Jag sticker ut hakan och gör en förutsägelse. Från och med nästa år kommer Skolinspektionens inspektioner att resultera i försämrade resultat på de nationella proven vid de besökta skolorna. Men misströsta inte: denna negativa effekt kommer att vara kortlivad och redan året efter inspektionen kommer resultaten att vara tillbaks på de gamla nivåerna. Orsaken står att finna i Skolinspektionens regleringsbrev där man kan läsa att
Skolinspektionens urval av elevlösningar [som ska omrättas] när det gäller nationella prov ska kopplas till myndighetens planerade regelbundna tillsyn.
Från och med i höst kommer alltså skolorna att på förhand informeras om att deras nationella prov kommer att rättas om av Skolinspektionen. Generellt sett brukar skolans egna bedömningar av de nationella proven att vara betydligt generösare än externa bedömares. Då sådana avvikelser framöver kan få obehagliga konsekvenser så kommer rektorerna att skärpa upp provrättningen när det är dags för inspektion. Året därpå kan man slappna av igen.
Någon kanske oroar sig för eleverna. Betyder inte detta att det är en väldig otur att råka gå sista året på en skola som blir inspekterad just då? Jo, så är nog fallet, men jag dristar mig till ytterligare en spådom: avvikelserna mellan betyg och resultat på de nationella proven kommer att öka under det år en skola inspekteras. Dessa avvikelser regleras trots allt inte i lag och man vill ju inte att en dipp i medelbetygen ska riskera skolans goda rykte. Fast säker kan man aldrig vara så det bästa är kanske att begära ut de kommande årens inspektionsschema innan man väljer skola.
Redan idag är det oklart exakt vad omrättningen av de nationella proven egentligen syftar till men den genererar åtminstone en del intressant och användbar data. Från och med nästa år kommer emellertid även denna begränsade funktion att gå förlorad.
Jag ser två möjliga förklaringar till regeringens direktiv. Den ena är att Utbildningsdepartementet är skrämmande naivt och inte alls förstår att deras beslut påverkar skolornas incitament och därmed deras beteende. En annan möjlighet är den motsatta: regeringen förstår precis hur incitamenten fungerar och är ute efter att visa upp framgångar i kampen mot skolornas slappa provrättning. Att dessa framgångar är begränsade både i tid och rum till de inspekterade skolorna verkar man då bortse från.
En bättre lösning på hela denna problematik vore att låta samtliga nationella prov rättas externt.
Läs förresten gärna Johan Kants konstruktiva kritik av de nationella provens utformning och omfattning.
Ekonomistas 
Förr hade vi s.k. standardprov vars syfte var att få statligt standardiserad kvalitetskontroll på nationell nivå. De rättades av lärarna men efter rättningsmallar. Därför var de omöjliga att påverka av lärarna. Att det ska vara så svårt att uppfinna hjulet igen!
Maria, även våra nutida nationella prov rättas med hjälp av rättningsmallar. Det är bara det att provens utformning med många s.k. öppna svar gör det omöjligt att konstruera mallar som kan tolkas likadant av alla rättare. Jag tror att det är med avsikt.
Hej Jonas, med erfarenhet från skolansvärld är det alltid väldigt befriande att läsa dina inlägg i dessa frågor. Jag har ställt mig samma fråga själv och lutar åt att svaret faktiskt är nej. Varför skulle annars externrättning inte införts, kurssystemet slopats, ordentliga kontroller av skolans kärnverksamhet genomföras (dvs oannonserade auskutationer)? Vilka motargument finns det egentligen?
Inte bara skulle externrättning motverka de idag uppenbara incitament som finns att rätta generöst, det skulle även förbättra relationen mellan lärare och elever eftersom man tillsammans skulle jobba mot ett gemensamt mål (elever lägger sin energi på studier istället för på påtryckningar för att höja sina betyg), motverka betygsinflation, etc. Dessutom skulle det visa på lärararnas kvalitet eller brist på sådan: jämförelser mellan lärare på samma skola kulle kunna göras, duktiga lärare kan premieras, etc, idag är det ju väldigt svårt att säga att en lärare är bättre än en annan, eftersom läraren, genom att sätta sina egna elevers betyg och rätta deras prov, därmed sätter betyg på sin egen prestation!
Jag har för mig att Jan Björklund i debatt med Magnus Henreksson sa att externrättning skulle kosta för mycket? Det har jag svårt att tro . Hur dyrt kan det vara att köpa in en programvara som sköter detta? Portokostnader för att skicka runt prov kan ju ändå inte vara så hög…
Jag tror att nationella prov svårligen låter sig rättas av en mjukvara, särskilt i engelska och svenska där det ändå ska formuleras mindre uppsatser?
Programvaran skulle väl hantera administrationen av rättningen, inte själva rättningen. Externrättning är ju bara dyrare pga administrationen. Det är fortfarande lika många prov som ska rättas av lika många lärare på samma sätt som tidigare, så det innebär ingen kostnadsförändring.
Micke: då pratar vi om olika saker tror jag. Du syftar på att lärare på annan skola rättar proven, jag tänkte på helt extern rättning av typen att skolverket hyr konsulter eller på annat sätt löser det vid sidan av det ordinarie skolsystemet.
Jag kan inte bestämma mig för om jag tror att de är naiva eller cyniska. Jag kan inte heller bestämma mig för vad jag hoppas på.
Är de naiva är det väl kört för skolan de närmaste 20 åren. Om inte ens de som har betalt för att administrera detta förstår enkla incitament finns ju ingen chans att de får andra viktiga frågor rätt.
Om de istället är cyniska verkar de osannolikt att de kommer att vilja adressera verkliga problem, och hela verksamheten blir än mer spin. Hua!
Vad borde jag hoppas på?
Jösses! Varför är inte detta en skandal? Känns väldigt relevant, då det pratas om skärpta kontroller så kommer detta, som går i helt motsatt riktning.
Jag har sett en uppskattning att omrättning av samtliga prov i åk 9 och gymnasiet skulle kosta ca 250 miljoner kronor. Detta skulle naturligtvis även frigöra lärartid så den samhällsekonomiska kostnaden är betydligt lägre.
Räcker de inte att proven rättas av en annan skolas lärare och att proven för den rättande läraren anonymiseras både map elev och skola och under förutsättning att en noggrann rättningsmall ges ut?
Den fråga jag ställer mig efter att ha observerat min 6-klassist sätta synnerligen många skoldagar (mi ha 5 and counting) varför man i Sverige tror att lösningen på i lärningsproblem är nationella prov. Undervisa barnen hellre.
Ett kort svar är att som du konstaterar så används enormt mycket tid till nationella prov idag. Eftersom proven ändå genomförs anser jag att dessa prov bör rättas på ett sätt som gör att de kan användas till något vettigt och jag anser inte att så är fallet idag.
Nationella prov behöver inte alls vara en tidstjuv. De prov som gavs i matematik på gymnasiet anser jag sparade tid. Kvaliteten på de nationella proven i matematik på gymnasiet är klart högre än de som lärare själva gör och genom att någon annan gör proven kan den enskilde läraren besparas detta tidskrävande arbete. Att rätta enligt bedömningsanvisningarna är relativt enkelt. Hade jag behövt konstruera motsvarande prov själv hade det tagit mycket mer tid i anspråk.
Den gymnasielärare i matematik som gör “dubbelarbete” genom att skaffa tillräckligt underlag även utan nationella prov får helt enkelt skylla sig själv.
I och med Gy 11 har detta ändrats. Införandet av muntliga delprov medför en betydande tidsförlust som inte ger motsvarande vinst i form av information. Den ändringen fick mig att förstå vad språklärare har klagat på tidigare.
Det finns ingen naturlag som säger att nationella prov måste sluka väldigt mycket tid. Det är en fråga om utformning.
För övrigt slog det mig: om vi antar att Jonas andra förklaringsmodell ligger närmast sanningen, är det då en slump att detta arbete påbörjas ett valår? Något slags intellektuellt valfläsk för dem som anser att skolan måste “styras upp”.
Det är möjligt, men jag skulle tro att en majoritet av dem som förespråkar att skolan ska “styras upp” också inser hur detta kommer att fungera i praktiken, och därför blir föga imponerade.
Att proven tar tid och är svårrättade är i första hand en konsekvens av att de konstrueras för att täcka rimligt mycket av det eleverna förväntas lära sig. Sen kan proven givetvis konstrueras bättre men den viktigaste avvägningen är just vilka incitament man vill ge med proven. Det är möjligt att skapa prov med enbart flervalsfrågor som kan automaträttas. Problemet med det är att sådana prov ger vissa snedvridningar i incitamenten till skolorna eftersom det utesluter prövning av en hel del av vad eleverna ska lära sig, exempelvis engelskt uttal och handhavandet av en våg. Kanske är det ändå en bättre väg framåt men att man än så länge inte valt den vägen här i landet tyder nog just på att man funderar en del kring just incitament på skolverket och eventuellt också på utbildningsdepartementet.
Skolinspektionens kontinuerliga omrättningsuppdrag var visserligen en smula enfaldigt redan från början men att idag framhärda vore rakt av dumt. Omrättningen har överraskande nog bekräftat sedan länge kända förhållanden som att det är svårare att rätta uppsatser än matteprov och att lärare rättar sina egna elever snällare. Nu är det gjort och inga policyförändringar verkar vara på gång. Skolinspektionen fick duktigt på pälsen av Skolverket när de ifrågasatte användandet av uppsatser och mer omfattande essäfrågor i de nationella proven (se skolverkets svar på den i artikeln länkade skolinspektionsrapporten) och central rättning har av någon svårköpt anledning ett stort politiskt nej i pannan.
Eftersom omrättningen förmodligen måste vara kvar för att fortsätta fylla sin rent magiska funktion för landets betygsättning tycker jag att det är bra att utbildningsdepartementet gör det bästa av situationen när de för ner omrättningen på skol- och huvudmannanivå. Där kan väl informationen i alla fall göra någon tänkbar nytta. Sen verkar det ju onekligen finnas incitamentsproblem med att välja att i förväg offentliggöra vem som ska få feedback på sin rättning just i år men jag tror man ska börja tänka på saken just på det viset, som feedback på lokal nivå.
Det vetenskapliga värdet och värdet för att influera nationell policy är i princip uttömt men the show must go on och visserligen är det dyrt att värma husen med toalettpapper men om det är vad femårsplanen föreskriver att ska produceras så finns det ju i alla fall en pervers effektivitet i att göra någon nytta med det.
Jag håller verkligen med om att det är viktigt att proven täcker så stora delar som möjligt av vad som eleverna förväntas lära sig. Det var även bra att Skolverket sa ifrån när SI ville övergå till lätträttade prov. Hurvida proven hade kunnat vara bättre konstruerade kan inte jag avgöra men enligt Johan Kants inlägg finns det en hel del att jobba med. Sen tycker jag att han framför en intressant tanke att det inte är självklart att alla elever måste skriva alla prov/delprov. Om provens syfte primärt är att ge en kvalitetsindikation på skolan (och/eller, som jag vill, användas för att förankra betygen på skolnivå) så räcker det att ett representativt urval skriver respektive prov.
Visst kan de finnas en funktion att ge feedback till skolorna men redan idag redovisas resultaten skolvis. Att skriva ihop ett utlåtande utifrån detta torde vara en smal sak. Problemet med förannonsering är att just de aktörer som strategiskt ägnar sig åt generös provrättning kommer att vara noga med att inte framstå som sådana när de ska granskas.
Mitt intryck av Johan Kants artikel är att han förenklar en hel del vad det gäller själva provkonstruktionen. Han verkar mena att man med ganska enkla medel skulle kunna förbättra vissa av de nationella proven ordentligt och jag kan visserligen tänka mig att han har rätt men hans argumentation imponerar inte. Det finns ingen absolut gräns mellan kunskapsstandarder och relativ bedömning som han verkar mena och det är dessutom definitivt inte så att prov baserade på kunskapsstandarder går att göra kortare och entydigare än andra prov.
Likaså begriper jag inte alls varför han verkar tycka att det är en kardinalfel att plocka in centralt innehåll i kunskapsbedömningen, tvärtom är det en knäckfråga som man absolut måste hantera. I biologi är detta ett av många krav för betyget C: “Eleven har goda kunskaper om evolutionsteorin och andra biologiska sammanhang och visar det genom att förklara och visa på samband inom dessa med relativt god användning av biologins begrepp, modeller och teorier.” Vilka andra biologiska sammanhang kan man ju då undra och det enda rimliga svaret får man av det centrala innehållet. Kursplanekonstruktionen där det centrala innehållet anger vad skolorna ska undervisa eleverna i och kunskapskraven anger nivåer på de förmågor eleverna förväntats ha utvecklat genom undervisningen är en just en konstruktion. Ingen menar att kunnande verkligen är uppdelat på det här sättet och därför blir det obehagligt när man synar bygget lite väl nära. Jag tror det kloka sättet att hantera det på är att se det hela som en acceptabel överblicksbild men att sedan när man måste ner i detaljer inte förvänta sig att konstruktionen fortfarande håller ihop.
Att alla elever inte skriver alla prov är redan en vedertagen princip i nationella prov-sammanhang. Man skriver prov i endera fysik, biologi eller kemi samt i endera geografi, samhällskunskap, religion eller historia. Eftersom principen redan är etablerad borde det inte vara någon större sak att utvidga den. Ett problem är dock att skolnivån inte är den enda (eller kanske ens främsta) relevanta nivån, lärarnivån är möjligen minst lika betydelsefull och då blir ofta antalet elever per lärare så litet att det blir svårt att dra representativa urval.
Jag är medveten om att lärarnivån ofta är den relevanta på många sätt. Dock inte vad gäller granskningen av skolor. Alltså föreslår jag att förhandlingen av hur ansvar (och betyg, om dessa förankras mot skolans resultat på NP) ska fördelas mellan olika lärare är något vi överlåter till varje enskild skola.
Jag tycker att den svenska skolan har anledning att snegla lite på det internationella gymnasieprogrammet IB. När jag gick IB korsrättades alla skriftliga prov — i ett annat land! ett urval av de muntliga proven och uppsatserna rättades också externt. Jag upplevde att detta system fungerade väldigt bra. En stor fördel, som Daniel påpekade ovan, är att läraren blir en “mentor” snarare än någon att fjäska in sig för. En annan fördel är att “syllabusen” (läroplanen) måste vara tydlig i ett sådant system. Jag upplevde inte heller en snedvridning mot ytliga “provkunskaper”, snarare tvärtom.
Rättades inte några prov i varje klass centralt i de gamla systemet med centralprov också? Har något minne av det? Lärarna fick i alla fall ut exempelsvar på vad som motsvarande olika betygssteg – särskilt för svenskuppsatsen om jag minns rätt.
Nej det gjorde de inte.
På min tid skickades åtminstone de högstadiestandardprov som skrevs av elever med ett särskilt födelsedatum (typ den 4 eller 21) vidare för någon form av kontroll.
Ja, ett urval av prov samlades in för att utarbeta betygsgränser och för att ta fram stöd och exempel till lärarna. De rättades dock inte systematiskt om.
Det finns så många fördelar med att låta utomstående rätta prov att det är obegripligt att det inte genomförs. Om staten tog ansvar för att centralt fördela rättningen av de nationella proven så borde det administreras via någon typ av IT-system. Valde man då att göra systemet öppet och tillgängligt även utanför nationella prov så skulle man eliminera en mycket stor del av de praktiska hinder som finns för att i andra mer vardagliga provsituationer låta elevernas prov rättas av en utomstående lärare. Är man väl igång med den typen av samarbeten så är steget mycket kortare till att samma lärare diskuterar kunskapsbedömning, tillverkar gemensamma prov och så vidare.
Det skulle också kunna bidra till att skapa en stor tydlighet för både elever och lärare kring ett av de hetaste pedagogiska utvecklingsområdena, bedömning för lärande. Det finns gott om välgjorda studier som pekar på att det är viktigt för både elever och lärare att få feedback på sitt arbete. Vi vet att den feedbacken måste ha vissa kännetecken. Den behöver vara specifik och framåtsyftande och den behöver ges i anslutning till det pågående arbetet. Samtidigt finns det andra krav på skolans kunskapsbedömning. Den ska vara tydlig, rättvis och jämförbar. Dessa krav är oförenliga i den meningen att de inte kan hanteras på samma sätt. Betygen är ett sätt att svara upp mot mot de senare kraven men de är också dåliga (enligt vissa studier till och med skadliga) vad gäller det första syftet. Ett system med vardagligt tillgänglig utomstående bedömning är som skapt för att hantera dessa motsättningar. Den avslutande jämförbara (summativa) bedömningen hanteras med hjälp av utomstående och den vardagliga specifika (formativa) bedömningen hanteras i klassrummet.
Det finns alltså rena styreffekter på systemnivå (provresultaten blir mer tillförlitliga), det finns positiva pedagogiska effekter för relationen mellan elev och lärare (de som du Martin och Daniel beskriver) och klokt utformat finns det också betydande möjligheter att underlätta den levande professionella diskussion som vetenskap och statsmakt hela tiden har ansett vara systemets grundbult men som likaledes varje utvärdering funnit bristande till gränsen på frånvarande. Klokt utformat finns också goda möjligheter till att stödja pedagogisk utveckling på ett av de mest lovande områdena.
Men nej.
Alla betygssystem har sina brister, eftersom det finns en motsättning mellan kravet på rättvisa och det faktum att eleverna, även om de pluggar hela dagarna, bara kan lära sig några prickar av den tillgängliga stjärnhimlen av kunskaper. För att betygen ska bli rättvisa måste någon bestämma vilka prickar som räknas och bortse från resten.
Innan Universitets och Högskoleämbetet inrättades, skötte varje universitet själva sin egen intagning. Sedan ville politikerna rationalisera intagningen, genom att centralisera den och låta den styras av betyg från gymnasiet istället. Likaså skulle intagningen till gymnasiet styras av betygen från grundskolan. Allt detta låter bra på pappret, men drar med sig problemet att lärarna i grundskolan och gymnasiet huvudsakligen förväntas administrera kopieringen av det begränsade urval av kunskaper som betygsätts, in i barnens huvuden. Den lärare som är oerhört intresserad av sitt ämne och vill dela med sig av detta intresse till eleverna göre sig icke besvär. Vad jag menar är: Även om man reformerar betygssystemet var femte år, kommer grundskolan och gymnasiet att fortsätta sin nedåtgående bana. Vad om är pikant i sammanhanget, är att den fria och obundna pedagogiken i förskolan tycks träffa mycket mer rätt, eftersom barnen idag kan mycket mer när de börjar grundskolan, men mindre när de slutar.
Frågan är om det inte är bäst att backa till en decentraliserad lösning, där varje gymnasium och universitet råder över sin egen intagning. Då kan det bli fritt för grundskolor och gymnasier att utforma sin betygsättning hur de vill. Troligen skulle det då uppstå fristående institut, som skolor frivilligt kunde ansluta sig till, som kontrollerade att deras betygsättning håller en viss nivå. Universitet (och gymnasier) kan då frivilligt välja att tillämpa betygsstyrd intagning om de har tillräckligt förtroende för det aktuella institutet.
Skolinspektionen borde ha händerna fulla:
http://birkebo.blogspot.se/2013/04/fusk-pa-np-vid-agnebergsgymnasiet-i.html
Jonas, när du skriver att extern rättning skulle frigöra tid för lärarna, så tolkar jag det som att det inte är lärare på andra skolor som skall vara den externa parten. Är det en korrekt tolkning?
Den kostandsberäkning jag refererar till bygger på att personer anställs specifikt för att rätta proven. Det innebär att lärartid frigörs (kanske inte fullt ut för jag antar att lärarna kommer att lägga en del tid på att analysera proven). En alternativ lösning är att lärare inom ramen för sina nuvarandra tjänster åläggs att rätta prov från andra skolor. I så fall frigörs inte lärartid men då kommer kostnaden å andra sidan inte att uppgå till 250 miljoner kronor.
Tack för förtydligandet. Jag tycker att din alternativa lösning är mer tilltalande. jag tror att en sådan modell har två fördelar. För det första kommer proven då att kunna ha en inverkan på lärarnas praxis (detta är positivt förutsatt att proven är av god kvalitet). För det andra skulle provens legitimitet öka bland lärarna om är involverade i bedömningsarbetet.
Jag håller med om dessa fördelar. Risken är att lärare upplever det som ett tungt ok att rätta en massa prov skrivna av elever som man saknar relation till. Det kan potentiellt inkräkta på kvaliten i rättningen (kanske inte heller cheferna prioriterar att lärarna lägger en massa tid på denna rättning).
Jonas – en sak du missar när du skriver att det inte innebär någon tidsförlust med extern rättning är att den lärare som undervisar eleverna också måste gå igenom proven för att se vad varje enskild elev har missat eller vad hen kan. Om den undervisande läraren rättar proven så ser hen detta direkt. Risken med att lyfta bort den undervisande läraren från rättningen är att denna funktion går förlorad då den undervisande läraren prioriterar bort detta eller bara fokuserar på de elever som misslyckats. Att lyfta den undervisande läraren från rättningen innebär en förskjutning mot att de nationella proven bara blir att se vad eleven kan, dvs. bara en rent summativ bedömning – inte ett verktyg i lärarens undervisning.
Det sagt så delar jag din bedömning av att de nationella proven så som de idag är utformade ger en mycket bristfällig bild av skolornas/lärarnas/elevernas faktiska prestationer. Vi är också i mycket stort behov av en nationell uppföljning av skolväsendet som som sådant, och då duger ju inte nationella prov som rättas på skolorna eller betyg som sätts av de undervisande lärarna.
Jag tror ledordet för att få en vettig uppföljning är att mäta mindre men bättre och effektivare. Reducera antalet nationella prov men inför en extern rättning med ordentliga kontrollorgan (skolverket). Gör proven i slutet av sista året och använd dem främst för uppföljning av skolan/undervisningen. Går man hela vägen låter man proven i t ex svenska, engelska och matematik ersätta hela eller delar av betygen i åk 9 och gymnasiet, men om man har kvar betygen bör avvikelser mellan betyg och nationella prov följas upp (gärna på lärarnivå, idag görs det bara på skolnivå).
Lägg sedan resurserna som blir över från de slopade nationella proven på att skapa en ny form av prov som lärarna/skolorna är fria att använda i sin undervisning för att själva värdera elevernas kunskaper mot målen. Genomför tester av proven på kontrollerade urval under strikta former för stämma av rättningsmallar, betygsnivåer mm, men låt bli att göra dessa prov till en del av det nationella uppföljningssystemet av de enskilda skolorna eftersom det korrumperar rättningen. Dessa prov kan då fungera som en mjuk styrning av skolväsendet för att uppnå en enhetlig betygssättning och värdering av elevernas kunskaper utan att rättningen korrumperas eller att de upplevs som tidstjuvar. Genom att genomföra utprovningen av testerna i kontrollerade urval under kontrollerade förhållanden kan vi också få en bild av hur ämneskunskaperna ser ut på nationell nivå utan att behöva genomföra prov på varenda skola i hela landet.
/ Petter B
Många intressanta och viktiga aspekter av aspekter som bör beaktas vad gäller resultatuppföljning. Jag anser att detta är en fråga som bör utredas i detalj så att man finner en balans mellan olika behov som ibland står i konflikt med varandra. Utformningen bör verkligen inte höftas till. Några saker dock:
Som jag skrev i en kommentar ovan så kommer lärarna att lägga tid på att följa upp proven även om de rättas externt. Det är dock sannolikt betydligt mindre tid än vad som läggs på rättningen idag. Min syn på detta är att läraren nästan alltid (naturligtvis finns undantag) har bättre kunskap om eleven än vad ett nationellt prov kan visa på (detta är också ett viktigt argument mot rena examensprov). I de flesta fall kommer alltså läraren inte att bli det minsta förvånad av elevens resultat varför en djupare analys av proven inte kommer att vara påkallad eller ske. Däremot kommer det alltid att finnas elever vars prestationer skiljer sig från lärarens förväntningar och då kommer tid att läggas på proven.
En annan aspekt är om det är den enskilde eleven eller skolan som ska följas upp. Jag lutar här åt att det är skolan som är den viktigaste enheten att ha central kontroll på. Orsaken till detta är delvis samma som ovan: läraren vet mer om de enskilda eleverna än vad provet visar, däremot är det svårt för läraren, skolledningen, familjer och övervakande myndigheter att avgöra hur skolan förhåller sig till andra skolor. Därför anser jag inte heller att det är viktigt att alla elever skriver alla eller samma prov.
Givet att resultaten på skolnivå följs upp så finner jag det sannolikt att de som är närmast verkamheten kan svara på den interna uppföljningen (fra mellan lärare) på ett bättre sätt än från centralt håll.
att läraren nästan alltid har bättre kunskap om eleven bygger på antaganeden att lärarens bildning och kunskapssyn är tilllförlitlig. Detta är inte min erfarenhet…. Nivån på lärarutbildningen inom många ämnen (färmst samhälle/humaniora) är idag oerhört låg (inget nytt) och många lärares inställning till skolan, även på gymnasiet, är att skolan mer är en omsorgsanstalt (“skolan ska vara skojig”). Resultatet är att många av dagens lärare har dåliga kunskaper i sina ämnen, och därför svårligen kan bedöma sina elevers kunskaper. En av fördelarna med nationella prov med externrättning enligt tydliga mallar är ju just att detta problem skulle synliggöras.
Ja, detta behöver verkligen utredas. Idag har vi ett uppföljningssystem där vi mäter allt och ingenting. Allt i bemärkelsen att vi lägger enorma resurser på nationella prov, men ingenting i bemärkelsen att vi inte litar på att resultaten säger något. Mest av allt tycker jag synd om lärarna som lägger ner stora resurser på att genomföra och rätta proven och generera all denna statistik – som vi sedan inte kan förlita oss på. Det är ett enormt resursslöseri.
Jag missade din kommentar innan jag skrev min. Jag håller med om att det krävs mindre resurser att att titta på ett rättat prov än att rätta det själv, men hyser en farhåga om att det prioriteras ned. Jag kan dock leva med det om vi får ett nationellt fungerande uppföljningssystem istället, men att bara byta ut dagens system mot ett med extern rättning utan att fundera igenom det hela på ett mera övergripande sätt riskerar att ytterligare försämra legitimiteten för de nationella proven genom att lärarna tappar den nytta de idag har av systemet.
Som svar på ditt inlägg så tror jag inte att man ska underskatta proven som “norm” för vad som krävs för att få ett visst betyg. Det handlar inte om att lärarna inte vet vad sina elever kan utan att betygskriterierna är vaga och svårtillämpade. Läser man t ex kunskapskraven för samhällskunskap i åk 9 så kunde de likväl vara skrivna för en B kurs i statsvetenskap (http://www.skolverket.se/forskola-och-skola/grundskoleutbildning/laroplaner/grundskolan/samhallskunskap). Vad är det t ex att kunna “föra välutvecklade och nyanserade resonemang” till skillnad från att bara kunna föra “utvecklade” resonemang? Ger man däremot läraren ett exmepelsvar på ett prov skrivet av en 9:e-klassare och säger att elevens resonemang räcker för t ex ett B så är det betydligt lättare att relatera till sina egna elevers förmågor. Jag tror därför att proven blir mer styrande än betygskriterierna i de ämnen där man har sådana – på gott och ont. Jag har pratat med lärare som har såväl höjt som sänkt sina elevgruppers betyg mycket efter att de nationella proven genomförts, där läraren först försökt tolka kunskapskriterierna men sen förstått att hen varit för “hård” eller “snäll”. Detta kanske mest gäller i tider av nya kursplaner och nya betygssystem. Med tiden lär sig lärarna.
/ Petter
Det är bra att ni alla håller er till ämnet och fokuserar på hur proven ska rättas. Trots det gör jag nu ett andra försök att få er att lyfta blicken ett snäpp. Har ni tänkt på att endast grundskolor och gymnasier är föremål för de ständiga diskussionerna om hur betygen ska utformas och sättas – inte universitet och högskolor? Betygen från universitet och högskolor “står på egna ben”. Universiteten och högskolorna är betrodda att själva bedöma vad som är viktigt och intressant, och, i viss mån i alla fall, bestämma hur högt ribborna ska läggas. När studenterna sedan kommer ut i arbetslivet, får arbetsgivarna själva fundera över hur de värderar en civilingenjörsexamen från Mittuniversitetet eller en från KTH, eller en ekonomexamen från Handels resp. Uppsala.
Denna frihet betros dock inte grundskolor och gymnasier. Eftersom betygen från dessa används som kriterium för den centraliserade intagningen till nästa stadium – gymnasium respektive universitet – kan man knappast medge några större skillnader i uppfattningen om vad som ska läras ut, och inte heller, om man inte fuskar, om var ribban ska sättas. Det här är säkert väldigt rationellt åt ena hållet – gymnasier och universitet slipper ju själva administrera intagningen, och studenterna slipper springa omkring på olika prov på olika de gymnasier och högskolor som de vill studera hos. Men den resulterande ofriheten kan åt andra hållet i längden inverka på undervisningen under elevens första tolv studieår, och med tiden göra dem tämligen utarmad. Vad är egentligen syftet med alla dessa år – att de ska lära sig något som de har nytta av, och att de ska bli goda medlemmar i samhället, eller att de ska kunna sorteras till högre utbildning? Egentligen är det det första, men det som är det andra som räknas.
Om läraryrket ska få högre status, och vi ska slippa de ständiga rapporterna om problem i grund- och gymnasieskola, kan det hända att det centraliserade intagningssystemet måste börja ifrågasättas, det kostar mer än man kanske tror.
Efter ett halvsekel av allvarlig kritik och ständiga betygsreformer: Kanske dags att flytta blicken?
En viktig anledning till denna ordning är att kursinnehåll och kursmål bestäms lokalt på universitet och högskolor men centralt i grund- och gymnasieskola. Man har ju dock gjort försök med lokala mål och lokalt bestämt innehåll framförallt på gymnasiet. Det gick sådär, vilket i och för sig även gäller för vissa högskoleutbildningar.
Eftersom examination och innehåll i undervisnig hänger intimt samman så är det riktigt attblyfta blicken och ställa sig frågan vad skolan är till för. Ett kort svar är att förmedla de kunskaper och färdigheter som skollag och kursplaner anger. Vad som diskuteras här är hur man bäst följer upp att så sker.
Sen finns naturligtvis frågan om antagningen också vilket gör frågan än känsligare. För flera år sen skrev jag en debattartikel på just detta tema: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/slapp-antagningen-fri-1/. Idag har jag en lite mer kritisk syn på detta förslag. Vågar man lita på att högskolorna inte korrumperar antagningen? Hur mycket tid kommer studenter att lägga på rena antagningsprovsförberedelser?
Tack Jonas. Du skriver i artikeln att antagningen borde släppas fri, men kommenterar ovan att du senare fått betänkligheter. Vad jag i min kommentar vill belysa är emellertid att kopplingen till antagningen som sidoeffekt kan ha en utarmande inverkan bakåt, på själva undervisningen i grundskola och gymnasium. Hur ser Du på det?
Ett exempel: Antag att man som mål för historieundervisningen satte att man skulle ha läst ett antal, godtyckligt vilka, väl skrivna berättelser om historiska förlopp och återberättat dessa för klassen. Då skulle alla elever få olika pusselbitar till historien, men alla pusselbitar skulle vara intressanta. Ett sådan kursmål är dock omöjligt eftersom det inte går att förena med rättvisa och mätbara antagningskrav. Idag matas eleverna därför istället med illa skrivna kronologiska resuméer där det intressanta har fått ge vika för kataloguppgifterna.
Ursäkta sent svar. Jo, jag ser uppenbara sådana risker och proven bör i möjligaste mån utformas för att undvika dem men helt går det sannolikt inte. Samtidigt är detta ett problem som finns med alla typer av externa utvärderingar av skolans kunskapsnivåer så det är inte uppenbart att antagningssystemet är boven i dramat. Vidare ska man inte bortse från problemen förknippade med frånvaro av externa kunskapsutvärderingar av skolorna och det finns ytterst få skolsystem som ansett sig inte behöva dem. Sverige på 1990-talet kom rätt nära ett sånt avskaffande och mycket tyder på att det inte var en framgångsrik modell.
Intressanta kommentarer angående antagning till universitet, men ingenstans nämns möjligheten att låta högskoleprovet ligga till grund för blivande studenters ansökan. Ibland famlar ni i mörkret när ni talar om att undervisande lärare måste gå igenom prov som rättats av externa bedömare för att kunna se vad som ska förbättras o.s.v. – riktigt så fungerar det nu inte. De nationella proven är inget övningsprov/övningstillfälle som man ska kunna förbättra till nästa gång, utan en värdemätare av elevens aktuella, uppnådda kunskapsnivå.
Jo, högskoleprovet som urvalsinstrument är utförligt diskuterat och utrett, bland annat i detta inlägg. Kort sagt: det finns naturligtvis enkla sätt att ordna antagning på sätt som kan upplevas som “rättvisa” i vissa bemärkelser, men dessa antagningssystem har andra brister. En sådan uppenbar brist är att de kan vara dåliga indikatorer på studentens förmåga att tillgodogöra sig utbildningen bättre än andra som suktar efter samma utbildnigsplats.
Vad gäller de nationella proven så har de idag flera roller och jag tycker att man ska renodla den roll de har som värdemätare.
Tack. Det inlägg Du hänvisade till antyder att betygen är ett bättre urvalsinstrument än högskoleproven. När man läser Ditt inlägg är det svårt att inte göra reflektionen att både högskoleprovet och möjligheten till att läsa upp betygen innebär fördelar mindre begåvade barn i högre samhällsklasser, jämfört med mer begåvade barn från lägre samhällsklasser, d v s att den ursprungliga tanken, att fånga upp begåvningar ur de lägre samhällsklasserna, håller på att urholkas, vilket är helt på tvärs med vad som vad som uttrycks i den politiska retoriken.
Högskoleprovet är uppenbarligen inte den enkla patentlösning som man skulle kunna tro att den var. Därför skulle jag vilja återgå till mitt ursprungliga förslag, att intagningen till universitet, gymnasier och högskolor görs mer decentraliserad. Om varje universitet och gymnasium hade större inflytande på sin intagning, så skulle, oavsett betygssystem i lägre nivåer, intagningskraven blir mer oförutsägbara, vilket skulle kunna gynna en mer kreativ och meningsfull undervisning i de lägre nivåerna – grundskolan och gymnasiet. Det är svårt att slita sig från misstanken att det är just den sovjetliknande centraliseringen av betygen som idag lamslår även duktiga och kreativa lärare på dessa nivåer.
Jag känner inte igen mig i bilden att betygen skulle lamslå mig som lärare. På vilket sätt hindrar betygen mig från att vara kreativ och duktig på ett meningsfullt sätt?
Det finns massor av saker som skolan skulle kunna lära ut och som eleverna verkligen skulle ha nytta av när de kommer ut i arbetslivet. Några exempel: De flesta ingenjörer skriver så obegripligt att det nästan vore bättre om de inte skrev något alls – varför fick de ingen ledning i grundskolan? De flesta svenskar vet inte att man som vanlig medborgare kan ha nytta av att läsa lagar – varför fick de lära sig hur man hittar en lag, i skolan? De flesta svenskar vet inte hur en rättegång fungerar. Varför fick de inte gå på en riktig rättegång under sin skoltid? Det behöver inte vara något märkvärdigt – t ex ett vanligt felparkeringsärende. De flesta svenskar tycker att historia är tråkigt när de går i skolan men många tycker det är roligt att läsa historiska berättelser i de historiska tidskrifter som numera finns att köpa. Det beror på att skolans historieundervisning prioriterar torftiga resuméer framför enstaka intressanta historiska berättelser. De flesta svenskar kan inte laga ett avbrutet ben på en stol. Varför fick de inte lära sig att laga saker med enkla verktyg, istället för att tillverka nya saker med utrustning som ingen har hemma, i slöjden? En del av förklaringen kan vara att kraven på jämförbara och rättvisa betyg begränsar undervisningen i grundskolan och gymnasiet till att huvudsakligen omfatta sådana kunskaper låter sig mätas. Orsaken till att betygen måste vara jämförbara och rättvisa över hela Sverige, är att de används som grund för att styra intagningen till gymnasier och högre studier.
I Amerika säger man att “det finns inga gratisluncher”. Det kan vara samma sak med användningen av slutbetygen från grundskolan och gymnasiet för att styra intagningen. Det är inte gratis. Kostnaden hittar sin så småningom sin väg i form av en hämmande begränsning av studiernas innehåll i dessa stadier.
Du skriver en mängd saker som inte har med betyg att göra. Du påstår att ingenjörer skriver obegripligt. Jag har läst många texter av ingenjörer och det har inte varit svårt att förstå någon av dem. Men även om vi ponerar att ingenjörer skriver obegripligt, följer inte av detta att betygen hindrade läraren att förmedla förmågan att skriva begripliga texter.
Du skriver vidare om bristerna i kunskap om rättsväsendet, men även där saknas den logik som visar att det dessa brister beror på betygen. Studera i stället de styrdokument som beskriver centralt innehåll som läraren ska ta upp. För övrigt besökte jag och min klass under lärarens regi en tingsrättsförhandling. Det faktum att läraren skulle sätta betyg hindrade oss inte det minsta.
Varför svenskar inte kan laga ett trasigt ben på en stol? Ja, du har inte visat att det beror på betyg. Du spekulerar bara. Kan du inte komma med en mer sammanhängande argumentation?
Niklas.
När det gäller ingenjörer med skrivproblem så ska jag ge Dig ett exempel. I vårt hus bytte vi värmecentral för cirka fem år sedan. Den tidigare, fyrtio år gamla, styrenheten hade tre-fyra reglage på framsidan för att styra värmekurvan, generell temperaturhöjning/sänkning, nattsänkning och avstängning. Instruktionen får plats i en plånbok. Dessutom fanns en liten tabell uppspikad där man skrev in datum och ändring av kurvan.
Den nya är på 161 sidor och kräver en tålmodig och luttrad ingenjör för att kunna förstås. Några exempel på rubriker: “Konfigurera regulatorer”, “reglergivare”, “Begreppsförklaring”, “återkopplingslarm”, det bara fortsätter… En lekman som försökte läsa beskrivningen skulle antagligen skämmas över sin egen bristande förståelse, fastän problemet egentligen ligger hos avsändaren. Den välmenande ingenjör som skrivit manualen, är troligtvis helt omedveten om att det ens finns ett problem. Detta är inte en engångsföreteelse. En stor del av min arbetstid tillbringas med att studera tekniska dokument.
Nu invänder Du kanske: Men vad har det med betygen att göra? Då måste jag upprepa det jag skrev i mitt förra inlägg; Betygens koppling till intagningen till högre skolor, gör att de måste vara jämförbara och rättvisa. Eftersom ett slutbetyg från grundskolan eller gymnasiet används som det ultimativa sållningsverktyget, så är det omöjligt att undvika att det får en inverkan bakåt i undervisningskedjan. Fokus orienteras i riktning mot mätbara kunskaper, och helst samma kunskaper för alla. När det gäller Svenska, så innebär det t ex mer fokus läggs på formell grammatik och antologier, och mindre på träning i att skriva på ett sätt som är lättillgängligt. Inverkan på Historia har jag redan nämnt i min förra kommentar.
Jag vet inte hur slöjden är idag, men när jag gick i skolan skulle man lära sig ett antal moment genom att tillverka diverse mer eller mindre oanvändbara prylar. Det handlade om filning, hyvling, svarvning, borrning, limning mm, Hur ofta brukar Du svarva och hyvla hemma i Din lägenhet? Var har Du placerat den fastskruvade hyvelbänken? I det lediga utrymmet framför teven? Mätbart – ja, användbart – oftast inte.
I övrigt flyttas tyngdpunkten i undervisningen successivt i riktning mot ämnen som är lättare att mäta – teoretisk matematik, fysik och kemi. Någonstans måste det väl finnas en gräns för hur mycket man kan öka inslaget av dessa moment, utan att våra medborgare blir mer eller mindre handikappade när det gäller att lösa verkliga problem på arbetsplatsen och i hemmet.
Det är tveklöst så att man stöter på väldigt många remarkabelt uselt skrivna texter nu för tiden.
Det är däremot mycket tveksamt om det var bättre förr, eller om ingenjörer är särskilt dåliga. Alla som drar till med “bättre förr” bör fundera över att redan Sokrates kom med det argumentet, och att det mig veterligen aldrig funnits någon som sagt att dagens ungdom är bättre än tidigare generationer. Är det logiskt konsistent att vårt välstånd är obegripligt mycket högre nu än tidigare, samtidigt som varje generation är sämre än den föregående?
Vad gäller skrivförmågan är jag rätt säker på att det helt enkelt är så att väldigt, väldigt många fler har jobb som kräver att man skriver nu för tiden. Om man var i sjunde decilen i skrivkunnighet för 200 år sedan var det väl på gränsen om man kunde läsa. För hundra år sedan kunde man läsa men man skrev inte många ord under ett helt yrkesliv. Idag förväntas man kunna skriva instruktionsböcker för värmecentraler, där själva värmecentralen är mer komplicerad än snart sagt någon apparat som fanns för 100 år sedan.
Jag är inte helt förvånad att det går sådär…
Din beskrivning av manualen för värmecentralen visar inte alls att ingenjörer skriver illa. Det visar att spridningen av tekniskt avancerad utrustning är mycket större idag och att behovet av fackkunskaper växt. Men oavsett vem som skrivit den är den inte ett exempel på oförmåga att skriva. Den är ett exempel på en samhällsutveckling som pågått länge. Högst troligt vill knappt ens tillverkaren att en lekman ska befatta sig med styrenheten, vilket gör att manualen sannolikt är skriven för den som har adekvat utbildning. Vet du för övrigt med säkerhet att det är en ingenjör som skrivit texten?
Du skriver: ”Eftersom ett slutbetyg från grundskolan eller gymnasiet används som det ultimativa sållningsverktyget, så är det omöjligt att undvika att det får en inverkan bakåt i undervisningskedjan. Fokus orienteras i riktning mot mätbara kunskaper, och helst samma kunskaper för alla.”
Detta är helt enkelt inte sant, för så ser kedjan inte ut. Det skulle kunna vara på det sättet, men därav följer inte att betygen sätts på sådana grunder ute på skolorna. För övrigt behöver inte det mätbara vara missvisande. Tyvärr är din logikkedja full av brister.
Du skriver: ”När det gäller Svenska, så innebär det t ex mer fokus läggs på formell grammatik och antologier, och mindre på träning i att skriva på ett sätt som är lättillgängligt. ” Hur vet du det? Har du undersökt hur lärare i svenska fördelar sin tid på olika moment?
När det gäller ditt historieexempel så har du påstått att ”skolans historieundervisning prioriterar torftiga resuméer framför enstaka intressanta historiska berättelser”. Vad har du för belägg för det? Betygen styr dem inte att göra det. Läs betygskriterierna för t ex gymnasiets kurser i historia. Jag kan inte se hur betygskriterierna tvingar fram torftiga resuméer.
Du skriver: ” I övrigt flyttas tyngdpunkten i undervisningen successivt i riktning mot ämnen som är lättare att mäta – teoretisk matematik, fysik och kemi.” Gör den? Vad har du för belägg för det?
Du skriver: ”när jag gick i skolan skulle man lära sig ett antal moment genom att tillverka diverse mer eller mindre oanvändbara prylar. Det handlade om filning, hyvling, svarvning, borrning, limning mm, Hur ofta brukar Du svarva och hyvla hemma i Din lägenhet? Var har Du placerat den fastskruvade hyvelbänken? I det lediga utrymmet framför teven? Mätbart – ja, användbart – oftast inte.”
Först av allt är det inte betygskriterier som tvingar lärare att ta upp visa moment. I stället är det i kursplaner och ämnesplaner som sådana styrningar finns. Vidare är inte betygskriterierna så utformade att lärare sätter betyg efter hur många moment eleven klarat av, utan efter vilken kvalitet eleven presterat i olika sammanhang. Du verkar ju inte veta vad som gäller för betygssättning. För övrigt är det inte svårare att mäta förmågan att reparera en pall än att mäta prestation inom momenten som du beskriver.
NIklas. Du skriver att användningen av grund- och gymnasieskola som urvalsinstrument inte behöver påverka undervisningen. Men många med mig anser att skolundervisningen till ganska stor del är läroboksstyrd och dessutom ofta samma läroböcker i många skolor. Genom att använda läroböcker kan läraren känna sig trygg med att ha följt läroplanen och gett barnen kunskaper som är betygsgrundande. Men,eftersom grund- och gymnasieutbildningen upptar tolv år av uppväxten, måste man börja reflektera över vilka kunskaper som skulle ge mest nytta i vanliga yrken. Jag säger inte att vetenskapliga teorier ska tas bort helt, men det finns faktiskt annat som många gånger är mer användbart. Några av de färdigheter eleverna skulle ha verklig nytta av har jag redan nämnt tidigare. Här kommer mer: Att uttrycka sig muntligt inför ett auditorium. Det är allmänt omvittnat att amerikaner genomsnittligt är långt skickligare än alla andra nationaliteter i att uttrycka sig offentligt. Varför kan inte vi bli lika bra? Det enda som behövs är träning i tidiga år. Exempel: Axel, 8 år, skickas till pressbyrån för att köpa en historietidning, för skolans pengar. Han får välja själv. Sedan får han välja en artikel som han ska läsa. Sedan ska han förbereda ett kort anförande där han berättar vad han tyckte var intressant i artikeln. Läraren gör noteringar om det som behöver förbättras och beröm för det som var bra. Nästa gång ger läraren Axel tips, redan innan Axel förbereder sitt anförande, på olika knep som man kan använda för att fånga publikens intresse.
Enligt en känd engelsk pedagog, som nyligen höll föredrag för hundra svenska rektorer, vilket sändes på TV i UR, är pedagogiken generellt sätt bättre i förskolan än i skolan. Det kan bero på många saker, men uppenbart är att den är friare, och saknar all koppling till betyg och sållning till högre undervisningsnivåer.
På Din anmodan har jag tittat på läroplanen för grundskolan 2011. När man ser vad som anges om centralt innehåll i denna är det svårt att säga att något av detta skulle vara fel.
Trots det skulle jag vilja påstå att de flesta elever är tämligen handikappade när de lämnar skolan för inträdet i vuxenlivet. För att ändra på det skulle skolan behöva frikopplas från intagningskraven, och ta lärdom från förskolan när det gäller arbetsformer.
Många skolpolitiker tror att alla problem kan lösas med “more of the same”. Därför har vi den utveckling vi har nu, som till stor del kretsar kring teoretiska högskolestudier. Den sista rest av anknytning till vuxenliven – PRAO – skrotades t ex för några år sedan. Lärarna tvingas genomgå alt längre utbildningar i pedagogik, vilket gör det allt svårare för vuxna med gedigen erfarenhet och ämneskunskap från arbetslivet, att delta i undervisningen.
Vi kommer att behöva ett nytänk här.
Bertil, din syn på vad skolans syfte skall vara skiljer sig tydligen från det syfte du tycker dig se att den har idag. Det står givetvis dig fritt att ha den uppfattningen och det är inte det jag invänder mot. Min invändning gäller att du pekar ut betygen som orsak till att skolan har denna, enligt dig, olämpliga inriktning. Om du inte har rätt diagnos lär chanserna att hitta rätt åtgärd vara små.
Du skriver att skolundervisningen är läroboksstyrd till ganska stor del. Troligen har du rätt i detta, men det orsakas inte av betygen. Om betygen togs bort skulle lärobokens roll antaglien vara densamma i huvudsak. Läraren måste följa läroplaner, kursplaner och ämnesplaner även om hen inte ska sätta betyg. Notera att det är inte så att betygskriterierna formar läroplaner, ämnesplaner och kursplaner, kausaliteten går snarare i motsatt riktning.
Jag skulle dock tro att det främsta skälet till beroendet av läroboken är att lärarnas tid för att förbereda lektioner är liten. Att följa en lärobok är tidsbesparande. I samband med införandet av Gy11 har jag tvingats genomföra kurser utan att ha en lärobok (eftersom förlagen inte hunnit producera dem) och det tar mycket mer tid i anspråk än när det finns en lärobok att tillgå.
Du skriver att eleverna behöver lära sig att uttrycka sig muntligt inför ett auditorium. Det får de öva mycket på i skolan och betygen utgör inte det minsta hinder för detta. Exemplet du ger med Axel har redan motsvarigheter i skolan, trots tvånget att sätta betyg.
Den engelska pedagogen har jag ingen aning om vem det är (det finns ju rätt många), men enligt vilka kriterier skulle pedagogiken vara bättre i förskolan?
Bertil skriver ”På Din anmodan har jag tittat på läroplanen för grundskolan 2011. När man ser vad som anges om centralt innehåll i denna är det svårt att säga att något av detta skulle vara fel. Trots det skulle jag vilja påstå att de flesta elever är tämligen handikappade när de lämnar skolan för inträdet i vuxenlivet. För att ändra på det skulle skolan behöva frikopplas från intagningskraven, och ta lärdom från förskolan när det gäller arbetsformer.”
1. Jag hoppas du även tittat på ämnesplaner och kursplaner, för annars har du missat mycket information.
2. Det är inte intagningkraven som är det primära hindret, utan det faktum att riksdagen (i mitt tycke med all rätt) valt att göra gymnasiets teoretiska program högskoleförberedande. Det är det valet som styr vilket stoff och vilka undervisningsmetoder som dominerar på lektionerna, alldeles oavsett om vi har betyg eller inte.