Kostsamma skuldnedskrivningar

Att skuldbördan för vissa europeiska länder är så stor att den knappast kan hanteras av landets egna medborgare förefaller uppenbart. Ett sätt att minska denna börda är att helt enkelt skriva ner värdet på skulderna vilket skulle vältra över kostnaden på landets långivare. Priset för låntagaren av en sådan åtgärd är att det kan bli svårt att få nya lån när landet en gång visat sig vara en opålitlig gäldenär. Att vara avskuren från lånemarknaderna innebär bland annat att budgeten omedelbart måste balanseras vilket skulle betyda massiva sparåtgärder och skattehöjningar.

Samtidigt är det inte uppenbart att kostnaderna för en skuldnedskrivning behöver vara så höga. Om landet ändå inte kan betala så är man i praktiken avskuren från lånemarknaderna alldeles oavsett om skulderna skrivits ner eller inte. Då en organiserad skuldnedskrivning dessutom kan bidra till att få en ekonomi på fötter så är det inte omöjligt att även långivarna tjänar på att skulderna skrivs ner. Varför kreditgivarna skulle straffa en klok ekonomisk politik som i praktiken gynnar dem själva är inte klart.

Forskningen, här sammanfattad av The Economist, har hittills tydit på att kostnaderna för en skuldnedskrivning visserligen är kännbara men samtidigt kortlivade. Marknaderna verkar med andra ord snabbt glömma och förlåta en felande låntagare, vilket onekligen är ett argument för skuldnedskrivningar. Det är därför intressant att en ny studie ifrågasätter de tidigare forskningsresultaten.

Problemet med tidigare studier är att dessa (pga bristande datamaterial) behandlat alla skuldnedskrivningar som likvärdiga. När hänsyn tas till nedskrivningarnas storlek visar sig dessa vara tydligt relaterade till efterföljande räntenivåer och till hur länge länderna hålls isolerade från de finansiella marknderna. Helt övertygad om resultaten kan man inte vara då dessa skulle kunna bero på att det ekonomiska läget är sämre för länder som gör stora nedskrivningar. Författarna försöker ta hänsyn till detta men som så ofta annars finns det anledning till viss skepsis.

Resultaten betyder naturligtvis inte att skuldnedskrivningar alltid bör undvikas men man ska vara medveten om att sådana inte är gratis och att de inte minskar behovet av att skapa budgetbalans på kort sikt. Detta innebär också att oron för att skuldnedskrivningar skulle missbrukas verkar vara överdriven; få stater skulle lättvindigt ge upp möjligheten att låna pengar. Slutligen är den kanske tydligaste lärdomen att om man nu ska skriva ner skulderna så bör man göra det så tidigt som möjligt. Genom att skjuta problemen framför sig så riskerar skuldnedskrivningen — och därmed kostnaden för denna — att bli onödigt stor.

Nationalekonomer anklagade för plagiat

Den tyska skandalen kring fuskande forskare verkar nu även ha nått den nationalekonomiska disciplinen. Bruno Frey samt ett antal forskare kring honom anklagas nu för såväl självplagiat som för att inte ha citerat tidigare relevanta studier. Det handlar om ett antal uppsatser där Frey med medförfattare undersöker hur bland annat kön och socialklass påverkade sannolikheten att överleva Titanics undergång.

titanic_23915672

Kommer Bruno Frey gå under med Titanic?

Anklagelserna gäller dels att forskarna har publicerat väldigt lika uppsatser i flera olika tidskrifter utan att ha citerat sig själva, dels att de inte har citerat tidigare uppsatser av andra forskare som undersökt i stort sett samma fråga. till saken hör att en enkel sökning på “Titanic” och “survival” plockar fram dessa tidigare studier.

Hela affären utreds noggrant av Olaf Storbeck på bloggen Economics Intelligence.

Går det att rädda Europa?

Det verkar alltmer uppenbart att euroländernas ECBs åtgärder för att lugna marknaderna är otillräckliga. Daniel Gros föreslår på vox att EFSF i samarbete med ECB ges möjlighet att garantera obegränsat stora åtaganden:

At this point the Eurozone needs a massive infusion of liquidity. Given that the cascade structure of the EFSF is part of the problem, the solution cannot be a massive increase in its size. However, the EFSF could simply be registered as a bank and could then have access to unlimited re-financing by the ECB, which is the only institution which can provide the required liquidity quickly and in convincing quantity.

This solution would have the advantage that it leaves the management of public debt problems in the hand of the finance ministries, but it provides them with the liquidity backstop that is needed when there is a generalised breakdown of confidence and liquidity. This is exactly when a lender of last resort is most needed.

Jag instämmer huvudsakligen i Gros förslag. Det innebär att ECB/EFSF skulle föra en politik liknande den Fed nu kan föra och bl a att den penningpolitiken skulle tvingas nedprioritera inflationsmålet under några år framöver. Jag är inte övertygad om att det är rätt väg för USA, men i Europa är problemen djupare och andra lösningar är svåra att se. Som mitt tidigare inlägg antydde är det dock troligare att vi får se en sådan penningpolitik i USA än i Europa.

Min reservation mot Gros förslag är att detta bör kombineras med kraftigare nedskrivningar av den grekiska skulden, och kanske även nedskrivning av Portugals skuld. Banker som då går i konkurs får då tas över av EFSF eller av de enskilda EU-länderna. Det verkar finnas en överdriven oro för man därmed återskapar det krisläge som uppstod efter Lehman-konkursen 2008. Vi lär aldrig få veta vad som hänt om Lehman hade räddats, men jag har mycket svårt att tro att krisen då hade undvikits. Förmodligen hade en mer utdragen process tvingat fram en liknande utveckling i ett senare skede, ungefär så som vi nu ser att räddningsaktioner i Europa gång efter annan tvingar fram alltmer dramatiska problem.

Det är alltså dags för Europeiska ledare att tillåta skuldnedskrivningar och bankkonkurser. För att göra så behövs dock en aktiv och kraftfull lender of last resort, t ex utformad enligt Gros förslag.

Finns det en amerikansk kreditrisk?

Ränta på 10-årig statsobligation, USA

10-årsränta, USA

Standard & Poor’s beslut att sänka den amerikanska statens kreditbetyg har kritiserats av många, kanske främst för att marknaden fortfarande ser amerikanska statsobligationer som en av de säkraste tillgångarna. Räntan på 10-åriga amerikanska statsobligationer är ju mycket låg och har dessutom fallit påtagligt de senaste dagarna (se figur till höger). Detta indikerar att marknaden anser att risken är låg både för en regelrätt betalningsinställelse och för en mjuk betalningsinställelse via inflation.

Jag misstänker dock att sannolikheten för att den senare lösningen kommer att användas i USA underskattas. Flera inflytelserika ekonomer argumenterar för att centralbankerna bör försöka höja inflationstakten under några år för att på så sätt hjälpa stat och hushåll att minska den reala skuldbördan. I Europa (=Tyskland) och Japan (som har två snäpp lägre kreditbetyg än USA men ännu lägre räntor) finns ett stort motstånd mot hög inflation. USA har historiskt visat en större benägenhet att acceptera hög inflation för att bekämpa stigande arbetslöshet. Landet saknar dessutom ett explicit inflationsmål, och under senare år har även centralbankens självständighet blivit alltmer ifrågasatt.

Bland de ekonomer som argumenterar för tillfälligt högre inflation finns Kenneth Rogoff. Läs gärna hans debattartiklar från december 2008 och dagens Financial Times.

En amerikansk konsumtionsskatt

I Sverige uppgick momsintäkterna till drygt 300 mdr kronor förra året, dvs ca 10 procent av BNP. I USA finns ingen motsvarande skatt på federal nivå, men enligt många ekonomer (inklusive mig) skulle införandet av en sådan skatt vara en effektiv åtgärd för att lindra USAs långsiktiga budgetproblem. Det politiska motståndet mot en konsumtionsskatt verkar dock vara stort.

I Financial Times läste jag nyligen att Larry Summers har konstaterat att demokrater ogillar konsumtionsskatten för att den är regressiv medan republikaner ogillar konsumtionsskatten för att den är en pengamaskin som tillåter en större offentlig sektor. Enligt Summers kommer en konsumtionsskatt att införas när demokraterna inser att den är en pengamaskin och republikanerna inser att den är regressiv.

För den som vill fundera på egna lösningar av budgetproblemen rekommenderar jag New York Times Budget Puzzle. Detta är visserligen nästan ett år gammalt, men fortfarande högst relevant eftersom det ännu saknas beslut om konkreta åtgärder för att minska underskotten.

Mats Persson: Bör USAs lånetak höjas?

Gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Här i Sverige råder en nära nog total enighet om att USAs lånetak bör höjas. Annars kommer hemska saker att hända, påstår alla journalister och debattörer. Men det är en sak jag inte förstår. Vad ska man med ett lånetak till, om det kan höjas sådär utan vidare, så snart statsskulden börjar närma sig den kritiska nivån?

 Vi nationalekonomer brukar ju tala varmt för behovet av finanspolitiska regelverk. Sådana regelverk är tänkta som ett medel att göra finanspolitiken långsiktigt stabil i en politisk miljö där det hela tiden finns kortsiktiga argument för ökade utgifter eller sänkta skatter. Med hjälp av sådana regelsystem ska vi då kunna undvika en ”grekisk” utveckling mot en galopperande statsskuld och en hotande statsbankrutt. Men när nu USA har ett sådant regelsystem – vilket alla var eniga om att det var en bra sak, när det infördes – anser tydligen alla att reglerna bör ändras så snart de börjar bli bindande.

En annan sak som jag inte förstår är varför problemen i USA kommer så plötsligt. Utgiftstaket måste ju ha varit känt tidigare, och budgetunderskotten var ju också kända sedan många år. Det betyder, att man redan för ett par år sedan måste ha sett att statsskulden var på väg att slå i taket. Hur kommer det sig då att den amerikanska regeringen verkar vara så tagen på sängen? Trodde man att taket bara var ett skämt, och att man alltid skulle kunna höja det så snart statsskulden började bli alltför hög? Har i så fall den amerikanska regeringen haft en lättsinnig inställning till finanspolitikens långsiktiga hållbarhet – kanske lika lättsinnig som den grekiska regeringen?