Värdering av coronavirusets dödsfall

Det här är ett gästinlägg av Mats Bergman, professor i nationalekonomi vid Södertörns högskola.

En specifik människas liv kan inte värderas i pengar, men för att vi ska kunna fatta rimliga policybeslut behöver vi ha en uppfattning om värdet av ett statistiskt liv. De vanliga metoder som brukar användas för att värdera statistiska liv kan bidra till beslutsunderlaget när våra politiker och andra beslutsfattare ska välja strategi för att bekämpa coronaviruset. Enkla överslagsberäkningar, baserade på de åldersspecifika dödlighetstal som rapporterats i litteraturen, visar att värdet av de levnadsår som viruset kan komma att ta kan uppgå till motsvarande en fjärdedel av BNP. Detta ger stöd för uppfattningen att väldigt drastiska åtgärder är motiverade.

De två Berkeley-ekonomerna Emmanuel Saez och Gabriel Zucman skriver i The Guardian att en nedstängning av USA kan leda till att efterfrågan motsvarande 30% av BNP kan falla bort i tre månader; på årsbasis 7,5% av BNP.

Ett stort antal forskare vid Imperial College har beräknat att antalet dödsfall till följd av coronaepidemin kan bli cirka 510 000 personer i Storbritannien utan åtgärder för att stoppa smittspridningen, men kan hållas nere till bara några tusen vid mycket hårda åtgärder i form av stängda skolor och universitet, hemkarantän för smittade och deras familjemedlemmar, social distansering för alla eller för de äldre, samt förbud mot folksamlingar. Dessa åtgärder skulle vara i kraft så länge antalet nysmittade överstiger vissa tröskelvärden, tills dess att ett vaccin är tillgängligt, exempelvis om 18 månader. Forskarna beräknar att skolor och universitet skulle vara stängda och social distansering skulle krävas cirka 2/3 av tiden. De har inte tagit hänsyn till att sjukvårdssystemet, och framför allt tillgången till intensivvårdsplatser, skulle bli överbelastat många gångar om, varför dödligheten vid en passiv politik antagligen skulle bli väsentligt högre än de 0,9% de räknar med för de cirka 80% av befolkningen som de tror blir smittade. Med andra ord skulle en passiv politik i värsta fall leda till betydligt fler än en halv miljon dödsfall. Studien är en smittspridningsstudie; underlaget för antaganden om dödlighet givet infektion (infection fatality rate) är hämtat från Verity m fl (2020).

Studien från Imperial College uppskattar, utifrån Verity m fl (2020), dödlighet för personer i 40-årsåldern till cirka en promille, för de i 60-årsåldern till en procent och till strax över 9% som ett genomsnitt för de som passerat 80. En annan studie, Zhonghua m fl (2020) rapporterar högre dödlighet i alla åldersgrupper. Vägt med den svenska åldersfördelningen skulle dödligheten totalt vara knappt 70% högre. Ytterligare en studie, Wu m fl (2020), anger istället något lägre dödlighetstal, men fortfarande i samma storleksordning.

Samtidigt bör framhållas att osäkerheten om dödligheten fortfarande är betydande, framförallt då data på hur många som smittats inte är tillförlitlig. Se t.ex inlägget från John Ioannides, professor i epidemiologi och folkhälsa vid Stanford. Han, liksom många andra, räknar med betydligt lägre genomsnittlig dödlighet än 1% av alla smittade.

Vid värderingar av statistiska liv, exempelvis för beräkning av det samhällsekonomiska värdet av medicinering med blodtryckssänkande läkemedel, brukar man anta ett värde på cirka en miljon kronor per levnadsår i god hälsa. Detta brukar betecknas med en QALY, för Quality Adjusted Life Year. Ungefär motsvarande värderingsnivå brukar användas vid investeringar i trafiksäkerhetsåtgärder, även om beräkningsbasen där är ett statistiskt liv, snarare än ett år i god hälsa.

Med hjälp av ovanstående dödlighetstal, förväntad andel smittade, värdering av levnadsår samt genom enkla antaganden om återstående livslängd kan den samhällsekonomiska kostnaden för coronaepidemin beräknas. Med samma antaganden som används i studien från Imperical College skulle 109 000 svenskar förlora livet till följd av corona, varav 20 barn under tio år, ett 50-tal barn och ungdomar mellan tio och 19 år gamla, cirka 20 000 i ålder 60-69, cirka 40 000 i åldern 70-79 och lika många bland de som passerat 80. Utifrån dödligheten enligt Zhonghua m fl (2020) och med ett antagande att 70% av befolkningen smittas blir antalet dödsfall cirka 160 000. Antalet dödsfall bland de som inte fyllt 40 skulle vara cirka fyra gånger fler, eller totalt drygt 5000. I åldersgrupperna 60-69, 70-79 samt över 80 skulle antalet dödsfall bli cirka 28, 55 respektive 56 tusen.

I relation till befolkningen storlek är 109 000 svenskar mer än 510 000 britter; med samma relation till befolkningen borde antalet vara cirka 80 000 i Sverige. Skillnaden beror på tre faktorer. För det första är befolkningen äldre i Sverige, med jämförelsevis många i åldersspannet 70-79. Effekten av detta är cirka 7000 ytterligare dödsfall i Sverige. För det andra ger min enkla beräkningsmodell en överskattning av antalet dödsfall i Storbritannien med 12% i förhållande till den refererade studien. Detta kan exempelvis bero på att deras beräkningsmodell tar hänsyn till olika grad av social interaktion i olika åldersgrupper. Detta förklarar ytterligare 11 000 dödsfall. Återstående differens på cirka 10 000 dödsfall är oförklarad och skulle kunna bero på interaktionseffekter mellan åldersstruktur och grad av social interaktion.

Jag antar att alla som dör till följd av corona och som inte fyllt 70 i alternativfallet skulle ha levt till 75 års ålder, att de i åldersspannet 70-79 skulle levt ytterligare fem år samt att de som passerat 80 skulle levt ytterligare två år. Återstående livslängd antas alltså vara lägre än genomsnittet för befolkningen, eftersom dödligheten i corona är högre för de som redan lider av svåra sjukdomar såsom cancer eller hjärtbesvär.

Med dessa antaganden är värdet av förlorade levnadsår cirka 600 respektive knappt 1300 miljarder kronor, eller mellan 12 och 26% av BNP. Detta indikerar att det – förutsatt att studierna ovan har skattat dödligheten till rätt storleksordning – är samhällsekonomiskt motiverat att genomföra oerhört drastiska åtgärder om dödligheten exempelvis kan halveras. Detta gäller i synnerhet om dödligheten när smittspridningen är som störst skulle bli ännu högre, på grund av överbelastade intensivvårdsavdelningar. Om däremot optimisterna har rätt och dödligheten i befolkningen, genom en kombination av lägre dödlighet bland de som smittas och att färre faktiskt blir smittade, bara är ungefär en tiondel av de tal som redovisats ovan – blir värdet av de förlorade levnadsåren i samma proportion mindre. Ett ekonomiskt bortfall i storleksordningen 2% av BNP är kanske det vi är på väg mot redan nu, som en konsekvens av redan fattade beslut och spontana åtgärder. I ett sådant scenario ger en krass samhällsekonomisk kalkyl ett visst stöd för att vi snart bör återgå till vardagsrutinerna och acceptera att vi drabbats av en influensa som är tio gånger värre än vanligt räknat i dödsfall.

Här finns en Excel-fil med de underliggande beräkningarna. Författaren ger ett samlat svar på de många kommentarer som inkommit längre ned i kommentarsfältet.

Comments

  1. Helén Svensson says:

    När detta är över hoppas jag att nationalekonomer världen över tar fram ett mer robust ekonomiskt system så världsekonomin inte behöver krascha av ett virus. Det kan väl ändå inte vara omöjligt? Eller är nuvarande ekonomiska system det enda och riktiga?

    • Niklas Jakobsson says:

      Svårigheten är väl att konstruera ett ekonomiskt system som inte är beroende av mänsklig interaktion. En delikat uppgift för vem som helst. Då får robotiseringen öka och människors önskan om sociala kontakter minska markant. Det man däremot borde kunna göra är att minska riskerna för virusuppkomst och åtgärder för att tidigt stoppa spridning.

      • Jan Sand says:

        Nationalekonomerna tog fram det system vi har just nu med nollränta och överskuldsättning. Hoppas således inte på för mycket.

    • I den mån samhällsekonomin är att vi interagerar med varandra så får vi nog leva med sådana här saker. Alla sätt att organisera samhället ger svaga punkter. Umgås vi tätt är smittor ett hot. Umgås vi via nätet är hot mot internet farliga. Marginal i vårdsystemen vore bra. Men det måste vi betala för, eller skära i annat (en avvägning politiker sällan talar öppet om). Det är inte heller något ”nytt system” direkt. Snarare redigering av vad vi har. Har du nån idé om ett alternativ som både är mer robust och levererar hög levnadsnivå?

      • Helén Svensson says:

        Jag är ingen nationalekonom så jag vet inte. Lånade Kate Raworths bok Donutekonomi för ett tag sedan, bläddrade i den och tyckte om de stycken jag läste. Är hennes hennes sju principer orealistiska?; Förändra målet, se det större perspektivet, släpp fram den mänskliga naturen, få koll på systemen, planera för fördelning, planera för återväxt, var agnostisk i fråga om tillväxt.

    • Tror knappt det går att undvika att det blir kärvt när väldigt många helt plötsligt skall sluta arbeta som vanligt. Men i ett bra system så borde produktionen och konsumtion kunna komma igång som vanligt igen efter virushotet är borta, viruset förstår ju inte något kapital och lämnar i huvudsak den arbetande delen av befolkningen oberörd. För se hur det blir med den saken.

  2. markusstoorgmailcom says:

    Tack för ett värdefullt arbete!

    (I sjunde styckets andra mening saknas åldersgruppen 20-59.)

  3. markusstoorgmailcom says:
  4. fredtorssander says:

    Marknaden värderar människor utifrån deras köpkraft och kreditvärdighet på sikt. Samt utifrån deras förmåga att skapa nytt värde med hjälp av lönearbete. Viruset värdesätter människor utgående från andra kriterier. Vi vet inte ännu vilka dessa kriterier är – om det finns något sätt annat än det traditionella avskiljande att skydda sig, om det är möjligt att utveckla och trots marknadsekonomin sprida ett vaccin eller om människor på sikt utvecklar immunitet. Minst av allt hur viruset kommer att förändras genom masspridningen.
    Frågan är om marknaden klarar att anpassa sin värdering av människor till den omvärdering av mänskligt liv som viruset innebär. Vi människor måste till skillnad från marknaden tills vidare nöja oss med att räkna med att varje ytterligare bärare (dvs. spridare) av viruset innebär ett nederlag. Genom att erbjuda nya värddjur ger vi viruset möjlighet till vidare utveckling vilken kan komma att innebära et totalt nederlag.
    Oberoende av om en vissa människor är värdefulla eller värdelösa för marknaden måste alltså dessa så långt möjligt skyddas mot exponering. Och varje människa som överlever sjukdomen är en seger då överlevandet ökar möjligheterna att utveckla fungerande behandlingar, immunitet och vaccin.
    Frågan är om marknaden kan anpassa sig fort nog. Och om inte marknadens aktörer och deras politiska företrädare snarare försöker använda den nya värderingen av människor och de nya behov som uppstår genom epidemin till att fortsätta och utvidga business as usual?
    PS. Utvecklingen för det okända okända – vilket Coronaviruset än så länge är – går inte att förutsäga med modeller eller beräkna statistiskt utgående från registrerade utfall. Knappast ens i fall man redan skulle veta i vilken takt och vilken riktning viruset verkar utvecklas hos mänskliga värdar.
    Det man skulle kunna göra är att försöka beräkna hur det skall gå till att få marknaden att lyda det mänskliga medvetandet och forskningens krav. Egentligen samma problem som klimatkatstrofen, fast mera påtagligt akut. https://www.theguardian.com/commentisfree/2020/mar/16/trump-coronavirus-vaccine-big-pharma-president-drugs-industry-profit

  5. Lars Hultkrantz says:

    Värdet 1 Mkr ligger i det intervall (0,7 – 1,2 Mkr) som Mikael Svensson och Fredrik Nilsson rapporterade för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets betalningsvilja vid beslut om subventioner av nya läkemedel, se https://lakartidningen.se/halsoekonomi/2016/07/tlvs-betalningsvilja-for-nya-lakemedel-har-analyserats/. Sara Olofsson, Ulf Persson, Ulf Gerdtham och jag har undersökt befolkningens betalningsvilja, bland annat kopplat till trafikrisker och finner att denna är ungefär tre gånger så hög, räknat per kvalitetsjusterat levnadsår, QALY, se https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/31172400.

  6. Lars Hultkrantz says:

    Det framgår inte här ovan om och hur justering gjorts med hänsyn till att en hög andel av de som dör redan har låg hälsa. Eftersom QALY-värdet gäller för en fullt frisk individ blir värdet betydligt lägre när en sådan justering görs.Men helt oavsett hur nyttan av åtgärder kan värderas så bör fokus idag från nationalekonomisk synpunkt vara analys av kostnadseffektivitet; åtgärder som är mer kostnadseffektiva (i kronor per räddat liv) bör prioriteras framför åtgärder som är mindre kostnadseffektiva och detta kan kräva omprövningar av resurstilldelning till olika sektorer (t ex sjukvården).

  7. Rodney says:

    Tack, detta är väldigt intressant. En fördubblad dödlighet, som kanske tom är lågt räknat, vore dock något oerhört i historisk jämförelse. Inte ens under spanska sjukan skedde en förbubbling (från 1,3 procent 1917 till 1,8 procent 1918). Den värsta dödlighetskrisen sedan 1749 var i början av 1770-talet, från 2,8 procent 1771 till 5,2 procent 1773 – inte ens då en fördubbling. Vi måste gå tillbaka till tiden före folkräkningarna för att få något jämförbart (jag utgår från data jag själv beräknat). Tex från 2,8 procent 1707 till 8,4 procent 1710. Även 1651 och 1675 skedde mer än en fördubbling. Det här var dock en annan typ av samhälle – stormakts-Sverige befann sig i ständigt krig och kunde hantera kriser på ett annat sätt än ett Sverige som inte varit i krig under 200 år.
    Sedan bygger ju dina beräkningar på många ceteris paribus (allt annat lika) antaganden, som du skriver, även om det har ett pedagogiskt värde. BNP kan mycket väl gå ned mer utan åtgärder, så det kanske inte blir någon alternativkostnad för de drastiska åtgärderna. Som du skriver kan ju dödligheten också bli högre, speciellt i en internationell situation med 100-tals miljoner smittade. Om nästan alla barn blir smittade hur många kommer få lunginflammation? Vad blir dödligheten om dessa barn inte får adekvat hjälp då de blir sjuka samtidigt (risken är stor när alla går i skolan)? Jag har inte medicinsk kunskap för att bedöma det, men kan konstatera att idag dör nästan en miljon barn om året i världen pga lunginflammation, just i fattiga länder där vården är sämre. Dessutom kan man få annan dödlighet pga vårdkollaps, ex. operationer ställs in, och att mediciner tar slut internationellt, och den kan vara omfattande även bland yngre (tex barn under första levnadsåret, som har en mycket hög dödlighet i länder som inte har en fungerande sjukvård).

    • fredtorssander says:

      Det går inte att förutsäga utvecklingen för Corona-viruset, när detta nu ges ett stort antal mänskliga värdar och muterar – enligt Darwins, survival of the fittest – utgående från den mänskliga miljön. Därmed vet vi inte vilken av tidigare pandemier som eventuellt är jämförbar om och när det akuta är överståndet. Märk väl att något virus mot SARS virus fortfarande inte finns, då det inte lönade sig att utveckla.
      Det som inte går att beskriva kvalitativt ens med någon sannolikhet går givetvis inte att beräkna kvantitativt. Även om en del ekonmetrik verkar bygga på detta.

    • Jonas says:

      Är det inte mer relevant att utgå från hur många procentenheter dödligheten ändras? En fördubblad dödlighet är.inte så allvarligt om den utgår från mycket låga tal.

      • Man kan nog räkna på olika sätt. Jag tycker själv elasticitet är mest relevant. Att halvera dödligheten för 10-åringar kan vara minst lika utmanande som att halvera den för 90-åringar. Att minska dödligheten bland 10-åringar med 0,01 procentenheter innebär att du får noll dödlighet, att göra det bland 90-åringar skulle knappt märkas. En fördubbling av dödligheten bland barn skulle nog ses som ganska allvarligt i Sverige idag, trots de låga nivåerna. Samhället tenderar att reagera efter de logaritmiska nivåerna (men inte helt så).
        Nu har jag också samlat data för 1630-2019, och jämfört med Bergmans möjliga scenario, på (där finns också en figur som inte gick att klistra in här):
        http://historia.se/D%C3%B6dlighetSverigesedan1630samtBergmansscenario.xlsx

  8. Martin Kolk says:

    Hej Mats,

    Intressant! Jag har gjort lite beräkningar i dagarna med en mer detaljerad livslängdstabell, som ger lite mer direkt effekter på hur dödligheten påverkas i olika åldersgrupper (alla estimat på återstående livslängd i olika åldrar och liknande finns i olika delar av excel-dokumentet). Eftersom en rätt stor del av dynamiken hamnar i 80+ blir det rätt viktigt. Det är inte en epidemilogisk modell utan enbart hur ökande dödsfall påverkar medellivslängden.

    Du antar väldigt låg ”alternativ” medellivslängd för höga åldrar. Det kanske är rimligt i ett scenario i en inledande epidemi (då mer sköra individer med högre morbiditet dör först), men om man räknar på så stora dödstal som du gör, så måste väll dödligheten efter ett tag drabba friskare och friskare personer? Fast det finns kanske någon implicit QALY-vägning i ditt resonemang?

    https://www.iffs.se/nyheter/coronaviruset-dodlighet-och-medellivslangd/
    https://osf.io/93bwg/

    Intressant länk om åldersprofilen på influensadödlighet:
    https://u.demog.berkeley.edu/~josh/demogblog/posts/flu_in_hcd/

  9. Martin Östling says:

    Jag är positiv inställd att detta diskuteras ang. hur Corona och ekonomi sitter ihop.
    Beräkningarna som Mats Bergman tagit fram är imponerande och skrämmande men jag är dessvärre inte helt nöjd med hur QALY används, så som Lars Hultkrantz även kommenterade.
    Siffrorna ifrån Italien är fasansfulla och snittåldern där verkar vara 81 år och 2/3 har sedan tidigare underliggande sjukdomar och flertalet var rökare.

    När man läser Mats Bergmans inlägg ang. hur många svenskar som kan stryka med är siffran enorm, vare sig det är 10, 80 tusen eller 160 tusen.
    Varje år dör runt 92 tusen svenskar oavsett detta viruset, vill gärna ge siffran så att man förstår proportionerna.
    Men hittills är det bara ett scenario som inte har skett någonstans ännu.
    Men man skall notera att det som avses är att personerna dör tidigare; alltså i förtid av viruset.
    De som är gamla och sjuka är de som absolut främst blir drabbade.
    Oavsett vad en person dör av är det tragiskt, men något virus, bakterie eller hjärtfel kommer tyvärr att vara det som blir slutet.

    Utmaningarna är stora för att minska smittspridning och sjukvården är en mycket kritisk faktor.
    Men något jag funderar över är nästan tvärtom, det är nu det är ännu viktigare att teknik och forskning går snabbare.
    Diskussionen att försöka stoppa viruset helt genom att stänga av funktioner/skolor riskerar bara att skjuta fram utmaningarna.
    Folk behöver tyvärr bli smittande och förhoppningsvis bli immuna, men i rätt takt för sjukvården givetvis.
    Viruset kommer antagligen komma tillbaka i samma eller annan variant i framtiden också.
    Att låta en ung generation vara rädda för att resa i framtiden kan vara en stor fara för det globala samarbetet.
    De största utmaningarna framöver är antagligen miljön där globalt samarbete är av yttersta vikt.
    Denna oro för viruset får inte ta över allt annat som finns.

    Man kanske också borde (antagligen gör man redan detta) börja prioritera liv när resurserna är bristvara.
    Sjukvården behöver snabbt byggas ut. Politikerna borde snabbt skjuta till ännu mer resurser dit.
    Jag kan också tänka mig att all vårdpersonal skall högprioriteras, dvs de skall ha större rättigheter i olika kösystem/omsorg etc.

    På något hårt sätt kanske man behöver acceptera att det finns smitta som Corona som är rejält mycket värre än tidigare.
    Tydligen tror man idag att över 30.000 svenskar har Corona och procentsiffrorna misstänker jag kommer att sjunka betydligt ifrån tidigare angivna när det avser svårt insjukna.

    Det kanske rent av blir för kostsamt att man till varje pris skall ändra om verkligheten, begränsa hastigheten är nog ett mer realistiskt alternativ när det gäller smittspridningen.

    Jag har också en känsla att de som är oroliga är just de som inte är i någon riskgrupp.
    Min astmamedicin är idag helt slut på apoteken i hela kommunen, likaså gäller detta min dotters astmamedicin, vi klarar oss utan denna medicin men de finns de som har betydligt större problem när folk är oroliga och bunkrar upp sina medicinförråd.

    Finns det en sammanställning hur oroliga de som är i riskgrupperna är?

    Ber om ursäkt för en lång kommentar men jag är glad att ni ekonomer räknar på detta så att resurser används på bästa sättet.

  10. fredtorssander says:

    ”Man kanske också borde (antagligen gör man redan detta) börja prioritera liv när resurserna är bristvara.”
    Frågan är vilka personers liv som bör prioriteras? Sjukvårdspersonal eller ekonomer eller?

  11. Johan Stein says:

    En aspekt som tycks saknas är en bedömning kring ökad dödlighet på lång till följd av att BNP faller så här mycket. Om vi går in i en lågkonjunktur, vilket inte är osannolikt givet dessa kostnader, så kommer även sjukvården att drabbas. En annan tragisk effekt är att bistånd sannolikt kommer minska i förhållande till en situation med normal BNP utveckling.

    • Jag tycker man kan ifrågasätta att det finns ett tydligt negativt samband mellan BNP-tillväxt och dödlighet i ett modernt samhälle. I det förindustriella samhället fanns däremot ett sådant tydligt samband. Jag har lagt in både BNP och dödlighet sedan 1630 i följande fil:
      http://historia.se/D%C3%B6dlighetSverigesedan1630samtBergmansscenario.xlsx
      Korrelationen är tom något positiv (men inte signifikant) efter 1920. Tex. efter finanskrisen 2008-2009 fortsatte dödligheten att falla. Inte ens under 90-talskrisen ökade dödlighet. Under värsta deflationskrisen 1921 (BNP-fall på 9 procent) sjönk dödligheten, likaså under 30-talskrisen. 1929 var dödligheten 12.2 per 1000, 1933 11.3. Jag vet korrelation och kausalitet är inte samma sak, pga endogenitet, etc, men om det verkligens fanns ett kausalt samband borde man få några utslag. Vi kan ta ännu extremare exempel, amerikanska depressionen. Mellan 1929 och 1933 sjönk USAs BNP med 26 procent. Vad hände med dödligheten? Den sjönk från 11.9 per 1000 invånare till 10.7 per 1000 invånare (https://www2.census.gov/library/publications/1949/compendia/hist_stats_1789-1945/hist_stats_1789-1945-chC.pdf), om jag nu fått fram rätt siffror. Mikrostudier kanske ger andra resultat, men makro kan inte reduceras till mikro. Att vara tillfälligt arbetslös när många andra är det är inte samma sak som vara långtidsarbetslös när andra inte är det.
      I år får vi däremot både fallande BNP och ökande dödlighet. Men det beror inte i sig på att fallande BNP orsakat ökad dödlighet, snarare gäller det omvända.
      Jag håller dock med om att vissa samhällsbärande delar av BNP, främst sjukvård och sektorer som stöttar sjukvården, har en starkt positiv effekt på livslängden. Så det handlar snarare om att öka denna del av BNP. Stora delar av ekonomin har idag däremot negativt förädlingsvärde, om man drar av kostnaden för externa samhällseffekter, eller använder människoliv som vikt istället för pris (användning av priser för två månader sedan är idag missvisande).
      Sedan tror jag alternativkostnaden för mycket restriktiva åtgärder kan vara starkt negativ. Att inte göra som Kina i februari, eller åtminstone gå i den riktningen, kan nämligen visa sig leda till större BNP-fall. Kina kan idag börja återgå till att bygga upp sin ekonomi, vilket också kommer gynna länder som nu hamnar i kris – hade de kunnat göra det med en mer försiktig linje under februari?
      Det bästa bistånd vi i dagsläget kan ge till fattiga länder är att stoppa smittspridningen och inte sprida den vidare i världen. Detta handlar inte bara om Sverige utan om att visa global solidaritet. Att förhindra ökning av dödligheten i Sverige bidrar till att förhindra ökning av dödligheten i andra länder. Länder behöver dra åt samma håll idag.

      • Anders Lindbäck says:

        Mellan 1920 och 1933 så hade USA förbud i försäljning av alkohol. Det ledde till att dödligheten i USA minskade både under den tiden och efteråt. Folk söp inte ihjäl sig.

        Det finns siffror från forskningsrapporter som pekar på att arbetslöshet leder till ökad dödlighet.

      • Apropå alkoholförbudet. Det är en viktig aspekt att ta hänsyn till – bör absolut inte negligeras. Bra poäng. Samtidigt så minskade dödligheten just mellan 1929 och 1933. Man kan också titta på åldersindelad dödlighet. Minskad dödlighet bland de under 1 år, minskad dödlighet bland 1-4 åringar, minskad dödlighet bland 5-14 åringar.
        Man kan också titta på andra kriser. Min poäng är inte i sig att djupa kriser får ned dödligheten (det procykliska postiva sambandet är ganska svagt), det finns ju en allmän nedåtgående trend som också bör beaktas, utan att det inte finns empiriskt stöd för att stora nedgångar i BNP måste leda till kraftigt höjda dödlighetstal. På lång sikt finns förstås ett negativt samband mellan BNP/capita och ålderskorrigerad dödlighet.

  12. Love Tronner says:

    Bör inte BNP-tappet diskonteras? Det påverkar ju BNP i absoluta tal alla efterföljande år också..

    • Jag tycker inte man kan se någon eftersläpad effekt heller. Dödlighetssiffror i USA per 1000 invånare:
      1928 12.0
      1929 11.9
      1930 11.3
      1931 11.1
      1932 10.9
      1933 10.7
      1934 11.1
      1935 10.9
      1936 11.6
      1937 11.3
      1938 10.6
      1939 10.6
      1940 10.7
      Om det är en eftersläpning borde dödlighetssiffrorna ha gått upp några år efter depressionen. Istället har vi lägre siffror hela 10-årsperioden 1930-1940 jämfört med 1928 och 1929 (om jag nu har rätt siffror).
      Det här är alltså effekten när BNP föll 26 procent, i ett samhälle för mer än 80 år sedan. Arbetslösheten idag kommer bara vara tillfällig, det finns mer hjälp till utsatta barn och kvinnor, sjukvården kommer vara på benen igen om något år, osv.

  13. Martin Kolk says:

    Angående kommentarer kring fallande BNP och dödlighet är det ganska tydligt att dödlighet i västländer är kontracyklisk. Dvs, dödligheten går ner när BNP sjunker. Sannolikt är det rena konsumtionseffekter, då konsumtion av droger, alkohol, och tobak helt enkelt sjunker med lägre inkomster.

    Oklart om det finns några policyrekomendation att dra från detta dock (utom möjligen att alkohol och tobaksskatt är väldigt rimliga).

    Se till exempel:

    Gerdtham, U. G., & Johannesson, M. (2005). Business cycles and mortality: results from Swedish microdata. Social science & medicine, 60(1), 205-218.

  14. Hela kostnaden för denna zoonotiska pandemi är en externalitet som djurindustrins producenter och konsumenter lämpar över på världen. Samma sak gäller de än större riskerna för än värre katastrofscenarion vid antibiotikaresistens.

    Mats Bergman skrev:
    ”Jag antar att alla som dör till följd av corona och som inte fyllt 70 i alternativfallet skulle ha levt till 75 års ålder, att de i åldersspannet 70-79 skulle levt ytterligare fem år samt att de som passerat 80 skulle levt ytterligare två år. Återstående livslängd antas alltså vara lägre än genomsnittet för befolkningen, eftersom dödligheten i corona är högre för de som redan lider av svåra sjukdomar såsom cancer eller hjärtbesvär.”

    Du nämner å ena sidan att personer i de äldre åldersspannen i högre grad har andra, oberoende ohälsotillstånd. Men å andra sidan verkar du räkna värdet på de 5 respektive 2 tappade åren som -1 QALY per år. Missar inte din beräkning aspekten ”quality-adjusted” då?

  15. fredtorssander says:

    I allmänhet brukar ekonomiska kriser – såvitt jag vet – inte orsaka mätbart ökad dödlighet. Undantaget som bekräftar regeln är återställandet av kapitalism i Ryssland, vilken faktiskt till och med medförde att befolkningen minskade i fredstid. Effekten av inomsystematiska kriser i kapitalismen brukar väl i stället mätas dels i minskad nativitet, dels i minskat genomsnittlig (förväntad) livslängd eller numera HALE?

  16. Mats Bergman says:

    Samlat svar till kommentarerna ovan

    När värdet av ett statistiskt liv eller ett statistiskt år i livet (en QALY) uppskattas med traditionella metoder kommer värdet att bli högre i ett land med höga inkomster. Däremot är det en väl etablerad och självklar princip, grundad på tanken om människors lika värde, att inte värdera en höginkomsttagares QALY högre än en låginkomsttagares. Lars Hultkrantz bidrar med referenser för den som vill läsa mer om hur QALY skattas och skriver också att det finns visst stöd för en ännu högre värdering än den jag använder.

    Hultkrantz pekar också på att jag inte gjort någon korrigering för att många och kanske flertalet av de som dör av coronaviruset redan lider av allvarliga sjukdomar. Vid beslut om subventionering av läkemedel är det naturligt och närmast nödvändigt att korrigera för detta. Annars skulle man få problem antingen med dubbelräkning eller med att förbättrad hälsostatus utan förbättrad överlevnad inte skulle värderas alls. Detta inses enklast med ett exempel. Antag att läkemedel A förlänger livet på patienter som lider av en svår sjukdom med i genomsnitt ett år, men att patienterna under detta år får räkna med allvarlig smärta, försämrad kognition och oförmåga att själv lämna sängen. Antag att det nyare och dyrare läkemedlet B också förlänger livet på dessa patienter med i genomsnitt ett år, men också tar bort båda smärta och nedsättningen av kognition och rörelseförmåga. Om värdet av behandling med A sätts till 1 Mkr och förbättringen, när A ersätts av B, till ytterligare 0,5 Mkr, då har det skett en dubbelräkning, givet att ett år i full hälsa värderas till 1 Mkr. Om alternativt värdet av behandling med antingen A eller B sätts till 1 Mkr blir värdet av hälsoförbättringen vid byte från A till B noll. Det i praktiken mest rimliga är därför att värdera effekten av A till 0,5 Mkr och B till 1 Mkr. Detta är den metod som används vid prövning av nya läkemedel och en rimlig metod för optimering av sjukvårdens resurser; se Persson m fl i Ekonomisk Debatt 2009.

    Men enligt min mening är det inte lika självklart att en värdet av ett år i livet bör kvalitetsjusteras när det handlar om kostnader för att rädda liv som tas i andra samhällssektorer, vilket ju faktiskt är det min analys handlar om. Här blir det kanske istället rimligt att låta principen om allas lika värde slå igenom och sätta värdet av ett år i livet lika för alla. (Och i så fall, får jag erkänna, blir begreppet QALY missvisande och man bör hellre tala om levnadsår.)

    Kommentarerna ledde mig också in på tankar om hur en samhällsekonomisk kostnads/intäktskalkyl för skolstängning, social distansering och andra åtgärder för minskad dödlighet bör ställas upp. I en sådan hamnar minskad social interaktion och minskad ekonomisk aktivitet på kostnadssidan, tillsammans med de mer försumbara kostnaderna för tvål och handsprit, liksom även kostnader för coronatester och utbyggd intensivvårdskapacitet. På intäktssidan hamnar värdet av den minskade dödligheten, i relation till vad som skulle hända om samhället inte vidtar åtgärder. Vid en beräkning av pandemins totala samhällsekonomiska kostnader kan däremot förlorade liv och kostnaden för preventiva åtgärder – båda mätta vid den faktiskt valda insatsnivån – förstås adderas. När det däremot handlar om att optimera insatser för att motverka pandemin måste de däremot sättas på olika sidor i kostnads/intäktskalkylen.

    Hur många som skulle dö utan åtgärder beror på dödlighet givet infektion och på hur många som smittas, vilket i sin tur kan beräknas utifrån reproduktionstalet. Reproduktionstalet är genomsnittligt antal personer varje smittad för sjukdomen vidare till i en befolkning som helt saknar immunitet. Ett lägre reproduktionstal bromsar smittspridningen (”plattar ut kurvan”), vilket minskar överbelastningen av akutsjukvården, men också gör att en lägre andel av befolkningen blir smittad. Åtgärder som bättre handhygien och social distansering sänker reproduktionstalet; se Tom Brittons föreläsning för en förklaring av den matematiska modellen för smittspridning.

    Mina beräkningar ska inte ses som en prognos utan som en enkel uppskattning av det samhällsekonomiska värdet av att eliminera alla dödsfall pga corona, jämfört med fullständig passivitet. Självklart ska de mest kostnadseffektiva åtgärderna – exempelvis god handhygien – väljas först och de dyrbaraste sist. För att beräkna den optimala kombinationen av åtgärder krävs att epidemiologiska effekter av exempelvis social distansering i kombination med rimliga värderingar av räddade statistiska levnadsår vägs mot de makroekonomiska konsekvenserna av att företag i restaurang- och besöksnäringen går i konkurs och andra kostnadsposter. Min enkla poäng är att utifrån standardvärderingen av ett levnadsår framstår även mycket dyrbara åtgärder som motiverade om dödligheten blir så hög som många befarar, samtidigt som det inte är omöjligt att den blir väsentligt lägre och att en helt annan strategi då är optimal. Våra politiker står därför inför ett svårt beslut under stor osäkerhet.

    Tack också till Martin Kolk och andra för intressanta jämförelser med historiska dödlighetssiffror.

    • John Ekström says:

      Den här typen av ödmjuka och väl underbyggda svar behöver vi i samhällsdebatten! Mats Bergman föregår med gott exempel.

  17. Tack för grundlig analys! Kan den utvecklas (något) genom att även ta med vad relationen mellan samhälle och natur vinner på ett lägre resursuttag (lägre BNP-tillväxt)? På något sätt vi måste kanske lära oss att minska uttaget av jungfruliga råvaror, transportera oss mindre med transporter som är beroende av fossila energibärare samt i övrigt omvandla jordens resurser till avfall i den takt som gjort de sista 70 åren.

  18. Martin Kolk says:

    Som uppföljning för intresserad så har Marc Fleurbaey gjort en mer avancerad modell än den som presenteras ovan. Den bygger på en fullständig (om något förenklad) epidemiologisk modell, och är också ett dynamiskt exceldokument. Värderingen av liv i grundscenariona framstår som mycket höga (alla parametrar i modellen går att ändra), men det är ett utmärkt verktyg för att få en känsla för olika aspekter påverkar dödsfall och ekonomiska kostnader. Även om du ignorerar de epidemiolgiska modellen (och använder den som ett sätt att få fram olika dödsfall), kan du se hur totala antalet dödsfall är relaterade till levnadsår med olika värderingar.
    https://sites.google.com/site/marcfleurbaey/Home/covid

Trackbacks

  1. […] Kostnaden för antalet förlorade levnadsår baseras på värdet av ett statistiskt liv som Mats Bergman skrivit om här på Ekonomistas tidigare. Den mest restriktiva strategin leder till ett stort tapp i BNP, men få förlorade […]

Lämna ett svar till Love Tronner Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s