Sportlovet ger en del forskare en möjlighet att uppleva den så kallade verkligheten och att studera hur invanda teoretiska föreställningar stämmer överens med denna. Själv är jag dock ganska bra på att sänka den teoretiska garden och helt enkelt bete mig som folk gör mest. Det är först i efterhand jag slås av att mitt beteende ibland står helt i konflikt med vad jag undervisar mina studenter. Det här sportlovet hände detta inte mindre än tre gånger.
Det första inträffade när jag parkerade bilen med all packning vid skidanläggningen. En handväska låg högst upp och väl synlig. Reflexmässigt drog jag för bagageskyddet så att inte handväskan skulle synas.
Det andra som inträffade var att jag kom på mig själv med att ondgöra mig både över höga liftkortspriser och långa liftköer. Gissningsvis är jag inte ensam med sådana tankar. Skidsemester på sportlovet innebär både trängsel och djupa hål i hushållskassan, i synnerhet under ”Stockholmsveckan”.
På mörka vintervägar är bilens helljus nästintill oumbärligt. Precis som alla andra bilister var jag noga med att stänga av helljuset vid mötande trafik.
För de allra flesta är detta tre exempel på vardagliga upplevelser som passerar obemärkt. Men för andra ger de upphov till teoretiska paradoxer som ifrågasätter invanda föreställningar.
Den första händelsen har jag råkat ut för förut och skrivit om tidigare, men jag blev lika förbluffad då som nu. Genom att bara dra för bagageskyddet när jag har något värdefullt i bagaget, hjälper jag eventuella biltjuvar på traven – de behöver bara hålla utkik efter bilar med fördragna bagageskydd.
Det paradoxala i den andra situationen är att jag både önskade lägre liftkortspriser och kortare köer. Men som alla nationalekonomiskt skolade hänger dessa tu ihop. Om jag ogillar köer, borde jag ju önska mig högre, inte lägre, liftkortspriser! Men varför höjer då inte skidanläggningarna priset under sportloven? Det förefaller som en uppenbar lösning då många skidanläggningar slår i kapacitetstaket under sportloven och att bygga ut liftsystemet för några veckors hög belastning riskerar att bli olönsamt. Priset på boende i fjällen är mycket högre under sportloven, medan liftkorten ofta har samma pris under hela säsongen (Skistar tar dock någon hundralapp mer under sportlovsveckorna).
Det märkliga med min helljuskörning förstod jag inte förrän en student upplyste mig om det i en inlämningsuppgift i min spelteorikurs. Varför behåller jag inte bara helljuset på hela tiden? Oavsett om den mötande bilisten slår av ljuset eller inte, är det bekvämare för mig att låta det vara tänt. Om alla resonerar likadant, borde alla åka runt med tända helljus. En van förare kanske invänder att den mötande bilisten kan hinna hämnas genom att också slå på helljuset. Men om man möter en strid ström av bilar gäller nog detta främst den första bilisten som man möter på lite håll, inte de efterföljande (eller inte, för jag har inte testat).
Det finns ett enkelt, men lite tråkigt svar på alla tre paradoxer. Mina resonemang förutsätter att mänskligt handlande är överlagt. Men kanske är vårt handlande mer styrt av normer, regler och vanor än mina teoretiska utgångspunkter förutsätter? Det behövs inte många som vanemässigt drar för bagageskyddet för argumentet ovan ska falla. Att ta mer betalt när belastningen är hög upplevs ofta orättvist och kan väcka arga reaktioner från konsumenter. Kanske är det därför Skistar inte redovisar en prislista på nätet där man översiktligt kan se vad liftkorten kostar olika veckor? Och när det gäller heljusbeteendet inser jag att jag aldrig någonsin funderat på huruvida jag ska slå av helljuset eller ej, jag gör det bara för att det är så jag lärt mig. I detta fall är normen dessutom kodifierad i lag: det är helt enkelt förbjudet att inte slå av helljuset vid möte.
Ekonomistas 
Kanske tänker jag snett, men är det inte fullständigt rationellt och helt i linje med teori givet upprepade spel att slå av helljusen vid möte? Min sikt försämras ju om andra inte slår av sitt helljus, så för att hamna i “övre vänstra” (eller var nu den gynnsamma samarbetsrutan finns på spelplanen) så agerar vi på det sätt som också råkar vara kodifierat i lag därför att det är rationellt.
Problemet är att det inte är ett upprepat spel med samma bilist. Om vi var två bilister som mötte varandra på samma väg upprepade gånger skulle spontant samarbete att inte använda helljus säkerligen uppstå. Men det förefaller mindre sannolikt när en av tusentals skåningar på väg hem från fjällen möter en stockholmare på väg upp. Tar man hänsyn till att det finns en lag och vi kan bestraffas för vårt beteende är det naturligtvis inget paradoxalt i detta.
Förvisso är det inte samma bilist, men den absoluta merparten vet ju ändå att de kommer träffa på andra bilister vid ett flertal tillfällen framöver och vi vet att vi alla deltar i ett stort spel. Risken är ju inte obefintlig att man med ett “helljus på hela tiden” agerande bidrar till att etablera en nytt, ogynnsam, jämvikt. Så jag förstår faktiskt inte invändningen att det skulle vara avhängigt att det måste vara samma bilist man möter.
OM varje möte med en annan bilist är som ett fångarnas dilemma (vilket kan diskuteras!), skulle en mindre grupp kunna samarbeta spontant. Men om man hela tiden stöter på nya bilister krävs någon form av sanktionsmekanism för att få till samarbetet, och i detta fall har jag svårt att se hur detta skulle kunna uppstå spontant utan t.ex. lagstiftning.
Givet att kostnaden för att agera (dvs. att slå av helljuset) och vinsten av att behålla det på är nästintill obefintlig samtidigt som de flesta sannolikt gärna ser att medtrafikanterna inte bländar dem är jag betydligt mer benägen att tro att samarbete trots allt kan uppstå rationellt. Vore intressant, men sannolikt inte helt lätt att ta reda på, om lagen ledde till ändrat beteende eller bara kodifierade ett existerande beteende.
I det första fallet med bagageskyddet förefaller det rationellt att använda det, skulle jag tro. Å ena sidan har man fallen av “bagageskyddet används, så det finns säkert något av värde att sno”, vilket ökar risken för inbrott. Å andra sidan har man “titta där, en laptop, den tar jag” eller “titta där, en handväska, det finns säkert kontanter”, tillfällen när tjuven väljer att göra inbrott för att man vet vad man får, jämfört med gissningen med bagageskydd.
Jag killgissar att det andra fallet är vanligare än det första. Antingen får tjuven inspiration av att se ett specifikt föremål, eller så har tjuven bestämt sig för att göra inbrott och väljer den bil där man garanterat ser vad man får istället för att chansa. Man gör typiskt inte inbrott i alla bilar samtidigt eftersom risken för att åka fast då blir för hög. Det senare gäller ev. inte i garage, varför bagageskydd säkert är mindre effektivt där.
Vad gäller helljusanvändning är det en lag på hur man måste använda helljus just eftersom det finns negativa externaliteter, och det är just precis dessa situationer man vill ha lagar för. Det förefaller mig vara lika lite konstigt som lagar avseende hastighetsbegränsning, mijöförstöring eller framkallande av fara för annan. Jag ser inte alls paradoxen.
Fallet med köer och priser, däremot. Oj, vad många vänner och familjemedlemmar som har tröttnat på mig när jag försöker förklara hur det hänger ihop och att det de önskar sig är en omöjlighet… Och ja, självklart har jag också tänkt fel på detta sätt många gånger.
Angående helljuskörning: Det kanske bara är paradoxalt om man som jag inte visste att det var reglerat i lag (var tvungen att googla fram mig till det). 😉
Micke, instämmer i detta. Jag har ställt mig samma fråga som Robert gjorde och landat i ditt svar.
Angående helljus skulle jag säga att det ligger direkt i mitt intresse för min och min familjs överlevnad och hälsa att inte blända den som möter mig, särskilt på sportlovsvägar.
Angående det första kan de flesta tjuvar inte veta om jag är någon som drar för gardinen jämt eller bara när jag har något värdefullt att dölja. Och mot det fåtal tjuvar som kan veta ligger det i mitt intresse att vara den första typen.
Exakt. Har man en gång fått ett helljus i ansiktet vill man inte bidra till den ökade risken för en olycka som riskerar att även påverka en själv. Dåligt exempel ;-).
Vad gäller liftkorten åker jag själv till en liftanläggning med mycket korta köer och hyfsat låga priser. Jag ”betalar” då detta med att själva backarna är ganska få och inte heller så häftiga. Där finns snarast paradoxen hos ägarna. Byns USP är korta köer, familjärt och mysigt, men om för många hittar dit blir det köer och då är det inte längre mysigt = färre kommer dit. De kan helt enkelt inte expandera särskilt mycket utan att rubba jämvikten.
Angående helljus så tror jag människor generellt avviker från bryta goda jämvikter. Jag upptäcker mycket liknande fall i trafiken (tillexempel att det är kö i en fil men inte i en annan, endast för att filen med en kö kommer senare vara den man kan svänga av vägen från. Men en turist kan tillexempel inte alls veta det och köra på köfritt tills skyltar visar annorlunda).
Angående liftkort så undrar jag om inte skistar kan vara i något samverkan med diverse hotell etc. Ett högre pris skulle visserligen minska köerna, men också hotellbeläggningen.
Skistar äger eller förfogar(*) över en stor majoritet av boendet på de flesta (alla?) orter där de har liftarna, så de vill optimera de sammanlagda intäkterna på boende+liftkort.
(*) “Förfogar”: Privatpersoner äger stugorna men hyr ut via Skistar som tar en hygglig procentsats, så Skistar har samma incitament att fylla dessa stugor som sina egna.
Man kan ju kanske anta att det finns en anledning till att det är förbjudet att köra med helljus i dessa situationer..