Nordhaus förtjänar självklart priset

I samband med att Ekonomipriset till Alfred Nobels minne presenteras finns ett antal saker som återkommer varje år: Någon känner sig alltid manad att poängtera att ekonomipriset inte är ett ”riktigt” Nobelpris; någon annan undrar varför det ska vara ett pris i ekonomi och inte i samhällsvetenskap i bredare bemärkelse, och slutligen är det alltid någon som är upprörd över att ekonomer (enligt dessa kritiker) tror att allt kan fångas i modeller och räknas i pengar.

Det sistnämnda är problematiskt då det kan skada möjligheterna att sakligt diskutera viktiga frågor eftersom det bidrar till missuppfattningar om vad ekonomer faktiskt gör och vilken roll modeller kan ha i dessa diskussioner. Ett special fall av denna typ av kritik är när personer inte kan skilja på en forskares rent akademiska bidrag och forskarens värderingar och gissningar.

Ett exempel på detta är Misum-forskaren Max Jernecks kritik av William Nordhaus som i år enligt priskommitténs belönades ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”. Enligt Max Jerneck är priset till Nordhaus sannolikt ”den skamligaste episoden i Nobelprisets historia” (sic!). Varför enligt Jerneck? Jo, ”Nordhaus har nämligen under många år varit den mest framträdande förespråkaren för att hålla tillbaka med klimatåtgärder, med argumentet att vi i framtiden är rikare och då kommer att ha bättre råd.”

Problemet med denna kritik är att priset inte delas ut för vad Nordhaus tycker sig komma fram till eller vad Nordhaus har sagt i klimatfrågan. Han får priset för att han utvecklat modeller där naturen inte bara sätter gränser för mänsklig aktivitet utan där han också inkluderar det faktum att människan påverkar sin miljö genom sin aktivitet och att denna påverkan måste tas med i beräkningar av vad vi kan göra. Eller som priskommittén uttrycker det: ”Nordhaus [was] the first to person to design simple, but dynamic and quantitative models of the global economic-climate system, now called integrated assessment-models (IAMs).”

För att exemplifiera betydelsen av detta, och samtidigt illustrera skillnaden på hans fundamentala bidrag och hans egna slutsatser från användandet av modellen, kan man gå tillbaka till debatten kring den så kallade ”Stern-rapporten”. Mycket kortfattat använder sig den rapporten av ett antal olika modeller, bland annat Nordhaus version, för att kvantifiera effekter av klimatpåverkan. Det finns speciellt två saker som man måste bestämma sig för vid användandet av IAMs som gör stor skillnad för vilka resultat man kommer fram till.

För det första måste man bestämma hur man ska väga vinster (och kostnader) idag mot kostnader (och vinster) i framtiden, alltså hur man diskonterar olika framtida effekter. Stern-rapporten förespråkar att man i princip ska vikta framtida generationer som lika viktiga som dagens (Appendix 2A ger en utmärkt översikt med olika exempel för varför). Detta håller inte Nordhaus med om. Han menar att om man istället lägger mindre vikt på framtida generationer (alltså diskonterar framtida vinster och förluster som man skulle göra i en vanlig nuvärdesberäkning av en investering) så krävs inte lika drastiska utsläppsminskningar som Stern-rapporten förespråkar. Betydelsen av detta visas i ett diagram som finns i den populärvetenskapliga motiveringen av priset.

Det andra man måste bestämma sig för är hur man ska modellera framtida förluster där osäkerheten är mycket stor (den så kallade ”förlustfunktionen” i IAMs). Den huvudsakliga diskussionen här har varit mellan Nordhaus, som använder ”konventionella” fördelningsfunktioner där sannolikheten för extrema utfall relativt snabbt går mot noll, och Martin Weitzman som argumenterat för att sannolikheten för mycket negativa utfall inte alls närmar sig noll lika snabbt som Nordhaus (eller Stern) räknar med. Detta betyder att Weitzman kommer fram till mycket allvarligare kostnader förknippade med att låta utvecklingen gå för långt.

En konsekvens av dessa resonemang är att både Stern och Weitzman kommer fram till att det är mycket mer bråttom att agera idag jämfört med Nordhaus. De gör det dock av olika skäl; Stern för att han argumenterar för ett visst sätt att diskontera, Weitzman för att han lägger större vikt på mycket dåliga utfall. Som Martin Weitzman själv träffande uttryckt det: ”The Stern Review is right for the wrong reasons”.

Min poäng är följande: Hela denna diskussion, liksom IPCCs användande av IAMs, hela tydliggörandet av problemet med diskontering och osäkerhet, och vilka kvantitativa konsekvenser olika antaganden har, allt detta är möjligt tack vare att Nordhaus på 1970-talet påbörjade arbetet med att integrera ekonomins effekter på våra planetära gränser. Självklart finns det många viktiga saker som inte finns med i modellerna ens idag, självklart kan man kritisera användandet av dessa modeller, inklusive Nordhaus antaganden och slutsatser, (många viktiga aspekter tas upp i priskommitténs vetenskapliga sammanfattning). Men vad man inte gärna kan ifrågasätta är om hans bidrag har varit viktigt för våra möjligheter att debattera och fundera kring vår tids kanske viktigaste fråga. Självklart förtjänar han priset.

 

Comments

  1. Bra talat!

  2. Tack för stringent analys!

  3. Förstår inte poängen says:

    Har själv väldigt svårt för makroekonomi. Träffsäkerheten känns som att den ligger i nivå med rent tyckande. Att använda sig av matematiskt konstruerade modeller ger i sådana situationer sken av en träffsäkerhet som inte alls finns. Så är själv tämligen övertygad om att andra mindre rigorösa angreppssätt skulle hjälpa oss förstå hur människors samlade agerande hänger ihop mycket bättre och enklare. Också lättare att acceptera att det mesta av detta aldrig kommer att kunna förstås eller förutspås särskilt väl, hur mycket vi än petar på modellerna. Diskontera framtida händelser och fördelningsfunktioner, kom igen, är inte det lite väl barnsligt att tro att det löser ngt i sådana här frågor :). Vad sägs t.ex. om jämvikter och trögheter i globala system som efter en viss punkt bryts och är i det närmaste oåterkalliga och får hela systemet att bete sig annorlunda. Vad är sannolikheten för att sådana redan brutits? Med fullständigt skenande framtida kostnader som följd. Jag har inte en aning så klart, men skulle aldrig komma på idén att försöka modellera de framtida kostnaderna för det matematiskt annat än som en rolig grej, inte för att argumentera för seriösa beslut.

    Men det verkar vara den här riktningen som man vill premiera. Lite religion över det hela. Man vill komma med ganska exakta svar på de svåra frågorna. Fast de inte finns…Så länge det är fallet förstår jag inte poängen med priset. Kan då lika gärna ge det till Påven, Dalai lama eller någon i det häradet…

    • Nils Landén says:

      Det är inte någon överraskning för nationalekonomer att det inte är någon exakt vetenskap där träffsäkerheten i teorin kan bli perfekt. Att arbeta med prognoser (av alla dess slag) är dessutom notoriskt svårt, speciellt när man sysslar med långsiktsprognoser av komplexa system, som t.ex. ekonomiska processer. Anledningen att det görs är för att kunna bestämma en rimlig nivå (egentligen fördelning) av något, utifrån nuvarande status. Att kunna göra en rimlighetsbedömning av vart vi är på väg är otroligt viktigt p.g.a. att vi annars lätt hänger upp analysen på just tyckande och inte vetenskap!

      Med det sagt är det givetvis viktigt med transparens kring vilka antaganden man gör, för att beslutsfattare och andra ska kunna bedöma rimligheten i dessa och därmed rimligheten i slutpunkten. Osäkerheten kring denna punkt är givetvis oerhört stor, vilket är viktigt att vara medveten om; vi kommer med all säkerhet inte pricka rätt, men utan någon kvantitativ bedömning idag kommer vi heller aldrig kunna förbereda oss på sannolikheten av olika utfall och därmed har inte heller dagens beslutsfattare någon som helst information om framtida kostnader/vinster av mer eller mindre sannolika utfall.

      • Förstår inte poängen says:

        Det skulle i sådana här fall vara bättre att redovisa vad man själv tror på (antagandena) och vad det skulle leda till om de besannades. Behöver inte ha så värst mycket siffror för att göra det. Det blir oftast bara mer komplex, exkluderande, osv att teoretisera och modellera när osäkerheten är så monumental. Utan att det ger någon mer kunskap.

        Bygger själv i mitt arbete en del prognosmodeller. I jämförelse med detta är det så klart mycket triviala frågeställningar. Slutsatsen är alltsom oftast att data, beräkningar mm är till hjälp för korttidsprognoser. På längre sikt drivs det mesta av vad du tror om större skeenden som du inte har data för. Fördelningsfunktioner mm funkar ok för att rimlighetsbedömma sannolika och återkommande händelser. Har dock väldigt lite värde vid oväntade, totalt förändrande händelser som aldrig tidigare observerats. Och det är här jag anser att kvantifieringen snarast är hämmande än till nytta. Ger sken av att vi vet saker vi egentligen inte har en aning om. Som heller inte går att utvärdera.

        Så tycker inte att frågorna är ointressanta/oviktiga att arbeta med. Förstår bara inte hur sådana här angreppssätt ska kunna hjälpa oss komma någonstans. Annat än in i märkliga pseudodiskussioner om modellernas tekniska uppbyggnad och liknande.

  4. Jonathan Metzger says:

    Jag håller med om att ovanstående inlägg täcker flera av de mer förväntade kritik-ingångarna mot Nordhaus pris. Den svarar dock inte riktigt upp mot den mer fullödiga kritik som Weitzman och Pindyck har framfört, som är just en kritik mot hela IAM-metodologin och dess validitet. Det är alltså just metodens värde som de ifrågasätter.

    Både Pindyck och Weitzman har ju varit minst sagt skarpa i sin argumentation om att optimerande CBA är ett vanskligt, till och med farligt, sätt att försöka räkna ut ett optimalt koldioxidpris. Det är således just det metodologiska bidraget som de i grunden ifrågasätter (se ex. här http://www.nber.org/papers/w21097.pdf; https://projects.iq.harvard.edu/files/heep/files/dp11_weitzman.pdf)

    Weitzman är väldigt noggrann med att poängtera att detta för honom inte är en teknisk fråga, vilket han menar att Nordhaus försöker få det till – det handlar inte om att vi med tiden kommer att få bättre data och bättre (IAM) modeller, utan att just hela detta sätt att räkna är vanskligt när det finns så många stora osäkerheter och en icke-försumbar risk för katastrofala konsekvenser).

    Det skulle väl vara fine om kommittén hade haft ett resonemang om att Nordhaus förtjänade priset, denna kritik till trots, men att försöka förtiga den och låtsas som att den inte finns tycker jag är minst sagt häpnadsväckande (Weitzman nämns, om jag minns rätt, på en rad i prismotiveringen, och då som någon som genom sin kritik bidragit till att utvecka modellerna, medan det inte framkommer att han är i grunden kritisk till dessa). Det är ju knappast så att dessa ledamöter inte känner till denna kritik, som kommer från några av de tyngsta namnen inom samtida nationalekonomisk teori (Pindycks främsta bidrag är väl iofs. inom mikroteori, men ändå).

    Vad gäller slutklämmen om att han förtjänar priset enkom för att ”hans bidrag har varit viktigt för våra möjligheter att debattera och fundera kring vår tids kanske viktigaste fråga” så framstår det lite som att
    vilja ge fysikpriset till katolska kyrkan för att denna hävdade att solen snurrade runt jorden, och då skapade de ”möjligheter att debattera och fundera” som gjorde att Copernicus och Gallileo till sist kunde bevisa motsatsen.

    • Jesper Roine says:

      Min avsikt var inte på något sätt att ge en fullödig beskrivning av Weitzmans (och andras) kritik. Jag personligen håller med om det mesta av Weitzmans kritik och skrev redan i samband med Stern-rapporten om detta här på Ekonomistas. Låt mig citera mig själv från 2009:
      ”Detta resonemang handlar inte bara om hur vi ska väga kostnader idag mot olika mer eller mindre goda utfall i framtiden. Det handlar om hur mycket vi är villiga att betala (eller snarare försaka i konsumtionstermer) idag för att försäkra oss mot ett extremt dåligt framtida utfall. Och givet att det handlar om några procentenheter av vår nuvarande konsumtion mot att riskera att jorden blir obebolig så är det svårt att se annat än att en sådan försäkring skulle vara en god idé.”
      Du kan möjligen ana att även min slutsats är att det finns en fara med att tro på möjligheterna att räkna fram en ”optimal koldioxidskatt” och mera allmänt att göra klassisk ”cost-benefit analys” (CBA) på utfall där risken för katastrof är större än noll. Däremot tycker jag inte alls att Weitzman argumenterar för att CBA ska överges helt. Tvärtom skriver han ju:

      ”Some sort of a tricky balance is required between being overwhelmed by fat-tailed logic into a Hamlet-like paralysis that leads to abandoning CBA altogether, and being underwhelmed into insisting that it is just another empirical issue to be sorted out by business-as-usual CBA.”

      Det är just denna ”Hamlet-like paralysis” som jag tycker mig höra i kritiken ibland. Istället för att komma med svepande argument om hur lite ekonomer förstår så är det betydligt bättre att peka på vilka problem som finns i de modeller som används för att på det sättet komma framåt. (Om detta gör att min argumentation är att likställas med att förespråka att katolska kyrkan ska ha pris så får det stå för dig.). Jag tycker som Weitzman säger i artikeln du citerar:

      ”In my opinion, economists need to emphasize more openly to the policy makers, the
      politicians, and the public that, while formal climate-change CBA may be helpful, there is
      a danger of possible overconfidence from undue reliance on subjective judgements about the
      probabilities and welfare impacts of extreme events. What we can do constructively as
      economists is to explain better the magnitudes of the unprecedented structural uncertainties
      that are involved, explain why this feature limits what we can say, and present the best
      CBAs and the most honest sensitivity analyses that we can under fat-tailed circumstances,
      including many different functional forms for extremes. At the end of the day, policy makers
      must decide what to do on the basis of an admittedly sketchy economic analysis of a gray
      area that just cannot render clear robust answers…”

      Jag tror dock fortfarande att om inte någon, i något läge, hade gjort allvar av att försöka integrera klimatet i en standard modell av tillväxt så skulle denna diskussion ha varit mycket svårare och framförallt grumligare.

      • Jonathan Metzger says:

        Jag håller med dig om mycket av det du skriver, Jesper – men förhåller mig nog skeptisk till att Nordhaus fick priset under de former han fick (delat m Romer). Det hade varit så mycket rimligare att ge ett ordentligt pris till klimatekonomiska landvinningar genom att låta exempelvis Nordhaus och Stern dela på priset – eller, om man ville betona pionjärgärningen, varför inte Nordhaus och Cline?

        Vad gäller Nordhaus mer avancerade IAM-byggande, bortom den grundläggande pedagogiska DICE-modellen, så menar ju exempelvis Pindyck att problemet med dessa till synes exakta modellerna är just att de grumlar debatten snarare än gör den klarare, genom att ge så till synes precisa resultat. På den punkten tenderar jag att hålla med honom, och det blir inte bättre av att Nordhaus själv envetet ihärdat i att hans uträkningar av det optimala koldioxidpriset är det mest rättvisande…

        Min egen ståndpunkt landar nog ändå i: toppen med ett pris till klimatekonomi, men tveksamt att ge det till Nordhaus, i alla fall till honom ensam – och väldigt tveksamt att kommittén i prismotivationen osynliggör hur djupt oenliga ledande ekonomer är kring om Nordhaus klimatekonomiska metoder är bra, eller ens acceptabla.

      • Jesper Roine says:

        Jag tror inte vi är väldigt oeniga kring detta. Jag själv hade i vårt inlägg veckan innan priset annonserades gissat (hoppats på) ett pris till Nordhaus tillsammans med Weitzman (eller kanske Dasgupta). Ett pris till klimatekonomi (om än tillsammans med endogentillväxt) är utmärkt och ger många möjligheter att lyfta frågorna och hur vi bör tänka kring dem.

  5. 0-gradersmålet says:

    Stämmer det att flera personer i priskommittén är vänner med ”Bill” Nordhaus?

    • Jesper Roine says:

      Jag har ingen aning. Du får fråga priskommittén…

      • 0-gradersmålet says:

        Eftersom flera personer i priskommittén är tidigare skribenter på Ekonomistas är det ganska troligt att några av dem läser det här inlägget. Då kan de ge svar på frågan här.

        Jag ser att Jerneck har publicerat en längre kommentar här https://www.hhs.se/en/research/institutes/misum-startpage/max-jerneck-kommentar-pa-arets-nobelpris-i-ekonomi/max-jerneck-fortydligande/

        Vad jag kan se saknar priskommitténs vetenskapliga sammanfattning saknar referenser till Pindyck, en av kritikerna av Nordhaus IAM . T.ex. här https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257%2Fjel.51.3.860

        ”Climate Change Policy: What Do the Models Tell Us?”
        ”Very little. A plethora of integrated assessment models (IAMs) have been constructed and used to estimate the social cost of carbon (SCC) and evaluate alternative abatement policies. These models have crucial flaws that make them close to useless as tools for policy analysis: certain inputs (e.g., the discount rate) are arbitrary, but have huge effects on the SCC estimates the models produce; the models’ descriptions of the impact of climate change are completely ad hoc, with no theoretical or empirical foundation; and the models can tell us nothing about the most important driver of the SCC, the possibility of a catastrophic climate outcome. IAM-based analyses of climate policy create a perception of knowledge and precision, but that perception is illusory and misleading.”

        Att priskommittén trots detta ger Nordhaus priset är ett bra argument för att avveckla priset och ersätta det med ett i samhällsvetenskap, med en bredare samhällsvetenskaplig priskommitté.

Trackbacks

  1. […] Jesper Roine: ”Nordhaus förtjänar självklart priset”. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s