Hur påverkar misslyckanden vår syn på rättvisa?

Det här är ett gästinlägg av Kajsa Hansson, doktorand i nationalekonomi vid JEDI Lab, Linköpings Universitet.

Jag spelar fotboll i Östergötlands sämsta fotbollslag. Säsongen 2020 kom vi på sista plats i division 4 med 62 mål insläppta. Vi är med andra ord proffs för att förlora (vilket också gör oss till Östergötlands kanske härligaste lag). I tidigare lag jag spelat i har förluster inte alltid hanterats lika bra. Det går nämligen alltid att hitta förklaringar till varför man är det bättre laget och varför man inte förtjänar att förlora. Man kan till exempel skylla på att det var bortamatch. Eller på att det var hemmamatch. Eller så skyller man på fotbollsplanen och domaren. Det är där är lite av en smaksak.

Men oavsett vad man lyckas komma på för orsak, känns det lite bättre att skylla sitt misslyckande på något annat än sig själv. Detta är en slags ”self-serving bias”, som innebär att vi tenderar att skylla våra misslyckanden på okontrollerbara faktorer medan vi tillskriver alla framgångar med vår egen förmåga. Och denna tendens blir ofta tydlig i konkurrensutsatta kontexter. Vi som arbetar med forskning, till exempel, klagar ofta på inkompetenta granskare när våra artiklar blir refuserade, men glömmer plötsligt bort det granskande teamets insatser när våra artiklar blir accepterade för publikation.

Även om detta kan hjälpa oss att bevara en positiv självbild om att vi egentligen är kompetenta, smarta och duktiga fotbollsspelare/forskare så kan det få ganska skadliga konsekvenser för samhället. Att till exempel se sin brist på framgång som orsakad av en orättvis process kan få människor att avvisa resultat och känna sig berättigade till större förmåner än de har fått. Om det saknas objektiv information om hur processen sett ut kan dessa felaktiga uppfattningar få folk att agera på själviskt eller rentav oetiskt som ett sätt att “jämna ut spelplanen”.

I en nyligen publicerad artikel undersökte jag, tillsammans med Emil Persson, Shai Davidai och Gustav Tinghög, hur man genom information om rättvisan i en konkurrensprocess kan ändra snedvridna uppfattningar och motverka själviskt beteende. Vi genomförde ett förregistrerat ekonomiskt experiment där deltagare tävlade i par. Efter det att deltagarna genomfört tävlingen (som de antingen vann eller förlorade) fick de bestämma hur de ville fördela inkomsterna mellan sig själv och sin motståndare. Hälften av deltagarna fick information om tävlingens processmässiga rättvisa, medan den andra hälften fick utgå från sin egen uppfattning om tävlingens rättvisa.

Resultatet visar att de förlorare som inte fick någon information om rättvisan i tävlingen överskattade hur orättvis tävlingen var (de överskattade andelen svåra uppgifter de själva fått och underskattade andelen svåra uppgifter deras motståndare fått), och kunde därmed rättfärdiga att ta pengar från vinnarens prissumma. Men huvudresultatet i studien var att när förlorarna fick veta att tävlingen faktiskt var rättvis (den gav inte fördel till någon av deltagarna) tog de betydligt mindre av vinnarens prissumma. Vinnares beteende påverkades däremot inte av denna information. Erfarenheten av att misslyckas förvränger alltså inte bara våra uppfattningar om rättvisan i processer — det påverkar också vår benägenhet att rättfärdiga vårt eget själviska beteende. Resultatet är i linje med andra liknande studier som visat att egoistiskt och oetiskt beteende ökar när deltagare konkurrerar på en ojämn spelplan. Vår studie visar att liknande tendenser även finns när ingen deltagare haft en för- eller nackdel. För att återigen göra en fotbollsmetafor, går det tydligen att hitta orättvisa uppförsbackar på fotbollsplanen även när lagen byter sida i andra halvlek.

Inom akademin, liksom i många andra konkurrensutsatta miljöer, är misslyckanden ganska vanliga (i alla fall om man räknar antalet refuserade artiklar och icke-beviljade ansökningar om forskningsmedel som misslyckanden). Är det kanske därför det ibland kan kännas som att forskning är svårt och att forskare behandlas orättvist? Å ena sidan kan en hel del okontrollerbara faktorer (tur, timing, kontakter) påverka huruvida man ”lyckas” eller inte. Men om man ska generalisera resultaten från vår studie skulle det kunna innebära att det finns risk att överskatta orättvisan i konkurrensutsatta miljöer där misslyckanden ofta förekommer. I värsta fall kan det leda till att man tappar tron på systemet och i stället ägnar sig åt moraliskt problematiska metoder för att främja sina egna mål.

Hur kan vi då bättre lära oss att hantera motgångar? Om man inte vill göra som mitt fotbollslag, att skrota ambitionerna att vinna, tycker jag att det finns några intressanta tankar kring detta. För det första, och min personliga favorit, är ett förslag från Melanie Stefans som i Nature uppmanade forskare att skriva ett “CV of Failures” där man listar jobb man inte fått, refuserade artiklar och forskningsanslag som inte beviljats (Johannes Haushofers CV blev en viral succé. Även JEDI Lab har en version). För det andra kan man läsa den här klassiska artikeln för att inse att även Nobelprisvinnare har en del motgångar: Krugman uppskattar att 60 procent av hans artiklar avvisas vid första försöket och Akerlofs ”The Markets for Lemons” refuserades av tre olika tidskrifter innan den publicerades. För mig som doktorand känns på något sätt lite lättare att se att även de mest lyckade forskarna också har ”misslyckats”, och att det oftast är helt naturliga steg på vägen.

Slutligen, utifrån resultaten från vår studie ser vi att det är oerhört viktigt att fokusera på att stärka människors övertygelse om rättvisa genom transparens och information för att minska sådant själviskt beteende som ofta leder till destruktivitet och konflikt mellan människor. Detta blir såklart en svår balansgång i en värld där ekonomisk ojämlikhet och diskriminering existerar: Vi måste prata om ojämlika förutsättningar och diskriminering och hur detta kan motverkas. Men för den som vill hålla två tankar i huvudet samtidigt så är det också viktigt att inte felaktigt skylla motgångar på orättvisa processer. Den viktigaste lärdomen från vår studie är att om vi vill skapa ett mer etiskt och rättvist samhälle är det alltså inte bara viktigt att ordna rättvisa processer – att informera om detta kan vara minst lika viktigt.