Med anledning av att Mattias Flinks strafftid är uppe för prövning förs en intressant debatt om brottssoffrets rätt till vedergällning och hämnd. Även om åsikterna går isär kring mycket, verkar de flesta debattörer utgå från att brottsoffren skulle kräva hårdare straff än vad rättsväsendet dömer ut. Detta är emellertid inte alls säkert.
Brottsbekämpning är till stor del en investering i ett tryggare samhälle. Alla drar nytta av denna trygghet men dess värde fördelas bland alla i samhället. Ett effektivt rättsväsende är därför en kollektiv vara som det inte är särskilt vettigt att låta enskilda aktörer sköta.
Om det inte finns en relation mellan brottsling och brottsoffer är det ytterst osannolikt att en enskild person ska drabbas av samma illgärningsman två gånger. Huruvida brottslingen straffas eller ej är med andra ord rätt ointressant för offret. Visst, det kan finnas hämndbegär, men det kan lika gärna finnas ett behov av att förlåta för att kunna gå vidare i livet. Att låta brottsoffrets åsikter påverka straffsatsen kan därför resultera i alldeles för lindriga straff ur samhällets synvinkel.
Debatten om brottsoffrens ställning i rättsprocessen verkar ha kapats av dem som vill ha hårdare straff, men förlåtande eller ointresserade brottsoffer finns också. Eftersom de flesta är mer förlåtande i maj än i november är ett minimikrav på dem som vill väga in brottsoffrens åsikter att de förklarar hur de ska hantera säsongsvariationen i straffsatser. Eller så låter vi helt enkelt domstolarna döma utifrån andra kriterier än hämnd och forsoning.
Ekonomistas 
Jag kan medge att det kan finnas och att det kan saknas hämndbegär. Det kan också vara riktigt att den offentliga debatten har kapats av de som vill ha hårdare straff, alltså de som har ett hämndbegär. Det är dock påfallande att det mig veterligen inte förekommer brottsoffer i den offentliga debatten som uttrycker att de inte bryr sig om straffet, eller att de struntar i det straffliknande kränkningsskadeståndet. All empiri tycks alltså tyda på att ryggmärgsreaktionen hos de flesta är “hårdare straff”. Jag själv tror inte på hårdare straff, men jag tror inte heller på att eliten (however defined) ignorerar den breda allmänheten. Vi måste alltså hantera hämndbegäret på något sätt: hur vi skall göra det på ett förnuftigt sätt, vet jag emellertid inte heller.
Om offret fick vara med och bestämma straffet finns ett ännu större problem: brottslingen kan vilja hämnas när han kommer ut ur fängelset, vilket skulle öka problemet med för lindriga straff betänkligt. Alltså är det dumt med en direkt koppling mellan offrets åsikter och utdömda straff. Däremot har du rätt i att det är svårt att bortse från “det allmänna rättsmedvetandet” (however defined), men det är fel att blanda ihop detta med brottsoffrens åsikt i frågan. Allmänheten och brottsoffren är helt enkelt inte samma grupp.
Jonas: Detta är helt riktigt, och jag medger att jag blandade ihop begreppen. “Det allmänna rättsmedvetandet” är nog en chimär i många sammanhang, men om man hypotetiskt (och enligt min mening rimligt) antar att “allmänheten” snarare identifierar sig med offret än med gärningsmannen, skulle “allmänhetens” åsikter tendera att sammanfalla med brottsoffrets. Det skulle också förklara den ständigt återkommande debatten om hårdare straff. Niclas Berggren har sagt att han tycker att eliten (igen: however defined) bör slå dövörat till när sådana rop skallar. Jag själv är inte lika säker, eftersom jag tror att ett alltför stort avstånd mellan samhällets topp och dess breda lager är osunt.
Dessutom: Stockholmssyndromet borde resultera i alltför lindriga straff ur samhällets synvinkel..
Jonas Vlachos resonemanget verkar mycket vettigt. Straffandet skall avstämmas så att det får bästa möjliga avskräckningseffekter. (Kanske kan de aldrig bli riktigt stora.) Det innebär bl.a. att man inte kan utkräva “lagens strängaste straff” ens för ett grymt mord. För i så fall kostar det mördaren inget extra att mörda tänkbara vittnen också (a la Raskolnikov) Inte heller att mörda otrevliga fångvaktare och medfångar.
“Brottsbekämpning är till stor del en investering i ett tryggare samhälle. Alla drar nytta av denna trygghet men dess värde fördelas bland alla i samhället. Ett effektivt rättsväsende är därför en kollektiv vara som det inte är särskilt vettigt att låta enskilda aktörer sköta.”
Skilj på att offret måste agera polis på egen hand, som i isländska sagorna eller anarkokapitalisternas paradis, och att offret får agera domare. (Eller åtminstone få sina synpunkter tagna i beaktande när straffet sätts.)
Om offret väljer straffet medan det verkställs av staten blir det ju gratis för offret att kräva hårdare straff. Då tror jag nog straffen i många fall* skulle bli orimligt hårda. Att folk gillar hämnd har väl t om demonstrerats i ekonomiska experiment om man vill ha ett mer vetenskapligt stöd än bara magkänslan.
*Inte alla. I fall där det är närstående som begått brottet, skulle det nog fortfarande kunna hamna för lågt ur samhällets synvinkel.
Johan: Summan av det hela är att om man menar allvar med att låta det faktiska offret påverka påföljden skulle rättsväsendet bli fullständigt godtyckligt. I vilken riktning påföljderna skulle dras beror på vilken av de olika effekterna som dominerar: hämnd, försoning, ointresse eller rädsla för senare repressalier från gärningsmannens sida. Men du har en bra poäng i att offrets åsikter påverkas av vilka kostnader dessa för med sig.
Att låta “den upprörda allmänheten” ta rollen som ställföreträdande brottsoffer är däremot knappast något som stärker offrets ställning i rättsprocessen.
Lars: Även om du har en bra poäng med det “marginella straffet” så har straff idag tre motiv: avskräckning, inlåsning (som hindrar brott under tiden man sitter inne) och behandling. Straffet bör rimligen anpassas efter alla dessa parametrar, inte bara avskräckningsmotivet.
Jonas: OK. Men jag tror att det, i långsiktigt perspektiv, huvudsakligen är strävan till avskräckning som i praktiken strukturerat straffrätten i länder som Sverige. Den ser ut att ha vägt tyngst. Behandlingsmotivet har nog främst spelat roll för fängelsevistelsernas utformning, och inlåsning får man så att säga på köpet. När det gäller inlåsning finns också komponenten psykiatriskt betingad, mycket långsiktig vård; egentligen inget straff. Sen fär man ju komma ihåg att det finns flera slags straff. utöver fäneelse bl.a. elektronisk fotboja, böter, förlorat körkort, etc., etc.
Det måste finnas vetenskapliga studier som säger något om olika kriminalpolitiska interventioner. Exempelvis har inlåsning den uppenbara effekten att det hindrar den inlåste att begå brott under inlåsningstiden. Men hur ser värdet av detta ut i förhållande till kostnaden av att hålla någon inlåst? En viss avskräckande effekt borde också tillkomma. Men hur stor är den?
Dessutom borde ett vårdande inslag ha positiv effekt. Frågan är bara hur evidensbaserade vårdinstasterna är och vilken effekt de har. (Skulle gissa att de skiljer sig ganska mycket beroende på typ av brott?) Jag undrar också varför de som förespråkar vård nästan alltid är mot långa fängelsestraff. Borde inte mer vård vara bättre?
Man kan också ställa sig skeptisk till den underförstodda analogin med “vård”, nämligen att brottslighet alltid beror på en underliggande “sjukdom.” som kan botas. I vissa fall är ju väntevärdet av ett brott positivt och det som skiljer brottslingen från en vanlig svensson är att han/hon saknar ett moraliskt sinne eller helt enklet följer moralen i sin subkultur.
Gemensamt för höger och vänster inom kriminalpolitiken är att de baserar sina ståndpunkter på antingen moral eller önsketänkande. Cost-benefit analyser av olika interventioner ser man aldrig i den allmänna debatten.
Jonas Vlachos resonemang är korrekt. Frågan man kan ställa sig är bara hur genomräknat det svenska systemet är egentligen. Kostnaden för en narkoman som är fängslad ett år är t.ex. 1 miljon kronor. För ett brott som (i princip) saknar kostnader utanför narkomanen själv.