Svenskt Näringsliv finansierar en uppsjö olika tankesmedjor som producerar en ansenlig mängd rapporter och debattböcker. Jag läser sällan dessa skrifter eftersom innehållet i det lilla jag läst varit så tendentiöst och förutsägbart. Ett exempel på en bok finansierad av svenska företagare (men inte organisationen Svenskt Näringsliv, se rättelse längst ned) och som jag inte läst är Pär Ströms bok Sex feministiska myter som kom ut i våras. Att döma av Anne Boschini, Astri Muren, Mårten Palme och Mats Perssons läsvärda sågning av denna bok i senaste numret av Ekonomisk Debatt står det föga förvånande klart att Pär Ström inte är utefter att bekämpa myter med uppriktigt sanningssökeri, utan att i stället lägga ut nya dimridåer.
En av dessa “feministiska myter” som Pär Ström försöker avliva är att kvinnor har svårare att göra karriär än män. Enligt artikelförfattarna gör Pär Ström inte detta genom att hänvisa till forskningen, utan genom att redogöra för att han talat med ett antal företagsledare som hävdat att de inte hindrar kvinnor att göra karriär. Detta är bara ett av flera exempel som redovisas i artikel på hur Pär Ström valt att ignorera aktuell forskning, eller att bara välja de resultat och de uppgifter som stödjer hans resonemang.
Artikeln gav mig dock anledning att fundera över en helt annan sak: I vilken utsträckning råder det en sund balans mellan olika särintressen i det svenska samhället? Som jag tidigare uttryckt tycker jag att det egentligen är ganska positivt att många olika särintressen gör sig hörda i offentligheten eftersom de ofta sitter inne på värdefull information. Tyvärr är det starka och koncentrerade intressen som hörs mest och högst (vilket blev väldigt tydligt i samband med SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser), medan svaga och utspridda intressen, såsom konsumentintressen, alltför ofta är tysta.
Rättelse: Boken är utgiven av organisationen Den Nya Välfärden och jag förmodade felaktigt att Svenskt Näringsliv är huvudfinansiär för denna organisation när det ursprungliga inlägget skrevs (därav ingress och titel). Detta stämmer inte utan Den Nya Välfärden finansieras av direkt av svenska företagare.
Ekonomistas 
Ska man inte själv läsa en bok som man har synpunkter på? Det är självklart för mig.
Jag uttrycker inga synpunkter om boken, utan refererar bara vad som står i artikeln om boken. Däremot har jag baserat på tidigare erfarenhet stort förtroende för artikelförfattarna och litet förtroende för Svenskt Näringsliv, så jag misstänker starkt att artikelförfattarna är rätt ute i sin kritik.
Hm, det låter ju som en vetenskapligt sett svagare bas än vad tex Ström beskylls för. Men vet man att man har rätt från början så vet man…
Är boken finansierad av Svenskt Näringsliv? Pär jobbar på Den Nya Välfärden, som samlar in egna medel, och som inte är del av SN.
Oops, den är utgiven av DNV och jag tog för givet att SN var huvudfinansiär av DNV, men jag kollade dessvärre bara detta i ett Wikipedia-inlägg. Har du någon uppgift om hur stor andel av DNV:s medel som kommer från SN så att jag kan lägga in en rättelse i inlägget?
Det kanske finns fler områden där du tar saker för givet, utan att ha koll på fakta?
Ett sådant förhållningssätt till underlag blir ju än mer intressant när du konfronteras med fakta och ändå fortsätter att tro att det du tagit för givet stämmer (i det här fallet fortsätter du att tro att SN ligger bakom, trots att felet redan påpekats).
Anders, det finns säkert saker som jag tar för givet där jag har fel, det tror jag alla vi gör oss skyldiga till ibland. Men däremot lär jag mig av mina misstag och jag har inte fortsatt att hävda att SN ligger bakom DNV. Jag kollade upp saken och lade in en rättelse i mitt inlägg.
Jag tror inte DNV får ngt alls av SN. Men jag vet inte. Fråga dem.
Jag kollade med DNV och du har rätt, de förnekar bestämt att de får några pengar från Svenskt Näringsliv. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att många andra debattörer verkar ha förmodat samma sak. Tack för att du påpekade detta, Fredrik!
För just konsumenter finns det ju Sveriges Konsumenter/Konsumenter i samverkar (tror det är samma sak?) som, trots namnet, så vitt jag vet finansieras av staten.
Sveriges Konsumenter är delvis offentligt finansierat (av vad jag kan läsa på deras hemsida) men har också en drös med fristående organisationer som medlemmar.
Sveriges Konsumenter i Samverkan är något helt annat. Det var en organisation som drevs av några eldsjälar, men som när de inte längre fick offentligt stöd gick i putten för något halvår sedan. De driver något som de nu kallar Konsumentforum.
Konsumenter har ocksa gott om tillfallen att gora sig horda med hjalp av sin konsumtion vilket ju torde vara ett hyfsat viktigt styrmedel
Synpunkter som kritiserar feministiska ståndpunkter har föga genomslag i debatten. De stämplas snabbt som politiskt inkorrekta i den svenska ankdammen.
Därmed är det svaga.
Den nya välfärden påstår sig vara finansierad av “runt 20 000 företagare”. De är dessutom medlem i en internationell organisation – “European Small Business Association”. Är det någon som vet varifrån huvuddelen av deras inkomster kommer? Har ej kunnat hitta någon årsredovisning på deras hemsida.
De har flera kampanjer där de hävdar att företag missgynnas i konkurrensen med kommuner, men jag har inte hittat någon kampanj som tar upp regeländringar som missgynnar småföretagare gentemot storföretag, som t ex jordbruksverkets beslut att tredubbla avgifterna för kontroll av fröimporten vilket bara drabbar de små importörerna efter som jätten i branschen packar sina frön i Lettland.
Eftersom pengar har en tendens att hitta fram till de ställen där de gör mest nytta (läs skapar mest förtroende), är det svårt att slita sig från misstanken att större aktörer är med om att finansiera Den Nya Välfärden, så långe inte detaljerad statistik om inkomsterna offentliggörs.
Om jag förstår saken rätt så får Stiftelsen DNV pengar genom dotterbolaget Den Nya Välfärden Företagarkontakt i Sverige AB. Detta bolag omsätter cirka 26-28 miljoner årligen och om jag förstår saken rätt säljer de bland annat annonser i en kampanjtidning som delas ut den 4:e oktober varje år. Enligt stiftelsen själva får de bara pengar från detta dotterbolag, men i och med att det är en stiftelse vet jag inte om det finns något sätt att verifiera den informationen (fast det finns väl inget uppenbart skäl att ljuga om den saken?).
Så fruktansvärt att dessa durkdrivna företagare försöker sig på att nyttja sig av den fina gamla högtiden Kanelbullens dag, den fjärde oktober, för att sprida sin propaganda!
Kommenatorsdebatten föranleder mig citera Röde Orm i tidskriften “Efter arbetet”
“.. Timbro och Den Nya Välfärden är grenar på samma träd. Båda är utlöpare av den legendariske Sture Eskilssons och SAF:s (numera Svenskt Näringsliv) stora reaktionära projekt. Det startade på 70-talet för att ”skapa ett Sverige för de rika”, som det heter i rubriken på en text om Timbrohögern i Aftonbladet av journalisten Dan Josefsson.
Andra organisationer som hör till högernätverket är Stiftelsen Fritt Näringsliv, Ekonomifakta, Centrum för Rättvisa och Stureakademin. För att nämna några.Jag tycker att Timbrohögern är ett fint samlingsnamn. Till bilden av den hör att man gärna antyder intellektuella angreppssätt. Men svaren är alltid desamma, oavsett frågorna”
Menar Bertil Törestad och Robert Östling att Den Nya Välfärden står oberoende från Svenskt Näringsliv och dess föregångare SAFär det inte korrekt i historisk bemärkelse. Ursprunget spelar också roll när exempelvis “Sex feministiska myter” ska värderas .
Precis! Det är alldeles för lätt att bortse från illasinnade konspirationer när man ska försöka tolka sin samtid. Glädjande att nationalekonomin i form av Ekonomistas nu tagit detta till sitt hjärta.
Tack för informativ historik. Den tyder på att det, åtminstone genom historiken, finns en koppling till större aktörer. Samtidigt drar jag mig till minnes att det på 70-talet faktiskt fanns ett ganska stort behov av motvikt till det debattklimat som då rådde. Vi som var med då minns fortfarande att alla som inte hyllade Mao och Pol Pot också beskrevs som reaktionära – ett uttryck som på ett egendomligt sätt gavs en negativ klang, fastän det ju egentligen är bra att folk reagerar mot sådant som är dumt.
Cyniker!
Vi börjar komma lite långt från skriften “Sex feministiska myter” men, i dagar då allmänintresset sägs företrädas av ett parti som i stort driver samma politik, men under skiftande skepnad, från Allmäna Valmansförbundet över Högerpartiet till Moderata samlingspartiet och idag vill kallas det nya eller enda arbetarepartiet, kan det vara bra att försöka hålla reda på vem som säger vad. Särintressen som Den Nya Välfärden blir aldrig något annat oavsett hur allmäna de vill verka vara.
Jag hoppas nationalekonomin tar fasta på historien också. Där finns mycket att hämta för en vetenskapsgren som idag står ganska tomhänt inför sådant som massarbetslöshet, finanskollapser och krisande Kyotoöverenskommelser.
Per Ströms metod i det refererade fallet är tveksam, det bör tillstås. Han är ju också en slags paria som alla ha beröringsskräck med. Men om man följer hans blogg så noterar jag att han också är kritisk mot t ex detta:
http://genusnytt.wordpress.com/2010/01/08/rektor-vill-kvinnoanpassa-amnet-fysik/ dvs en professor, som därefter blivit rektor för ett lärosäte, som anser att fysikens lagar måste underkastas en genusprövning
och detta: http://genusnytt.wordpress.com/2009/12/01/genuscertifiering-liknar-sovjet-sager-professor/ dvs när en av Uppsala Universitets främsta företrädare vill “genuscertifiera” hela universitetets så till den mildra grad att Bertil Holmlund måste säga ifrån.
Vad anser du Robert om dessa företeelser? Undergrävder detta Ströms trovärdighet i dina ögon. Företräder han här ett “särintresse” eller en ståndpunkt som kan anses rimlig?
Artikeln i Ekonomisk Debatt uttrycker förvåning över att det inte kommit några sakkunniga recensioner av Ströms bok. Själv får jag nog säga att jag är förvånad över att ED ägnar 9 sidor åt boken, även om det har vällovligt syfte. Vad jag vet så har Ström och hanss bok fått ungefär så mycket uppmärksamhet som det förtjänas, och jag undrar om inte artikeln i ED överskattar hans betydelse.
Ja, för jämställdhet är ju inget som behövs i Sverige eller resten av världen.
Detta att sagda bok inte fått någon recension av sakkunniga (fören nu) är inte direkt förvånande. Detta är ytterligare ett exempel på en pseudo-vetenskaplig debatt. Ett annat exempel: I samband med debatten kring M:s historierevisionism för några veckor sedan fick en viss Anders Edwardsson möjlighet att försvara det moderata programmets historiebild på SvD Opinion (dock tydligen endast på internet-versionen).
Jag blev lite nyfiken över vem denna Anders Edwardsson var och snokade runt lite. Visade sig att han är en timbroit som skrivit en bok om svensk historia med den polemiska titlen “En annorlunda historia” (Timbro 2009). På hans egen blogg går det att finna men massa länkar till sådana som kommenterat hans bok. Dessa är närmast uteslutande länkar till ledarsidor. Ingen etablerad historiker tycks ha nagelfart resonemangen (inga nio sidor som i ED här inte).
Böcker likt dessa tycks oftast omnämnas av ledarskribenter som uppskattar dem då böckerna bekräftar deras redan etablerade uppfattning. Etablerade akademiker har sällan något med diskussionen att göra. Debatter som snarare är lämpat för en student som skall skriva en C-uppsats med diskursanalys snarare än att utöka vår förståelse för världen utanför Texten (vilka flera av oss utgår från existerar).
Om man bara går i polemik med seriösa debattörer blir ju den tredje uppgiften lite överflödig.
Men den stora gåtan är varför näringslivets organisationer om och om igen släpper fram dessa knäppgökar och rättshaverister. Ström och Edwardsson är ju så nära en parodi att man frågar sig om de kanske egentligen arbetar för den andra sidan. Dessutom torde deras engagemang för SN och andra göra det svårare för dem att knyta till sig mer kompetenta opinionsbildare.
Hur är man rättshaverist när man kräver att alla ska behandlas lika, just då bland annat i rättssalen?
Debattboken är en genre där man presenterar den ena sidans argument. Så ser det ut i våra domstolar. Ingen hävdar att en ledarsida brister i objektivitet. På samma sätt kan man se debatten om sär-intressen. Att en sektor lyckats organisera sig och presenterar sina argument samfälligt kan väl knappast läggas den till last – och om den representeras en stor del av ekonomin är du ju också viktig. Att vissa grupper är bättre än andra på att samarbeta och argumentera för sin sak kanske man få leva med.
Den Nya Välfärden brukade ha sitt säte i Timbros lokaler på Grev Thuregatan. Leds sedan lång tid av Patrik Engellau. Senare har man flyttat.
Redan i samband med valet 1976 insåg SAF att de massiva annonskampanjerna skulle ge intryck av en mäktig, centralstyrd organisation. Ett par år senare ändrades därf|r strategin så att det skulle finnas flera avsändare men i princip ett och samma budskap.
Det var i detta sammanhang som Timbro med flera organisationer kom till samt Den Nya Väfärden. Det finns många flera.
Man försöker alltså aktivt dölja Timbros med fleras finansiella samband med Svenskt Näringsliv. Den som gräver i Den Nya Välfärdens finansiering kommer sannolikt att hitta Svenskt Näringsliv där. Artikelförfattaren var nog troligen fel ute när han bad om ursäkt för att han skrev att det var Svenskt Näringslivs tankesmedja.
Med tanke på att Timbro på sin hemsida skriver att de finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv, och att SFN på sin skriver att de bildades av Svenskt Näringsliv och Näringslivets Fond, så får man nog säga att de nästan inte kunde vara sämre på att aktivt dölja något.
Själva uppdelningen i organisationer med en rad olika organisationsnamn, själva idén med det är att manipulera allmänheten att det finns en rad olika organisationer som stödjer deras högerradikala åsikter.
Man döljer aktivt kopplingen till Svenskt Näringsliv och Stiftelsen Näringslivets Fond i vissa fall men inte i alla. Det har jag heller aldrig sagt.
Eller så drar olika personer igång projekt som inte självklart passar in i redan existerande organisationer. Du nämnde specifikt Timbro, där du hade uppenbart fel. Men det passade förstås bättre ihop med din förutfattade slutsats att det handlar om manipulation (högerradikal dessutom, jag förmodar att det handlar om ren lathet i argumentationen). Din trovärdighet är, ska vi säga, lite sisådär.
Dennis, i fallet Timbro hade jag uppenbart fel som du säger. Det går lite snabbt ibland när man rafsar ner några rader. I övrigt stämmer vad jag sagt.
Tyvärr tror jag att sanningen är att demokratin kan köpas för pengar. Det demokratiska idealet är att alla ska ha lika stor möjlighet att få säga sin mening. Idealet har nog aldrig uppfyllts. Men vi kommer nog allt längre ifrån det.
Den som startar en massa tankesmedjor, systematiskt köper över gamla politiker som Carema gjort med Widar Andersson (s) och Axén-Ohlin (m), som Skanska gör med tjänstemän osv. den kan köpa den allmänna opinionen och valsegrar i allmänna val samt kanske också bättre affärer.
Marknaden kännetecknas knappast av ett demokratiskt synsätt. Rent logiskt följer därav att när marknaden brer ut sina vingar så kommer alltmer i
demokratiskugga. Det ytterst borgerliga vapnet är talet om mänsklig integritet, som är lätt att få människor att gå på. Begreppet innebär att alla ska stänga in sig och det enda man ska göra öppet är att köpa (då blir man ju registrerad visserligen, men det är ju inte så farligt…). Envar sin egen lyckas smed och låt ingen veta något om dig, det är farligt!
Storebror (=staten) kan se dig. Ett trist stridsrop!
Den som hycklande ser oss är just marknaden.
“Marknaden kännetecknas knappast av ett demokratiskt synsätt.”
Nej, det ar naturligtvis ett gang gamla vita man med kostym, mustasch och cigarr som bestammer vad som skall handa instangda nagonstans pa Wall Street …
Ja Emil, om det bara var det gänget hade det inte varit så farligt, men t.o.m. du, en anonym svensk,
är ju liksom delaktig i karusellen.
Ok, precis som i demokrati da alltsa?
Det ar val anda onekligen sa att det finns korrelation mellan grad av demokrati och av marknadsekonomi? (Eller sager jag nagot sadar hemskt kontroversiellt nu igen?)
Bertil, man kan läsa Sandro Wennbergs rapport om partiernas och intresseorganisationernas opinionsarbete finns på SCRIBD, jag vill betona att han arbetar på socialdemokraternas tankesmedja.
Ja Emil, en korrelation på -0.82 ungefär!
Sångerna på den här skivan är jag genomgående mer kritisk mot. Medan andra konkurrenter på området har valt att satsa på proffs och spännande och överrasaknde arrangemang, har de som har gjort den här skivan satsat på barn och amatörer och musik som andas svensktopp. Bara ett par spår, ”Lilla Snigel” med Hanna Grundström och ”Trollmors vaggsång” med Nina och Kim, är hyfsade; riktigt bra är bara ”Sur-låten” med Tony Könberg, Micke Hågestam och Tord Lundgren.
Till skillnad från Birgitta Ohlsson har Camilla Lindberg en liberal syn på jämställdhet. Birgitta Ohlsson kan ju campera tillsammans med Claes Borgström eller Gudrun Schyman.
Kan direkt säga efter att ha bläddrat igenom den rapport som sågar 6 feministiska myter att den inte heller är med sanningen överensstämmande.
Det går inte att logiskt dra slutsatsen som i rapporten, eller antydan, att könsskillnaderna kan vara socialt konstruerade av detta test. Frasen som sades innan kan lika gärna ha gjort att kvinnor höjde sig och män sänkte sig omedvetet. Orsak och verkan är därmed inte säkerställd.
Själv så bryr jag mig egentligen inte om det är någon skillnad…
När jag läser Anne Boschinis med fleras sågning av Pär Ströms bok tycker jag att forskarna gör sig skyldiga till just det som de kritiserar Pär Ström för, dvs. att argumentera och citera selektivt.
Haha, snacka om att kasta sten i glashus.
Först anklagar du Per Ströms sponsor för att vara tendentiös och att han inte baserar sina slutsatser på forskning. Sen visar det sig att du har fel om sponsorn och att du heller inte baserar ditt inlägg på hans skrift.
Känns som att det snarare är dina inlägg som är “förutsägbara” och “tendentiösa” 🙂