Tidigare i höstas besökte Gretchen Daily, professor vid Stanford, Sverige. Anledningen var bland annat att hon tilldelades Volvo Environment Prize för sin forskning om hur vi ska värdera miljö och de “tjänster” som miljön tillhandahåller. En vanlig invändning mot detta är naturen “inte har (eller kan ha) något pris”, eller att den är “oändligt värdefull” (ett tema som diskuterats i ett inlägg av Jonas här). Daily’s pragmatiska hållning är att dessa invändningar bara resulterar i att miljövärden, istället för att uppfattas som “oändliga”, bortses ifrån i det mesta av faktiskt beslutsfattande. Den enda framkomliga vägen, speciellt när det är bortom att få till stånd förändringar i hanteringen av naturvärden, är att försöka prissätta värdet på det naturliga kapitalet.
Jag tror definitivt att hon har rätt. I slutändan måste vi alltid göra val och argumentet att vissa värden inte går att jämföra tar inte bort detta val. Hur trubbiga våra metoder än är så kommer det vara bättre än alternativet att låtsas som om “vissa saker inte kan jämföras”. Gretchen Daily’s forskning och policyarbete visar också att det finns stora möjligheter att ta fram bättre metoder för att värdera naturen. (Läs mer om Daily’s och hennes kollegors praktiska arbete här).
Samtidigt ser jag invändningarna och problemen som t ex Michael Sandel’s tar upp i sin bok “What Money Can’t Buy: The Moral Limits of Markets” (läs en utmärkt recension i NYRB här) och jag kommer också att tänka på diskussionen om jämställdhetsfrågor, speciellt inom biståndsområdet, där man ofta med ljus och lykta letar efter positiva ekonomiska effekterna av att behandla män och kvinnor lika. Ska det verkligen behövas för att göra “rätt”? (Något Esther Duflo ifrågasatt och som jag tagit upp i ett tidigare inlägg här).
Att välja mellan saker som inte enkelt låter sig jämföras, att ta vägen över att värdera dem med samma enhet (pengar), och att i olika sammanhang hela tiden försöka motivera förändringar med att de lönar sig…Det må inte vara snyggt men det är det bästa sättet att få till förändring. Spoken like a true dismal scientist…
Ekonomistas 
Hmmm, håller inte riktigt med, här kommer en lååång kommentar.
Jag tycker att begreppet ekosystemtjänster i sig är bra och pedagogiskt, där det är lätt att ge exempel som illustrerar att ekosystemen genererar tjänster för människan som i många fall är mycket värdefulla. Det är också positivt att begreppet tydliggör att det handlar om system, där värdet av en viss förändring beror på de indirekta systemeffekterna på ekosystemen (och där dessutom dessa indirekta effekter ofta är mer betydelsefulla än de direkta).
Det är nog sant att analys av ett fenomen ibland kan få ett mycket större genomslag, inte minst i media, om man kan uttrycka det i kronor. Vad jag förstår fick t ex användningen av begreppet ekosystemtjänster ett stort genombrott efter att Bob Costanza m fl presenterat en artikel i Nature 1997 där de hävdade att jordens ekosystemtjänster är värda 33 biljoner dollar. Samtidigt är det nog få seriösa ekonomer, och forskare i relaterade ämnen, som anser att denna siffra är värd att ta på allvar. Man skulle t ex enkelt kunna få fram en siffra som var 100 gånger så stor, eller en hundradel så stor.
Från den miljöekonomiska litteraturen är det (i alla fall enligt mig) klart att det normalt är mycket svårt att värdera också enskilda miljömekanismer monetärt med rimlig precision (säg en faktor 2 upp eller ner), och det är naturligtvis normalt oerhört mycket svårare att värdera mycket komplicerade systemeffekter. Jag tror helt enkelt inte att detta är en framkomlig väg, och att vi aldrig kommer att komma till en situation där vi anser oss ha en god bild av en monetär värdering av de för oss mest centrala ekosystemen (eller förändring av dessa system), i synnerhet när dessa ekosystem hamnar under press och tenderar att bli mer instabila.
Jag ser också en risk med att det som man kommer att kunna kvantifiera någorlunda seriöst i många fall inte alls är de viktigaste elementen av ekosystemtjänsterna. Frågan är vilket värde en monetarisering har om man måste komplettera informationen med påstående av typen att ”detta är bara en del av de verkliga värdena, som kanske är flera hundra gånger så stora”. Jag tror alltså att värdering av ekosystemtjänster huvudsakligen är en återvändsgränd, även om det finns undantagsfall.
Jag tycker dock att det är bra att det finns en del forskare som jobbar med detta, t ex för att själva processen kan generera en del viktiga insikter, men jag ser det alltså inte som ett rimligt huvudspår. I Storbritannien har man gjort mycket på området, och det är viktigt att påpek att det finns många kloka ppersoner som inte tycker som jag, se t ex en plenarföreläsning av Ian Bateman som lett en mkt stor studie: http://www.eaere2012.org/programme/keynote-speakers
Som jag ser det är ekonomers främsta bidrag inom miljöområdet inte att värdera miljön i pengar, utan att bidra med systeminsikter om t ex olika styrmedel, där prismekanismen ofta är mycket central i miljösammanhang; jag tror t ex att det är helt centralt att kunna använda markandsbaserade styrmedel för att hantera klimatfrågan.
Det var inte riktigt min avsikt att argumentera för eller emot att sätta pris på naturen (och definitivt inte att detta skulle vara ekonomers främsta bidrag inom miljöområdet). Tanken var bara att slå in två möjligen ganska öppna dörrar; 1) När man ska välja att konkret göra något så kommer man ingenstans om man insisterar på att vissa saker inte kan jämföras för man måste välja i alla fall (ja, jag skulle säga att Isaiah Berlin är min favoritfilosof 😉 och 2) jag tror att argument som involverar ekonomisk vinning i många beslutssammanhang väger tyngre än andra motiv. Det sagt så är det förstås ett problem om osäkerheten kring estimat blir så stor att försöket att sätta ett pris på något framstår som löjligt för att alla skattningar i intervallet 100 gånger så litet eller 100 gånger så stort framstår som lika sannolikt.
(Relaterar till
https://ekonomistas.se/2009/12/11/hur-ska-vi-vardera-var-framtid/
en fråga som jag vet att du också skrivit om).
Ditt sista stycke gör mig nyfiken på hur du resonerar kring följande: Kan du exemplifiera hur man kan använda prismekanismen och marknadsbaserade styrmedel utan att någonstans på vägen behöva prissätta naturen? och om svaret är att prissättningen kommer ske på marknaden och värdet ex post blir vad det blir, hur ska vi då se på skillnader i initiala resurser för att agera på sådana marknader (för att inte tala om intergenerationella aspekter av problemet)?
Jag har inga (nämnvärda) moraliska betänkligheter när det gäller att “prissätta naturen”, vilket jag ofta anser nödvändigt. Däremot är jag ofta tveksam när det gäller att rent praktiskt försöka värdera miljön i ekonomiska termer. Hur stort är t ex värdet av att bevara den utrotningshotade långskäggslaven uttryckt i kronor? Jag tror helt enkelt inte att det är så meningsfullt att föröka svara på den frågan, och om man kommer fram till ett svar så skulle jag nog ändå inte anse att svaret vore riktigt meningsfullt. Detta betyder naturligtvis inte att vi slipper ifrån avägningar som kan tänkas innefatta effekter för denna eller andra lavar. Ännu mindre meningsfullt är det att försöka värdera de mest basala ekosystemtjänsterna som fotosyntesen i kronor.
Och visst kan man använda prismekanismer utan att de bakomliggande miljöargumenten kvantifierats monetärt. T ex har vi ju en svensk koldioxidskatt som bl a baserats på vad som man bedömer kan komma att krävas för att Sverige skall nå de åtaganden som vi kommit överrens om internationellt, och som i sin tur, vågar jag påstå, ändå i ganska ringa grad bygger på monetära värderingar av de skador som förväntas av växthuseffekten. (Och ändå har det ju just på detta område gjorts omfattande ekonomiska beräkningar över kostnaderna.) Vi har också haft och har NOx-avgifter vars nivåer motiverats med att dessa krävs för att vi skall undvika s k kritiska belastningsgränser, etc.
I den här bloggen prissätts naturen fullt ut. http://renegadeecologist.blogspot.co.uk/
Jag tror faktiskt att de har en fungerande lösning för att rädda naturen.
Det är glädjande att läsa Olof Johansson-Stenmans kommentar, med tanke på ett meningsutbyte som vi har haft annorstädes angående pengar och prissättning.
Jag hade sett inlägget där man värderar som en pragmatisk vinst att sätta pris på naturen.
Ordet ”pragmatiskt” används naturligtvis i en vidgad och lite vulgär mening. Pragmatiskt är det som kan användas för att påverka den materiella verkligheten, inte för att manipulera opinionen och viljan hos folk. Matematik, siffror och mängder kan bara användas som instrument för att mäta det som är externt mätbart, inte det som beror på vår uppfattning och våra önskemål och val. Siffror kan bara mätta de ordagrant påtagliga, det som är verifierbart ”ceteris paribus” (en viktig vetenskaplig reservprincip som man ofta ignorerar och som inte går att reducera till ”tillgång-efterfrågan). Användningen av matte i sådana sammanhang som beror på subjektiva värderingar är bara bondfångeri. Man brukar då statistik (ibland kallar jag det ”sadistik”) som bara fångar ett intryck som beror på frågeställningen och dess mottagande och svar.
En god ekonomi kan inte baseras endast på tillgången av mätbara bruksvärden. Sådan är bara en del. Man prissätter sådant som inte är mätbart utan beror på fördomar, önskemål, girighet, god eller dålig socialetik etc. En herre som kallas ”Arbetsmarknaden” sätter olika priser pp kvinnligt och manligt arbete och kallar dessutom ”arbete” det som ska kallas ”lönearbete” eller ”anställningsavlönad syssla”. Ty även vad hem- och barnskötsel eller en s k ”arbetslös” nyttiga insatser är ett produktivt arbete.
En god ekonomi tarvar en ordentlig diskussion om vad som är viktigt att satsa på och gäller både materiellproduktion och bruk samt kunskaper och service. Man kan inte mäta nyttiga sysslor med pengar. Man måste värdera dem först och sätta pris därefter. Om värderingen i pengar (tillgång och efterfrågan) blir avgörande, då förstör man det riktigt pragmatiska värdet, nämligen den personliga och sociala nyttan. Vi bygger upp institutioner och handlingsvanor (inte bara handelsvanor) med andra kriterier än pengar och därefter låter vi (som resultat, inte som styrmedel) sätta priset, eftersom den som gör nytta behöver också försörja sig på et rättfärdigt sätt. Nationalekonomin borde rikta in sig på en social rättvis produktion och fördelning snarare än på prissättning i tror att det som är dyrt (dvs har hög pengarpris) också är värdefullt.
Pragmatism? Ja, tack. ”Gärna pengar för först rättvis lön” Man kan inte styra rättvisan med pengar, men man borde styra pengarfördelningen med rättvisa. Rättvisediskussionen är en pragmatisk diskussion som resulterar i en kvantifiering men inte styrs av kvantifieringen.
Man kanske ska skilja mellan ”mängd” och kvantifiering. Kvantifieringen blir ett resultat av behovet inte dess styrande. Att prisa något är inte att prissätta det. Man prisar först, man sätter pris i pengar och man bestämmer produktionsmängden därefter, genom en bedömning som omfattar olika värden och deras relation till varandra.
Kvantifiering och värdering av svårfångade värden har vi länge ägnat oss åt inom trafikplaneringen. I dag värderas åtminstone tid, människoliv, andra personskador, bullerstörningar, komfort, klimatpåverkan, luftföroreningar och trängsel monetärt (förutom naurligtvis fordonskostnader, vägslitage, polisövervakning och andra lätt värderbara effekter). Intrångseffekter i natur- och kulturmiljöområden finns det ansatser till monetär värdering av, men detta görs inte regelmässigt.
Vid sidan av detta finns dock även en del mer eller mindre absoluta normer. Miljökvalitetsnormer reglerar tillåtna halter av luftföroreningar, oavsett om de åtgärder som krävs för att klara normerna är “lönsamma” eller inte. Likaså finns starka riktvärden för högsta tillåtna bullernivåer. Hastighetsgränser sätts primärt för att uppnå önskad säkerhet, utan explicit hänsyn till kostnaderna i form av ökad tidsförbrukning. Så det går uppenbarligen i praktiken bra att blanda ett samhällsekonomiskt synsätt med ett normativt.
Vidare går det bra att prissätta miljöeffekter utan att värdera dem. Utsläppsrätter är ett sådant sätt, som allokerar resurser till åtgärder där de är mest effektiva, oavsett värderingen av nyttan av utsläppsminskningen. Det borde gå att använda liknande styrmedel inom fler områden.
Jag tycker det tyvärr är lite önsketänkande att försöka räkna på det här området, ens i grova drag. Det finns så mycket kvacksalveri och grumligt tänkande. Att vindsnurror inte kan ge elström en kall vinterdag när det är vindstilla och el verkligen behövs hindrar inte att de sätts upp för att det “känns rätt”. Att skjuta havsörnar får man inte. Men sätta upp vindsnurror som massakrerar nästan alla ungfåglar, det får man.
För några dagar sedan publicerades en understreckare i SvD där författarinnan ondgjorde sig över att svält inte hållit Indiens befolkning kvar på 350 miljoner invånare (istället för dagens 1,2 miljarder). För då hade vi sluppit den gröna revolutionen med åtföljande konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Hemska växtförädlingsföretag som Monsanto skulle man, verkar det, gärna betala 2-3 miljarder människoliv för att slippa.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/gron-revolution-gjorde-miljon-till-forlorare_7750034.svd
PS. Lärde mig nyligen något få verkar veta, att “the dismal science” kommer från Carlyle som myntade uttrycket då John Stuart Mill, i Adam Smiths anda, likt andra ekonomer argumenterade mot slaveriet, något Carlyle, Dickens och många andra istället förespråkade:
http://www.econlib.org/library/Columns/LevyPeartdismal.html
“undertallen” fortsätter att sprida myten att vindkraften inte behövs därför att det sällan blåser de kallaste vinterdagarna.
Korrekt är, att man måste skilja mellan effektbalans och energibalans. Inte korrekt är däremot att vindkraften inte levererar någon effekt under de dagar då elanvändningen är som högst. Det gör den. Det är nämligen inte heller vindstilla samtidigt vid alla vindkraftverk. En utbyggnad av vindkraften ökar därför den tillgängliga effekten även under maxlastperioder.
Det finns en utmärkt redovisning från KTH om hur vindkraften påverkar både behovet av reglerkraft och effektbalansen. Läs den!
Sedan håller jag med om att vindkraftverk inte bör byggas på platser där de “massakrerar nästan alla ungfåglar”. Precis som det inte är bra om laxen blir fiskfärs i vattenkraftverkens turbiner.
Ifall vindkraften klarade sig utan subventioner skulle jag bara tycka den förstör landskapet. Men det gör den inte.
Medelvärdesbildar man över en tillräckligt stor yta, och har de kraftledningsgator som behövs för överföringen så blåser det ju alltid någonstans. Dock sällan i Sverige när större delen av landet har temperaturer kring -25° C. Då behöver man extrakapacitet, dvs antingen t ex ett kärnkraftverk + 5000 vindsnurror. Eller bara ett kärnkraftverk. Som miljövän skulle jag helst se att Sverige byggde 3-4 kärnkraftverk till.
Atomkraft är inte bättre än vindkraft när det gäller att möta ett varierande effektbehov. Man stänger inte av och sätter på ett atomkraftverk från en minut till en annan, eller ens från den ena dagen till den andra. Atomkraftverk kräver därför ännu mer reglerkraft än vad vindkraftverk gör.
Och inte heller atomkraften klarar sig utan subventioner. Och urangruvor är minst lika landskapsförstörande som vindkraftverk. Med tanke på hur mycket produktionsskog vi har i Sverige, där landskapet ändå förstörs med jämna intervall, blir landskapsförstöringen knappast större om man sätter upp några vindsnurror på hyggena.
Tydligen har du ännu inte läst KTH-rapporten.
Källa på att Dickens var för slaveri? Wikipedia plus ett antal andra källor verkar inte hålla med.
http://www.econlib.org/library/Columns/LevyPeartdismal.html
Från del 4 av denna artikelserie om ursprunget till uttrycket “the dismal science”, står det en del av vad Morley och Dickens skrev 1852:
As a matter of racial destiny, the paternalists argued blacks could never really compete with whites, so after the period of beneficent slavery they would leave for lands for which their nature is suitable. Slavery is not essential, Morley and Dickens assure us, as long as improvement occurs before slavery ends.
“The time is not far distant when the demand for negroes will be confined wholly to those districts in which the climate appears to be unsuited for field labour by white men: even to those districts whites will become acclimatised, but in those, for some time at any rate, negroes will be needed. It is not essential that the negroes should be slaves. If, step by step, the degraded race be raised, their higher impulses awakened, their minds developed, their moral ties religiously respected, there will arise out of the present multitude of slaves, by slow degrees, a race of free labourers far more efficient than the present gangs, while the yearly increasing surplus of black population educated into love of freedom would pass over to Liberia…(5)”
Ekonomerna, som John Stuart Mill var på den tiden för marknadsekonomi och de såg ingen skillnad på svarta och vita. Alla var inte för slaveri på den tiden, det låg inte i “tidsandan” bland dem som förespråkade marknadsekonomi. Ekonomerna respekterade människors fria vilja.
Jag måste säga att jag inte finner så stor skillnad mellan Dickens paternalistiska attityd till svarta och de som är för “jämställdhetspolitik” i Sverige. Antar man att en svensk man och kvinna arbetar i snitt 40 år så betalar de ca 1500 kronor i skatt varje månad, pengar de bara får tillbaka ifall de sätter sina barn i daghem som subventioneras med 15000 kronor per barn, per månad. “Många” är för stora idioter för att veta sitt eget bästa. Svenska arbetarkvinnor började stanna hemma och ta hand om sina egna barn så fort de var rika nog, på 1920-talet. Nu är den möjligheten bortskattad.
Svenskar är också för stora idioter för stora idioter för att ta hand om sin egen pensionering anser våra politiker. När det var folkomröstning 1957 visade detta sig t ex:
“Utformningen av omröstningen – med tre alternativ mot varandra – motiverades av en oro för att en omröstning för eller emot ett obligatoriskt system skulle leda till en majoritet mot, medan i ett val mellan tre linjer det socialdemokratiska förslaget (linje 1) i vart fall borde få fler röster än något av alternativen för sig (Sverige efter 1900, Birgersson et al., sid 218).”
Siffror och mängränande är ett måttstock för något som föreligger i materiella former, vilket kan vara bra som underlag för produkter (resurser – skapade eller naturliga – som kan mättas eller räknas). Mängder bestämmer inte värden (nyttan för vårt liv). Det är praktiskt att använda mättinstrument och måttstock också (när man redan är överens om vad de har för nytta) för att avgöra hur man ska kunna utbyta produkter och tjänster med varandra när det handlar om ett samhälle av viss storlek. Inom en begränsad grupp (en familj eller ett mindre kollektiv) bygger allting på tillit til varandra. Man kommer överens om olika uppgifter (precis som inom en arbetspplats). Det är i alla fall vår bedömning av varors och tjänsters nytta och behov som bestämmer bytesvärdet. Då kan man också ta ställning för varandra och för resurserna. Men om priset styr behovet och tillgången, då är samhället sjukt. ”Tillgången” kan man underkasta räkning på ett objektivt sätt till en rimlig gräns. ”Efterfrågan” däremot kan inte bestämmas utan mänskligt värderande: det kan man inte mäta. Det räcker inte med att fråga var och en och räkna ihop ”tyckandet”. Det krävs moget övervägande. Det är därför vi har ett politiskt system som organiserar värderingsdiskussionen på ett bra sätt om systemet inte är korrupt redan i sin grund. Det finns hyggliga monarker (upplysta envåldshärskare som åtminstone förmår lyssna och ta till sig) och tyranner. Det finns kloka ledningar och oligarkier eller plutokratier (som bara vill gynna sin egen grupp på bekostnad av andra). Och det finns ett pöbelvälde där massorna får tycka till utan klok övervägande och, ibland, en någorlunda väl uppfostrad republik, där alla lär sig att föra en dialog och att uppskatta klokhet av olika slag hos olika medborgare. ”Demokrati” betydde för grekerna ordagrant ”pöbelvälde”. Det som vi kallar ”demokrati” var hos Platon och Aristoteles ”politeia” dvs. medborgarvälde. Politiker är vi alla, inte bara en etablerad klass. Man blir spyfärdig, när man hör några säga ”Vi politiker”, stup i kvarten.
Nationalekonomins roll ska vara underordnad Politiken, en klokhetsvetenskap som visserligen ska kunna räkna på tillgången och provocera en diskussion som undersöker vad en klok och samhällsfrämjande efterfrågan innebär. Men siffror och tal ska bara ge uttryck åt värden, inte bestämma dem, på samma sätt som språket (rätt använt) ska uttrycka tänkandet och värderingar, underlätta dialogen och resonemanget, inte avgöra dem som i en diktatur.
Man kan inte bara klara av det goda samhället med kalkyler och formell logik. Självkallade ”frihetsrörelser” brukar leda till diktatur, inte till frihet. Instrumentet räcker inte till för att nå bra resultat. Det krävs en klok och bildad användare av instrumentet. Det är värdet som ska bestämma språket och måttet, inte tvärtom. Därför måste nationalekonomi hålla fast vid det som har ett värde för oss (bruskvärdet) inte bara ett bytesvärde som struntar i det som är av värde för vårt samhälle. Vi ska leva i en gemenskap, inte i ett kollektiv och vi ska inte ”vara överens” med det som bestäms av räkneexperter och despoter. Vi ska ”komma överens” i en öppen och konstant överläggning med varandra. Vi ska också lära oss att utvärdera på rätt sätt, inte bara efter vinst och förmögenhet.
Att använda ”tillgång och efterfrågan” som objektiva begrepp, att låta bytesvärdet (dvs. priset och pekuniär vinst) oberoende av bruksvärdet och under ledning av just pengar och bankkonton, är att missbruka ordet ”ekonomi” och förvandla det till ren ”krematistik”. Att hålla isär bruksvärde och bytesvärde och att låta det första ligga till grund för en ”ekonomi” värd namnet. Först då kan man tala om ekonomins pragmatiska vikt.
Att klargöra relationen mellan bruksvärde och bytesvärde är ett huvudnummer i nationalekonomisk forskning sedan slutet av 1800-talet. Anledningen att bytesvärden på varor kommer “under ledning av just pengar och bankkonton”, är för att innehavarna av dessa tillgångar vill ha bruksvärdet av varorna och därmed är beredda att betala för dem.
Att prissystemet sedan skickar signaler om att yachter är viktigare än malariamediciner visar att skev inkomstfördelning gör att relationen mellan bruks- och bytesvärden inte är enkel. Lika fel är dock att säga att de skulle vara väsensskilda.
Jag har sällan hört någon modern ekonom framhäva distinktionen mellan bytesvärde och bruksvärde och, om man gör det på det sätt som du anger, då bekräftas det som jag påstått: man låter pengarna styra det riktiga värdet. Vad jag talar om är just den metonymiska sammanblandningen (om du vet vad en metonymi är) mellan två saker som är relaterade till varandra, på ett sådant sätt att det mindre viktiga blir viktigare än den som ger mening åt alltihopa. Det uppstår et fenomen som Marx kallade alienation och fetischism. Jag tror inte att jag har skrivit att “de är väsensskilda”, men kanske ´borde man kunna säga det. Skeden och soppan är beroende av varandra. Man kan inte äta soppa utan sked, men de är verkligen väsensskilda, liksom du ock jag skiljer oss väsentligt i vår inställning till vad ekonomi är.
I Barcelona levde en pensionär som gick till banken varje månad, tog ut sin pension och satte in den igen i sitt konto, efter att ha sett den.
Hej,
Detta sannolikt lite off topic, men jag kom att tänka på följande apropå värdesättning av ekosystemtjänster och skapandet av marknader. Det vore intressant att höra någon hugad ekonomista resonera kring Karl Polanyis teori om att marknader är en social konstruktion, bundet av en tid och plats, och att “marknadsbeteende” (exempelvis ekonomisk rationalitet) på inget sätt går att generalisera. Tänket kan ha viss relevans för exempelvis argumentet att vi ska störa marknaden så lite som möjligt – eftersom marknaden ju inte är något naturfenomen utan något skapat. Intressant är ju att årets nobelpristagare faktiskt har utvecklat en teori om hur man skapar marknader – alltså att de är inbäddade i exempelvis sociala och politiska institutioner. Följande, om än lite fåniga, artikel i NY Times är relaterbar – författaren menar att “politik” numera betyder mer än ekonomiska prognoser för näringslivet. http://www.nytimes.com/2012/12/14/world/americas/14iht-letter14.html?_r=1&
Tack på förhand!
Jag kan inte ge mig in i någon längre diskussion om marknader som social konstruktion men jag kan hänvisa till en utmärkt text om saken: “Markets as Social Structures” av Richard Swedberg
Click to access 1994%20Markets%20as%20Social%20Structures.pdf
(Hoppas länken funkar)
Jag kan bara kort säga att jag ger en kurs på handels med titeln “Markets and Institutions” och hela introt till den kursen handlar just om att marknader är konstruktioner…det betyder dock inte att det inte finns generaliserbara aspekter av marknader som vi kan lära oss av.
Jag tycker inte alls man hör de invändningarna särskilt ofta? Snarare hör man invändningen att ensådan beräkning är svår, gränsande till omöjlig och lämnar således fältet vidöppet för kvacksalvare och charlataner.
Vilken nobelpristagare kan ha uttalat sig om marknader? Eller syftar du på mottagaren av Riksbankens pris (som verkligen inte är något nobelpris, även om man försöker snylta på varumärkets status).
Det är väldigt irriterande att läsa i alla tidningar varje år om “Nobelpriset i Ekonomi”. Ja, det är väl så att ekonomerna inte stod ut med att Alfred Nobel inte inkluderat dem och deras ämne i Nobelpriset. De fick Riksbanken att anslå pengar för att bilda en fond under benämningen “Sveriges Riksbankspris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne”. När detta översätts till hela pressen världen runt som “Nobelpriset i ekonomi” så blir det faktisk rena bedrägeri. Alfred Nobel vänder sig säkert i sin grav. Att de ledande inom nationalekonomin inte stod ut med att inte finns med i Nobelpriset visar bara hur en maktbemängd yrkeskår beter sig. Det har alltid fått mig att se en jämförelse mellan nutidens framstående nationalekonomer och gamla tiders teologer. Att Marknaden (ord som låter som en person) var också en Gud i antiken som på latinet hette Mercurius, och att ordet ”mynt” hämtats också från den latinska benämningen av Juno Moneta, gör situationen ännu mer signifikativ. Jag vill inte påstå att ekonomisk kunskap inte behövs, men det ska vara en sund ekonomisk kunskap som hjälper (inte dikterar) politiken. Den som satte ordet ”ekonomi” i dagordningen hette Aristoteles, vars bok Politiken är väldigt klargörande för samhället och mänskligt samarbete. Ekonomi (oikos nomos) betydde detsamma som ”hus-hållning” och handlade om hur man ska bruka resurserna och samarbeta med varandra. Om detta hålles samman inom en mindre grupp (ef familj eller ett samfund) kan man fördela uppgifter och resurser på ett personligt förtroendebaserat sätt. Ett större sällskap (som de grekiska städerna) måste ha ett verktyg för att få ordning i samarbetet och produktionen så att var och en kan åstadkomma resultat genom specialisering. Då räcker inte med löften och förtroende. Då måste ett godkänt bytesmedel skapas som tillförsäkrar ”kredit” (det kommer från ”credo” = tro). De trovärdiga bytesmedlen som heter ”pengar” hjälper oss att hålla ordning och reda på utbytet av våra insatser. Aristoteles (och Marx i hans efterföljd) skiljde mellan bruksvärde och bytesvärde. Det andra är bara ett verktyg för att få ordning på den förra, men det är hushållningen med resurserna som är huvudsak, inte pekuniära transaktioner. Ord och siffror saknar påtaglig verklighet. De hjälper oss som symboler för att uttrycka riktiga värden. Man kan inte äta pengar. Vilket den mytiske kungen Midas fick erfara, när han hade fått från gudarna förmågan att förvandla till guld allt vad han rörde vid. Aristoteles varnade redan då mot sammanblandningen av bytesvärden och bruksvärden och från att låta resurshushållning förvandlas till pengarhantering. Kunskapen om pengarna hette inte Ekonomi utan Krematistik. I länken: http://www.academia.edu/809068/On_Aristotle_and_Economics
kan man hitta en klargörande och utförlig redogörelse i PDF-format som heter ”On Aristotle and Economics” av Ricardo Crespo.
Jag haller med om att prissätta naturen ar komplicerat och att ett svar aldrig kommer vara exakt (deterministiskt). Men kan inte halla med om att det for den skull helt saknar meningsfullhet (ekonomiska estimat ar sallan deterministiska). Principiellt handlar det om manniskors preferenser skall raknas eller inte, och vems preferenser som skall raknas. Skillnaden mellan att rösta i en ja/nej fraga angaende om en kollektiv vara skall tillhandahallas eller inte, och prissättning av naturen, ar att man försöker i det senare mäta intensiteten av preferenser. För att kunna utföra en konsekvens analys tillkommer ett antal tekniska saval som normativa antaganden. Jag tycker att analysen i basta fall ger en opinionsbild som inte pa nagot satt binder beslutsfattandet (som en folkomröstning). Men personligen tycker jag att miljöpolitiken, har precis som andra politiska omraden, ett ansvar att förankra sina beslut hos befolkningen. Genom att prissätta naturen far man en indikation pa om miljöatagandena ar forankrade eller ej och vilka miljöantaganden som ar mer förankrade hos befolkningen. Man far inte glömma bort att det visat sig att aven nar experter tar (miljö)beslut sa skiljer sig deras beslut at, vilket delvis ocksa kan förklaras av heterogena preferenser. Givetvis maste man fran fall till fall ta ett beslut om miljökonskevenserna kan förklaras pa ett begripligt satt sa att det kanns rimligt att undersöka om politiken ar förankrad hos befolkningen genom en prissättning.
Att miljön behöver prissättas visas väl ganska tydligt när det gäller koldioxidutsläpp. Ekonomer brukar vara ense avgifter biter bättre än miljöbilspremier, glödlampsförbud och ISO 14001 miljöcertifieringar. När det gäller storleken på dessa avgifter håller jag med flera av ovanstående kommentatorer att de bör anpassas pragmatiskt efter de resultat som de åstadkommer. Här en länk till min egen sällan besökta (och uppdaterade!) blogg:http://bertilfriman.blogspot.se/2012/12/prissattning-av-miljon.html.