Behöver EU:s konkurrenspolitik reformeras?

I februari 2019 meddelade Europeiska kommissionen att den inte godkände den föreslagna fusionen mellan tyska Siemens och franska Alstom. Beslutet väckte en hel del kritik – inte minst i Frankrike och Tyskland – vilken huvudsakligen bottnade i uppfattningen att Siemens och Alstom var för sig är för små för att effektivt kunna konkurrera på världsmarknaden.

Sedan dess har ändamålsenligheten i EU:s industripolitik i allmänhet och konkurrenspolitik i synnerhet samt eventuella behov till förändringar debatterats flitigt (se t ex härhär och här). Det har ifrågasatts om befintliga ramverk passar dagens situation då europeiska företag möter konkurrens från företag från länder med mindre strikta regler eller mindre strikt tillämpning av reglerna. På sina håll finns en oro att EU:s konkurrenspolitik är för rigid och leder till konkurrensnackdelar när andra inte spelar efter samma regler. 

Utgångspunkten för EU:s konkurrenspolitik är konsumentnyttan och den är helt inriktad på effekter på den inre marknaden. Därmed lämnas öppet huruvida en utländsk konkurrents dominerande position utgör en orättvis fördel i konkurrensen på en tredje marknad, dvs en marknad som både det EU-baserade företaget och dess utländska konkurrent exporterar till. 

USA och Kina tycks vara mycket bättre på att generera företag som blir världsledande – särskilt i den digitala sektorn. Det är länder med vad som förefaller vara svagare tillämpning av konkurrensregler än i EU, mer av protektionism och i Kinas fall dessutom generösa statsstöd. Det gör det förstås relevant att fråga sig om det är just därför de är mer framgångsrika och om det i så fall motiverar att EU:s konkurrenspolitik blir mer lik den som bedrivs i USA och Kina.

Det finns dock en hel del som tyder på att EU:s konkurrenspolitik har varit mycket gynnsam för de europeiska konsumenterna. Enligt Thomas Philippon – som skrivit den uppmärksammade boken The Great Reversal: How America Gave Up on Free Markets – är det en fördel för EU:s konsumenter att den har riggats för att bedrivas på ett relativt oberoende sätt, dvs oberoende från påtryckningar från politiskt håll och från näringslivet. Philippons bok, som handlar om hur konkurrensen tycks ha försvagats på många marknader i USA, innehåller en jämförelse med EU som faller ut till EU:s fördel. Medan konsumentpriserna ökade 15 procent mer i USA än i Europa under perioden 2000–2015 så ökade lönerna bara sju procent mer, vilket kan översättas i åtta procent högre köpkraft i EU för en person som tjänar medianlönen.

Den forskning som har studerat det empiriska sambandet mellan konkurrens och innovation finner också att ökad konkurrens för det mesta har en positiv effekt på innovationsgraden, särskilt när konkurrensen i utgångsläget är låg (för en översikt, se här). Dessutom finns det flera empiriska studier som finner ett positivt samband mellan exportframgångar och graden av konkurrens som företaget möter på hemmamarknaden (för en översikt, se här).

Så det är knappast är genom att lätta på konkurrenspolitiken som europeiska företag kan bli mer framgångsrika på världsmarknaden. Det finns en del andra faktorer som förmodligen är viktiga för att förklara varför många världsledande innovativa företag kommer från just USA. Philippon lyfter i sin bok det faktum att USA har ett universitetsväsende som attraherar de absolut bästa forskarna samt väl utvecklade finansiella marknader som underlättar finansieringen av innovationer och investeringar i immateriella rättigheter. Men även andra faktorer som påverkar entreprenörers förutsättningar och incitament kan spela roll, som utbildningssystem, skatte- och transfereringssystem.

Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för förbättringar av konkurrenspolitiken i EU. Man bör kunna vidta åtgärder i fall där utländska företag verksamma i EU får statligt stöd och man bör kunna blockera utländska företags förvärv av EU-företag om det utländska företaget får subventioner från hemlandet. Detsamma gäller möjligheterna att utesluta utländska företag som uppbär statsstöd från anbudsprocesser i samband med offentlig upphandling.

Däremot är det viktigt att konkurrenspolitiken inte politiseras genom att medlemsländerna ges mer inflytande över beslut om huruvida man ska tillåta fusioner och förvärv, om europeiska företag kan anses missbruka en dominant position och om man ska tillåta statsstöd inom unionen. För den som är intresserad skriver jag mer om detta i ett kapitel i Swedish Economic Forum Report 2020.

 

 

 

 

 

Comments

  1. Roger Pyddoke says:

    Kul med ett inlägg om konkurrenspolitik!.Ett ämne som behandlas allt för sällan i Sverige. Inget som man kan vinna val med eller lobbyistpoäng för?

  2. Anders Persson says:

    Bra förslag.
    Det är inte självklart att två kostnads- eller innovationsineffektiva tågdivisioner inom Alstom och Siemens tillsammans skulle ge kunderna lägre kostnader, där man dessutom skulle behöva slå samman lite olika tekniska lösningar. De borde i stället satsa rejält på att vara konkurrenskraftiga, finna sina nischer eller lägga ner.
    Konkurrenslagstiftningen kanske borde ses över i andra riktningen, där nu mindre bolag därmed hamnande under konkurrensmyndighetens radar bygger upp monopol eller oligopol genom att köpa upp konkurrenter eller integrerar framåt eller bakåt. Mycket av detta sker inom det digitala området, men även i andra branscher.

Lämna ett svar till Anders Persson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s