Thomas Piketty och hans nya bok Capital in the 21 Century har rönt enorm uppmärksamhet i hela världen (och kommenterats av oss bl a här, här). Boken har huvudsakligen fått beröm men en del skeptiska kommentarer har också hörts. I helgen publicerade Financial Times en kritisk granskning av bokens fördelningsstatistik och hävdade att man funnit flera indikationer på felaktigheter och att dessa rentav kan ändra vissa av bokens centrala slutsatser. Eftersom Jesper Roine och jag själv ligger bakom de svenska serier som Piketty använder och dessutom själva nyligen har skrivit en längre uppsats om västvärldens långsiktiga ojämlikhetstrender tänkte jag att frågan bör kommenteras här på bloggen. Dels handlar det om datamaterialets beskaffenhet (stämmer Pikettys serier?) och dels handlar det om i vilken mån FT:s kritik ändrar förutsättningarna för bokens slutsatser.
Financial Times-journalisten Chris Giles går igenom några av Pikettys dataserier gällande förmögenhetskoncentrationens utveckling i USA och de tre europeiska länderna Frankrike, Storbritannien och Sverige. Genomgången handlar om i vilken mån Pikettys serier (som finns i excelfiler nedladdningsbara på Pikettys hemsida) stämmer överens med de serier som presenterats av andra forskare genom åren. I den mån det finns avvikelser går Giles igenom Pikettys excelfiler och finner där en hel del oförklarade justeringar och ändringar utifrån de ursprungliga källorna. Slutligen försöker Giles sammanställa alla serier för att se om en annorlunda bild framträder än den Piketty presenterat och ifall den nya bilden skulle kunna ligga till grund för ett ifrågasättande av Pikettys övergripande slutsatser.
Låt mig börja med att säga att jag uppskattar mycket genomgångar av den typ som Giles gör. Kritisk granskning av forskning och policyarbeten är oerhört viktiga och de sker alldeles för sällan. Giles granskning är noggrann och känns hederlig. Han pekar på visst slarv i Pikettys hantering av data och detta är inte snyggt. Jag misstänker att slarvet framför allt handlar om att göra serierna mer lättlästa för allmänheten (det ska vara jämna årtal, små avvikelser som inte påverkar helheten tonas ned för att inte seriens huvudbudskap ska gå förlorat i oviktiga detaljfrågor). Jag tycker inte om att man friserar data för att göra dem mer lättillgängliga. Om sådan frisering på riktigt ändrar innehållet i data är det helt förkastligt; om det inte gör det är det bara osnyggt och riskabelt. Det är lite detta som diskussionen kring Giles kritik handlar om, åtminstone som jag ser det.
Jag tänkte ägna det mesta utrymmet här åt att kommentera Giles empiriska kritik (vilket redan gjorts av bl a NYT1, NYT2, Economist, New Republic, Marginal Revolution). På slutet kommenterar jag även i vilken mån kritiken påverkar Pikettys övergripande slutsatser, men här finns redan en hel del läsvärda kommentarer på den punkten (se Justin Wolfers i NYT, och bloggen Next New Deal).
Låt oss börja med Pikettys redogörelse för Sveriges förmögenhetskoncentration. Serierna kommer från Jespers och min forskning (se här) och våra data (se även här). Giles graf med Pikettys serie (i blått) och våra svenska data (i rött) visar inte på några stora olikheter. Båda serierna visar hur svensk förmögenhetskoncentration var hög under den agrara eran, att en utjämning ägde rum under 1900-talets början, att denna utjämning slutade på 1970- och 1980-talen och att det därefter inte har skett särskilt mycket (även om det i den blå linjen finns mer av en antydan till ökning, men den är knappast statistiskt säkerställd ifall det skulle testas formellt).
Något mer spretig är datasituationen för USA och Storbritannien. För USA finns flera olika datakällor, baserade antingen på hushållsundersökningar (den s k Survey of Consumer Finances som finns sedan 1960-talet) eller kvarlåtenskapsskattedeklarationer (som finns sedan 1910-talet). Dessa data är alltså i grunden olika och det har varit välkänt bland forskare sedan länge att man inte kan förvänta sig exakt samma nivåer mellan dessa källor, men däremot borde man kunna förvänta sig likartade trender ifall allting gjorts på rätt sätt. Intressant nog skiljer sig trenden för den amerikanska topprocentens förmögenhetsandel beroende på källa.
Bilden nedan visar dessa källor för USA, där återigen Pikettys serier är i blått och alla andra i rött. Bilden ser smetigare ut än vad den är. I grunden följer Pikettys serier hushållsundersökningen SCF medan den lägsta serien för top1 (“KS”, Kopczuk & Saez, NTJ, 2004) bygger på kvarlåtenskaper med förmodligen större problem. Den tidiga observationen 1810 är extremt problematisk hur man än väljer att göra (läs om detta här, sektion 3).
I fallet Storbritannien finns också avvikelser, särskilt vad gäller nivåerna på förmögenhetskoncentrationen på senare år. Brittiska förmögenhetsdata bygger nästan uteslutande på beräkningar av ett urval av de avlidnas förmögenheter vilka justerats så att man får en bild av den levande befolkningens förmögenhetsfördelning. När man jämför serierna ligger Pikettys data väldigt högt i förhållande till de nivåer som brittiska skatteverket (dåvarande) IRS redovisar för 1980-, 90- och tidiga 2000-talen men dock lika högt som dess (HMRCs) siffror för 2007 och 2009. Som synes är det svårt att uttala sig om tydliga trender sedan 1980 men återigen ligger Pikettys serie på ett sätt som framhäver en ökning på senare år (från 60% till 70% i topptiondelen). Oavsett detta förefaller inte helt klart varför Pikettys serie ligger så högt som den gör. De långa trenderna bryts dock inte nämnvärt oavsett vilken serie man väljer att följa. Eventuellt påverkas magnituden i vissa av de procentuella förändringarna av val av serie, men det är oklart hur mycket, och med tanke på den betydande osäkerheten i de statistiska skattningarna.
Giles ifrågasätter sedan det sätt på vilket Piketty sammanfogat uppgifter för Frankrike, Storbritannien och Sverige för att skapa en serie för Europa. När Giles justerar medelvärdet med avseende på befolkningsstorlek försvinner den antydan till ökad koncentration sedan 1980. Jag tycker att det finns fog för att vilja justera för befolkningsstorlek (vilket alltså inte Piketty gjort), även om man skulle kunna tänka sig andra vikter (t ex förmögenhetsstockens storlek). Sedan kan jag dock tycka att ett ännu mer problematiskt faktum för Pikettys Europa-serie är att den endast innehåller tre (ganska disparata) länder. Kan man verkligen generalisera om “Europa” utifrån medelvärdet (vägt eller ovägt) av dessa tre länder? Här ska det bli intressant att se om bilden ändras på riktigt om vi adderar fler länder, och sådana data finns faktiskt (se våra appendixdata här).
Som alltså antytts ovan är avvikelserna mellan Giles och Pikettys serier trots allt ganska små. Antydan till skillnad finns framför allt i den ökning i förmögenhetskoncentrationen sedan 1980 som Pikettys antyder och som inte alls är tydlig när man ser till andra källor. Detta framhäver Giles som ett viktigt skäl till att ifrågasätta Pikettys övergripande resultat. Jag instämmer med Giles att ökningen inte framstår som särskilt tydlig. Men Giles kommenterar inte det faktum att om det finns kapitalflykt från västländer till skatteparadis (något som ofta hävdas som ett argument mot förmögenhetsskatter i rika länder) så skulle en justering för detta sannolikt medföra ökad koncentration. Och om kapitalflykten tilltagit sedan 1980 så kan vi ha ökade förmögenhetsskillnader som inte fångas upp i dessa data. Piketty lyfter fram denna eventualitet. (I vår studie på Sverige (fig 7) gör vi dock en sådana spekulativ analys och finner mycket stora effekter på förmögenhetskoncentrationen.)
Påverkar då Giles kritik Pikettys huvudslutsatser? Jag anser inte det. Piketty vill koppla samman kapitalets relativa betydelse (i förhållande till inkomsterna), något som han mäter på huvudsakligen aggregerad nivå som kvoten mellan den privata sektorns förmögenhet och nationalinkomsten, och den ekonomiska (framför allt inkomst- och förmögenhets-) ojämlikheten. Den viktigaste nyckeln för denna koppling är relationen mellan kapitalavkastningen (“r”) och inkomsttillväxten (“g”). Men mer än att säga att om kapitalstockens relativa storlek växer så kommer det att leda till att de gamla förmögenheterna växer snabbare än nya förmögenheter skapas, och om förmögenheterna är ojämnt fördelade (vilket de är och alltid har varit) så kommer det att i förlängningen öka förmögenhetskoncentrationen.
Blir det då problem för Pikettys tes när nu kapitalstockens relativa ökning sedan 1970-talet inte sammanfaller med någon tydlig ökning i förmögenhetskoncentrationen? Förmodligen, om detta ser ut att hålla i sig även på sikt. Men inte ifall förmögenhetskoncentrationen börjar öka framöver. Det finns nämligen flera sorters kapital (alltså hur “r” fördelas) där några ägs av den breda befolkningen (t ex bostäder) medan andra ägs av en minoritet (aktier på börsen), och på samma sätt är inkomsternas fördelning också olika kopplad till den totala ekonomiska tillväxten (alltså hur “g” fördelas). Sedan vet vi heller inte riktigt hur ekonomins produktionsfunktion ser ut, dvs om den ökade kapitaltätheten innebär sjunkande, oförändrad eller rentav ökad kapitalavkastning. Detta är en fråga som Piketty diskuterar öppet, och här befinner vi oss på en forskningsfront där ekonomerna fortfarande inte vet den fulla bilden.
Sammanfattningsvis är min läsning av Giles kritik i FT att Piketty har varit hafsig med vissa data, kanske för att han är mån om att framställa sina dataserier på ett läsbart sätt för sin publik. Det är lättare att läsa en bild där alla länders serier börjar på samma årtal och slutar på samma årtal, där olika årsvariationer eliminerats med hjälp av fleråriga medeltal, eller där flera olika alternativa serier finns för ett och samma land. Men det finns en gräns för hur förenklade man bör göra sina serier. Det finns risk för att en frisering av data, hur behjärtansvärd den än må vara i läsbarhetens namn, leder till rena felaktigheter som i förlängningen kan snedvrida hela analysen. Här tror jag att Piketty tar åt sig av kritiken.
Men jag anser alltså ändå att Pikettys serier håller för granskning. För även om FTs kritik är välbehövlig och Giles finner belägg för att justering av data har ägt rum, ändrar kritiken i mitt tycke inte huvudbudskapet i Pikettys analys. Detta gäller både den rent empiriska beskrivningen av förmögenhetskoncentrationens utveckling och den bredare analysen av (det eventuella) sambandet mellan kapitalstockens relativa storlek och kapitalägandets skevhet.
Ekonomistas 
Jag ögnade igenom Piketty’s bok Le Capital au XXIe Siècle strax efter den kom ut förra året när en fransk kompis rekommenderade boken för mig. Det tog en hel helg eftersom boken är på nästan 1000 sidor (969+ sidor). Den blev sedan väldigt hypad i franska medier och man kunde misstänka att detsamma skulle ske när den engelska översättningen blev färdig.
Men hela boken bygger på att r är större än g så att man kan få det sannolikt att kapitalkoncentrationen kommer att öka. Detta grundantagande ansåg/anser jag var fel pga av att placeringsmöjligheterna numera ser annorlunda ut än de såg ut för 30 år sedan. Vi har just upplevt en megabull-marknad i bonds som vi knappast kommer få uppleva igen under vår livstid. Vi har gått från tvåsiffriga räntenivåer till ganska nära nollräntenivåer på säkra govvies. Detta har inneburit fantastiska windfalls för alla som suttit på säkra statspapper samt andra räntebärande tillgångar. De som tagit låg risk har tjänat sjukt bra med pengar, men kommer knappast att kunna göra det framöver. Framöver kommer man bara kunna uppnå en “acceptabel” r genom att ta risk. Detta kommer också innebära ett en del rika familjer kommer få uppleva negativ avkastning i högre utsträckning än tidigare i närhistorien när risken går emot dem.
Obligationsmarknaden (govvies, corporates, munis, etc) är mycket större än aktiemarknaden mätt i rena pengar och om man ser hur de stora familjeförmögenheterna är placerade så inser man betydelsen av räntemarknaden. Det stora nedställ i räntenivåerna vi haft är en one-off och kommer inte att upprepas de följande 30 åren. Detta innebär helt enkelt att r kommer att vara betydligt lägre framöver än vad som historiskt varit fallet.
Inte heller bolagens vinstandel av av ekonomin kan växa speciellt mycket från dagens nivå. Just nu upplever vi snarare en överlönsamhet på bolagsnivå när investeringsandelen hålls låg pga bristande framtidstro/ deficient demand/ self-defeating austerity finanspolitiskt/ för låg ackommodering penninpolitiskt/ allmän osäkerhet, etc. När vinsternas andel inte kan förväntas öka så kan heller knappast förmögenheterna antas bli mer koncentrerade framöver pga av att den rikaste delen av befolkningen också är den del av befolkningen som äger och driver företagen.
Den stora ojämlikheten de senaste 30 åren skulle jag säga beror främst på engångsnedstället i räntenivån när stockarna blev uppvärderade, detta gällde även fastigheter som fick en engångseffekt på värdet via lägre finansieringskostnad samt i viss mån aktiemarknaden som fått ett högre värde även om avkastningskravet fortfarande är högt och inte har kommit ned på samma sätt som för obligationsmarknaden och fastighetsmarknaden. Man kan även addera andra engångseffekter såsom globaliseringen som haft en stor påverkan på faktorkostnader och lönsamhet för globala bolag.
Men det skulle ju inte bli lika läsvärda rubriker och stora debatt om man istället sade att “förmögenhetskoncentrationen blev under en period lite högre från att ha sjunkit kraftigt sätt ur ett längre perspektiv, som ett resultat av tillfälliga faktorer som som nu inte längre kommer ge samma påverkan”…
Jag har inte läst Piketty (än) men jag är lite skeptisk till de slutsatser som dras av en del.
För det första så hade vi i Sverige en extremt långtgående jämlikhetsökning på 70-talet och början av 80-talet och vi har sedan dess “normaliserats” (blivit mer ojämlika igen). Vad som dock diskuteras väldigt lite är sambandet med den kris vi hade under dessa årtionden och som kulminerade i början av 90-talet. Oavsett var man står politiskt känns det oseriöst när somliga lyfter fram svenskt 70- och 80-tal som ett föredöme utan att diskutera vilka problem vi hade i ekonomin då. Var det de höga skatterna och den stängda ekonomin som samtidigt ledde till jämlikhet och ekonomisk kris?
För det andra måste metodproblemen vara gigantiska när det gäller att klassificera inkomster som kapital eller inte kapital. Ta t.ex. Mojang som det stått om så mycket där en entreprenör skapat ett dataspel som ny gett över en miljard i vinst. En stor del av pengarna tas ut som utdelning. Är det verkligen att beteckna som kapitalinkomster? Inkomsterna har ju ingen koppling till det investerade kapitalet. Eller ta alla författare, artister och programledare som numera driver bolag och tar ut max i utdelning för att det är gynnsamt (Läckberg utnyttjade ju t.ex. möjligheten att ta ut över 5,6 Mkr). Vad har deras inkomster med avkastning på kapital att göra? Sambandet mellan deras inkomster och deras arbete är solklart och entydigt. Jag tror att vi är lite blinda för hur många av de som tjänar bra idag försöker flytta sina inkomster till bolag och sen få ut det som kapitalinkomster. Det gör uppgången i kapitalinkomster senaste årtionden svårtolkad som jag ser det.
F ö håller jag med om att den nedgång i räntorna vi haft sen början av 80-talet har blåst upp kapitalinkomsterna över en period, men nu har vi nått eller är åtminstone mycket nära slutet på den perioden. Räntorna kan inte falla mycket längre.
I think you’re still giving too much to Giles on the UK data. For one thing, Piketty clearly states what he does on the UK data: “Note: HMRC estimates are expressed relatively to population with probates, i.e. only 31% of adults in 2008-10; so top 30% in MRC Tables 13.8 corresponds to top 9.3% of total population”
So in essence, he is taking the same HMRC source (accessible here: http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/20120403124426/http://www.hmrc.gov.uk/stats/personal_wealth/13-5-table-2005.pdf ) as the one you used in your 2009 working paper, but he adds up the 2nd and 3rd highest decile (according to the document), and this explains how he can reach 70% for the total population top decile. The question now is whether it makes sense to do this adjustment. This would be stupid if HMRC had done its homework properly and done the adjustment from inheritance-tax-eligible population to full population. However, when you read the corresponding wealth thresholds for each decile (at the end of the document), you quickly see that HMRC probably did not make the adjustment: according to them, in 2005 the median individual had 37,000 pounds (i.e. close to 60,000 EUR) in net wealth which I would view as far too big a number. Therefore, Piketty was probably right to boost the UK numbers.
Another way to see that Piketty’s UK numbers are probably on the right side is that if you take the HMRC seriously, you would find that the UK wealth distribution is less unequal than the Swedish one. This alone makes me suspect that the HMRC numbers needed to be boosted in order to be closer to the truth.
Regarding the averaging across countries, the assumption that Piketty makes is that Sweden is more representative of Northern Europe than either France or the UK. In other words, Sweden is a bit like a sample of Northern Europe. To me, this gives a more accurate description of Europe than what is effectively an average of French and English populations. Piketty actually mentions that this is quite abusive, but you have to live with what you have.
Excuse me for writing in English, as my Swedish is unfortunately not advanced enough for those discussions.
Dear Parisian Economist, thanks for your comment. I agree with you that Piketty is very clear about the challenges in estimating the UK wealth inequality and that he is also very clear about how he has done. There are apparent time series breaks in the UK series and I am not knowledgeable enough to fully decide upon which of the series to prefer. Piketty makes a choice that seems sensible, arguing for an upward shift in the numbers. In fact, I just recently noted some support for that choice of Piketty’s can be found in a recent book chapter on UK wealth inequality trends by John Hills and Francesca Bastagli. They discuss the different wealth data sources and emphasize the difficulty to assess trends over time, but still state that the recent survey estimates (which show higher concentration levels) seem to most comprehsible.
As for the Europe-series, I agree with you that Piketty is transparent in how he handles the data. Admittedly, it is always easy to say that one could do more, but given the data constraints Piketty’s choice was to either do nothing at all on Europe or to do something and see what happens, discussing openly about the problems with the series. Piketty chose this latter alternative and I find this quite OK. Of course, I think it would have been natural to check how the Europe-series would look like with other weighting schemes when computing the averages.
So at the end of the day my take is that Piketty stands on firm grounds when it comes to the data series he presents. I would have liked to see some more analyses, seeing several other variants than the ones he presented. I do not think that would change the conclusions any bit, but it would have been nice given the problems that all wealth inequality data suffers from and the difficulty to select among different series that are available.
Thank you for your answer!
Other than that, I agree with you that the decennial averaging that Piketty does was a risky and maybe unnecessary choice. Given the number of outcomes (capital/income, rates of returns, distributions, etc.) and countries he looks at, and the high annual volatility of some income items, the averaging can be justified, but it certainly gives room to lots of (often dishonest) nitpicking.
Mattias
“Jag har inte läst Piketty (än) men jag är lite skeptisk till de slutsatser som dras av en del.”
Seriöst, kom igen! Du har inte läst Piketty, men vill ändå uttala dig om den. Därutöver är du skeptisk till en del slutsatser som dras, men inte av Piketty själv, utan av en del, oklart vilka.
Kan vi inte enas om att först läsa Pikettys bok och därefter delta i diskussionen om den. Eller låta de som har läst den föra diskussionen.
Varför måste man läsa Piketty för att kommentera Piketty? Det hade kanske varit ett okej resonemang OM hans teorier inte hade använts för att fatta beslut över oss andra. Men sådan ser inte vår värld ut, så vi har minst lika rätt att delta i debatten.
Jag har inte läst hans böcker, men jag har hört resonemangen av flera, läst artiklar och lyssnat på videos. De rika blir rikare etc. Detta är bullshit inser en normalbegåvad, de rika är inte de rika. Folk föds, dör, förändrar sin förmögenhet. I själva verket kommer 12% någon gång under sitt liv tillhöra top 1%. Även om ALLA inkomster förändras mot median kan ojämlikheten öka. Det är komplexa saker, när det förenklas tappar vi ofta viktig information.
Vi har en just nu en epok av ökad digitalisering som innebär att vinnare på marknaden kan nå enormt många kunder. Belöningar blir därmed väldigt ojämnt fördelade. Så oavsett vilken politik man för kan man förvänta sig ökade förmögenhetsspridningar. Därmed blir det väldigt skevt att hävda att en politik som förs idag är orsaken till de ökade spridningarna.
Jag ser Piketty som massa andra experttyckare med enda skillnaden att han sammanställt lite data. Det gjorde han bra och jag uppskattar det. Men han verkar vara en rätt medioker tänkare i sina försök att hitta korrelationer i en extremt komplex värld. Och folk är alldeles för glada i att höja honom till skyarna bara för att han har gjort lite forskning och presenterar en korrelation som stöder deras tes.
Se även Pikettys eget svar om kritiken från FT
Click to access Piketty2014TechnicalAppendixResponsetoFT.pdf
Se även Pikettys eget svar på FT-kritiken: http://piketty.pse.ens.fr/files/capital21c/en/Piketty2014TechnicalAppendixResponsetoFT.pdf
För en icke-ekonom, men dock tränad forskare, verkar det som om eventuella fel i Pikettys data är begränsade och inte ändrar hans slutsatser. Kritisk granskning av data är givetvis alltid viktigt och skall vara en del av god vetenskap. Men till min förvåning har jag insett, medan jag följt debatten kring Pikettys arbete, att det inte är någon självklarhet att man på löpande basis skapar pålitliga, kvalitetsgranskade öppna databaser för ekonomiska data. Om data som de Piketty använder hade istället vara meteorologiska data/klimatdata så skulle de dels ha tagits fram på rutinbasis, dels också rutinmässigt granskats av olika grupper, både innan och efter publicering. Med tanke på hur viktiga pålitliga ekonomiska data är för oss alla så är det mer än lovligt oroande att så inte sker. Ekonomi är fortfarande offer för alldeles för mycket amatörmässigt tyckande och ideologiserande. 5 cents från en dessilusionerad atmosfärs-forskare.