Det skrivs ofta om den ökade inkomstspridningen i dessa dagar. Speciellt skrivs det om hur enormt mycket vissa tjänar. Däremot är det ofta tunt med analys av varför det är så. För att råda bot på detta börjar härmed en mini-serie på ett obestämt antal delar på temat ”The Economics of Superstars”.
I veckan kom en världsstjärna till Sverige. På fredag och lördag spelar han tillsammans med Karin Hammar på Glenn Miller Café i Stockholm. Sergio Krakowski är kanske Brasiliens och därmed världens främste pandeirista. Det en duktig jazztrummis kan göra med två händer och två fötter kan Sergio göra med en hand. Han har dessutom utvecklat en teknik med vilken han genom sitt spel kan styra en laptop att kompa hans pandeiro. Tekniskt är Sergio är en musikalisk Roger Federer.
Jag vet inte vad Sergio tjänar men någonting säger mig att det inte är lika mycket som Roger Federer. Uppträdanden på Grislehamns gitarrfestival och på Glenn Miller må ha hög status bland musiker men drar förmodligen inte in några stora summor. Det faktum att han under sin vistelse här bor hos en god vän bidrar också till intrycket av att vara en världsstjärna på pandeiro förmodligen inte är enormt inkomstbringande.
I sin klassiska artikel ”The Economics of Superstars” pekar Sherwin Rosen på två faktorer som resulterar i att de främsta inom sitt område tjänar mycket mer än de som bara är marginellt mycket sämre på att utföra samma uppgift. Den första är att sämre kvalitet inom många områden är ett dåligt substitut för bra kvalitet. Två mediokra konserter summerar inte till en bra. Betalningsviljan för en läkare som är tio procent bättre än sina kollegor ökar typiskt sett med mer än tio procent. Ett företag som stämts på miljonbelopp är ofta villigt att betala mycket mer för den bästa juridiska hjälp de kan få trots att denna kanske bara är marginellt bättre än sin närmaste konkurrent. Denna typ av effekter resulterar i att inkomstfördelning kommer vara skevare än sin underliggande fördelning av talang med en brant stegring av ersättningar för dem i toppen av fördelningen. Ju större de underliggande värdena är desto skevare blir skillnaden mellan de med högst ersättning och de som är nästan lika bra på sin uppgift.
Det faktum att man i många sammanhang är villig att betala mer än den proportionella förbättringen för att få det som är bäst kan förklara oproportionellt höga ersättningar i toppen men inte varför efterfrågan inom vissa områden koncentreras till en liten grupp producenter. Anledningen till detta är enligt Rosen teknologisk. Inom vissa branscher är insatsen för att producera något ungefär densamma oavsett hur mycket man säljer. Att spela in en skiva eller att skriva en bok kräver ungefär samma insats oavsett hur mycket man säljer samtidigt som kostnaden för att distribuera fler exemplar av respektive produkt absolut inte stiger proportionellt med antalet. Detta betyder att de med den bästa produkten kommer tjäna mest på tillgången till en större marknad och ju lättare det är att distribuera något desto större blir marknaden och därmed vinsten av att vara den som skriver den populäraste boken etc. Kombinerar man dessa två effekter så blir utfallet att de med störst talang (i detta fall de som producerar de mest efterfrågade produkterna) både kommer att tjäna mycket mer än de som bara är marginellt sämre på vad de gör och att de dessutom kommer att tillgodose en stor del av den totala efterfrågan.
Så varför tjänar inte Sergio mer? Han är ju verksam i en bransch där ”vinnaren” borde ta största delen av marknaden och definitivt inom ett område där teknisk utveckling underlättat spridningen av hans ”produkt”. Förklaringen är nog helt enkelt att inte ens under dessa gynnsamma förutsättningar finns en tillräckligt stor marknad för hans talang. Pärlor åt svin säger jag bara…
Ekonomistas 
Jag är ingen ekonom så det vore intressant med ett rakt svar på några frågor. Ofta pratar ju politiker om klyftor och hur hemskt det är att inkomstspridningen ökar. Jag anser att det är ointressant vad de i toppen tjänar så länge som de i botten har det bra. En del politiker hävdar att omfördelningen av resurser är positiv rent nationalekonomiskt då en rik person inte konsumerar mer trots en extra tusenlapp, medan en fattig gör det. Ligger det nånting i det? Är det inte minst lika “nyttigt” om den rike investerar i t ex aktier? Och är det möjligt att kraftigt stigande inkomster i toppen “drar med sig” de i botten? Eller gäller det omvända att de i botten får det sämre?
Handlar tennisspelares, skådespelares och musikers inkomster mest om populraitet. Popularitet -> uppmärksamhet -> pengar. Det är väl mer eller mindre omöjligt att, inom vilket område som helst, bli en världskändis utan att bli rik på kuppen. Federer spelar förstås in en massa pengar, men tjänar säkert minst lika mycket på sponsorergrejer. Prispengarna är väl för övrigt också ett resultat av att han valt att bli världsbäst i en sport som väcker stort intresse.
Och eftersom per definition bara ett fåtal kan bli riktigt kända, är det också bara ett fåtal som kan bli rika den vägen.
Det här förklarar förstås bara en klick av alla de “superrika”. Det behövs antagligen en helt annan förklaring till varför Bill Gates eller Ingvar Kamprad blivit så vansinnigt rika.
Robert Frank har skrivit en bok om detta (som jag inte läst än): ‘The Winner-Take-All Society’. Jag tror även att han är inne på samma förklaringsmodell som Rosen.
Är det inte så när det gäller de superrika så har de blivit rika genom att marknaden har satts ur spel, de har ofta haft någon sorts monopol (ibland olaglig). De har haft en vara som det funnits en efterfrågan av, eftersom de saknat konkurrens har de kunnat sätta det pris det vill. John D Rockefeller är väl ett exempel, Bill Gates, ett annat, de ryska oligarikerna ett väldigt tydligt exempel.