice, etc). Att flytta till ett något mindre utsatt område minskar dessa kostnader.
Det är naturligtvis inte uppenbart att den positiva välmåendeeffekten tar över, eftersom man ju (som nämns i inlägget) kan tänka sig en motverkande, negativ effekt av att plötsligt ha blivit “fattigast” i det nya närområdet. Men jag tycker inte att man kan dra slutsatsen att relativ fattigdom inte spelar roll. Tvärtom faktiskt. Effekterna tyder just på att relativ fattigdom (i vid bemärkelse) har stora effekter.
Marika,
Rent hypotetiskt, vilken empirisk observation skulle falsifiera tesen att relativ fattigdom spelar en dominerande roll för folks välbefinnande? Kan man överhuvudtaget tänka sig ett sådant rön?
Min poäng med ovanstående inlägg är att man klart måste definiera inom vilket område/grupp man ska mäta relativ position, och då tror jag inte bostadsområdet räcker. Jag menar också att det finns kostnader och resurser som är svåra att mäta, tex status, otrygghet, känsla av att bli nedvärderad av andra, etc. Detta är alltså de svagheter jag ser med ovanstående resonemang.
Om man kan hitta sätt att mäta dessa variabler och ett bra sätt att avgränsa vilket område man ska använda och därefter på olika sätt inte hittar några samband mellan resurser och diverse utfall (där välmåendet ju bara är ett), så visst.
Lyckligtvis samlade projektet bakom Moving to Opportunity-experimentet in en ansenlig mängd data. Det är mycket riktigt att de områden de fattiga placerades i hade mindre brottslighet, mindre råttor(!), större andel vänner och bekanta som gått på college, färre människor som bevittnat droghandel på gatan, och så vidare. Så experimentet konstanthåller ju inte ”otrygghet” i vid mening. Och tack vare den omfattande experimentdesignen vet vi att de ”kostnader” du tycker att studien borde mäta minskade för de människor som placerades i bättre områden.
Men är inte detta Vlachos poäng? Med hans ord: ”att det finns värre saker än att vara relativt fattig”. Dvs trots att människor gick från att bli medelinkomsttagare (per definition eftersom det var ett randomiserat experiment) till att bli relativt fattiga dominerade istället de andra områdeseffekterna, så till den milda grad att den totala effekten på välmåendet och hälsan var positiv. Med andra ord: de positiva ”externaliteterna” av höga inkomster dominerade de negativa.
Jag skulle säga att Moving to Opportunity-experimentet tillhör ett av samhällsvetenskapernas bästa test av nollhypotesen ”relativ fattigdom spelar ingen roll”. I följande mening: hade författarna hittat negativa effekter på välbefinnande (subjektivt och fysiskt) så hade det varit mycket svårt att förklara dem annat än att det var den relativa positionen som avgjorde — allt annat förbättrades ju. Nu kunde man inte förkasta den nollhypotesen, och man landar istället i att relativ position i ett område inte är avgörande.
Det är möjligt att relativ position i ett bostadsområde inte är avgörande för subjektivt välbefinnande. Det betyder dock inte att relativ fattigdom inte spelar roll, eftersom det knappast bara är bostadsområdet som påverkar människors välmående, utan även en större geografisk/social kontext. Man kan alltså inte utifrån de slutsatser som redogörs för i blogginlägget dra den generella slutsatsen att relativ position i ett samhälle inte spelar roll. Vilket är min invändning.
Ok. Hoppas den som drar den slutsatsen, vem det nu är, tar till sig din invändning!
Tja, både titel och avslutning på blogginlägget uttrycker sig ju kring relativ fattigdom i generella termer.
Relativ fattigdom spelar givetvis roll. Har man exempelvis bara en miljard kronor i förmögenhet medans alla andra i området har minst 10 miljarder i förmögenhet så kan man påverkas väldigt negativt av det.
Skulle jag skrivit om detta inlägg hade jag kanske lagt till “än sina grannar” i näst sista meningen. Jag var dock medvetet svepande eftersom diskussionen kring relativ fattigdom ofta är svepande på samma sätt. Relativt fattig är man ju alltid jämfört med någon och det är ofta oklart exakt vem eller vilka som avses. Inte heller är det klart hur fördelningen av inkomster påverkar upplevelsen av relativ fattigdom. Är tex fattigdom relativt några få väldigt rika mindre hanterbar än fattigdom relativt en bred medelklass? Sen är det också oklart vad mekanismen är: är det en “ren” relativ inkomsteffekt (vad nu det egentligen betyder) som är avgörande eller är det möjligheten att konsumera vissa typer av varor och tjänster (tex boende nära attraktiva skolor)? Frågor kring relativ fattigdom är kort sagt svåra att specificera på ett sätt som gör dem möjliga att ens konceptuellt besvara.
Ovanpå detta kommer de empiriska problemen att finna variation i relativ fattigdom utan att en massa andra faktorer i den omgivande miljön också förändras. Och skulle man lyckas med det anser jag att man antagligen missar huvuddelen av problemen med att vara relativt fattig: att man därmed ofta utsätts för en social situation som är mindre attraktiv på, just, en mängd olika sätt.
Därför håller jag med Niklas om att Moving to opportunity är ett experiment som kommer ganska nära av vad man kan komma när det gäller att utvärdera betydelsen av relativ fattigdom i hyfsat välspecificerad mening. Ända fram når studien dock inte och det som kan utvärderas är att paket av förändringar varav förändringar i fattigdom relativt grannarna är en del. Slutsatsen blir därför just den jag skrev: det finns värre saker än att vara relativt fattig. Däremot säger detta väldigt lite om mer generella frågor kring fördelningspolitik.
Jag håller i allt väsentligt med Marika. Visserligen finns det så klart saker som är värre än att vara relativt fattig (att svälta t ex), och studien är på många sätt intressant och vad jag kan se välgjord. Däremot betyder det så klart inte alls att relativa jämförelser inte är särskilt viktigt för välbefinnandet för personerna i studien eller för människor i allmänhet, av flera skäl.
Det finns flera typer av relativa jämförelser. T ex har man funnit att relativa jämförelser med sig själv över tid spelar roll. Dvs en person i period t har större nytta om samma period person t-1 hade en lägre konsumtion jämfört med om personen hade haft en högre konsumtion i period t-1, allting annat lika. I det aktuella fallet har personerna fått det absolut bättre i dimensionen upplevd och faktisk säkerhet, vilket dels innebär en absolut förbättring men också en relativ förbättring jämfört med hur de hade det innan.
Dessutom finns som Marika påpekar statuseffekten förknippad med att bi i ett visst område. I Göteborg ger det t ex ofta högre status att förklara att man bor i Örgryte än i Bergsjön.
Det finns också, om jag förstod rätt i hastigheten, trots randomiseringen en selektionseffekt som innebar att alla som valdes ut inte valde att flytta. Rimligen flyttar de personer i högre grad som tror att de kommer att få en högre nytta av att flytta, jämfört med de som inte tror det.
Sedan är det ofta av flera skäl svårt att mäta nyttoeffekter av relativa jämförelser, men det behöver så klart inte heller betyda att de är små. Min bild av den empiriska litteraturen sammantaget är att sådana effekter ofta är mycket stora, och att ekonomer generellt borde studera dem mera.
Olof,
Ang selektion: Har inte kollat på de senaste artiklarna, men i ursprungs-wp (Kling et al, NBER 2004) presenteras både intention-to-treat effekter och treatment-on-treated effekter (ursäkta svengelskan). De pekar båda i samma riktning.
Svält? Studien visar inte att svält är värre än att vara fattigast i ett område. Studien visar att det är värre att inte bo i ett statusområde än att vara fattigast i området. En viss skillnad.
Jag tror beteendeekonomer måste börja ta magnituder och nyanser som dessa på allvar om inte fältet ska trivialisera bort sig själv.
/hälsningar en som studerat svält.
Vore det inte intressant att titta på (det relativa) välbefinnandet hos de flyttande barnen? De torde inte ha samma referenspunkt i det gamla området och är därför antagligen mer mottagliga för den hypotiserade negativa effekten. Många vuxna flyttar ju säkert med barnen i åtanke så dem är ju minst lika viktiga att studera.
Niklas, visst var det väl ändå så att inte alla som ville fick flytta, medan det däremot inte fanns några som inte ville men som tvingades att flytta?
Antag för enkelhets skull (det kraftigt förenklade) fallet där individens nytta (utöver absolut konsumtion som ju hålls konstant) enbart beror på relativa konsumtionsjämförelser med grannarna och hur säkert området är som man bor i, samt att individerna har “perfect foresight”.
Prediktionen av en sådan modell är att de som vill flytta är precis de för vilka förändringen av den andra komponenten är större än för den första av att flytta, medan för de som inte vill flytta råder det omvända. Den första delen av modellen kan testas i den aktuella studien (så länge man inte blandar in andra relativa fullt realistiska jämförelser), medan man väl inte kan testa den andra delen?
Mathias, håller med!