En av det bästa sakerna med att vara på resande fot är att man får tillfälle att läsa det där som man har tänkt läsa i flera år, men som inte har blivit av. Under mitt senaste flygäventyr roade jag mig med att läsa Tim Besleys bok Principled Agents? The Political Economy of Good Government som han skrev efter att ha hållit mycket intressantsa Lindahl-föreläsningarna i Uppsala för ett par år sedan. Läsandet fick mig att fundera kring två begrepp som vi ofta använder oss av, nämligen marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden.
Ett av de främsta budskapen i grundkursen i offentlig ekonomi är att offentligt ingripande kan motiveras av marknadsmisslyckande om detta ingripande leder till paretoförbättringar (dvs att nån får det bättre utan att någon annan får det sämre). Detta är en av grundpelarna inom välfärdsekonomin, men som blivit kraftigt attackerad av public choice-skolan. Den senare menar att potentiella politikmisslyckanden är minst lika (om inte mer) allvarliga än marknadsmisslyckande, varför vi bör vara mycket försiktiga med att ropa på statligt ingripande i ekonomin. Tanken är att även om vi som ekonomer kan visa att en korrigerande skatt är önskvärd ur effektivitetshänsyn så finns det ingen garanti för att demokratiskt valda politker kommer att implementera en skatt med samma egenskaper som den optimala skatten.
Det som gör det svårt att döma i denna konflikt, vilket Besleys bok gjorde mig uppmärksam på är att medan det finns en klar och allmänt vedertagen definition av vad ett marknadsmisslyckande är, så saknas motsvarande definition för politikmisslyckanden. Hur man definierar politikmisslyckanden är naturligtvis avgörande för vilka policyrekommendationer man ska ge.
I ett bokkapitel i Encyclopaedia of Public Choice föreslår Besley följande definition:
Ett politikmisslyckande uppstår om det politiska systemet, givet de tillängliga politikinstrumenten, missar att genomföra en åtgärd som skulle innebära en pareto-förbättring.
Är detta en vettig definition? Den ställer i alla fall samma krav på politiken som på marknaden och är liksom paretokriteriet fri från fördelningshänsyn. Enligt denna defintion skulle mutor vara effektiva så länge de värderas lika av den som tar emot mutan som den som ger den (begreppet tar ju inte några fördelningshänsyn). Lobbying som innebär att en massa arbete läggs ner på att påverka politker skulle däremot generellt innebära ett politikmisslyckande, eftersom det innebär ett slöseri med resurser (om inte de som lobbar med sina påtryckningar lyckas få politikerna att genomföra en paretoförbättring). Notera också att definitionen utgår från de tillgängliga politikintrumenten, dvs det handlar till viss del om en second-best pareto-effektivitet (snedvridande skatter kanske måste användas om klumpsumme-skatter ej är tillåtna).
Sista ordet är förmodlligen inte sagt i frågan vad ett politikmisslyckande är, men det viktigt att ta med sig är att innan man kritiserar det demokratiska systemet för att vara ineffektivt så bör man tala om vad man menar med ett politisk effektivitet.
Ekonomistas 
Håller med om det mesta, men ryggar inför slutsatsen “Enligt denna defintion skulle mutor vara effektiva så länge de värderas lika av den som tar emot mutan som den som ger den (begreppet tar ju inte några fördelningshänsyn).”
Det finns väl så gott som alltid externa effekter i mutsammanhang? Kan man tänka sig ett sammanhang där mutor ges utan att någon konkurrent eller principal (skattebetalare, långivare eller aktieägare) luras?
Eva: (dvs att nån får det bättre utan att någon annan får det sämre)
Har man fört in det växande antalet studier som visar att relativ inkomst och position är viktigare än absolut för upplevd nytta och välfärd i paretoresonemangen ännu? Du diskuterar det inte specifikt. Anser du att det behövs mer forskning kring detta innan man för in det i diskussionen eller kan man säga att det redan ingår i begreppet paretooptimalitet om man så vill? Har inte så bra koll på grundteorin här…
Per: jag antar att det beror på hur mutorna påverkar politikernas beslut, men så länge de som har mutat värderar den nya situationen mer än vad övriga gör, så är det inget politikmisslyckande. Sen tycker jag ju naturligtvis att politik bestämd av mutor inte är önskvärt ur en demokratisk synvinkeel
Martin: jag vill inte göra anspråk på att behärska hela Pareto-litteraturen, men jag har nte sett någon diskussion om relativa hänsyn i diskussionerna kring Pareto. I de fall andras nyttor kommer in så är det när man betraktar en jämns inkomstfördelning som en kollektiv vara. Kanske ngn av Ekonomistas läsare (eller mina bloggbröder) vet bättrè?
Reagerade precis som Per på meningen om mutans neutrlitet. Jag förstod inte riktigt ditt svar Eva. Är det så här du menar?Mutan är effektiv bara om politikern, som en konsekvens av mutan, väljer en policy som inte gör det sämre för någon annan men som förbättrar för den som mutade i större utsträckning än dess värdering av mutans. Då tjänar politikern (mutsumman), mutaren (skillnaden mellan mutsumman och dess nytta av policyn), och ingen annan får det sämre, dvs en paretoförbättring.
Då tror jag att analysen är riktig men mindre relevant eftersom, som Per påpekar, det är svårt att tänka sig ett fall där en muta leder till en i sig paretoförbättrande policy, i synnerhet om denna policy inte skulle ha genomförts utan mutan.
Angåend Martins fråga kring paretooptimalitet: Paretokriteriets roll i ekonomisk analys är som mest relevant när man antar att individers preferenser inte beror på varken andras konsumtion eller på andras upplevda nytta av konsumtion. Anledningen till det är att annars är det svårt att tänka sig någon mänsklig handling, politisk eller privat, som innebär en paretoförbättring. Handel brukar ju anses leda till paretoförbättringar eftersom den som köper en ny bil antas värdera bilen mer än säljaren, så att båda blir nöjdare av detta. Men om man tar hänsyn till att grannen blir avundsjuk så är det inte längre en paretoförbättring och om paretoförbättringar är kriteriet för att något ska vara önskvärt från samhällets perspektiv får man nog förbjuda handel.
Men troligen tycker de flesta att det är ok med handel ändå eftersom man på något sätt har “rätt” att göra vad man vill med sina egna pengar och saker. Därför finns en spänning mellan rättigheter och pareto-kriteriet om individers preferenser är ömsesidigt beroende. Amartya Sen skrev 1970 artikeln “The impossibility of a paretian liberal” som tar upp just detta problem. Artikeln har blivit mycket omdebatterad och det har växt fram en stor litteratur i dess fotspår. Kan rekommenderas.
Hej Eva, Martin och Mårten,
Visst finns det ekonomiska resonemang om paretoförbättringar när människor bryr sig om relativ inkomst, och som Mårten påpekar uppkommer då ofta s k positionella externaliteter, d v s nyttoförsämringar för person A till följd av en inkomstökning för person B eftersom denna ökning innebär en sänkt relativ inkomst för person A. Jag vet dock inte om jag håller med om att “paretokriteriets roll i ekonomisk analys är som mest relevant när man antar att individers preferenser inte beror på varken andras konsumtion eller på andras upplevda nytta av konsumtion”.
Som jag ser det är begreppet “paretoförbättring” mycket användbart i ekonomisk teori, där stilicerade modeller används. Som den enda grundvalen för politiska beslut är det dock oanvändbart. Även om vi bortser från välfärdseffekter av relativa jämförelser är det mycket svårt att komma på något beslut någon gång, någonstans som lett till en paretoförbättring. Det brukar ju alltid vara någon enskild individ (t ex en korrupt tjänsteman) som förlorar på en åtgärd. Åtminstone kommer jag inte på något exempel som inneburit en paretoförbättring.
Att hävda att politiska beslut är motiverade om och endast om de leder till en paretoförbättring leder då till att politiker aldrig bör besluta någonting. (Och att besluta att man aldrig skall besluta någontig är ju desutom ett beslut som innebär en förändring jämfört med idag, och som dessutom inte innebär en paretoförbättring, vilket innebär att vi inte kan besluta detta heller.)
I praktiken måste vi därmed ha något eller några andra kriterier för när ett beslut är motiverat. Sådana kritrier kan antingen bygga på rättigheter, som antyds av Mårten, eller vara rent konsekventialistiska, t ex maximerandet av samhällelig välfärd (som i sin tur naturligtvis måste definieras, t ex som en funktion av varje individs upplevda välfärd).
På motsvarande sätt är Besleys kriterium användbart för att teoretiskt analysera politikmisslyckanden, men för att avgöra om ett faktiskt beslut är ett politikmisslyckande krävs att kriteriet modifieras.
Olof,
Instämmer i det du säger. Ser dock inte hur det motsäger vad jag skrev. I praktiken är paretokriteriet, strikt taget, oanvändbart som beslutskriterium. I en “stilistisk ekonomisk modell” med (negativa) positionella externaliteter är det mindre relevant eftersom paretoförbättringar sällan går att identifiera. I en modell utan externaliteter blir paretokriteriet åtminstone relevant “inom” modellen, typ som i fallet med de fundamentala välfärdsteoremen.
Har du något förslag på hur Besleys kriterium kan modifieras?
Mårten,
Håller ändå inte riktigt med dig. Visst går Paretoförbättringar utmärkt väl att identifiera i teoretiska modeller med positionella externaliteter; i en uppsats i Journal of Public Economics från 2008 med Thomas Aronsson härleder vi t ex pareto-effektiva icke-linjära inkomstskatter i en två-typs-modell. Detta innebär att vi enkelt kan identifiera paretoförbättringar om vi utgår från ett icke-optimalt skattesystem och istället inför paretoeffektiva skatter. I verkligheten är det dock som sagt mycket svårare att identifiera sådana fall, med eller utan positionella externaliteter.
Ang Besleys kriterium har jag inget självklart bra förslag, och man måste ju ändå fråga sig vad kriteriet innebär i en konkret verklighet. Jag skulle dock föredra något i stil med “Ett politikmisslyckande uppstår om det politiska systemet, givet de tillängliga politikinstrumenten, missar att genomföra en åtgärd som i sig själv, eller i kombination med andra åtgärder, skulle innebära en samhällelig välfärdshöjning.
Tack Olof och Mårten för intressant diskussion kring Pareto och politikmisslyckande!
Jag märker att jag måste förtydliga lite kring min mutdiskussion. Om man utgår från en situation utan mutor så kommer införandet av mutor inte innebära en paretoförbättring, eftersom de förmodligen leder till ett politikförändring som gagnar de mutande på andras bekostnad. Om däremot utgår från en situation med mutor som kommer denna situation att vara Paretoeffektiv, dvs ingen förändring är möjlig utan att ngn (den mutande eller politikerna) får det sämre. Så visst illustrerar det att Pareto-kriteriet är ett relativt svagt beslutskriterium, även om jag tycker att det har en hel del att ge. Poängen med Besleys def (som jag förstått den) är att man på samma sätt som man inte ställer fördelningskrav på marknaden så ska man inte göra det på politiken heller när man pratar om marknadsmisslyckande. Olofs förslag känns visserligen sympatiskt, men ställer krav på att en samhällelig välfärdsfunktion kan definieras.
Tack Eva, mycket klargörande!
Det verkar som att det finns en del att säga angående definitionen av referenspunkt för paretobedömning som jag inte har ägnat så mycket tanke tidigare: Kan en “situation med mutor” vid tidpunkt t föras över på t+1 utan vidare. Jag menar om politikern som fick en muta vid t kan sägas få det sämre om denne inte får en muta vid t+1? Det låter konstigt tycker jag..
Eva och Mårten,
Mitt problem med Besleys definition vad gäller tillämpning i praktiken är inte att det inte tar några fördelningshänsyn (även om separationen av effektivitet och fördelning inte alltid är så enkel som det ibland antyds).
Problemet är att eftersom vi i princip aldrig kan identifiera några paretoförbättringar så kan vi heller inte identifiera några politikproblem! Ditt exempel Eva med lobbying innebär ju inte alls, vad jag kan se, att vi identifierat ett politikproblem med denna definition. Ett sådant förutsätter ju att det skulle kunna finnas någon relevant politisk åtgärd, som att t ex förbjuda lobbying, som innebär en paretoförbättring. Men att förbjuda lobbying innebär ju ingen paretoförbättring (lobbyisterna skulle ju t ex inte bli så glada, och kanske finns det även andra negativa effekter).
Min bredare definition behöver f ö inte alls innebära att en samhällelig välfärdsfunktion definieras, och i vissa fall krävs endast att de mest basala egenskaper är uppfyllda. Antag t ex att vi lyckats med det osannolika i att identifiera en paretoförbättring som inte genomförts. Om välfärdsförändringen är positiv om en paretoförbättring genomförs kommer då både mitt och Besleys kriterium att vara uppfyllt.
Jag menar dock att det vore önskvärt med en bredare definition som även kan tänkas vara uppfyllt i praktiken nu och då. Jag skulle nog t ex säga att välfärdseffekten av att minska möjligheten att ta mutor hos en politiker oftast är positiv, om det inte finns några stora kostnader för övrigt (t ex till följd av utvecklandet av en polisstat). Varför är den positiv? Till följd av de indirekta förmodat positiva ekonomiska effekter som följer av mindre korruption, för vilket det ju finns en hel del empiriskt belägg. Så om politikerna kan besluta om att minska sin mutbenägenhet men inte gör det så innebär detta därmed ett politikmisslyckande.
Ett annat exempel: Jag skulle säga att EUs stöd till tobaksodlingen i Grekland är ett politikmisslyckande, eftersom man rimligen skulle kunna uppnå ungefär lika bra geografiskt fördelningspolitiska effekter, såväl som fördelningseffekter med hänsyn till inkomstfördelningen i sig, med andra medel till betydligt lägre samhällelig kostnad. Därmed skulle det vara ett politikmisslyckande med min definition baserat på en mycket generell implicit välfärdsfunktion. Likväl skulle dessa alternativa åtgärder inte innebära en paretoförbättring, eftersom det alltid skulle finnas någon tobaksodlare som inte skulle få lika mycket del av de alternativa åtgärderna.
Mycket intressant diskussion! Det glädjer mig att Pareto engagerar.
Besley ger i sin bok flera exempel på politikmisslyckande: Ett sådant är om politiker har mer information än sina väljare om det ekonomiska läget och därmed skulle vilja genomföra en viss politik för att förbättra situationen för samtliga, men inte gör det eftersom de inte kan övertyga väljarna om nödvändigheten av detta och att de inte genomför politiken av självintresse. I det fallet skulle politikerna, för att inte förlora nästa val, kunna tänkas genomföra en politik som alla förlorar på.
Vad gäller fallet med lobbying så är tanken att det finns transaktionskostnader med att lobba, och att mutor i pengar skulle kunna vara en paretoförbättring jämfört med ett fall med stor lobbyingorganisation.
Mårten: jag tänker mig inte t och t+1 utan två alternativa t.
Olof: jag förstår inte riktigt hur din definition inte kräver en definition av en social välfärdsfunktion? Kanske är lite trög på måndagsmorgonen 😉
Mycket intressant!
Jag tycker dock dina exempel Eva antyder att Besley menar något i stil med “potentiella paretoförbättringar”, som ju är något helt annat än paretoförbättringar. Potentiella paretoförbättringar som inte genomförs finns det naturligtvis gott om.
Och visst kräver mitt förslag något mått på välfärd. Poängen var att detta mått kan ibland utformas på ett sätt som inte är särskilt kontroversiellt, t ex som w(jämlikhet, inkomst). Om en åtgärd både förbättrar jämlikheten (mätt på lämpligt vis) och ökar total inkomst, men ändå inte genomförs, kan det då i detta exempel ses som ett politikmisslyckande.
(Det vore naturligtvis betydligt enklare att ersätta Besleys “paretoförbättring” med “potentiell paretoförbättring” för att få en operationellt betydelsefull definition. Ett problem med potentiella paretoförbättringar är dock att somliga sådana är oförenliga med de implicita etiska antaganden som ligger bakom annan fördelningsrelaterad politik.)
Olof: den definitionen kan jag köpa, även om det fortfarande blir rätt vagt.