Regeringens förslag att sänka ROT-avdraget från 50 till 30 procent av arbetskostnaden och sänka taket för RUT-avdraget till 25000 kronor per person och år har väckt en del kritik. Att kritik kommer när subventioner begränsas är väntat, men även Ekonomistyrningsverket (ESV) har kritiserat förslagen. ESVs kritik är förvånande ytlig men intressant då den fångar flera av standardinvändningarna mot en minskning av dessa subventioners generositet.
Kanske mest anmärkningsvärt är att ESV förbigår huvudinvändningen mot subventioner som RUT och ROT, nämligen att de styr resurser från mer produktiva verksamheter till dem som råkar subventioneras. Om jag värderar en köksrenovering till 250 kronor i timmen så kommer jag att kunna bjuda över arbetskraft från ett osubventionerat husbygge även om en arbetstimme värderas högre där. Först när den osubventionerade värderingen överstiger 500 kr per timme kommer husbygget att kunna konkurrera om arbetskraften.
Annorlunda uttryckt så finns det inga alternativkostnader i den värld ESV beskriver. I stället bygger ESVs analys på det outtalade och orealistiska antagandet att den arbetskraft som används för RUT- eller ROT-tjänster annars hade annars stått oanvänd. Uppdatering: Inte heller räknar de med att det som hushållen annars hade lagt pengarna på hade genererat några skatteintäkter.
Trots detta kan naturligtvis subventioner vara motiverade. Ett motiv är att minska svartarbetet och ESV pekar på risken att sänkningen av ROT och RUT leder till en ökning av sådant. Detta är en uppenbar risk, men samtidigt bortser ESV från att fusket med främst ROT, men även med RUT, förefaller vara omfattande. Enligt samma logik som säger att svartarbetet borde öka så borde denna typ av fusk minska om subventionsgraden sänks. Hur mycket nettofusket påverkas är svårt att uttala sig om.
Ett annat argument bakom subventioner till hushållsnära tjänster är att köparens arbetsutbud kan öka. ESV refererar också till en studie (pdf) i Ekonomisk Debatt som mycket riktigt finner att gifta kvinnor lägger 60 procent av tiden som frigörs genom att köpa RUT på ökat arbetsutbud. Studien innehåller dock ett förbehåll som ESV missar: sambandet verkar bara gälla upp till ungefär 80 RUT-timmar per år. Eftersom ett gift par även efter sänkningen av RUT-taket kan köpa uppåt 300 subventionerade timmar per år så förefaller detta argument att förlora sin bäring.
Det är också värt att notera att i den utsträckning vita RUT-tjänster ersätts av svarta så kommer inte arbetsutbudet bland köparna att påverkas.
Självklart kommer det att finnas förlorare när subventioner sänks eller avskaffas och självklart växer branscher som subventioneras; det är inte konstigare än att en subvention till läskdrickande hade lett till mer läskdrickande. Detta är emellertid inte i sig ett argument för en subvention och av ESV hade man förväntat sig en något djupare analys av RUT och ROT.
Ekonomistas 
> Kanske mest anmärkningsvärt är att ESV förbigår huvudinvändningen mot subventioner
> som RUT och ROT, nämligen att de styr resurser från mer produktiva verksamheter till
> dem som råkar subventioneras. Om jag värderar en köksrenovering till 250 kronor i
> timmen så kommer jag att kunna bjuda över arbetskraft från ett osubventionerat husbygge
> även om en arbetstimme värderas högre där. Först när den osubventionerade värderingen
> överstiger 500 kr per timme kommer husbygget att kunna konkurrera om arbetskraften.
Jag förstår inte ditt argument. Det betyder inte nödvändigtvis att du har fel, utan bara att jag är lite trög i huvudet – eller att du har uttryckt dig otydligt…
Jag trodde själva poängen med ROT och RUT var att de styr resurser från lågproduktiva verksamheter (som att jag själv reparerar mitt hus) till högproduktiva verksamheter (som att en fackman reparerar huset). Just för att vissa branscher producerar tjänster som är substitut till hemarbete kommer de branscherna att missgynnas av ett högt skattetryck. Om staten då medger avdrag för just de branschernas tjänster motverkas snedvridningen.
Men du skriver att det är tvärtom, dvs att huvudinvändningen mot ROT och RUT är att de styr resurser från högproduktiva verksamheter till lågproduktiva. Det förstår jag inte riktigt. Skulle du kunna dra resonemanget igen, lite tydligare? Kanske jag inte är ensam om att ha svårt att förstå ditt resonemang?
“Ett annat argument bakom subventioner till hushållsnära tjänster är att köparens arbetsutbud kan öka. ESV refererar också till en studie (pdf) i Ekonomisk Debatt som mycket riktigt finner att gifta kvinnor lägger 60 procent av tiden som frigörs genom att köpa RUT på ökat arbetsutbud. Studien innehåller dock ett förbehåll som ESV missar: sambandet verkar bara gälla upp till ungefär 80 RUT-timmar per år. Eftersom ett gift par även efter sänkningen av RUT-taket kan köpa uppåt 300 subventionerade timmar per år så förefaller detta argument att förlora sin bäring.” – Har väl en del med den saken att göra?
Tack för din fråga Mats!
Mitt syfte med detta inlägg var att peka på ESVs ytliga analys. I den mån mitt inlägg läses som en fullständig analys av frågan så är det naturligtvis också ytligt. Så här menar jag: vi har två tjänster och den ena subventioneras till 50%. Detta för resurser från den osubventionerade till den subventionerade tjänsten, även om den senare värderas lägre. Nu kan en sådan snedvridning motiveras med att man vill korrigera för andra snedvridningar, vilket som du skriver är ett av argumenten för ROT/RUT. Precis som du påtalar är den avgörande frågan då i vilken grad dessa tjänster är substitut för hemarbete. När hemarbete med hjälp av RUT/ROT ersätts av köpta tjänster frigörs köparens tid och jag borde varit tydligare med att detta är en välfärdsvinst. Frågan är dock hur denna ska värderas? Om jag ersätter hemarbete med arbete på marknaden är svaret hyfsat uppenbart, men om jag kollar på TV istället för att dammsuga är det inte lika tydligt. Ett sätt är att värdera TV-tiden med vad jag hade kunnat tjäna. En konsekvens av detta är dock att den timme som en höginkomsttagare spenderar framför TVn ses som mer värdefull än den timme som låginkomsttagaren spenderar i TV-soffan. Det är inte uppenbart rimligt och vi kan inte utgå från att nyttan av TV-tittande samvarierar med potentiell arbetsinkomst.
Ur fiskal synvinkel är det avgörande om hemarbete ersätts av marknadsarbete och här är ESVs analys ytlig. ESV förefaller överdriva RUTs betydelse för arbetsutbudet och presenterar inga belägg för att ROT faktiskt ökar marknadsarbetet. Så kan vara fallet, men samtidigt är många ROT-tjänster betydligt svårare att utföra själv än RUT-tjänster. Det är därför troligt att RUT ersätter hemarbete i högre grad än ROT.
En annan aspekt är att i den utsträckning som RUT/ROT subventionerar tjänster som ändå hade köpts så innebär det en ren transferering till köparen, utan några välfärdsvinster. Tvärtom uppstår välfärdsförluster då andra snedvridande skatter måste höjas för att betala subventionen (eller så minskar utrymmet att sänka dem). Det är sannolikt detta som motiverar det tak som finns för subventionerna, men varför dagens tak skulle vara perfekt avvägt är oklart. Kanske det borde vara lägre, kanske högre.
Det hade varit bra om ESV åtminstone diskuterade vilken subventionsgrad som är önskvärda med ett resonemang utifrån dessa utgångspunkter: är 50% motiverat och är det lika motiverat med samma subventionsgrad för RUT som ROT? Sammantaget anser jag att argumenten för en högre subventionsgrad för RUT än för ROT är starka, men frågan är ändå hur hög de bör vara? I ett inlägg på Ekonomistas presenterade Paul Klein och Conny Olofsson exempelvis resultat som tydde på att skatten på tjänster borde vara nio procentenheter lägre än på varor. Även om den optimala subventionsgraden är högre än så för vissa hushållsnära tjänster, så förefaller 50% rätt högt. (Dessutom är jag osäker på hur den frigjorda hemarbetstiden värderas i Connys modell, vilket som sagt är viktigt.)
Sammanfattningsvis så anser jag liksom många andra att subventioner till främst RUT är motiverade, men storleken på subventionsgrad och subventionstak kan ifrågasättas. Argumenten för ROT är svagare och där anser jag svartarbetet vara en viktigare fråga. Dock måste minskat svartarbete ställas mot annat fusk som ROT orsakar.
Att du låter anlägga en pool inträdgården kan ställas mot att bygga bort bostadsbristen. Samhällsnyttan måste beaktas när man väljer att subventionera.
Med tanke på att anläggande av en pool i trädgården inte berättigar till ROT-avdrag så är det svårt att se på vilket sätt detta är ett vettigt exempel?
Vidare är det högst tveksamt om de pengar som ROT/RUT kostar kan göra någon som helst skillnad för den. sk “bostadsbristen”.
Eftersom såväl ROT, RUT och andra skatteavdrag är finansierade med skattemedel av staten, är det de sektorer i samhället som staten beskattar varifrån resurserna styrs.
Staten beskattar i första hand produktion, konsumtion och i viss mån ägande.
Det är därför omöjlig att säga vilken resurs i samhället som blir lidande på grund av statens skatteuttag. Resursuttaget blir med andra ord fullständigt anonymt.
Det blir därmed även omöjligt att avgöra om omfördelningen av resurser styrs från ett lågutnyttjande till ett högutnyttjande, eller om det är tvärt om.
Utformningen av ROT och RUT innebär att jag som civilperson får fri, men begränsad, tillgång till statens kassa under förutsättning att jag uppfyller vissa på förhand ställda villkor.
I de här fallen gör de det möjligt för mig att berika mig genom att kosta på min bostad, alternativt att frigöra tid till egen disposition.
Inte alla människor, och företag, hyllar denna min möjlighet att disponera en del av de skattemedel de tvingas inleverera till staten.
Allt beror på vilket perspektiv man har tydligen.
ROT och RUT är pengar som skattebetalare INTE betalar till staten, de finansieras inte alls av staten, utom om man anser att alla pengar tillhör staten och endast på nåder får behållas eller mottagas av medborgarna.
Staten har inga egna pengar alls, förutom de den tar in genom att, förr eller senare, beskatta medborgarna.
Precis, staten har inga egna pengar och de RUT/ROT-räkningar som Skatteverket får in betalas av någon. Denna någon är bara till en försvinnande liten del den som nyttjat tjänsten. Resten betalas av andra skattebetalare.
RUT/ROT saknar i princip koppling till hur mycket skatt både utförare och köpare betalar. Den enda kopplingen är att man inte kan få en större subvention än ens totala skatteinbetalningar. Det är emellertid fullt möjligt även för skattebetalare att erhålla en subvention.
Jag tackar för Undertallens kommentar som är både naturlig och ofta förekommande vad gäller avdrag.
Det gäller dock dels att kunna skilja på avdrag som har funktionen av att bestämma den inkomst netto, som är föremål för beskattning. Avdragen kallas ofta för kostnader för intäkternas förvärvande, därutöver åtnjuter alla olika stora grundavdrag.
Och dels, det avdrag som sker efter det att skatten är fastställd. Här är begreppet avdrag till viss del missledande, eftersom det är pengar som passerar statens kassa och det är frågan om en UTBETALNING från staten som hos mottagaren avräknas från den fastställda skatten. Här har avdrag betydelsen av att från den fastställda skatt du skall betala, sker ett avdrag, en avräkning på samma sätt som den preliminärskatt du själv betalar.
Ibland kallas avdraget/utbetalningen för skattereduktion eller sänkt skatt beroende på hur man vill presentera det.
Eftersom skattemyndigheten i sina preliminärskattetabeller och på slutskattesedeln tar hänsyn till statens utbetalning är det ofta så att just den reaktionen som Undertallen här framför blir en naturlig kommentar.
Skattemyndigheten har ingen anledning att inkassera skatt som omedelbart skulle resultera i en överskjutande skatt som fordrar en återbetalning.
Jag tycker faktiskt att ROT/RUT i grunden är en vansinnig idé. Det var bara mot den principiella tanken att det är en “subvention” när skatt minskas jag vänder mig emot. Den motsatta reaktionen, att de “rika” FÅR pengar när de betalar mindre skatt är ju också vanlig, kanske den vanligast förekommande. Rent bokföringsmässigt kan det givetvis vara fallet att staten betalar.
Bättre vore att sänka både bidrag och skatter, som i stort sett drabbar/tillfaller samma personer, så att skattekilarna minskas på så sätt. ROT/RUT bidrar till både krångligheter och känslor av orättvisa, minst lika stora känslor av orättvisa skulle jag tro som en sänkning av skatt och sociala avgifter.
Jag har använt exemplet förut men om staten ger dig 15 kronor för varje 30-kronorsfika du konsumerar så är det en subvention av att fika. Med RUT/ROT är det faktiskt tvärtom mot vad Undertallen skriver: staten betalar, men det hela bokförs som en intäktsminskning.
Visst är ROT/RUT i grunden en vansinnig idé. Läser man, som vi gjort, vad Ekonomistyrningsverket skriver så kan i alla fall jag inte hitta några argument för dessa “bokföringsmässiga” utbetalningar.
Däremot innehåller skrivningen en mängd tyckanden.
Eftersom staten måste täcka dessa utbetalningar med ökade skatter ökar skattetrycket, utbetalningen påverkar inte skattetrycket.
Det är en underlig tanke att ett ökat skattetryck skall kunna öka välståndet i ett land.
Ökar konsumtionsutbudet däremot så kommer saken i ett annat läge.
Det är väl där som Jonas tankar kommer in i sammanhanget med en snedvriden konkurrenssituation
och ett oklart resursutnyttjande.
Är det verkligen statens (regering/riksdag) uppgift att styra konsumtionsutbudet till enskilda sektorer i samhället på så lösa grunder som i det här fallet?
Det kan ju inte heller vara statens uppgift att motverka svartjobb genom att överta en del av finansieringen gällande beställarens utgifter för ROT/RUT arbeten.
En poäng finns det dock där, och det är den rapportering som sker till skattmyndigheten om de betalningar till företag som sker. Frågan är hur skattemyndigheten sedan följer upp detta för att se att motsvarande inkomster verkligen bokförs i de aktuella företagen.
klasakeperson: Jag håller med dig om att staten inte bör styra konsumtionsutbudet.
Angående svartjobb så är det ju staten som skapar själva begreppet genom att införa skatt på arbete, moms på tjänster och obligatoriska (inte frivilliga) sociala avgifter. Alla dessa saker är faktiskt ganska nya begrepp, inkomstskatten 1902 (förutom ett kort försök 1810-1812).
Ifall min bror hjälper mig måla om huset är det OK enligt lagen. Det är helt OK för mig att hjälpa honom bygga om bryggan som gentjänst. Men jag får inte ge honom pengar.
Ifall min bror eller någon främling hjälper mig måla om huset och om han är målare är det svartjobb ifall jag ger honom pengar, kanske också ifall jag hjälper honom med bryggan som gentjänst. Då ska det offentliga istället ta 50-90% av vad jag måste dra in. Här kommer RUT/ROT in.
Ifall alla våra skatter vore oberoende av arbete, t ex en avgift (som vi hade under århundraden, grundskatter), eller bensinskatt, eller något annat liknande skulle inte begreppet svart arbete finnas.
För hemarbete finns ett ytterligare alternativ: automatisering (diskmaskin, robotdammsugare, …). Det togs upp i höstas ( https://ekonomistas.se/2014/10/03/manga-vagar-att-minska-skattekilarnas-betydelse/ ) men borde vara relevant även här. Det skulle vara intressant att läsa en studie som jämför förväntad samhällsnytta och fördelningsprofil på nuvarande RUT-avdrag respektive ett avdrag för inköp av diskmaskiner och liknande automatiserande teknik till hyresrätter.
Precis! Det finns många sätt att påverka relativkostnaden mellan arbete och fritid och det finns inget a priori som säger att RUT/ROT är det mest attraktiva sättet.
Klein och Olovsson skrev nyligen i Ekonomisk Debatt att vid optimal beskattning beskattas tjänster – och hushållsnära tjänster i synnerhet – lägre än varor.
Click to access 43-3-pkco.pdf
Ja, se kommentar ovan som nämner just detta. Notera dock att K&O hamnar i en skattereduktion för tjänster som är mindre än den subvention som nu ges. Dessutom skulle förekomsten av svartarbete påverka K&Os analys, liksom värderingen av den tid som frigörs när man köper hemarbete. Det finns många sätt att minska skattekilarnas betydelse och för att göra en vettig analys är det viktigt beskriva respektive instruments för- och nackdelar på ett hyfsat korrekt sätt.
Såg också att ESV implicit verkar mena att avdraget i huvudsak förväntades påverka vanliga människor eftersom det påverkar barnfamiljer vilket jag tycker är ett olyckligt argument, men som är väldigt vanligt i Sverige (i ESV:s fall kanske jag dock missförstår dem). Med tanke på att nästan 90% av alla kvinnor i Sverige får ett barn, och runt 80% av alla män (se till exempel SCB 2011, Olika generationers barnafödande) så är det inte mycket till argument för socioekonomisk träffsäkerheten för åtgärder riktade mot barnfamiljer. Idag i Sverige finns det dessutom en positiv korrelation mellan barnafödande och SES (framför allt för män), så det är inte direkt så att alla subventioner som riktas mot barnfamiljer har en positiv fördelningsprofil. I synnerhet inte när den delen av den vuxna befolkningen som inte är en del av en ”barnfamilj” oftast är unga med svag anknytning till arbetsmarknaden eller pensionärer. Jag skulle tro att det bara är den vuxna befolkningen mellan 55-60 eller så som sannolikt har mer resurser än ”barnfamiljer”, och de har ju i de allra flesta fall utflyttade barn. I själva verket så är alltså de allra flesta i Sverige den äldre generationen i en barnfamilj någon gång under livet, och det är bara en liten (negativt selekterad) minoritet som inte är det. Dock verkar koppling mellan behövande och barnfamiljer frodas väldigt väl i svensk debatt, av oklar anledning.
Bra påpekat Jonas, inte minst punkten att ESV har missat mättnadseffekten i studien av Halldén & Stenberg (i ekonomisk debatt).
I ditt svar till Mats blir jag dock en smula konfunderad. Du skriver:
“När hemarbete med hjälp av RUT/ROT ersätts av köpta tjänster frigörs köparens tid och jag borde varit tydligare med att detta är en välfärdsvinst. […] Om jag ersätter hemarbete med arbete på marknaden är svaret hyfsat uppenbart, men om jag kollar på TV istället för att dammsuga är det inte lika tydligt.”
Om välfärdsvinster kvantifieras som betalningsvilja – vilket är det vanliga i synnerhet när ekonomer talar om välfärdsvinster utan att explicit definiera en social nyttofunktion – är det individens egna preferenser och hennes inkomst som styr. Det faktum att rikas tid då värderas högre än fattigas är en fördelningsfråga, snarare än en effektivitetsfråga. Detsamma gäller vad man kan tycka om arbete vs TV-tittande: valet avslöjar vad individen värderar högst.
Däremot ger TV-tittande naturligtvis inte lika höga skatteintäkter som om individen väljer att jobba mer.
Frågan är vilken betalningsvilja som avses: kostnaden för att köpa tjänsten (som är densamma oavsett inkomst) eller vad man implicit “betalar” genom att titta på tv snarare än att jobba? Vad jag pekade på i kommentaren var den något märkliga konsekvensen av att välja det senare värderingssättet, dvs att det samhällsekonomiska värdet av att titta på tv beror på inkomsten hos den som tittar. Det är inte oproblematiskt att gå från betalningsvilja till nytta, vilket vi diskuterat tidigare. Och om vi pratar om effektivitet så är det nytta, inte implicit betalningsvilja som är relevant.
Förresten så slog en sak mig angående mättnadseffekten som studien i ED finner: orsaken till denna kan vara att hushålls som idag köper mer än 80h RUT/år kanske redan tidigare köpte svarta hushållstjänster. I så fall är det (som jag beskriver i inlägget) inte konstigt att de inte jobbar mer. Snarare än att frigöra arbetstid så skulle RUT i dessa segment då främst vara en ovandling från svarta till vita tjänster.
Nu är ju anekdotisk bevisföring tämligen värdelös men att antalet människor i landet som på ett eller annat sätt får hjälp i hemmet efter RUT-reformen är betydligt högre än tidigare är ju uppenbart? Att det fanns svart hemhjälp tidigare stämmer visserligen men omfattningen har ju uppenbart ökat något helt enormt.
Att mättnadseffekten slår in tidigt är väl inte svårare att förstå att de flesta yrkesaktiva som skaffat städhjälp mm. arbetade heltid innan reformen och arbetar heltid nu. Man kan inte gå upp till en 43-timmarsvecka ens om man skulle vilja.
Men det faktum att man arbetar samma antal timmar som tidigare är ju inte med självklarhet detsamma som att samma arbete utförs på jobbet? En möjlighet är ju att mer utvilade heltidsarbetande faktiskt gör ett bättre jobb under sin heltidsvecka än man tidigare gjorde.
Dessutom så tar du inte upp de positiva effekterna i att tidigare svartanställda i stor utsträckning kommit in i den vita sektorn.
“om vi pratar om effektivitet så är det nytta, inte implicit betalningsvilja som är relevant”
Verkligen? Så om något – exempelvis en bostad – ska allokeras effektivt, ska den gå till den som har störst nytta av den, inte till den som har högst betalningsvilja? Så brukar effektivitet väl inte definieras, exempelvis i välfärdsteorins första huvudsats? Den förutsätter väl inte någon interpersonellt jämförbar nytta alls?
Det har du alldeles rätt i och jag hade egentligen tänkt skriva något om välfärd som kanske hade varit vettigare.
Det är dock en intressant fråga om frigörandet av en höginkomsttagares tid ökar den samhällsekonomiska effektiviteten mer än frigörandet av låginkomsttagarens, även om båda väljer att titta på tv? Ja, man skulle kunna säga att så är fallet, men en sådan utsaga bygger på en uppsättning antaganden som sannolikt inte är uppfyllda. Är det då ens en hyfsad approximation? Jag vet faktiskt inte hur denna fråga ska kunna besvaras.
Även om frågan kunde besvaras jakande, så är det inget som säger att ökad effektivitet i denna mening skulle öka välfärden i termer av nytta. Där tror jag dock att vi är överens.
Där är vi överens, liksom vi är överens om att dessa frågor är intressanta. Kruxet är bara att man för att kunna säga något om nytta måste hitta (eller bestämma sig för) en nyttofunktion, dels för individen, dels för hur samhällsnyttan beror av individernas nytta.
Jag ägnade stora delar av min tid som doktorand åt att försöka hitta svar på hur detta skulle göras på ett sätt som inte är helt arbiträrt. Det gick inte, även om jag länge lutade åt att u = ln(c) har flera normativt rimliga egenskaper.
Nyttan har jag nog närmast gett upp på… Däremot undrar jag om du har några tankar kring detta med de relativa effektivitetsvinsterna av tv-tittande. Visst kan man approximera med implicit inkomst, men är det meningsfullt och är det inte (nästan) lika normativt som välfärdsfrågan?
Ganska många högbetalda arbeten utförs ju på intet sätt bara under betald arbetstid. Tvärtom så förväntas man vara och är faktiskt tillgänglig även utanför arbetstid. Många arbetar nån halvtimme på kvällen. Många arbetar i globala företag där man kanske måste arbeta med hänsyn till andra tidszoner osv.
Den månadslön du erhåller är helt enkelt inte i praktiken en månadslön för just de timmar du är på arbetet – utan en månadslön för det arbete du förväntas utföra. På eller utanför normal arbetstid spelar egentligen ingen roll.
En möjlighet är ju att produktiviteten hos höginkomsttagare faktiskt ökar när det frigörs tid från hushållsarbete i och med att endast en del av tiden används till tv-tittande och en del av tiden till nominellt obetalt arbete.
Men i praktiken så är arbetet inte obetalt i det långa loppet då personernas månadslöner i slutändan hänger på deras totala produktivitet – både under och utanför arbetstiden.
Problemet med ROT, RUT och andra subventioner är att de har alltid samma ursprungliga tanke.
Att det finns ett lågt kapacitetsutnyttjande inom sektorn som kan tas i anspråk om bara priset vore lägre. Det är där vi såg problemen i samband med att pengarna istället hamnar som bostadssubventioner. Finns det inte fler byggjobbare så går det inte bygga mer. Sedan är den stora frågan, kommer lediga resurser som frigörs pga lägre avdrag via ROT att rendera i att byggarbetare går arbetslösa och jobbar svart eller kommer det leda till att de börja jobba med flerbostadshus?
Inträdeströsklarna för t.ex. ROT är mycket större (hantverkskunnande, certifiering etc) än för RUT. Elasticiteten i gillgänglig maximal kapacitet skiljer sig därför radikatlt åt mellan dessa två. Det är också troligen däför som rätt många från balitkum har valt att söka sig till Sverige för att arbeta som byggnadsarbetare då byggandet i deras hemländer minskade.
Jag är inne på samma resonemang som sign “undertallen”. Vi debatterar det faktum att priset för en tjänst ska vara på en nivå för att skapa sysselsättning istället för att en tjänst inte blir utförd öht, alternativt utförs av den potentiella köparen själv eller av svart arbetskraft. Det som är “priset” har i alldeles för hög grad utgjorts av skatter och bidragit till en mycket stor “skattekil” varför köpare och säljare avstår kontrakt. RUT och ROT skulle jag vilja påstå är en återgång, inte helt, men delvis till hur förutsättningarna såg ut i slutet på 60-talet, innan vansinniga skattehöjningar slog undan benen för små hantverkare och tjänsteföretag med följd att “gör-det-själv”- och den svarta sektorn vann mark.
I en motion 2004 förklaras problematiken.
Skattekilar
Våra höga skatter hindrar oss från att ha råd att köpa vit arbetskraft. Om lönen till den som utför en tjänst är 1 000 kronor tillkommer arbetsgivaravgift och moms. För att ett hushåll skall ha råd att köpa tjänsten på 1 000 kronor måste man tjäna 3 000 kronor. Detta kallas skattekil och visar tydligt att svart arbetskraft lönar sig – för den som betalar! Den som utför tjänsten lever däremot ett utsatt liv. Samtidigt innebär svart arbetskraft att samhället går miste om skatteintäkter och det urholkar samhällsmoralen. Låga skattekilar skulle minska betydelsen av särlösningar för hushållstjänster. Detta hade självklart varit den bästa lösningen. Spanien har valt att tackla den svarta sektorn och skattekilar med generella skattesänkningar.
http://data.riksdagen.se/dokument/GS02Sk292
Sen hur man kontrollerar att det inte fuskas med RUT och ROT är en helt annan fråga. Generellt är kontrollen alldeles för eftersatt vilket ses på samhällets övriga områden. Tjänstemannaansvaret som beskars kraftigt i mitten på 70-talet kanske borde rimligtvis återställas.
Jag har tydligen uttryckt mig otydligt i mina tidigare kommentarer.
I det inkomstskattesystem som vi har innebär RUT, ROT, Gåvoskatteavdrag och Jobbskatteavdrag
inte att din skatt påverkas.
Det är inte här fråga om några skattekilar eller någon skattesänkning.
Inte i något fall sänks beskattningsunderlaget vilket är en förutsättning för ett lägre skatteuttag.
Istället får du ett rent bidrag, en utbetalning genom en kreditering på ditt skattekonto finansierad av staten.
Staten finansierar i sin tur sig genom uppbörd av skatt.
Denna uppbörd av skatt förhindrar naturligtvis många tjänster att bli utförda eftersom det är såväl privatpersoner som företag som blir av med sina betalningsmedel.
Något som många här blundar för.