Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral

Hur påverkas vi när vår inkomst förändras? Mer pengar i plånboken gör naturligtvis att vi får råd att konsumera mer, men påverkas vi inte också på andra sätt? Studenten som levt på nudlar ett par år under studietiden kanske mångdubblar sin inkomst när examen väl är i hand. Helt plötsligt har man råd att köpa bil, att äta gåslever då och då och kanske blir man lockad att fuska med skatten när man ser hur mycket staten tar ur lönekuvertet?

I en artikel som precis publicerats i The B.E. Journal of Economic Policy and Analysis (Advances) argumenterar jag för att sådana förändringar i konsumtionsmönster också kommer att påverka våra moraluppfattningar. Studenten som förut tyckte det var omoraliskt att köra bil i innerstan eller att tvångsmata gäss kommer att inta en betydligt mer tolerant attityd när hon själv lockats att köpa bil och äta gåslever. När vi gör något vi tycker är felaktigt uppstår dissonans som motiverar oss att rationalisera vårt handlande. Vi intalar oss att just den här bilresan är särskilt viktig eller att gässens lidande kanske ändå inte är så stort.

Mina resultat visar att vi bler mer toleranta mot konsumtion av normala omoraliska varor, det vill säga sådant som är moraliskt tvivelaktigt och som vi konsumerar mer av när inkomsten stiger. Motsatsen gäller för inferiöra omoraliska varor som vi konsumerar mindre av när inkomsten stiger. Rika tycker det är mer okej att skattefuska, medan fattiga tycker det är mer okej att bidragsfuska, för att ta ett exempel. Sambanden är svaga, men jag visar att det finns ett systematiskt mönster i våra moraliska värderingar.

Min artikel innehåller på sätt och vis inte så mycket nytt utan bygger på halvsekelgamla socialpsykologiska idéer. Den framstående socialpsykologen Elliot Aronson ger följande råd till en modern Machiavellisk ledare som vill påverka sina undersåtars värderingar i en viss riktning:

Om du vill att folk ska inta mer toleranta värderingar gentemot en synd, fresta dem så att de begår den syndiga handlingen. Men om du i stället vill att de ska stärka sina värderingar, fresta dem, men se till så att de inte utför handlingen.

När jag började fila på artikeln så byggde jag dock allt på introspektion. Jag är en hycklare av stora mått. För ett år sedan tyckte jag det var lite fånigt att blogga, men nu tycker jag att jag gör en viktig samhällsinsats. För tre veckor sedan irriterade jag mig på hänsynslösa barnvagnsförare som körde på mig på trottoaren, men nu när jag själv börjat köra barnvagn prejar jag utan dåligt samvete ut fotgängare i körbanan. Innan jag skrev det här inlägget tyckte jag inte man bör framhäva sin egen forskning med alltför långa blogginlägg, men nu har jag helt ändrat uppfattning om även den saken…

Akademisk efterskrift: Det har tagit ganska många försök att få den här artikeln publicerad. Vid ett av de första försöken fick jag den här rapporten från en anonym bedömare. Det är en väldigt underhållande och välskriven rapport, men också ett skräckexempel på hur man inte bör bedöma andras forskning.

Comments

  1. Är artikeln månne en vidareutveckling av din magisteruppsats?

  2. Mycket uppmärksamt och alldeles korrekt, Fredrik. Man kan alltså säga att jag påbörjade det här arbetet i början av 2003 och att det nu är publicerat sex år senare. Första gången jag skickade iväg den till en tidskrift var under 2006. Det krävs onekligen tålamod för att stå ut som forskare i nationalekonomi. 😉

  3. Martin says:

    Så till den klassiska frågan; vilka är dina policyrekommendationer?

    Mer progressivitet i skattesystemen? Så att höginkomsttagare slipper se sin moral förgås i miljöförstörande konsumtion? Eller kommer ökat skattefuskande/föreställningar om orättvisa väga över vid ökad progression?

    Men du efterfrågar iofs mer experimentella studier så jag kanske får klara mig utan policyrek.

  4. Underhållande refereerapport! Obs dock att citatet ”When I hear the word culture, I reach for my gun” inte kommer från Göring:

    ”The famous line is regularly misattributed, sometimes to Hermann Göring and sometimes to Heinrich Himmler. In December 2007, historian David Starkey misattributed it to Joseph Goebbels in comments criticizing Queen Elizabeth II for being ”poorly educated and philistine”. It has also been adapted, for example by Stephen Hawking as ”When I hear of Schrödinger’s cat, I reach for my pistol” and by filmmaker Jean-Luc Godard in 1963’s film Le Mépris, when a producer says to Fritz Lang: ”Whenever I hear the word culture, I bring out my checkbook.” Lang evokes the original line as he answers ”Some years ago—some horrible years ago—the Nazis used to take out a pistol instead of a checkbook.” ”

    Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Hanns_Johst

  5. Policyimplikationer, ja, det är ju lite klurigt att dra tydliga välfärdsslutsatser när preferenser förändras. Modellen illustrerar dock att t.ex. skatter kan påverka preferenser, vilket man bör ta hänsyn till vid utformande av politiken. T.ex. kan för lågt prissatta flygresor leda till högre tolerans för att flyga och de koldioxidutsläpp detta medför, vilket eventuellt kan spilla över till folks miljöbeteende inom andra områden.

    Till bedömarens försvar kanske bör sägas att jag i versionen från 2006 själv citerade Goebbels (med tydliga reservationer) eftersom han 1939 råkade klämma ur sig något som stämmer väl överens med uppsatsen:

    ”It is easier for the rich to be moral than it is for the poor. Wealth protects the wealthy, but encourages the poor to take action. A rich man, for example, would never think of stealing bread. Only someone who is hungry but has no money steals bread. When the rich man is hungry, he has more than enough bread and everything else besides to quell his hunger. Likewise, a rich man with a car will never travel without a ticket on the subway. Aside from the fact that he could easily buy a ticket, he has a fancy car waiting in front of his fancy house. […] It is absurd for the rich to complain that certain rules apply to the poor that are not at all necessary for the rich.”

    Policyimplikationerna av min erfarenhet med den här artikeln är 1) att ha tur med vilka bedömare man får och 2) att inte citera kontroversiella personer.

  6. Martin says:

    Haha!

    Ja, skatt på flygtransporter ger Olof Johansson Stenman dig stöd för i sitt debattinlägg; ”De rika är miljöbovar”

    http://www.hgu.gu.se/Files/nationalekonomi/Personal/Olof%20Johansson-Stenman/pdf-GP-Debatt-klimat07.pdf

  7. Johan Nilsson says:

    Har inte hört talas om den journal du nu blev publicerad i tidigare. Vilken rank har den bland nationalekonomiska journaler?

  8. Johan, det är en ganska ny tidskrift så den är inte ordentligt rankad ännu. Jag tror dock på den eftersom de är ganska duktiga med att e-posta forskare runt om i världen med information om nya artiklar. Köpenhamns universitet gör en ganska hyfsad bedömning av tidskriftens kvalitet, se http://socialsciences.ku.dk/research/journal_rankings/economics/, men som sagt, ingen vet ännu vilken ”impact” den kommer att ha.

  9. devadatta says:

    Tack för inlägget!

    Skulle vara mycket intressant att se andra studier om det här. Mina (något ovetenskapliga) associationer går till historier om/av folk som sagt att det är som svårast att göra något första gången om det är en handling de ser som omoralisk, otillåten eller kanske bara en kraftig förändring från deras rutiner. Efteråt blir det lättare att göra det.

    Om detta stämmer och är vanligt kanske det är känslan av dissonans som försvinner efter den/de första gångerna, medan den intellektuella dissonansen försvinner först när/om personen vill ha en sammanhängande moral eller om andra ifrågasätter vad man gör. Då får man använda sin förmåga att hitta på efterhandskonstruktioner.

    Kanhända finns det även en koppling till beteendeterapi, där tex. fobin för något blir mycket mindre när man långsamt exponeras närmare och närmare källan för fobin.

  10. Devadatta, intressant poäng. Den påminner lite om en av mina teoretiska utvikningar i artikeln som visar att det ibland kan vara bättre att ha dikotoma handlingsalternativ (t.ex. cykla aldrig/alltid mot rött) i stället för kontinuerliga (t.ex. cykla mot rött ibland). Risken med de kontinuerliga alternativ är att du hycklar mer och mer över tiden och till slut är komplett omoralisk, medan dikotoma alternativ kan göra att du helt lyckas avstå från synden.

  11. Om jag inte minns fel: Tidskriften kommer i flera varianter: Frontiers, advances, contributions och topics. Att hamna i advances är utmärkt.

    Stort Grattis!

    Dock tycker jag inte den första referee.rapporten är *helt* stollig (ok, undantaget Goebbels-liknelsen såklart).

    Ska själv försöka vänja mig av med att inleda meningar med ”However,”

    Och att läsa McCloskey är aldrig fel 🙂

  12. Bergh – när jag lästa engelska på univesitet i Cambridge i mitten på 90-talet (tog en ”Proficiency”-examen) uppmanades vi explicit att använda ”connection words”, tex however, furthermore, besides, moreover, therefore osv – det var så man skrev akademisk engelska (som var målet för Proficiency-examen).

    Det låter lite oväntat att man i Cambridge skulle lära ut ett icke godtagbart akademiskt språkbruk..?

  13. bergh says:

    kruxet är att jag gödslar med however och furthermore. Det har helt gått över styr.

  14. Andreas, visst, rapporten kommer med konstruktiv och konkret kritik när det gäller användningen av ”However” och distinktionen ekonomisk/statistisk signifikans. Resten av rapporten innehåller sådant som inte hör hemma i en rapport. Vad som gjorde mig mest upprörd är dock att bedömaren uttalar sig om mig personligen och inte om artikeln. Bedömaren hävdar att jag inte har engelska som modersmål (vilket han/hon inte kan veta) och att jag inte har läst någon moralfilosofi (vilket bedömaren inte kan veta och dessutom inte stämmer — jag har till och med tenterat den bok som bedömaren föreslår att jag ska läsa!).

    När det gäller att börja meningar med ”But” så tror jag detta är kontroversiellt även bland engelsktalande. Men däremot håller jag helt med om att många svenskar använder ”However” alltför flitigt när de skriver på engelska (tycker ni förresten det är okej att börja en mening med ”Men”?).

  15. johan says:

    ”Och att läsa McCloskey är aldrig fel”

    Alla håller inte med om hennes kritik http://129.3.20.41/eps/em/papers/0511/0511018.pdf

  16. Intressant uppsats, den hade jag inte sett. Boken ”Economical Writing” av McCloskey kan jag dock rekommendera alla och envar som tänker skriva nationalekonomiska uppsatser, även om man förstås kan tvista om ”However”. 😉 Underhållande med massor av bra råd.

Trackbacks

  1. […] (vilket vi skulle inse om vi tänkte ett steg till men alltså inte verkar göra). Ett annat exempel på att bara tänka ett steg är när man som anonym bedömare av en vetenskaplig artikel tror att […]

  2. […] av Jonas Vlachos Roberts inlägg om moralisk och omoralisk konsumtion häromveckan fick mig att fundera kring moralen bakom […]

  3. […] leave a comment » Den vetenskapliga metoden innefattar bl.a. peer review, dvs. granskning av det man skriver av sakkunniga. Denna process är förstås viktig för att upprätthålla kvaliteten i forskningen — men den är också ansträngande för forskaren, som ofta får negativa utlåtanden och nej-besked från tidskrifter. (Ett exempel på ett negativt sakutlåtande av det mer dråpliga slaget råkade den svenske nationalekonomen Robert Östling ut för, vilket han skriver om i slutet av detta inlägg.) […]

Lämna ett svar till lg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s