Makten över finansmarknaden

2009-04-01 av 4 kommentarer
Ska han få bestämma ännu mer?

Ska han få bestämma ännu mer?

Jag var och lyssnade på ett föredrag av Stefan Ingves igår (går att läsa här). Han pratade bland annat om möjligheten för utlåningsberoende kapitaltäckningskrav. Idén bakom detta är att ”kapitalkraven ökar när utlåningen [i hela ekonomin] tilltar för kraftigt, och minskar när utlåningen avtar. På det sättet tvingas banksystemet bygga upp kapitalreserver i goda tider, som i sin tur kan användas för att täcka förluster i sämre tider”. Då bankernas tillgångar verkar säkrare i goda tider än i dåliga verkar dagens riskbaserade kapitaltäckningsregler i motsatt riktning, vilket av många ses som en av de stora regleringsmissarna bakom krisen.

Idén är attraktiv men har en del tekniska problem (vilket geografiskt område som utlåningen ska beräknas på är ett). Det är inte heller säkert det funkar i en nedgång (i dagsläget är inte kapitaltäckningskraven bindande men bankerna lånar ändå inte ut). Riksbankschefen pekade emellertid själv på den stora politiska frågan: Vem ska besluta om ändrade kapitaltäckningskrav? När ekonomin går fint — arbetslösheten sjunker, tillgångspriser och utlåning stiger — är det politiskt svårt att dra i bromsen. Riksbanken har den rollen vad gäller räntan, men huruvida en oberoende aktör även ska få makten över bankernas utlåning är onekligen en svår demokratisk fråga.

Frågan ställer också problemet med marknadsmisslyckanden och politikmisslyckanden på sin spets. Även om marknaden har en benägenhet att skapa destruktiva bubblor är inte nödvändigtvis det bästa svaret att ge mer makt till det politiska systemet. Det finns ju faktiskt en risk att politikerna väljer att elda på bubblan ännu mer. Ungefär som de gjorde i USA, det vill säga.

Filed Under: Finans, Makro

Centralbanksranking

2009-04-01 av 6 kommentarer

Grafen nedan återfinns i nästan alla grundläggande läroböcker i makroekonomi. På den horisontella axeln visas ett index över graden av oberoende för olika länders centralbanker.1 På den vertikala axeln visas den genomsnittliga inflationstakten mellan 1955 och 1988. Vi ser ett tydligt negativt samband, dvs att länder med mer oberoende centralbanker verkar få lägre inflation.

Index över centralbankernas oberoende ca 1980-1990, samt genomsnittlig inflation 1955-1988.

Index över centralbankernas oberoende ca 1980-1990, samt genomsnittlig inflation 1955-1988.

Mycket har hänt inom penningpolitiken de senaste decennierna. Speciellt har institutionerna ändrats för många av de centralbanker som tidigare ansågs ha problem. Så hur ser en aktuell ranking av centralbankerna ut?

Numera fokuserar man ofta på centralbankernas öppenhet i stället för deras oberoende. Till exempel bedömer Dincer och Eichengreen graden av öppenhet för centralbankerna i 100 olika länder i en ny studie. I måttet på öppenhet ingår en bedömning av centralbankens oberoende men även ett antal bedömningar av hur tydligt banken presenterar och motiverar sina beslut. Dincer och Eichengreen konstaterar att den allmänna tendensen är att centralbankerna blir alltmer öppna och oberoende (se dock Daniels oro i tidigare ekonomistasinlägg). Den svenska Riksbanken får indexvärdet 14,5 av 15 möjliga, vilket är högst av samtliga länder. Näst högst indexvärde får Nya Zeelands centralbank som alltså har reformerats ordentligt sedan den tidigare rankingen.

Index för centralbankernas oberoende år 2006. Urval av länder från Dincer och Eichengreens studie.

Index för centralbankernas oberoende år 2006. Urval av länder från Dincer och Eichengreens studie.

Betyder då detta att Riksbanken är den bästa centralbanken? Inte nödvändigtvis. Det finns bland vissa forskare en oro för att för mycket öppenhet kan störa och förvirra kommunikationen med marknadsaktörerna. Dincer och Eichengreen försöker besvara frågan. De visar att de första stegen mot mer öppenhet (och oberoende) är viktiga och bidrar till stabilare inflation. Däremot finner de inget tydligt värde av att ta de sista stegen mot toppen i denna ranking.

—————
1) Underlaget till grafen är en studie av Alesina & Summers från 1993. Graden av oberoende mäts på en skala från 1 (lågt oberoende) till 4 (högt oberoende) och är i sin tur en sammanställning av bedömningar i flera tidigare studier.
Filed Under: Makro
«Föregående sida