Svår målstyrning i skolan

Det finns annat i livet än finanskriser. Inte minst fortsätter skolan att brottas med sina problem och den tillträdande generaldirektören för Skolinspektionen diskuterar hur den framtida kontrollen av skolorna ska gå till. De amerikanska erfarenheterna visar att detta inte är en okomplicerad fråga.

År 2001 röstades The No Child Left Behind Act (NCLB) igenom. NCLB kräver att delstaterna systematiskt testar eleverna med standardiserade prov i matte och läsförståelse. Om en viss andel elever (inom olika socioekonomiska grupper) uppnår målen utgår en belöning i form av federala pengar. Om skolorna systematiskt underpreseterar hotar tvångsförvaltning.

Lagen syftar alltså till att garantera en viss miniminivå av kunskaper och färdigheter, vilket naturligtvis är önskvärt. Önskvärt är emellertid att skolan även gör annat, som att få alla elever att lyckas bra utifrån sina egna förutsättningar. Men sånt belönas inte av NCLB.

En studie av Derel Neal visar att skolorna svarar tydligt på de incitament NCLB gett dem: de fokuserar sin energi på de elever som ligger på gränsen till att klara sig och i detta segment ser man tydliga resultatförbättringar. Bland högpresterande elever finner däremot Neal inga effekter alls och bland de elever som knappast har en chans att uppnå målen ser man — om något — att resultaten försämras.

NCLB är alltså ett exempel på problemen att incitamentsstyra verksamheter med flera mål. Genom att basera incitameten på de mål som är mätbara tenderar andra mål att försummas. Det kan därför i många fall kan vara bättre att inte försöka incitamentsstyra alls (se Holmström och Milgroms klassiska artikel om detta).

I den svenska skolan har vi långt till ett sådant system men det allt vanligare talet om hur stor andel av eleverna som ”uppnått målen” ger anledning till oro. Skolans mål går trots allt bortom att ge eleverna basala kunskaper i svenska, engelska och matte. Det räcker att läsa läroplanen för att inse det.

Comments

  1. mirakelpojken says:

    Glöm inte heller Steven Levitts genomgång i Freakonomics av lärarfusket som ökat pga hur NCLB utformats med sina drakoniska bestraffningar och belöningar.

  2. von Mises says:

    Det ar ingen som har tankt pa att denna lag (vill inte anvada dess Orwellska namn) strider mot USAs konstitution a det grovsta? Den federala regeringen har absolut ingen ratt att lagga sig i staternas utbildningspolitik.

  3. Svante says:

    Du borde skriva mer om skolan!

    Jag gillar både det här inlägget och ditt inlägg om betygsinflationen. Jag saknar bloggare som skriver om skolan med konkreta referenser till forskning och som kan vara nyanserat kritiska (i stället för att börja tugga fradga vid åsynen av allt Jan Björklund snuddat vid).

  4. Von Mises: Jag är övertygad om att en massa människor funderar på just dessa aspekter. Personligen överlåter jag dock med varm hand frågan till USAs högsta domstol och de amerikanska väljarna. Oavsett vad de kommer fram till tänker jag helt skamlöst använda mig av de forskningsresultat programmet genererat.

    Svante: Tack! Jag skriver om skolan när jag känner att jag har något att säga. Ibland dominerar dock annat sinnet. Extrama finansiella kriser är något som har en tendens att tränga ut andra funderingar.

  5. von Mises says:

    Amerikanska valjarna ska inte ha nagot att saga till om vad det galler USAs konstitution, det ar ju det som ar hela grejen,USA ar inte en demokrati utan en konstitutionell republik. Det ar dock kunskap som verkar gatt forlorad och/eller ignoreras, framforallt i vanstersammanhang som dessa. Nar statens makt ar i lag begransad blir det liksom mindre att saga till om for klafingriga keynesianska nationalekonomer.

  6. Johan Richter says:

    Tekniskt sätt så säger nog lagen bara att delstaterna blir av med sina federala bidrag om de inte gör som lagen kräver. Kongressen kan mycket riktigt inte ge order till delstatsanställda.

  7. @mirakelpojken: jag håller med, än mer intressant är det om vi tittar på det hela i ett lite större perspektiv. En nyttig samling tankar levereras av Daniel Pink i ”A whole new mind”.
    @Jonas: tack återigen för dina intressnta inlägg om skolan här på Ekonomistas.
    @Svante: jag bloggar om detta, men i ett marknads/företags-ekonomiskt perspektiv. Just nu lite sporadiskt, men det kommer strax mer. Du hittar även en del på http://www.weconverse.com (en annan av mina webbplatser).

    En viktig aspekt i termer av målstyrning och incitament är diverse brister i det, för övrigt mycket intressanta svenska upplägget med fristående huvudmän och skolpeng, är hur den senare betalas ut. Skolpengen baseras på antalet intagna elever – oavsett hur det går för dem. Dessutom är fördelnings/utbetalningspunkten tidsmässigt illa utformad. Om elever tillkommer/hoppar av under räkneåret (tror jag, kan variera i kommuner) så ändras inte skolpengsanslaget.

    Grovt förenklat tjänar en skol(ledare) rent monetärt på att maximera intaget av elever och se till att de stannar. Inte att de som kommer utveclas maximalt. Incitamentstrukturen är allså antalet elever – ej måluppfyllande enligt läroplanen.

  8. Rickard: Intressant iakttagelse om de incitament skolpengen för med sig. Dock möjliggör även det fria skolvalet att folk kan rösta med fötterna. Eftersom föräldrarna troligtvis har en rätt komplex målfunktion (trivsel, resultat, läge, etc) är detta ett sätt att incitamentsstyra verksamheten utan att överdriven vikt ges åt enskilda delmål. Nämnde Derek Neal är en förespråkare för just skoval som ett sätt att hantera de styrproblem skolan dras med. Problemen är dock många. Exempelvis kan ju systemet skapa en betydande betygsinflation (se exempelvis här och här).

  9. David Rosenlund says:

    Visst finns det svårigheter med hur skolan ska styras. I Lund/Helsingborg gjorde Skolverket en riktad inspektion efter misstankar om brister i betygssättningen. Resultatet av inspektionen tolkar jag som att de undersökta skolorna inte bedriver något arbete kring hur målen ska uppfyllas. Til exempel sägs om en skola att:

    ”Inspektörerna bedömer att skolan inte använder resultaten från de nationella proven på det sätt som bestämmelserna kräver. De betydande skillnader som finns mellan kursbetyg och provbetyg ger upphov till frågor om på vilka grunder skolan sätter betyg. När man samtidigt beaktar att det i skolan inte finns några forum för bedömningsdiskussioner eller rutiner för jämförelse av bedömningar kan ifrågasättas om skolans arbete ger förutsättningar för en betygssättning som är rättvis och likvärdig.”

    Tyvär är det nog så som Richard skriver, att skolorna istället för att fokusera på kärnverksamheten – måluppfyllelse – lägger energi på att få ett stort antal elever och hålla dem kvar. Ett sätt att uppfylla det, vilket Jonas pekar på, är att leverera höga betyg, oavsett vilka kunskaper eleverna visat.

    Läs mer på: http://www.skolverket.se/sb/d/226/a/13485

Trackbacks

  1. […] ex. bekymra sig för bland annat i skolans värld vilket Jonas tagit upp i flera tidigare inlägg, här, här och […]

Lämna ett svar till Jonas Vlachos Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s