Miljöpartiet – rationalitetens röst

Det är inte alltid miljöpartiet klär sig i rationalitetens mantel. När partiet nu föreslår en statlig, obligatorisk, a-kassa skiner emellertid mp som ett upplysningsljus i mörkret.

Om a-kassan är frivillig kommer framförallt de med hög risk för arbetslöshet att gå med. Premien stiger och de med låg risk anser det inte längre lönt att vara med. Fenomenet kallas adverse selection och beror på att försäkringstagarna har bättre koll på sin risk än försäkringsgivarna. Genom att alla tvingas vara med förbättras därför riskspridningen i ekonomin, vilket framförallt gynnar dem med låg risk. Denna grupp kommer antingen att stå helt utan skydd i ett frivilligt system, eller så får de betala en saftig överpremie.

Socialdemokraterna och vänstern är redo att offra denna lösning då de anser att a-kassan främst ska användas för att hålla fackförbundens medlemsantal uppe. Detta argument mot en vettig socialförsäkring är nästan befriande i sin cynism.

Regeringen är däremot skeptisk då den vill att fackförbunden ska ta visst ansvar för arbetslösheten inom respektive avtalsområde. Om kostnaden för denna helt kan vältras över på skattebetalarna – som i mp:s förslag – är risken stor att avtalen blir lite väl generösa vilket driver upp arbetslösheten (fenomenet kallas moral hazard).

Nu ser man regeringens dilemma: Hur utformas en obligatorisk a-kassa som samtidigt tvingar respektive fackförbund att ta ansvar för arbetslösheten? Vore jag exempelvis fiskare skulle jag på alla sätt försöka snylta mig in i SACO:s billiga a-kassa. SACO skulle å sin sida kämpa med näbbar och klor för att hålla folk med min arbetslöshetsrisk borta. Att regeringen har svårt att hitta regler som hanterar denna motsättning är inte svårt att förstå. Alternativet kanske är att ha en obligatorisk a-kassa fast med olika avgifter beroende på risken. En sådan modell finns i Norge och borde vara intressant för Finansdepartementet att studera .

Finns det ingen lösning får vi ställa oss frågan vilket problem som är störst: adverse selection eller moral hazard? Svaret är inte givet men man kan konstatera att varken dagens system eller socialdemokraternas förslag förmår hantera problemen. Så tillsvidare blir det till att hålla på mp.

Frivilligarbete – lösningen på den demografiska utmaningen?

Att Sverige står inför en demografisk utmaning när andelen av befolkningen som är över 65 blir allt större och den s k försörjningskvoten (dvs barn, ungdomar och äldre per person i yrkesverksam ålder) därmed stiger har väl knappast undgått någon. Med dubbla jobbavdrag och diskussioner om höjd pensionsålder försöker nu Alliansen öka arbetsutbudet bland de äldre och därmed säkra såvlä personaltillgången i offentlig sektor som skatteintäkter att finansiera detta med.

Samtidiga rapporterades i gårdagens pappers-DN att hälften av pensionärerna faktiskt fortsätter jobba, men ideelt och oavlönat.  Är detta månne lösningen på Sveriges demografiska dilemma? Kan vi helt enkelt minska utbudet av offentliga tjänster för att i stället låta frivilligorganisationer sköta detta? För mig känns dock en sådan lösning som en ovälkommen tillbakagång till 1800-talets Fattigsverige, där de behövande var utlämnade till andras välvilja. Frågan är snarare om regeringen inte här kan få en ledtråd till hur man ska kunna öka arbetsutbudet bland äldre och en hint om att pengar inte är det enda argumenten i nyttofunktionen.

Skandalprivatiseringen

Svenska kyrkan byggde under många århundraden av tvångsbeskattning upp en ansenlig förmögenhet. Av någon anledning tillföll denna förmögenhet enbart medlemmarna när kyrkan privatiserades år 2000.

Som icke-medlem i detta samfund kanske det är gnidet att klaga på en sådan sak, men nog är det anmärkningsvärt att medlemmarna inte fick köpa ut oss andra. Mormor och morfar var ju trots allt tvungna att köpa skog åt svenska kyrkan ända fram till 1951. Annat var det när Telia såldes ut – då blev man minsann utköpt om man inte ville vara med.

Någon blivande präst borde tacka oss skattebetalare för sin utbildning och skriva en avhandling om hur kyrkan rodde en sådan skandalprivatisering i hamn. Ett särskilt kapitel om etiken bakom det hela efterlyses!

ESO 2.0 – med rätt att provocera

I måndags slog nya ESO (där undertecknad ingår) officiellt upp sina dörrar med ett allmänt semiarium och efterföljande diskussion med delar av forskarsamhället. Tanken med ESO är att det ska vara oberoende av Regeringskansliet och kunna producera tankeväckande rapporter i aktuella och viktiga ämnen. Även ”skuggutredningar” till befintliga utredningar är tänkbara.

Något som tydligt framgick av måndagens övningar är att ESO måste våga ta upp även kontroversiella ämnen och inte vara rädda för att provocera. Ett mål som nämndes var t.ex. en uppretad statssekreterare per rapport.

Erik Fichtelius föreslog också, halvt på skämt, halvt på allvar, att ESOs rapportserie, likt de svenska titlarna på Goldie Hawns filmer, skulle ha en gemensam början, nämligen Vad kostar…. Börjar man fundera på detta tema så upptäcker man snart att det finns det en mängd av tänkbara rapporttitlar som garanterat skulle väcka intresse. Några som föreslogs under måndagen var Vad kostar en flykting?, Vad kostar det kommunala självstyrelset? och Vad kostar en Norrlänning?.

En uppenbar risk med förslaget är att ESO genom att följa det kommer att leva upp till Oscar Wildes nidbild av en ekonom (”Someone who knows the price of everything and the value of nothing”). Naturligtvis finns det ett värde att ta emot flyktingar och att ha ett kommunal sjävlstyrelse (vad värdet av en Norrlänning är låter jag vara osagt, uppväxt i Hälsingland som jag är) som man riskerar att glömma bort om man allt för entydigt fokuserar på kostnaderna. Dock tror jag att man inte ska väja för att faktiskt våga presentera kostnader av olika sorts politik. Risken är annars att allmänheten ändå bildar sig en uppfattning om vad saker och ting kostar som förmodligen överstiger de sanna kostnaderna.

Det jag vill säga med detta är att jag tror att det är viktigt att våga beröra ämnen som är tabubelagda, och jag hoppas att ESO kommer att våga reta upp såväl ministrar som en och annan vd, samtidigt som de förhoppningsvis kan höja den vetenskapliga nivå på den allmäna debatten.

Försvarets problem är sjukvårdens

Leif Pagrotsky har låtit utreda de reala försvarutgifternas utveckling över tiden. Trots årtionden av nerskärningar har utgifterna bara sjunkit från 39 miljarder per år under 1980-talet till 34 miljarder förra året. Tretton procent är alltså allt man lyckats kapa, slopad värnplikt (i praktiken) och regementsnedläggningar till trots.

Något att förundras över? Knappast. Det är helt enkelt en orsak av två mäktiga krafter. Den första är att lönerna stiger när produktiviteten i samhället stiger. Även försvaret måste då höja sina löner, vilket gör att försvarets lönekostnader – i reala termer – stiger med sisådär 2-3 procent varje år. Om anslagen inte höjs innebär det alltså i praktiken en minskning av försvarets personalbudget. Fenomenet går även under namnet Baumols lag.

Den andra kraften är att försvarets teknologi blir allt mer avancerad och därmed allt dyrare.

Sammantaget är detta precis samma problem som sjukvården står inför. Lönerna måste stiga även om inte arbetskraften blir mer produktiv. Dessutom blir den medicinska teknologin blir allt dyrare. Om sjukvårdskostnadernas andel av BNP ligger still betyder detta att vi i praktiken minskar sjukvårdens resurser.