Dagens försörjningsstöd, det som i vardagsspråk kallas för socialbidrag, har idag två uppgifter. Dels ska det fungera som ett yttersta skyddsnät för personer som inte kan försörja sig själva, dels ska det utgöra ersättning gör personer som saknar, eller inte har tillräcklig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Tyvärr leder denna tudelade uppgift till att systemet funger dåligt i bägge hänseendena.
Eftersom försörjningsstödet är behovsprövat uppstår stora marginaleffekter som innebär att det inte lönar sig för bidragstagare att ta kortare arbeten eller timanställningar. Detta innebär att incitamenten att ta arbeten är dåliga och att jobbskatteavdraget inte biter för denna grupp. Alltså fungerar systemet dåligt som arbetslöshetsersättning.
Många kommuner upplever att Arbetsförmedlingen gör för lite för denna grupp, och eftersom deras kostnader för försörjningsstöd stiger när arbetslösheten går upp har det vuxit fram en kommunal arbetsmarknadspolitik vid sidan av den statliga. Om denna vet i dagsläget väldigt lite. Dock vet vi att många kommuner betingar försörjningsstödet på att mottagarna deltar i olika aktiviteter. Detta kan säkert vara ett befogat sätt att så att säga “testa” folks arbetsvilja. Tyvärr innebär det också att människor riskerar att hamna utanför samhällets yttersta skyddsnät. Alltså fungerar systemet dåligt även i detta hänseende.
I dag presenteras den tredje bilagevolymen till Långtidsutredningen 2011. I en av dessa bilagor diskuterar jag den problematik som jag beskriver ovan. Min uppfattning är att det är dags att skilja arbetslöshetsersättningen från det yttersta skyddsnätet. Detta kan åstadkommas genom två reformer, nämligen
- Inför en generell statlig dagpenning till samtliga individer som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och uppfyller Arbetsförmedlingens krav på aktivitet
- Ta bort möjligheten för kommunerna att villkora försörjningsstöd på motprestationer för biståndstagaren enligt 4 kap 4 § i SoL
Jag tror att denna uppdelning skulle gynna alla. De arbetslösa får en tydligt huvudman och dessutom rätt till ersättning om de lever upp till ställda krav. Arbetsförmedlingen får incitament att hjälpa denna grupp, samt inte minst sanktionsmöjligheter om de inte lever upp till de ställda kraven. Kommunernas socialtjänst kan fokuserar på sociala problem och försörjningsstödet kan bli det yttersta skyddsnätet som det var tänkt att vara.
Ekonomistas 
Mycket intressant. Har mycket svårt att tro att borgerligheten delar den åsikten iofs.
Skulle dagpenningen koppla till tidigare inkomst eller vara platt?
Jag tänker mig denna lösning som ett komplement till dagens a-kassa. Dagpenningen blir alltså platt, men den inkomstbaserade a-kassan finns kvar som idag för de som är berättigade.
I princip tycker jag också att den vanliga a-kassan borde göras obligatorisk, men det är en annan historia.
Om BORGligeheten delar min åsikt får vi väl se
Tror att borgerligheten skulle köpa det här förslaget. Givet att dagpenningen döps till “obligatorisk A-kassa”.
Ja, i princip handlar det om att införa en a-kassa utan medlems- och arbetsvillkor, eventuellt med förstärka krav på motprestationer.
Men hur skiljer sig detta från dagens situation med alfakassan? Alla som uppfyller arbetsvillkoret får ju pengar från alfakassan = platt dagpenning. Vill man kan sedan betala för att vara med i en inkomstbaserad a-kassa.
det skiljer sig på så sätt att arbetsvillkoret plockas bort
Eva Mörks förslag innebär att arbetsvillkoret bortfaller som krav för rätt till ersättning. Detta arbetsvillkor finns ju idag även för den allmänna delen av a-kassan (grundbeloppet). Det handlar helt enkelt, vad jag förstår, om frågan vad alla de hundratusentals människor som är arbetslösa, kan och vill jobba men inte har jobbat tidigare, skall leva på.
Eva,
Innebär inte “generell statlig dagpenning” egentligen medborgarlön?
En medborgarlön är väl ovillkorad och tillfaller till skillnad från Evas förslag även sysselsatta och latent arbetslösa?
Ja Pär, det stämmer. I mitt förslag krävs en motprestation i form av aktivt arbetssökande och deltagande i anvisade åtgärder. Tanken med förslaget är att det fortfarande ska finnas incitament att finna arbete samtidigt som grundtryggheten inte villkoras
Incitament att söka arbete finns när människor har det som Mats Essemyr benämner “medborgarlön” (eg. “grundinkomst” eller “medborgarinkomst” – “lön” betyder ju “ersättning för arbete”). Ett lokalt försök i ett samhälle med ca 1.000 invånare resulterade i att ett flertal företag startades och fler än tidigare förvärvsarbetande. Hälsan förbättrades och färre elever hoppade av skolan. Där fanns inga krav på deltagande i “anvisade åtgärder”.
Varianten negativ inkomstskatt, som innebär att ersättningen minskar med exempelvis 50 öre per intjänad krona, ökar de ekonomiska incitamenten – marginaleffekterna minskas drastiskt för dem som står längst från arbetsmarknaden. Incitamenten förstärkas ytterligare om skattesatsen sänks vid den brytpunkt där ingen ersättning betalas ut.
Försörjningsstöd utan krav på motprestation är väl just medborgarlön? Motprestationen är nog inte bara ett test av arbetsvilja utan även ett genuint försök att hjälpa mer eller mindre utslagna människor in i ett socialt sammanhang, få lite rutiner i vardagen osv – åtgärder som säkert hjälper även mot diverse psykosociala problem.
Jag inser att jag är lite otydlig så här kommer (förhoppningsvis) ett förtydligande. Jag tänker mig följande
i) försörjningsstöd som idag som är behovsprövat och där ansvaret ligger hos kommunernas socialtjänst. Detta stöd ska inte vara betingat på krav på motprestation förutom att arbetsföra ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Däremot är det natutligtvis nödvändigt att gruppen erbjuds möjligheter till ngn sorts aktiviteter som kan hjälpa dem att få ett socialt sammanhang och förhoppningsvis så småningom kunnna bli självförsörjande
ii) en statlig dagpenning som bygger på att man är inskriven vid Af och deltar i anvisade åtgärder, men inga krav på att men är medlem i a-kassa eller har arbete tidigare. Här är krav på motprestation alltså viktigt! Denna ersättning ska ligga högre än försörjningsstödet för att ge personer incitament att faktiskt skriva in sig
iii) naturligtvis kommer det att finnas grupper där ansvaret fortfarande blir oklart. Här föreslår jag enligt en tidigare SOU att man på försök i vissa kommuner inrättar Resursgrupper som består av personer både från FK, AF och kommunen (och kanske flera)
De flesta vill arbeta, men inte i ohälsosamma situationer. De flesta kan förbättra arbetsförmågan, om de inte hindras. En stor andel av dem som har försörjningsstöd är funktionshindrade eller sjuka, visar en utvärdering. Funktionshinder och sjukdom är inte detsamma som avsaknad av varken rutiner, sociala sammanhang eller psykisk hälsa.
Kännetecknande för insatser som hjälper är att de efterfrågas – och detta utan att människor tvingas acceptera dem för att försörjas.
Forskare i England har visat på en betydande korrelation mellan hälsan och makten i det egna arbetet, se Whitehall-studien. När människor som “hälsoarbetar”, för att senare kunna utföra annat arbete, försätts i beroendesituationer försämras deras hälsa och därmed chanserna att förvärvsarbeta.
Eva: Hur ser du på detta med att stå till arbetsmarknadens förfogande i en”geografisk kontext”? Jag menar då de krav som kan höras på att arbetslösa skall (“tvingas”) flytta. Detta är något jag aldrig riktigt förstått eftersom de flesta människor lever i ett sammanhang som är betydligt mer omfattande än bara yrkeslivet. Vi utför arbete som är oavlönat och fyller flera funktioner utanför arbetsplatsen; i familjen, i byn, gentemot våra gamla föräldrar, i föreningslivet, ungdomsidrotten, o.s.v. I parförhållanden med barn där ena föräldern är arbetslös och den andra har arbete lokalt – skall den arbetslöse stå till arbetsmarknadens förfogande 30 mil bort? I byar i obyggden kan man inte gärna tvinga bort all arbetsför befolkning och lämna gamlingarna kvar. O.s.v. Hoppas du förstår vad jag menar. Det här att “flytta till jobben” tycker jag rutinmässigt framställs i en trivialiserad form som har föga med det verkliga livet att göra, än mindre med samhällsekonomi.
Ja du, den är inte helt enkel. I princip tycker jag att man ska vara beredd på att kunna flytta, men att naturligtvis måste ta hänsyn till familjesituationen. Tycker också att ju längre man varit arbetslös desto större ska kraven bli på att man åtminstone är beredd på att pendla. Föredrar dock att påverka folk att flytta till jobb med ekonomiska incitament snarare än med tvång.
Det här med rörlighet är också ett argument för varför Af snarare än kommunen ska sköta arbetsmarknadspolitiken, eftersom de förra inte har några incitament att få folka tt flytta utan snarare ser arbetsmarknadspolitik som ett sätt att behålla sin befolkning, medan AF förhoppningsvis ser till det bästa för hela landet (inkl de som söker arbete)
Intressant förslag. Finns det inte ett problem i punkt ii i din mer utförliga förklaring – hur ska en ersättningsnivå se ut som är högre än socialbidrag men ändå uppmuntrar till arbete? Detta har regeringen försökt åstadkomma med den nyinförda etableringsersättningen, och helt enkelt är det inte.
Många människor har ju barn. Antingen får man då lägga in en barnersättning i systemet (som regeringen gjort med etableringsersättningen) men det kommer ju i det här fallet innebära att de som har flera barn får mer pengar i grundersättning än de skulle få från a-kassan. Då kan vi vänta oss en massflykt från a-kassorna.
Eller så har man inte med en barnersättning, och då kommer barnfamiljer behöva vända sig till socialkontoret för kompletterande försörjningsstöd, och får hundra procents marginaleffekt i alla fall.
Jag tycker att etableringsersättningen är intressant (det har jag betalt för att tycka, jag jobbar för integrationsministern) men det uppstår problem om ett liknande system ska omfatta personer som kan vara med i en a-kassa.
Barnbidraget finns ju. Dessutom måste man ju ansöka om försörjningsstöd och för att få det måste man “gå till socialen”. Transaktionskostnad. Så sannolikt kan man lägga nivån en bit under riksnormen. Ok, man når inte ensamstående tiobarnsmammor, men frågan är om inte barnomsorgen i det fallet är dyrare än de kronor som det handlar om i försörjningssstöd.
Men jag vet hur ni folkpartister resonerar. En tiobarnsmamma som tar hand om sina egna barn är en social katastrof och ett hot mot jämställdheten i Sverige 🙂
Men tänk så här. I teorin kan det ju vara en ensamstående tiobarnspappa också.
Ja, det är naturligtvis alltid knepigt att sätta rätt nivå. Men jag tänker mig inte ngn varierande ersättning beroende på antal barn osv, utan de familjer med många barn får förmodligen redan som de som arbetar men har låg inkomst vända sig till socialen trots allt. Så det är svårt att helt komma ifrån de höga marginaleffekterna. Men trots detta så kommer i mitt förslag ansvaret för åtgärder för dessa föräldrar ligga på arbetsförmedlingen och inte kommunen som inte får ställa några ytterligare krav.
Sen tror jag att Mattias har helt rätt att det är rätt så höga kostnader att gå till socialen och att detta är ngt man helst undviker.
Jag antar att de kostnader du åsyftar är förlustkostnader; stress och ohälsa: skador på hippocampus, inflammationer i andningsorgan, förträngningar i blodkärl mm, samt alternativkostnader.
Ersättningar som människor får endast om de betalar ett högt pris är per definition villkorade, oavsett om vi talar om transparenta “offerter” eller dolda kostnader. I kommentaren förutsätter du att människor är medvetna om kostnaderna. Hur stor andel av befolkningen tror du upplever en “grundtrygghet” om villkoret är att de belastas med de “höga kostnader” som du nämner?
@P: Ok, så din poäng är att vi i Sverige inte har en grundtrygghet eftersom det är förknippat med stora kostnader i att söka bidrag. Det ligger naturligtvis mycket i det och är oroande. Vet dock inte riktigt hur man ska göra med detta för att få till ett system som fortfarande är budgetmässigt möjligt. Har du lösningen får du gärna höra av dig.
Vill poängtera att jag inte tror mig har funnit det “optimala” systemet, men att mitt förslag innebär en förbättring av systemet gentemot hur det ser ut idag
Ja, ingen helt färdig lösning, men “skisser”. Jag hör av mig.
Intressant… Men de undersökningar som gjorts i USA om aktiveringspolicies visar att de är urusla. Väldigt bra på att få folk bort från den skattefinansierade arbetslöshetskassan, men en stor del av dessa vänder sig till brottslighet eller svart jobb istället. Vill man verkligen lösa detta problem tror jag nog att man får inse att folk faktiskt vill jobba, men att arbetsplatserna helt enkelt inte alltid finns där.
Varför tycks man utgå att människor som lever på försörjningsstöd automatiskt är beroende av att få ett “socialt sammanhang” och “rutiner i vardagen” i större utsträckning än människor som lever på À-kassa? Är det okunskap det handlar om?
Många som får försörjningsstöd har t.e.x en timanställning och behöver enbart försörjningsstöd för att komma upp till normen för skälig levnadsnivå vissa månader då de haft dåligt med timmar och/eller har höga utgifter i form av elräkning, mediciner m.m Ensamstående flerbarnsföräldrar med hög försörjningsbörda utgör ofta en stor del av den här gruppen. Andra har en deltidsanställning men har ingen rätt att komplettera med À-kassa och ser därmed inget annat val än att söka försörjningsstöd för att komplettera upp till skälig levnadsnivå.
VAD har den här gruppen, som alltså redan befinner sig i arbetslivet för utbyte av “aktivering” vars något luddiga syfte tycks vara att på något sätt få de “rutiner i vardagen” och “sociala sammanhang” man verkar utgå från att ingen som lever på försörjningsstöd har?
Har du någon källa för att det är som du beskriver?
Och vidare förstår jag inte riktigt varför “aktiviteter som kan hjälpa någon att få ett socialt sammanhang” i sig överhuvudtaget skulle leda till att NÅGON blir självförsörjande.
Tycker jag då att arbetsföra arbetssökande människor som lever på försörjningsstöd inte ska göra någonting alls för att kvalificera sig för försörjningsstöd?
Absolut inte.
Men jag tror på individuellt inriktade åtgärder i form av arbetspraktik på vanliga arbetsplatser inom branscher den arbetssökande har erfarenhet av/ utbildning inom/ intresse för att arbeta inom.
Jag har aldrig hört talas om någon arbetsgivare (utom möjligen samhall) som tycker att det är en merit att ha suttit framför en dator och glott på Platsbankens hemsida mellan 9 och 16 fem dagar i veckan tillsammans med 25 andra personer som också lever på försörjningsstöd. Eller att ha gått en kurs i hur man skriver ett CV som är totalt meningslös eftersom deltagarna inte har några arbetserfarenheter att skriva på sina CV:n och man inte kan göra tegel utan lera.
Eller att ha sett och analyserat Kjell Enhagers samtliga filmer under ledning av en jobbcoach eller en kommunanställd tjänsteman.
Däremot har jag hört talas om många arbetsgivare som anställt någon efter arbetspraktik, under kortare eller längre tid. Jag har också hört talas om arbetsgivare som sett arbetspraktik hos någon i samma bransch som en mycket värdefull merit.
Problemet hos de som lever på försörjningsstöd, är arbetsföra och är helt arbetslösa är ju oftast att de inte har några aktuella arbetserfarenheter och referenser att hänvisa till.
Det problemet kan enbart lösas genom praktik, och inte genom “aktivering” som ska ge ett “socialt sammanhang”.
De individer du beskriver är INTE arbetsföra. Det är en myt att alla vill arbeta och göra rätt för sig. Det uppstår arbetslöshetskulturer och, gissar jag, det är dessa kulturella mönster man försöker bryta genom dessa sociala aktiviteter. Att de mindre drivna och begåvade personer som hamnar där inte fattar detta är knappast överraskande, det ingår liksom i deras problembeskrivning.
Det är snarare du som sväljer myter, så fort det är något negativt om fattiga.
Kanske för att en stor del av individerna du beskriver är asociala (inte osociala)?
Vänd på frågeställningen – tror du en regering vill bli omvald? Tror du man vinner val på hög arbetslöshet? Skulle nog tro att regeringar, oavsett färg, faktiskt utnyttjar åtgärder som de tror ska minimera arbetslösheten (utifrån vissa ideologiska värderingar).
Bara man tar bort ersättningen till arbetslösa, ökar antalet poliser som skyddar de privilegierade i samhället, så finns det nog många politiker som skiter blankt i arbetslösheten. Det darwinistiska samhället, det rättvisa samhället.
Vad vill du ha en källa på?
Att det finns människor som lönearbetar vitt men åtminstone vissa månader behöver komplettera med försörjningsstöd för att nå upp till den fastställda normen för skälig levnadsnivå??????
Om du seriöst tycker dig behöva en “källa” på det anser jag att du ska vara försiktig med att kalla andra för mindre drivna och begåvade.
Visa ditt driv och din begåvning, om du nu besitter någon genom att ringa till enheten för försörjningsstöd i vilken kommun som helst och fråga om det förekommer att människor som regelbundet lönearbetar vitt ändå behöver försörjningsstöd för att komma upp till norm.
Och vilka individer jag beskriver är det som inte är arbetsföra????
Jag tvivlar på att du äger någon formell rätt att klassa andra som “icke arbetsföra”, det är något legitimerade läkare och psykologer som arbetar med arbetslösa gör.
Men OM de nu vore icke arbetsföra, varför ska man då slösa enorma summor av kommunernas budget på “sociala aktiviteter” för dem? De tycker jag vore ett enormt slöseri med skattepengar. Är de nu ändå icke arbetsföra är det väl bättre att ideella organisationer får anordna någon form av träffpunkter för dem?
Tex “Varför tycks man utgå att människor som lever på försörjningsstöd automatiskt är beroende av att få ett ”socialt sammanhang” och rutiner i vardagen'” – dvs utgå? Vem utgår och hur vet du det?
Att det är många som är timanställda.
Att det är vanligt med att deltidsanställda lever under socialbidragsnormen.
Att folk som arbetar halvtid “aktiveras”.
Eller är man “icke arbetsför” helt plötsligt enbart för att man inte har några aktuella arbetserfarenheter och referenser att hänvisa till, var det så du menade?
Oj, oj, oj.
Om du visste hur många högskolestudenter som fått försörjningsstöd under sommarlovet just för att de inte lyckades få något sommarjobb just på grund av ovanstående saker, men som sedan när de haft utbildningspraktik och/eller traineejobb att hänvisa till fått anställning som ekonomer, lärare, datatekniker, journalister eller socionomer.
Det finns en hel del elitidrottare, riksdagspolitiker och kända media/kulturpersonligheter som någon gång tidigare i sitti liv fått socialbidrag, men de kanske inte heller är arbetsföra och borde förtidspensioneras enligt dig?
Tror du på allvar att det enbart är en viss sorts kategori människor som någon gång i sitt liv får försörjningsstöd?
Här är ett enkelt exempel.
A och B jobbar bägge på ett företag som läggs ned. A har hunnit jobba i sex månader innan nedläggningen och får därför rätt till A-kassa tills h*n har hittat ett nytt jobb. B har enbart hunnit jobba fem månader och hänvisas därför till försörjningsstöd tills h*n hittat ett nytt jobb.
Skulle helt plötsligt A men inte B vara arbetsför trots att de arbetat sida vid sida med exakt samma uppgifter under en längre tid ?????????
Jag har pluggar många år och jag vet precis vilka det var som inte hittade feriearbete (jag struntade själv i det en sommar och levde på studiemedel jag sparat under läsåret – det gick också bra. I själva verket var man, åtminstone i mitten av 90-talet, inte berättigad till försörjningsstöd som arbetslös student utan man skulle sparat.)
Har man ett års sammanhängande arbetslöshet har man tydligt visat att man är alldeles för inflexibel för att platsa på arbetsmarknaden – annars hade man rätt fort börjat köra taxi, arbetat som tidningsbud eller liknande (det är arbetsgivare som hela tiden söker folk) i väntan på bättre tider.
Om du är hälften så driven och begåvad som du utger dig för att vara kan du som jag tidigare har skrivit ta kontakt med valfri kommunal enhet för försörjningsstöd var som helst i landet samt valfri kommunal arbetsmarknadsenhet och få bekräftat att MÅNGA timanställda och socialbidragstagare får försörjningsstöd eftersom de inte kommer upp till normen för skälig levnadsnivå. Du kommer också, om du frågar den arbetsmarknadsenhet kommunen ifråga har att få bekräftat att man “aktiverar” deltidsarbetslösa. Men det kanske är en oöverstiglig uppgift för dig?
Och NEJ, vem som helst kan INTE när som helst få/ta ett jobb som tidningsbud eller taxichaufför. För det första finns en stor överetablering av taxichaufförer i många städer. För det andra krävs det utbildning och licens för att köra taxi. Jag börjar tvivla på att du har slutförd akademisk utbildning nu när det visar sig att du inte verkar känna till något så självklart. Jobb som tidningsbud kan många ensamstående småbarnsföräldrar inte ta om det inte finns tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid i kommunen man bor i. I många av de kommuner som har sådan barnomsorg är det också långa, långa köer dit. Att lämna en två- eller för den delen fyra-åring ensam hemma på natten är mycket värre och ett betydligt säkrare tecken på att man är asocial och har grava problem än att man lever på socialbidrag.
Jag borde inte bemöta rättshaverister men det här är bara för mycket.
Senast jag kollade var försörjningsstöd etiketten på det som tidigare hette socialbidrag. Dessutom, lever man på lägsta nivån av aktivitetsstöd får man ca 6500:- efter skatt – och då är man inte (automatiskt) berättigad till försörjningsstöd. Kommer man inte upp till den inkomsten som timanställd arbetar man inte många timmar/månad och borde kanske ägna sig lite åt introspektion över sin egen lathet.
Anledningen till att jag nämnde taxi var för att seriösa aktörer utbildar sina chaufförer (fortfarande krävs förstås körkort). Tidningsbud? Man är väl två som skaffat barn. Båda behöver kanske inte arbeta som tidningsbud.
Lyxfällan är ett intressant TV-program på många sätt. Något som är värt att notera är att de två programledarna alltid lyckas hitta rimliga extrajobb för sina klienter. En ganska god indikation på att det faktiskt nästan alltid finns arbete, bara man vet hur man gör när man söker.
Egentligen vet jag inte varför jag svarar dig, eftersom du ine ens bemödar dig med att ta reda på grundläggande fakta. Så som att den lägsta nivån på aktivitetsstöd efter skatt är 4000 och inte 6500. Två och en halv tusenlapp kan göra ganska stor skillnad för den som lever på marginalen.
Jag kan påpeka några fler saker också. Det finns inga juridiska möjligheter alls att tvinga en oansvarig förälder att ta mer praktiskt ansvar ansvar för sina barn, oavsett om föräldrarna lever ihop eller inte. Du är alltså beroende av en annan enskild privatpersons välvilja och ansvarskänsla för att som småbarnsförälder kunna ta jobb som tidningsbud om det inte finns nattöppen barnomsorg i din kommun.
Att hänvisa till en TV-såpa man minsann har sett på TV tycker jag egentligen är för oseriöst för att bemöta. Men jag kan ändå nämna att självklart har programledarna för lyxfällan kontakter på alla möjliga plan i samhället , förmodligen skulle de inte fått jobben som programledare om de inte kunde bevisa att de hade möjlighet att förmedla jobb åt deltagarna.
Du bemöter inte inte det jag skrev i sak, nämligen det faktum att många människor som är timanställda eller har deltidsanställningar är tvungna att komplettera med försörjningsstöd för att komma upp i de inkomster som klassas som skälig levnadsnivå. Och dessutom delta i s.k “kompetenshöjande” men i praktiken helt meningslösa aktiviteter för att få det kompletterande försörjningsstödet.
Så är det oavsett om du tror det eller inte och som jag skrev är det mycket lätt att kontrollera om du tvivlar. Jag kan förtydliga med att många ofrivilligt deltidsarbetande får ut betydligt mer än 6500 ( som sagt en felaktig siffra från din sida) efter skatt, men ÄNDÅ inte kommer upp i skälig levnadsnivå.