En del av pensionsöverenskommelsen som meddelades förra veckan är att PPM-systemet ska reformeras. Förändringarna är på en del punkter i linje med vad årets ekonomipristagare Richard Thaler föreslagit, bland annat när det gäller att det ska finnas betydligt färre fonder att välja bland. Men en punkt där överenskommelsen tydligt avviker från hans rekommendationer är att alla fonder i det nya begränsade utbudet ska vara hållbara.
Det specificeras inte närmare vad hållbarhetskriteriet innebär, förutom att det ska göras utifrån professionella bedömningar. Det hänvisas också till en promemoria om nya regler för AP-fonderna där det specificeras att hållbarhet avser både miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet. Hänsyn till hållbarhet ska dock tas utan att göra “avkall på det övergripande målet om hög avkastning”.
Dagarna innan pensionsöverenskommelsen offentliggjordes passade jag på att fråga Thaler om ett hypotetiskt liknande förslag: en “grön nudge” som skulle ge Sjunde AP-fondens soffliggarfond i PPM-systemet en grön placeringsinriktning. Hans spontana reaktion var negativ och han trodde att det skulle leda till kontinuerligt käbbel om vad som är hållbart och inte. Han ställde den retoriska motfrågan om det är hållbart att investera i amerikanska företag så länge Trump står vid rodret? Om man kommer fram till att svaret är nej, skulle det innebära en drastisk förändring av placeringsinriktningen av pensionssparandet eftersom en stor andel är placerat i amerikanska aktier.
Pensionsöverenskommelsen går längre än förslaget i min fråga till Thaler. Överenskommelsen är inte bara en “grön nudge”, utan en bindande regel att placera hållbart. PPM-sparare ska helt enkelt inte tillåtas välja bort hållbart sparande.
Hållbarhet är ett eftersträvansvärt och grundlagsstadgat mål. AP-fonderna arbetar redan i dagsläget i viss mån med hållbarhet. Till exempel investerar inte Sjunde AP-fonden i företag som Airbus och Boeing på grund av involvering i kärnvapen, Exxon och Entergy för att de motverkar klimatlagstifning i USA och T-Mobile och Renault för kränkning av arbetstagares rättigheter. Men denna hållbarhetsinriktning skall alltså stärkas och gälla alla valbara fonder i PPM-systemet. Förslaget innebär därmed ett väsentligt avsteg från den “liberala paternalism” som Thaler förknippas med.
Ett annat tänkbart problem att väl mycket kan rymmas under hållbarhetsparaplyet, vilket skulle kunna leda till en politiserad förvaltning av PPM-sparandet. Dessutom kan det tänkas öppna för möjligheten att låta även andra samhälleliga mål styra pensionsförvaltningen. Men kanske är den risken överdriven. Och där en del ser risk för farlig politisering, finns det säkert andra som välkomnar en önskvärd demokratisering.
Ekonomistas 
Hur många fonder finns det att välja bland nu efter förändringen?
Överenskommelsen är helt färsk och så vitt jag kan se framkommer inte hur stort antal fonder det blir, bara att antalet kommer minska “avsevärt”.
Definitionen av hållbara fonder är intressant. Ingen av de definitioner jag stött på hittills utesluter investeringar i företag som deltagit i karteller. Den typen av ekonomisk brottslighet har hållbara fonder ännu valt att bortse ifrån.
Intressant att se om det kommer finnas en ventil som öppnar upp för passiva indexfonder så att inte de blir icke-valbara bara för att en aktie i det underliggande indexet visar sig vara icke-hållbar ett år.
Det är svårt att se hur kravet på hållbarhet skulle kunna förenas med renodlade indexfonder i PPM-systemet. Men antagligen klarnar detta på resan från politisk överenskommelse till lagtext.
(Är man konspiratoriskt lagd är det frestande att se detta som ett resultat av pressade fondförvaltare som söker nya sätt att tjäna pengar när marginalerna pressas av framgångar för indexfonder.)
Finns det någon möjlighet att “hållbarhet” skall kunna hävdas som en viss bestämd nivå på ersättningen till (“förmånstagaren”?) pensionären? Och vad skulle i så fall kunna tänkas vara definitionen av en sådan nivå?
Det korta svaret är nej, premiepensionen är avgiftsbaserad och inte förmånsbestämd. Det långa svaret är att den social dimensionen av hållbarhet är ganska vid, i promemorian definieras det som: “Social hållbarhet handlar om aspekter viktiga för människors välbefinnande, som rättigheter, rättvisa och välstånd”. I detta borde det kunna ingå att man måste tillfredsställa en lägstanivå, men det är oklart hur placeringsinriktningen inom PPM skulle kunna bidra till det.
Ställer mig positiv till att ge “hållbara” fonder konkurrensfördelar, men att införa det som tvingande regel är att gå för långt i ett icke-frivilligt sparande. Ett något märkligt beslut. Nu tycker jag i och för sig att hela beredningen av förändringen av premiepensionssystemet präglats av ett extremt politiserande och märkliga prioriteringar. Jag misstänker att man kommer utnyttja säkerhetsventilen i APfonds-formuleringen om att det inte får ske på bekostnad av avkastningen, till att hållbarhetsregeln för premiepensionsfonder kommer urvattnas ordentligt. Och därmed har man genom detta beslut bidragit till att decimera lovvärda hållbarhetsinititativ inom sparande till att vara i sällskap med kommeriellt uppsminkade alternativ.
Min slutsats blir att man öppnat upp för att “plundra” pensionsfonderna. Nu kan man medvetet göra dåliga affärer men hänvisning till något som är ganska svårt att definera. För att någon påstår att det är “grönt” och hållbart, betyder inte att det är det.
Jag som pensionssparar anser att det är hög och säker avkastning som gäller inom lagens råmärken.
Varför ska pensionsfonderna ha andra kriterier än samhället i övrigt?
Sen kan ju valmöjligheten finnas för de som vill lägga dem med annan tonvikt i sitt privata sparande eller PPM.
Thaler och ”liberala paternalister” har inget intresse av att tala om för folk vad de ska göra. Målet är att hjälpa dem att uppnå sina egna mål. I Nudge skriver de att de vill “påverka individers val på ett sätt som kommer att försätta dem i ett bättre läge SOM DE SJÄLVA UPPFATTAR DET”.
Med andra ord vill de absolut inte att alla ska “tvingas till hållbart pensionssparande”.