Fördelen med att undervisa är att man ibland tvingas sätta sig in i frågor som man annars bara lyckas skaffa sig en lite allmänt vag uppfattning om. En sådan fråga är hur värdepapperiseringen av lån bidrog till den finansiella krisen. Den enkla förklaringen är att banker och låneförmedlare började slarva med kreditprövningen då lånen ändå skulle säljas vidare. Även om det finns belägg för sådant beteende så finns det en stor svaghet med denna förklaring: bankerna behöll nämligen själva en stor andel av lånen.
Anledningen till att bankerna behöll lånen var att värdepapperiseringen gav bankerna möjligheter komma undan sina kapitaltäckningskrav. En mycket läsvärd artikel av Viral Acharya och Matthew Richardson förklarar hur det gick till. Lånen förpackades om till värdepapper som via särskilda bolag såldes vidare. Detta gjorde att bankerna på pappret bara agerade som en mellanhand.
Som mellanhand behövde bankerna inte sätta av något eget kapital som skydd mot att värdet på lånet skulle skrivas ner. Haken var bara att bankerna samtidigt ställde ut en garanti till låntagarna. Garantin gick ut på att bankerna skulle ta över lånen om de inte gick att återfinansiera på marknaden. När krisen slog till och det inte längre gick att återfinansiera lånen stod bankerna plötsligt där med dåliga lån — men utan en buffert av eget kapital — på sin balansräkning.
Bankerna kunde även kringgå reglerna genom att använda sig av att kapitaltäckningskraven på en bolåneobligation med AAA-rating är lägre än för en portfölj av individuella bolån. En bank kunde därför förpacka sina bolån som en AAA-tillgång och sälja den vidare till en annan bank bara för att i nästa ögonblick köpa en likadan tillgång av den bank man just sålt sina egna bolån till. Trots att kvaliteten på de underliggande bolånen var densamma så kunde bankerna öka sin skuldsättningsgrad radikalt på detta sätt.
Även om komplixiteten i de värdepapper som skapats ibland varit stor är själva logiken inte svår att förstå. Det systematiska krypandet genom hålen i kapitaltäckningsreglerna var därför knappast ett misstag från bankernas sida. Varför då medvetet utsätta sig för så stora risker? Det är svårt att frigöra sig från tanken att detta inte — åtminstone delvis — har sin förklaring i de garantier på statligt stöd som alltid finns. I de situationer lånen skulle visa sig dåliga så skulle hela marknaden kollapsa och staten gripa in med de räddningspaket som mycket riktigt visat sig komma.
Svårare att förstå är hur myndigheterna kunnat låta bankernas beteende passera. En tolkning är att de helt enkelt inte förstått men det verkar knappast troligt. En mindre välvillig tolkning är att det funnits en vilja låta de nationella storbankerna vinna konkurrensfördelar genom att sänka kapitaltäckningskraven i smyg. Det tyder på att bankövervakning inte är något som mår särskilt bra av internationell konkurrens. Det är nog dags att låta en övernationell myndighet börja övervaka bankerna.
Ekonomistas 
Intressant! Det absolut bästa är dock om banker inte tillåts bli så stora att en konkurs skulle medföra ett kollaps av hela systemet.
Varför skulle det vara svårt att förstå inkompetens hos myndigheterna? De var trots allt styrda av ett gäng politiker som av ideologiska skäl inte trodde på att statlig inblandning var en bra ide. Snacka om självuppfyllande profetia.
Problemet med en övernationell myndighet skulle ju vara det faktum att förutsättningaran är olika på olika platser och därför skulle en sådan myndighet fallera på sin egen arbetsbörda aka byråkrati! Problemet är ju snarare den möjlighet som har funnits att paketera om lån, vilket får anses vara en direkt följd utav dåliga regleringar, precis som alla gör eftersom de vill de öka sin egen vinst. Se bara på s.k. kreativ bokföring och skatteplanering. Hur förklarar du också det faktum att hedgefonder (mig veterligen) klarat sig bra ‘trots’ bristen på regleringar? Där har en övernationell myndighet funnits, den har dock varit känd som marknaden!
Du skriver
——
Haken var bara att bankerna samtidigt ställde ut en garanti till låntagarna. Garantin gick ut på att bankerna skulle ta över lånen om de inte gick att återfinansiera på marknaden.
——
Skulle du kunna förtydliga detta? Det var väl inte husköparna som skulle återfinansiera sina lån?
Vad gäller övernationell reglering: vore det inte bättre om man överlät övervakningen på de som verkligen hade intresse av att den sköttes: dvs aktieägarna?
Till sist: någon teori om varför (tex) svenska staten inte i utbyte mot stödpaket helt enkelt avvecklar misskötta banker? Dvs, om jag tar Swedbank-exemplet, ta över banken, betala tillbaka insatta pengar och lägg sedan ner verksamheten i god ordning (så att förlusterna minimeras). Något i Swedbank interna kultur/organisation har ju bevisligen fallerat och företag med ineffektiv kultur/organisation förtjänar inte att överleva – vilket också är vad som sker i alla andra branscher.
Håller med yhvd om att Occams förklaring solklart är myndighetsinkompetens. Att skylla den inkompetensen på politiska ideologier är däremot tafflig retorik. Det förklarar ju inte varför både länder styrda av vänster- och högerregimer drabbades ungefär lika.
Nej, den enkla förklaringen är följande: det här är, precis som du skriver, komplicerade produkter. Om man förstod dem i detalj kunde man tjäna miljoner genom att jobba på bank. Hur ska övervakande myndigheter kunna konkurrera med det?
Det kunde de förstås inte. Och det kommer de inte att kunna nästa gång heller. De spelar absolut ingen roll om myndigheten är regional, nationell eller överstatlig. De bästa hjärnorna kommer inte att jobba där, och problemet blir likartat nästa gång.
Alltså är lösningen att se till att denna moral hazard inte uppstår. En benhård garanti om att inte en skattekrona går till bankerna innan aktieägare *och* obligationsägre har blivit helt utraderade är en bra början. Då skulle det kosta för bankerna att ta risker igen.
lg: Bolåneobligationerna köptes (ofta) av kortfristiga placerare måste därför återfinansieras löpande. Den som tar ett bolån vill dock inte gärna att bolånet kan sägas upp hur som helst. Därför skrev bankerna på en garanti att de skulle ta över lånen i det (som de såg det osannolika) fall att ingen ville hålla obligationerna. I strikt mening var inte kapitalteckningskraven noll för bankerna utan bara väldigt nära noll eftersom garantin tillmättes viss vikt. Saken var ju bara den att det fanns en korrelation mellan att lånen blev dåliga och att bankerna fick ta över dem. Dvs just i de fall när bostadsmarknaden vänder neråt kommer det även att bli svårt att återfinansiera lånen. Denna korrelation beaktades inte i regelverket.
Vad gäller förklaringen till myndigheters (och bankernas) agerande så kan jag bara spekulera. Men som sagt, även om själva produkterna var komplexa så är agerandet inte särskilt komplext varför ignorans nog inte är hela förklaringen.
Att skapa rutiner som straffar både aktieägare och obligationsägare vid denna typ av kriser förefallar vara en bra idé. Men det verkar ju onekligen vara svårt att få tillstånd den typen av rutiner…
Du skriver:
“Det är svårt att frigöra sig från tanken att detta inte — åtminstone delvis — har sin förklaring i de garantier på statligt stöd som alltid finns. I de situationer lånen skulle visa sig dåliga så skulle hela marknaden kollapsa och staten gripa in med de räddningspaket som mycket riktigt visat sig komma.”
samt i kommentar
“Att skapa rutiner som straffar både aktieägare och obligationsägare vid denna typ av kriser förefallar vara en bra idé. Men det verkar ju onekligen vara svårt att få tillstånd den typen av rutiner…”
—————————————-
Vad sägs om att _inte_ rädda banker som medvetet tar enorma risker i stället? Om bankerna känner till detta skulle de ju knappast försöka krypa igenom de små hål som tillåter en väldigt hög skuldsättningsgrad. Hög insyn i företagen blir naturligtvis också viktigt så att aktieägarna kan ställa krav på att företagen inte tar jätterisker.
Jag förstår inte varför alla så ofta nu för tiden tycker det är OK att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna? Varför ropas hela tiden på skarpare regelverk när problemet knappast ligger där? Låt företag som fattar dåliga beslut under en lång tid också ta konsekvenserna.
/Malte
Malte, man testade din strategi i USA på 1930-talet och det visade sig ha allvarliga konsekvenser som det tog lång tid att lösa. Episoden kallas “The Great Depression” och vissa av de beslut som togs kanske inte alltid är en förebild. Episoden visar dessutom att det går alldeles utmärkt för bankerna att agera oansvarigt utan statliga garantier (banker fick gå i konkurs hela tiden under 1800-talet i USA). Problemen blir värre med statliga garantier, men historien tyder på att dessa är inte hela förklaringen.
Mindre ironiskt kan man säga att externaliteterna i det finansiella systemet är stora och att marknaderna inte kommer att prissätta risker på ett korrekt sätt. Om en institution faller får det spridningseffekter som kan dra med sig även sunda institutioner. Ett exempel är att om alla banker försöker skaffa sig likviditet samtidigt så kommer tillgångspriserna att pressas ner eftersom det inte finns några likvida köpare. Hade kapitalmarknaderna varit perfekta (i Arrow-Debreu mening) hade denna likviditetsbrist inte behövt uppstå men i en sådan värld befinner vi oss inte. När systemet bryter samman minskar mängden krediter i ekonomin drastiskt och betalningssystemet upphör att fungera. Ovanpå detta kommer de politiska problemen med att låta folks besparingar gå upp i rök under en sådan systemkris.
Däremot finns det ingen anledning att låta aktieägare och kreditgivare att komma lindrigt undan. Det är exempelvis märkligt att vi som skattebetalare nu står som garanter för en massa lån trots att eventuella vinster kommer att tillfalla bankernas ägare. I princip finns inget som hindrar att man använder sig av ett normalt konkursförfarande även för banker; aktievärdet utraderas och skulderna skrivs ner men verksamheten kan drivas vidare om någon anser den värdefull. Problemet är bara att detta tar alldeles för lång tid givet bankernas verksamhet. Alltså behövs en annan typ av konkursförfarande för banker men något etablerat spdant finns inte, någonstans, idag.
Jonas, angående 30-talet så är jag inte alls särskilt insatt tyvärr. Det enda jag har läst om den depressionen är i Norbergs “Perfekt $torm” och han menar ju att (om jag inte missminner mig) regeringen då försökte spendera sig ur krisen vilket bara förvärrade situationen… Han nämner dock inte att ett av problemen skulle vara att man lät bankerna gå omkull.
Du skriver att “[p]roblemen blir värre med statliga garantier, men historien tyder på att dessa är inte hela förklaringen” – varför slutar man ändå inte upp med det om det förvärrar problemen? Jag tror att du har rätt i det du skriver i andra stycket om politiska problem med att låta folks besparingar gå upp i rök, men det är ju ledsamt att det ska bero på populistiska beslut som inte hjälper ekonomin på lång sikt.
Är liksom Micke nyfiken på varför bankernas konkurser är för långsamma? Har aldrig hört detta förut.
/Malte
Jonas; Jag ser det som ett stort problem att inte nuvarande regering gick in och tog över ägarskapet över Swedbank några månader sedan. Wallenbergarna äger ju en stor del av SEB men dom har inte fått ta några konsekvenser av att SEB och Swedbank tagit så stora risker i baltikum. Wallenbergarna kommer faktiskt i slutändan ha tjänat mycket på SEB på grund av krisen i och med nyemisionerna som SEB gjort på en så låg kurs. Nu har folksam tagit över en del av ägandet i Swedbank men Swedbank har ju fortfarande lånat massvis med miljarder från regeringen när ingen annan var villig att göra detta (med andra ord för en billig peng) och jag tycker ändå att det är konstigt att nuvarande regering inte valde att ta över ägarskap istället för att erbjuda lån. Det handlar ju om normer och man lär ju nuvarande aktieägare helt fel saker (inte bara i finansbranschen).
Vi får väl ändå vara glada för hur kompetent Bo Lundgren skötte skojarna på Carnegie. Det blev aktieägarna som fick ta den smällen och det var helt rätt beslut.
Jonas, varför tar bankkonkurser för lång tid? Gäller inte det för de flesta konkurser, även utanför banksektorn? Varför är detta ett stort problem just för banker men inte för alla andra företag?
(För tydlighets skull: jag hävdar inte motsatsen, utan jag är okunnig och genuint nyfiken.)
Vad som gör bankerna värdefulla är att de kan låna upp kortfristigt och transformera dessa lån till långfristiga investeringar. Det innebär dock också att bankerna har mängder med kortsiktiga åtaganden till varandra och till sina kunder som måste hanteras annars uppstår de spridningseffekter som kan dra ner hela det finansiella systemet. Detta blir ohyggligt kostsamt vilket gör att man räddar verksamheten. Men om man räddar verksamheten kan moral hazard-problem skapas (hur stora beror på hur man gör det). Men det faktum att moral hazard existerar är inte anledning att säga nej till en försäkring, varken i detta fall eller andra. Ska vi stoppa sjukvårdsförsäkringar bara för att de får några att bete sig mindre hälsosamt?
En rekonstruktion av vanliga företag tar väldigt lång tid. Tillgångar ska värderas, beslut om de ska behållas eller säljas av fattas, olika intressenter ska godkänna diverse överenskommelser osv. Just eftersom bankernas verksamhet är fylld av kortfristiga åtaganden måste konkursen/rekonstruktionen hanteras snabbt. I allämnhet hanteras detta helt ad hoc-mässigt och ofta på ett sätt som inte bara räddar verksamheten (det ekonomiska skälet) utan även kreditgivare och aktieägare (det politiska skälet).
Att skapa särskilda konkurs/rekonstruktionsregler för banker kan därför vara ett sätt att minska godtycket och därmed (bara) rädda det som räddas bör. Vilket i sin tur kan minska moral hazard-problemen.
Jonas Vlachos; Väl skrivet! Det är EXAKT vad som bör göras. Synd bara att Anders Borg inte verkar smart nog att fatta detta. Kanske borde finnas krav på doktorsgrad för att få vara finansminister.
Anders Borg är väldigt smart. Det är även Larry Summers, Ben Bernanke och många andra i den ekonomisk-politiska toppen. Jag tror alltså inte det har att göra med bristande intelligens att göra att det inte finns särskilda konkursförfaranden för finansiella institut. Vad det beror på vet jag ärligt talat inte. Antagligen är det extremt svårt juridiskt och det kan även finnas behov av internationell samordning som kan vara svår att få tillstånd. Dessutom tror jag inte den finansiella industrin själv varit särskilt intresserad och den är som bekant en stark lobbygrupp och generös politisk bidragsgivare, åtminstone i USA.
Johan Norbergs bok har just kommit ut i USA under titeln Financial Fiasco: How America’s Infatuation with Home Ownership and Easy Money Created the Economic Crisis se honom presentera boken på Cato, klicka på länken.
Norberg vilken anammar den österrikiska nationalekonomiska skolans historiska syn visar i sin bok varför detta uppstod. Det vara en kombination av felaktiga beslut av politiker, myndigeter, psuedomyndigheter (ratinginstituten), banker och finansiella institutioner men även vanliga huslåntagare.
Det Jonas skriver om är precis samma fenomen som vid den svenska bankrisen 1992. Ett skuggbanksystem (Shadow Banking) upprättades.
En lösning på att förhindra framtida bankriser är att de statliga bankgarantierna tas bort och istället krävs det att banker tecknar kreditförsäkring på marknadsvillkor. Det innebär att banker som har stora och höga risker måste betala en mycket, mycket högre riskpremie eller se till att kraftigt minska sina risker. Dåliga banker får så höga premier att de inte kan fortsätta. Bra banker får låga premier och hög lönsamhet.
Vidare bör inte banker ha en speciell reglering och därmed en oligopol liknande ställning. Banker bör regleras som vilken institution som helst. Istället för specialreglering ska det krävas full transparens i deras bokföring, dvs. Det ska inte gå att gömma risker i olika typer av Special Purpose Vehicles, SPV. Alla risker bedöms lika och måste redovisas. Då undviks kriser som Enron, den svenska bankrisen och den nuvarande krisen. Den svenska Finansinpektionen tillämpar vad jag kommer ihåg denna typ av öppna transperens pricnip.
När det gäller vad som framkallade den Stora Depressionen och även dagens recession kan jag rekommendera Milton Friedmans i ämnet bok, Amity Shlaes “The Forgotten Man” samt nu Johan Norbergs nya bok. Dessa böcker visar att det var politiska misstag som skapade krisen, felaktiga intervention av centralbankerna (de gjorde pengar för billigt). Vidare visar de att Roosevelts Keyenesiansk stimulans åtgärder inte hjälpte, sannolikt förvärrade de och förlängde den Stora Depressionen.
Scenariot är nära på identiskt med dagens kris. Vi har ännu inte facit men Obama administrationens stimulanspolitik i USA är så långt ett misslyckande mindre än 4 % av de 787 miljarderna dollar är stimulans resten var politiskt fläsk, politiska projekt Demokraterna smög in i stimulanspaketet. Recessionen verkar redan över. Det som verkar vara det som klarade ut situationen har i princip inget med Obama att göra. Det var Bush administration och hans finansminister Hank Paulsen som drev igenom räddningen av bankerna, vilket verkar vara det som löste krisen. Jag säger verkar, jag tror att krisen hade läkt ut av sig själv. Det mesta av återhämtningen vi ser idag är spontan läkning. De pga stimulans lagstiftningen framtida budget underskotten hade aldrig behövt uppstå.
Obama verkar gå samma öde till mötes som Bill Clinton. Blir en av de mest hyllade Demokratiska presidenterna i modern tid genom att genomdriva en Republikansk, neoklassisk och monetär ekonomisk politik i bästa fall. I värsta fall möter han samma öde som Jimmy Carter. Inget är något de amerikanska vänsterliberalerna kan känna någon glädje inför. Sjukvårdsreformen har redan havererat.
Sorry, glömde hyperlänkana, följ länken nedan för att se hans presentation av boken.
Om boken på Cato Instutes hemsida:
Financial Fiasco: How America’s Infatuation with Home Ownership and Easy Money Created the Economic Crisis.
“BOOK FORUM
Tuesday, September 1, 2009
12:00 PM
Featuring Johan Norberg, Senior Fellow, Cato Institute; with comments by Dr. Anthony Sanders, Distinguished Professor of Real Estate Finance, George Mason University; and Dawn Kopecki, Reporter, Bloomberg News.
The Cato Institute
1000 Massachusetts Avenue, NW
Washington, DC 20001
“How was it possible that in a world where thousands of people regulated financial markets the whole system crashed down? And should we now give more power to central banks, government agencies, politicians, and regulators?
Isn’t that what brought us here in the first place? Financial Fiasco digs deep into the foundation of the economic meltdown, revealing how it was the product of conscious actions by decisionmakers in companies, government agencies, and political institutions, and by consumers.
Financial Fiasco tells the compelling story of how rate-cutting by the Federal Reserve inflated the real estate market and fueled increased risk-taking in the financial markets; how new government policies to promote home ownership blasted air into the credit bubble; how new financial instruments, credit-rating requirements, and accounting rules intended to prevent cheating backfired; and much more.
Financial Fiasco guides readers through a world of irresponsible behavior, warns that many of the “solutions” being implemented are repeating the mistakes that caused the crisis, and offers guidance on how to move forward.”
Johan Norbergs bok har just kommit ut i USA under titeln Financial Fiasco: How America's Infatuation with Home Ownership and Easy Money Created the Economic Crisis se honom presentera boken på Cato, klicka på länken.
Norberg vilken anammar den österrikiska nationalekonomiska skolans historiska syn visar i sin bok varför detta uppstod. Det vara en kombination av felaktiga beslut av politiker, myndigeter, psuedomyndigheter (ratinginstituten), banker och finansiella institutioner men även vanliga huslåntagare.
Det Jonas skriver om är precis samma fenomen som vid den svenska bankrisen 1992. Ett skuggbanksystem (Shadow Banking) upprättades.
En lösning på att förhindra framtida bankriser är att de statliga bankgarantierna tas bort och istället krävs det att banker tecknar kreditförsäkring på marknadsvillkor. Det innebär att banker som har stora och höga risker måste betala en mycket, mycket högre riskpremie eller se till att kraftigt minska sina risker. Dåliga banker får så höga premier att de inte kan fortsätta. Bra banker får låga premier och hög lönsamhet.
Vidare bör inte banker ha en speciell reglering och därmed en oligopol liknande ställning. Banker bör regleras som vilken institution som helst. Istället för specialreglering ska det krävas full transparens i deras bokföring, dvs. Det ska inte gå att gömma risker i olika typer av Special Purpose Vehicles, SPV. Alla risker bedöms lika och måste redovisas. Då undviks kriser som Enron, den svenska bankrisen och den nuvarande krisen. Den svenska Finansinpektionen tillämpar vad jag kommer ihåg denna typ av öppna transperens pricnip.
När det gäller vad som framkallade den Stora Depressionen och även dagens recession kan jag rekommendera Milton Friedmans i ämnet bok, Amity Shlaes "The Forgotten Man" samt nu Johan Norbergs nya bok. Dessa böcker visar att det var politiska misstag som skapade krisen, felaktiga intervention av centralbankerna (de gjorde pengar för billigt). Vidare visar de att Roosevelts Keyenesiansk stimulans åtgärder inte hjälpte, sannolikt förvärrade de och förlängde den Stora Depressionen.
Scenariot är nära på identiskt med dagens kris. Vi har ännu inte facit men Obama administrationens stimulanspolitik i USA är så långt ett misslyckande mindre än 4 % av de 787 miljarderna dollar är stimulans resten var politiskt fläsk, politiska projekt Demokraterna smög in i stimulanspaketet. Recessionen verkar redan över. Det som verkar vara det som klarade ut situationen har i princip inget med Obama att göra. Det var Bush administration och hans finansminister Hank Paulsen som drev igenom räddningen av bankerna, vilket verkar vara det som löste krisen. Jag säger verkar, jag tror att krisen hade läkt ut av sig själv. Det mesta av återhämtningen vi ser idag är spontan läkning. De pga stimulans lagstiftningen framtida budget underskotten hade aldrig behövt uppstå.
Obama verkar gå samma öde till mötes som Bill Clinton. Blir en av de mest hyllade Demokratiska presidenterna i modern tid genom att genomdriva en Republikansk, neoklassisk och monetär ekonomisk politik i bästa fall. I värsta fall möter han samma öde som Jimmy Carter. Inget är något de amerikanska vänsterliberalerna kan känna någon glädje inför. Sjukvårdsreformen har redan havererat….
“Regulation is the mother of financial innovation”, brukar det ibland sägas inom finansbranschen.
Jonas frågar sig om bristen på kontroll över vilket risktagande och vilken moral hazard som föregick krisen berodde på bristande insikter i problematiken hos de reglerande och övervakande myndigheterna, eller om det i själva verket skedde med deras goda minne i syfte att underlätta för just deras länders bolag i en internationell konkurrens.
Jag vill med stor övertygelse grundad i egen erfarenhet hävda att det förstnämnda var fallet. Myndigheterna saknade helt enkelt tillräcklig förståelse för problemkomplexet (vilket även bankerna själva gjorde, så det är begripligt).
Teorin om att nationella myndigheter i syfte att understödja hemnationens banker i internationell konkurrens skulle se mellan fingrarna vill jag alltså avfärda.
Den bristande kompetensen hos reglerande och övervakande myndigheter är alltså ett stort problem, men hur skall man åtgärda det?
För att återknyta till den inledande frasen, hur skall myndigheter kunna anställa personer som ligger före investment bankers i förståelse för finansiella innovationer när de sistnämnda får löner som inte sällan är det tiodubbla av vad som en offentlig institution erbjuder?
The best and the brightest inom finansbranschen kommer alltid att söka sig till de bäst betalda tjänsterna, och de finns inte inom offentlig sektor.
Det är inget trivialt problem, och det är ett grundläggande strukturproblem för hur reglering och övervakning skall bedrivas.
En lösning kunde vara att låta aktörerna själva ta hand om övervakningen av det hela. Låta handeln ske på börser istället för OTC-handel. Det skulle i alla fall öka marknadens genomskinlighet och de värsta avarterna skulle försvinna. Bankerna kan också internt göra mycket för att förbättra riskhanteringen.
Sedan har vi existensen av mjuka budgetrestriktioner och avsaknaden av konkursrestriktioner för systemkritiska institutioner. Kan ligga något i att man måste skapa speciella regler för finansiella institutioner för att lösa detta problem.
När det gäller bubbelfenomenet – även om man inte kan eliminera det – så gäller det att skapa mekanismer för minimera konsekvenserna utanför finanssektorn av bubblorna. Hör kan kan nog den ekonomiska vetenskapen göra en insats samt att en praxis för att upprätthålla finansiell stabilitet utvecklas hos världens centralbanker.
Jonas, m fl: Behovet av ett särskilt konkursförfarande för banker har ju varit ganska välkänt även före krisen. Efter 90-talskrisen tillsattes en utredning 1995, den s k Banklagskommittén. Deras förslag (SOU 2000:66) var att inrätta en ordning för offentlig administration av banker på obestånd. Förslaget blev dock liggandes utan åtgärd fram till krisens utbrott, trots att t ex Stefan Ingves (mars 2008) påtalade behovet av lagstiftning.
Passiviteten allt sedan den förra krisen kan vi ju knappast skylla främst på nuvarande regering eller finansminister. Och efter krisens utbrott lyckades regeringen snabbt få lagstiftning på plats (dock kan jag inte bedöma om detta var den lagstiftning som behövdes – den nya lagtexten fokuserar mer på offentligt stöd än Banklagskommitténs text som fokuserar mer på offentlig administration).
Jonas, det vore väldigt intressant om du kunde utveckla detta med att erfarenheterna från 1930-depressionen talar emot att man inte ska rädda banker som konkar. Du skriver själv att problemen blir värre med statliga garantier, så vad är fördelarna?
Moral hazard-problemen med överdriven skuldsättning blir självfallet värre av att bankerna har explicita eller implicita garantier. Detta innebär dock inte att man ska låta det finansiella systemet haverera. I stället betyder det att regleringarna bör syfta till att motverka de negativa effekter som garantierna har. Det är inte särskilt svårt i teorin; se till att garantierna prissätter risken som bankerna utsätter sig för, men det är svårt i praktiken.
Dessutom är det ju så att med externaliteter – vilka är stora i denna sektor – kan man inte förvänta sig att marknaden ska prissätta risken själv.