Enade vi stå, söndrade vi falla

I det senaste numret av American Political Science Review dyker nedanstående figur upp. Figuren visar att det finns en stark korrelation mellan den offentliga sektorns storlek och i vilken utsträckning människor tenderar att hålla med varandra i ekonomisk-politiska frågor. De nordiska länderna och Nederländerna (längst upp till vänster i figuren) är exempel på länder med stor offentlig sektor och liten spridning i ekonomisk-politiska åsikter, medan Uruguay (längst ned till höger) är ett exempel på motsatsen.

En tolkning av den här korrelationen är att det är lättare att utvidga den offentliga sektorn om människor är överens om ekonomisk-politiska prioriteringar. Sambandet är också i linje med en del tidigare studier som finner att större etnisk mångfald samvarierar med mindre offentliga utgifter (se till exempel den här studien av Alberto Alesina och medförfattare).

Sambandet mellan polarisering och offentlig sektors storlek är starkt bland demokratier och kvarstår när man kontrollerar för en mängd olika faktorer (bland annat etnisk mångfald). Artikeln utgår dock från tvärsnittsdata vid en tidpunkt och att det därför är svårt att säga med säkerhet att det är polarisering som påverkar storleken på den offentliga sektorn. Ett tecken på att det är på detta vis är dock att sambandet åtfinns bland demokratier, men inte bland icke-demokratier.

På sätt och vis är detta en artikel som väcker fler frågor än som besvaras. Artikelförfattare är hursomhelst undertecknad och Erik Lindqvist (som nu är tillbaka på Handels efter två år på IFN). En gratisversion av artikeln hittar ni här.

Comments

Pär says:

2010-10-06 at 10:32

Nu har jag inte läst hela artikeln, men är det inte ett problem att offentlig sektor i regel betyder olika saker i demokratier och icke-demokratier? Hårddraget: Att korruption och stor militär inte minskar polariseringen betyder inte att utbildning och ekonomisk omfördelning inte gör det.

Grattis till publiceringen!

Robert Östling says:

2010-10-06 at 11:32

Pär, du har helt rätt, “demokratiargumentet” för kausalitet är inte klockrent. Vi försöker dock på olika vis kontrollera för att utbildning och omfördelning skulle minska polariseringen (vilket jag håller med om är en mycket rimlig mekanism), men det verkar inte vara så.

Old Whig says:

2010-10-06 at 21:13

Det är en intressant debatt huruvida som Bo Rothstein och ni verkar hävda att den Socialdemokratiska, ej menat i pejorativ eller värderande mening, generella välfärdsstaten med allomfattande allmän välfärd, stor inkomstutjämning, höga skatter samt starka fackföreningar leder till högre förtroende bland medborgarna eller om det är som Tino Sanadji verkar hävda att det är ett specifikt socio-kulturellt mönster i Nord Europa och att välfärdsstaten med den påföljande omfattande offentliga sektorn inte är det som skapar förtroendet.

Tino Sanadji hade precis ett inlägg om detta på sin blogg två dagar innan ditt inlägg.

Proving Bo Rothstein wrong: Why do Swedes trust more? Culture, not welfare state policy

Swedish political science professor Bo Rothstein is one of the people who has claimed that welfare state policies is the cause for high levels of trust in Sweden and Scandinavia. Since trust is good for the economy and society, this would, if true, indeed be a powerful argument in favor of the welfare state.

Rothstein thus writes:

“it is obvious that the countries that score highest on social trust also rank highest on economic equality, namely the Nordic countries, the Netherlands, and Canada. Secondly, these are countries have put a lot of effort in creating equality of opportunity, not least in regard to their policies for public education, health care, labor market opportunities and (more recently) gender equality.”

I am going to show to you with a few data points that Bo Rothstein is most likely wrong in his explanation of the the source of Nordic trust.

This paper by other Swedish researchers provides the values for trust for 63 countries from the world value survey.

Sweden has 27% higher trust than the average for the United States. The average of the Nordic countries (Sweden, Norway, Denmark and Finland) have 21% higher trust than the United States.

So far so good for Rothstein’s policy-based theory. Welfare state policies and a kind and forgiving society have made trust levels in Sweden and Scandinavia high, whereas Americans living in a brutal market economy cannot trust each other.

My standard critique of this explanation is that it ignores culture, norms and selection. Culture, broadly defined, is tremendously important, and countries with different cultures are likely to have both different outcomes and different policies, without this being an evidence that one caused the other.

So now let’s look at trust levels within the U.S, using the General Social Survey (The General Social Survey has large enough sample size to make measurement of small groups meaningful). Millions of Americans are descendants of Scandinavian immigrants. They have lived in the U.S for generations, and their lives are as much influenced by the American (relatively) small government economic system as other Americans.

The results are striking. Americans of Swedish descent have 33% higher trust than average for the United States. Americans of Nordic descent have 39% higher trust than the average for the United States.

How is this possible if the explanation is:

“policies for public education, health care, labor market opportunities and (more recently) gender equality”?

If we notice that Scandinavians in welfare state Scandinavia and Scandinavians in the free-market U.S share the trait of being more trusting than other groups, the most likely explanation is to be found in cultural differences rather than economic policy.

Once again not accounting for selection ruins the Social Democratic theory: Which states that develop a welfare state is not random. The high trust states have lower costs of doing so. And once again, I show that demography and culture can be more important explanatory variables than policy differences.

- Robert Östling says:
  
  2010-10-07 at 14:02
  
  Old whig, i artikeln argumenterar vi för att sammanhållning (i bemärkelsen liten spridning i åsikter) leder till en stor stat, inte vice versa. Däremot har vi inget svar på vilka faktorer som avgör spridning i åsikter — kanske är det kulturella faktorer eller ett resultat av tidigare politik.
  
  - Old Whig says:
    
    2010-10-12 at 19:51
    
    Robert i denna nyutkomna bok kanske det finns en del svar.
    
    från blogen EconoLog inlägget av Arnold Kling
    
    Culture and Institutions
    
    Fred Pryor has a new book, called Capitalism Reassessed, a title which does not really say what the book is about. He uses various qualitative data sources to classify OECD economies into subsets. Some excerpts from the book below the fold.
    
    p. 40:
    
    cities were shrinking because fewer urban dwellers could be supported by the food produced by a farmer in the rural sector. This is a sign of diminishing returns to the land…, which acted as a brake on the development of capitalism.
    
    He is offering this as one explanation for the failure of capitalism to emerge in India and China. In contrast, the UK and northwest Europe were able to overcome environmental constraints by obtaining crops from the New World.
    
    Using a number of institutional indicators and letting the data pick the classifications through cluster analyis, Pryor finds four groups of countries within the OECD (the richest countries). The U.S. falls within a group that consists mostly of Anglo-Saxon countries, where (p. 97):
    
    workers have less legal protection against job loss and fewer safeguards for collective bargaining, and the system of vocational education is less developed. Workers have little role in the decision making of their firms and a less apparent social partnership with management than the other nations. In contrast, enterprises enjoy more autonomy than in other nations…governments have more effective antitrust laws, a smaller share of the total labor force, and a lower ratio of transfer expenditures to GDP.
    
    In the Scandinavian countries, which he calls the Nordic cluster (p.98)
    
    wages are likely to be negotiated not at the firm level, but at the level of the industry or even nationwide; more is invested in training workers, and the social partnership of capital and labor is greater…Competition in the product market is less, the role of national employer organizations is relatively strong, and the financial sector is more concentrated…government expenditures as a share of GDP are high, the government has a greater share of total employment, and the coverage of the social insurance system is broader.