Är sociala media och internet bra eller dåligt för demokratin?

Att sociala media mycket snabbt kommit att påverka många delar av våra liv råder det ingen tvekan om. Ett speciellt område där effekterna är uppenbara är inom den politiska sfären. Det faktum att fenomenet är så nytt gör dock att det inte finns så mycket systematiska studier av dess effekter på politiken, men det finns mycket ny spännande forskning på området.

I veckan ordnade SITE en akademisk konferens på temat ”Den politiska utvecklingen i Östeuropa och Ryssland” med fokus på bland annat nya ”informationsautokratier”. En av våra huvudtalare var Ruben Enikolopov som är professor vid Pompeu Fabra i Barcelona och en av världens ledande forskare på vilka effekter internet och sociala medier har på politik. Hans presentation gav en översikt av ämnet och följande är ett axplock av hans huvudpoänger och referenser till underliggande forskning för den som vill informera sig bortom att svara ”bra” eller ”dåligt” på frågan om hur sociala medier påverkar demokratin och det politiska samtalet. (Texten innehåller betydligt fler länkar än förklaringar och kan i den bemärkelsen ses som en lista med julläsningstips).

En första fråga är förstås ”vad är speciellt med sociala media i relation till traditionella media”? Två saker kan lyftas fram som speciellt viktiga; för det första, låga inträdeshinder och etableringskostnader, för det andra, användargenererat innehåll och större möjligheter till direktkommunikation (politiker till väljare) och tvåvägskommunikation (kommentarer och direkt feedback).

Det första resulterar i att politisk kontroll av media och information blir mycket svårare relativt en situation med traditionella media (och i praktiken möjligt bara i extremt välorganiserade stater som Kina). Internet och sociala media skapar möjligheter för politisk opposition och ”visselblåsare” att få ut sitt budskap och avslöja korruption och maktmissbruk på sätt som inte är möjligt i en kontext där staten kontrollerar traditionella kanaler. Denna optimistiska syn på sociala mediers roll i att ställa makthavare till svars har utvecklats av till exempel Tim Besley och Andrea Prat (här) och Chris Edmond (här). En utmärkt översikt om medias roll för att ställa makthavare till svars av David Strömberg finns här.

Ett fascinerande exempel på empirisk forskning om hur en enskild, tidigare helt okänd, person på kort tid kan påverka politik är en artikel om Alexey Navalnys bloggandes effekt på korruption i ryska statligt ägda bolag, (här och en VoxEu sammanfattning här). I artikeln mäts effekten av Navalnys avslöjanden om korruption i statliga ryska bolag genom att titta på marknadsreaktioner. I takt med att han blir mer känd så är den negativa effekten på börskursen till en början allt större. Så småningom blir dock uppmärksamheten så stor att avslöjanden av detta slag resulterar i att bolag, när de blir avslöjade, måste vidta åtgärder för att få bättre rutiner, vilket har en positiv effekt på företagsvärdet. Studien har flera poänger men detta illustrerar vikten av att studera sånt här i detalj och med stöd av teori.

I en annan studie av Guriev, Melnikov och Zhuravskaya (2019) uppskattas effekterna av 3G-expansion på politiska utfall. De konstaterar att bättre tillgång till nätet ökar missnöjet med politiker (mest i länder där traditionella media är censurerade, men inte i länder där internet censureras). De konstaterar också att 3G ökar avslöjanden om faktisk statlig korruption. I en europeisk kontext visar de dock också att internettillgång tydligt ökar stödet för populistiska partier (en trend som jag skrev om här på Ekonomistas för ett tag sedan).

Enkelheten och de låga kostnaderna har också resulterat i att vem som helst kan etablera en ”informationskanal” vilket ställer mediakonsumenter inför problematiken att filtrera vilken information man ska tro på. Det kan i sin tur resultera i att befolkningen delar sig allt mer i termer av vilken information man ska tro på (som visas till exempel av Matthew Gentzkow och Jesse Shapiro i en artikel här, och av Sendhil Mullainaithan och Andrei Shliefer här).

Denna oro att vi i allt högre utsträckning skulle dela upp oss i våra olika informationsbubblor har funnits länge men försök att kvantifiera vikten av dessa har kommit fram till att dessa problem inte är så stora som många kanske befarat. Gentzkow och Shapiro (2011) kommer fram till att amerikaners mediakonsumtion inte alls är så hårt uppdelad i politiska läger. Även om studien är från 2011, och saker förstås kan ha ändrats, verkar Matthew Gentzkow fortfarande 2018 (när han skrev denna översikt för SNS på temat) stå fast vid att den kraftiga politiska polariseringen i USA inte skapats av sociala media.

Samtidigt finns tydliga belägg för att mängden ”falska nyheter” ökat kraftigt på sistone. Inför valet det amerikanska presidentvalet 2016 fick en majoritet av befolkningen huvuddelen av sina nyheter via sociala media, de som efterfaktagranskning klassats som falska var i huvudsak pro-Trump, och många personer tycks ha trott på dessa. I vilken utsträckning detta på ett avgörande sätt påverkade valresultatet beror dock på vilken ”tyngd” dessa har för att ändra personers uppfattning, vilket förstås är svårt att uppskatta. I en översiktsartikel i JEP av Alcott och Gentzkow, 2017 (här) görs ett försök att bedöma hur troligt det skulle vara och de konstaterar att inverkan av varje sådan nyhet i så fall måste varit mycket stor, mycket större än annan typ av information.

Möjligheterna att kommunicera och koordinera sig via sociala media är ytterligare en aspekt med potentiellt stor betydelse. Även denna har positiva och negativa sidor. Sociala medier tycks ha en positiv (kausal) effekt på sannolikheten att personer deltar i politiska manifestationer (som visas av Enikolopov, Makarin och Petrova, 2019 (här) som studerar deltagande i politiska protester i Ryssland 2011). Nersidan är dock att kommunikation och koordination förstås också kan användas för propaganda och våldsdåd. I en artikel av Karsten Müller and Carlo Schwarz (här) visas att negativa uttalanden om invandrare (”hate-speech”) på AfDs (Alternative fur Deutchland) Facebook-sida ökar frekvensen av faktiska attacker på invandrare. Samma författare visar i en annan artikel (här) att motsvarande effekt finns när Donald Trump twittrar nedsättande om muslimer.

En utmärkt översikt av området av Ruben Enikolopov, Maria Petrova och Katya Zhuravskaya, som kommer publiceras i Annual Economic Review finns här. I samma tidskrift finns också en tidigare artikel från 2015 av David Strömberg om massmedia och politik i allmänhet (här).

 

Comments

  1. Daniel Spiro says:

    Tack för intressant inlägg.
    Min ”prior” är nog att sociala medier, om inte skapat, så ändå förstärkt/möjliggjort polariseringen. Så blev lite förvånad över Gentzkows slutsats.
    Sen, även om jag förstår att fokus var på sociala medier, så är det ju svårt att inte koppla detta till informationsteknologi mer allmänt. Och om man gör det så är det ju inte uppenbart att sociala medier+IKT möjligör bättre kontroll och övervakning eftersom mer kommunikation sker digitalt. Extremen är ju Kinas nya ”experiment” med social scoring. Det bygger ju (om jag förstått saken rätt) delvis på en social-medieplattform som sen invånarna i princip blir tvungna att gå med i om de vill ha ett fungerande liv.

Lämna ett svar till Daniel Spiro Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s