Redan Adam Smith framhöll att lönen inte är det enda sättet på vilket en anställd kompenseras för sina ansträngningar. Olika jobb är mer eller mindre trevliga, farliga och tråkiga. Enligt teorin om kompenserande löneskillnader kommer sådana skillnader att avspeglas i lönen; trevliga och ofarliga arbeten kommer att vara mindre välavlönade än otrevliga och farliga, allt annat lika. Eftersom säkerheten och trevligheten inte beskattas kommer ett arbetes icke-monetära avkastning att vara särskilt viktiga i en högskatteekonomi. Om skatten är riktigt hög blir det också mycket dyrt för arbetsgivaren att monetärt kompensera den anställde för att jobbet är tråkigt.
Att dessa aspekter är empiriskt relevanta visas i en studie (WP-version) av David Powell vid RAND. Han finner att lönen i farliga yrken — definierade som yrken med många arbetsskador eller dödsfall — stiger mer när skatten höjs än lönen i ofarliga yrken. I en relaterad studie (WP-version) estimerar han istället det samlade icke-monetära värdet av olika yrken och finner liknande effekter: när skatten sjunker väljer anställda i viss grad bort lågbetalda (och trevliga) yrken och väljer istället mer högavlönade (men mindre trevliga).
Det finns egentligen ingen ände på möjliga tillämpningar av denna idé: Är det så att att arbetsplatserna i större utsträckning är trevliga i högskatteekonomier? Sjunker värdet av att ha arbetsplatsen förlagd mitt i stan när inkomstskatten sjunker och det därmed blir billigare att via lönen kompensera de anställda för ett sämre läge och längre pendlingstid? Ur ett fördelningsperspektiv kan man ställa sig ställa sig frågan hur stora välfärdsskillnaderna mellan olika anställda är när man inte enbart ser till lönen; att utbilda sig har exempelvis inte enbart monetära effekter på ens framtida liv.
Ekonomistas 
Idén förekommer även i Thomas Moores “Utopia”, fast där kompenseras man bara med förkortad arbetstid för att göra oönskade saker.
Är det inte i själva verket i huvudsak precis tvärtom? Intressanta, trevliga och säkra jobb är mer välbetalda än tråkiga, monotona och farliga jobb. Städare, takarbetare och vårdbiträden har betydligt högre förekomst av arbetsskador än arkitekter, advokater eller läkare, och dessutom betydligt lägre lön.
Nyckeln till att förstå detta är orden “allt annat lika”. Så visst har du rätt, men argumentet är att lönen hade varit ännu lägre i de tråkiga och farliga yrkena om de inte hade varit tråkiga och farliga.
Oförståelig invändning. “Allt annat” kan väl knappast sägas vara “lika” mellan en städare och en läkare? Poängen var ju att jämföra löner inom sin egen kategori. Dvs. en fältläkare i en konfliktfrontlinje borde enligt teorin tjäna mer än en läkare på vårdcentralen i Täby. Studien säger ingenting om den relativa nivån mellan olika yrkeskategorier.
Krille, t.ex. regressionsanalys bygger på att man matematiskt kontrollerar för andra variabler.
En aspekt på sambandet mellan farliga arbeten (dvs med relativt hög dösfall- och skaderisk)och kompenserade löneskillnader är att olycksfallsförsäkringar delvis fungerar som substitut till denna kompenserande löneskillnad. Om jag har en försäkring behöver jag inte ha extra betalt för att klara mig igenom perioder då jag är sjukskriven.
Kan du mot ovanstående inkl. kommentarer,
dra en analys av detta i förhållande till lärarlöner?
Elevunderlaget förefaller vara en väldigt viktig komponent i lärarnas arbetsmiljö som den är svårt/mycket dyrt att kompensera för med hjälp av lönen (se tex denna studie. Skolor med barn till högutbildade och studieengagerade föräldrar utan sociala problem har alltså mycket lättare att locka till sig lärare än andra skolor.
Ytterligare en aspekt är att den stora skattereformen som kraftigt sänkte marginalskatterna kan ha varit en bidragande orsakt till att läraryrket förlorat sin attraktionskraft. Yrkets förmåner i termer av relativt mycket ledighet blev helt enkelt, relativt sett, mindre förmånliga när marginalskatterna sänktes.
Slutligen så är det så att lärarnas arbetsmiljö är en viktig determinant för yrkets attraktivitet.
Intresant.
Det finns dock många fler studier som direkt skattar skillnaden i lön som följd av t ex olika risk för dödliga olyckor, och som därmed kan användas för att skatta värdet på ett statistiskt människoliv, se t ex för en utmärkt översikt Aldy och Viscusi (2003) “The Value of a Statistical Life: A Critical Review of Market Estimates throughout the World.” Journal of Risk and Uncertainty 27(1): 5-76.
Adam Smith påpekade f ö i Wealth of Nations att även status-skillnader är viktiga i ett löneperspektiv:
“Honour makes a great part of the rewards of all honourable professions. […] The most detestable of all employment, that of a public executioner, is, in proportion to the quantity of work done, better paid than any common trade whatever.” (Book 1, Ch. 10).
Arbetslösa gör vad som helst för att skaffa sig en anställning. Människors desperata behov efter försörjning pressar ner lönerna och försämrar arbetsförhållandena för farliga/tråkiga yrken. Det måste finnas samma grundtrygghet för alla människor för att teorierna ska vara applicerbara.
Utsatta människor förblir utsatta även när de skaffar sig jobb. Det är det bakomliggande trångmålet hos människor som är relevant.
Det är därför det finns många nobelpristagare i ekonomi som vill ha medborgarlön. Med en ovillkorlig medborgarlön skapas förutsättningar så att dessa teoretiska idéer om värde i form av lön och arbetsförhållanden ska fungera även i verkligheten.
Mycket bra frågeställning:
“Sjunker värdet av att ha arbetsplatsen förlagd mitt i stan när inkomstskatten sjunker och det därmed blir billigare att via lönen kompensera de anställda för ett sämre läge och längre pendlingstid?”
Så är det nog, framför allt när peak-all blir verklighet. Innan vi kunde resa så billigt som idag så var det nödvändigt att ha låg inkomstskatt. Annars skulle ingen pendling ha varit möjlig.
Därför tror jag att ett skifte från inkomstskatt till exempelvis markvärdesavgift kan behöva kompenseras med en höjning av koldioxidskatter för att inte resandet/utsläppen ska öka i för stor omfattning.
Alf Hornborg pratar om något närliggande.
Ni kan behöva byta plugin. Det plugin som omvandlar youtube-länkar till inbäddning fungerar inte korrekt. kanske finns en uppdatering att ladda ner.
se upp för Java 🙂
Hur började löneglidningen på allvar att ta fart för de 1%-en i samhället? Jo genom att aktiefond-samhället blev en ombudsmanna-kapitalism utan “riktiga aktieägare”. Sedan fortplantade sig de tjänstemannastyrda börsbolagens ersättningsnivåer till politiken. Men den exponentiella utvecklingen tog fart först efter avskaffandet av Glass-Steagall Act eller redan strax före 1999 när Citicorp 1998 i en lagstridig merger med Traveler Group(Clinton/Rubin/Greenspan/Gramm) bildade startskottet på det som skulle bli Investmentbankernas era. Banker som tidigare bedrivits som partnerships ombildades till bl.a Bank Holding Co innebärande att de istället för full vinstutdelning till partners nu blev tvungna att dela utdelningen med sina nyblivna aktieägare, dvs de förvärvade affärsbankernas ägare. Därmed tvingades ledningarna(f.d partners) till anpassning vilket resulterade i bonus till företagsledningen(f.d partners) istället för utdelning. Denna bonus blev naturligtvis skyhög för att kompensera för förlorad utdelning. Och för att bonusen skulle bli tillräckligt hög blev man tvungna att ta högre risk. Avundsjukan lät inte vänta på sig. Näringslivet som helhet smittades förstås. Javisst och vad som hänt sedan dess är historia. Som avslutning vill jag ge er en tankeställare om myterna med kompensation och dess drivkrafter. Annars är säkert en del av er som läser detta del av problemet med denna ersättningskorruption även om en del har valt att bara kalla det för “captivitation”.
Länken heter The Candle Problem(Karl Duncker) och handlar om problemlösning och kreativitet.
Något som anses efterfrågas i bolagsledningar t.ex
http://www.scilogs.com/a_mad_hemorrhage/ceos-and-the-candle-problem/
Gruvarbetarstrejken 1969 är ett gott ex. Den berodde mycket på löneutjämningen
inom LO som utraderade den riskpremie som tidigare legat inbäddad i höga
gruvlöner.
Flykten från läraryrket har också att göra med politikernas angrepp mot lärares
professionella autonomi. Den explicita attacken inleddes i styrningsberedningen 1988
där man betecknade lärares fria yrkesroll som ett problem. Attacken var förberedd
i (s)-styrda kampanjer med budskapet att lärare inte jobbar när de befinner sig
utanför klassrummet .