Samhällsvetare har i åratal debatterat om pengar gör folk lyckligare. Å ena sidan verkar detta gälla mellan individer inom länder, men å andra sidan har fakta inte antytt att rika länder är lyckligare i genomsnitt än fattiga länder eller att länder som blir rika också blir lyckligare (detta är den s k Easterlinparadoxen). Slutsatsen som vissa, bl a LSE-forskaren Richard Layard (och även svenske fackföreningsekonomen Daniel Lind), dragit är att tillväxt inte bör vara ett övergripande politiskt mål eftersom det inte verkar göra folk i rika länder lyckligare. Andra (bl a Johan Norberg) har dock tolkat data annorlunda.
Men nu verkar frågan avgjorts till sist. I en ny forskningsrapport har Whartonekonomerna Betsey Stevenson och Justin Wolfers omanalyserat samtliga nationella och internationella lyckoundersökningar under efterkrigstiden och de finner att inkomst och lycka är starkt positivt korrelerade. Detta gäller såväl inom som mellan länder och över tid. Slutsatsen är att Easterlinparadoxen inte stämmer!
Anledningen till att Easterlinparadoxen nu förkastas är att tidigare undersökningar visar sig ha baserats på antingen för små urvalspopulationer (t ex ett litet antal relativt rika länder) eller på rena felmätningar (t ex ändrades svarsalternativen i japanska enkäterna drastiskt från år till år, vilket omöjliggör jämförelser över tid). Författarnas mycket omfattande och trovärdiga analys sammanfattas delvis av bilden nedan: prickarna visar att inkomst och välbefinnande är positivt korrelerat på landnivå; pilarna genom varje prick visar att denna positiva korrelation även gäller på individnivå inom varje land.
Mer läsning av Wolfers på Freakonomics här, här och här.
*** Uppdatering: Idag omskrivs Stevensons och Wolfers studie i DN. Är Ekonomistas nyhetsledande?
Ekonomistas 
Denna studie implicerar väl också att betoningen av relativinkomst som central för lycka möjligen har varit för stor i den populärvetenskapliga debatten?
(Två terminologiska tillägg: Kommer man inte av “fackekonom” att tänka på en professionell ekonom, “en ekonom av facket”, snarare än en TCO-ekonom? Och är “forskningsrapport” en vedertagen översättning av “working paper”? Ordet “rapport” tycker jag låter så… ovetenskapligt. Minor quibbles.)
När det gäller relativinkomster och välbefinnande är det en stor fråga. När Justin Wolfers presenterade studien igår på IFN avfärdade han inte betydelsen av positionella överväganden avseende folks lycka men gjorde samtidigt klart att deras fokus inte låg på denna aspekt utan i huvudsak på att testa om Easterlinparadoxen stämde eller ej.
Jag håller med om dina facktermsanmärkningar. F ö bör väl Daniel Lind egentligen kallas “chefekonom på fackföreningen Unionen”, vilket han är sedan några veckor.
“Nu verkar frågan ha avgjorts” och “att Easterlinparadoxen nu förkastas”. Starka ord om en graf vars data bara sträcker sig över en femårsperiod…
Emma: Studien täcker hela efterkrigstiden och du finner många fler grafer och tabeller liknande den jag klistrade in i Wolfers-Stevensons studie.
Intressant, men jag ser iofs ingen nödvändig motsägelse mellan resultaten och Daniel Linds resonemang om att inte ha ökad tillväxt som överordnat mål. Arbete och familj (som Lind anger är de viktiga lyckokällorna i sin länkade artikel i Aftonbladet) kan ju bidra MER till upplevd lycka än inkomstnivå, varför man i så fall bör ge större vikt (i den mån det finns avvägningar) till dessa mål i politiken.
Alltid när någon påvisar korrellation mellan olika saker (inkomst och lycka i detta fall), så brukar någon annan alltid påpeka att det därmed inte är sagt att det är just det ena leder som till det andra (dvs att inkomst leder till lycka), utan orsakssambandet kan vara tvärt om (dvs att lycka leder till inkomst), eller att något tredje (t ex goda instutitioner, för att dra till med något) leder till båda. Nu var det visst min tur att påpeka detta.
Camilo har helt rätt i att bara för att Easterlinparadoxen är fel behöver inte det betyda att man vill satsa på andra saker än tillväxt för att göra folk lyckliga. Men det tar bort en del av udden av argument som säger att de är fel att satsa på tillväxt eftersom den ändå inte gör folk lyckligare.
David har också rätt i sitt påpekande att det inte är orsakssamband som avhandlas. Troligen går det i båda riktningar. Men Wolfers-Stevenson har i alla fall vissa ambitioner att rensa för en del oobserverade faktorer på nationell och tidsnivå. Jag har inte sett någon studie som försökt komma åt detta på något mer ambitiöst sätt. Kanske är det läge för ett gigantiskt internationellt fältexperiment som inbegriper slumpmässig matning med Prozac, sockerpiller och utdelning av lotterivinster till tusentals och åter tusentals individer för att se hur välbefinnande och inkomster påverkar varandra. Fast jag undrar om ett sådant projekt skulle klara etikprövningen…
Pappret är förvisso intressant, men det är nog lite tidigt att utropa att frågan är “avgjord” – åtminstone att döma av artikeln i New York Times artikel samma dag som pappret släpptes (16 april). I artikeln kallar Easterlin deras papper för “a very rough draft without sufficient evidence”, och Wolfers själv medger att “The time-series evidence is fragile”.
Nog är det intressantare att fråga sig vilka vägar till hög tillväxt som gör människor lyckliga?Stalin snabba industrialisering av Soviet var säkert bra för BNP, men till ett mycket högt pris. Och det är svårt att tro att vi blir lyckliga av Östersjöns nuvarande tillstånd, även om förgiftningen säkert underlättat för olika former av produktion på sina håll.
Johan, bra poäng om att BNP-tillväxt inte är endimensionell i hur den påverkar samhället och dess medborgare. Sådana tankar vädrar ju också Benjamin Friedman i sin intressanta bok The Moral Consequences of Growth (och även Stiglitz i en gillande recension av boken).
När det gäller resultatens robusthet verkar Wolfers blygsamhet lite lurig. I studien skriver han nämligen (på sid 2):
“There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.”
Daniel, det är nog inte första gången i Nationalekonomins historia som någon argumenterar tvärsäkert i en uppsats fast de egentligen är medvetna om att bevisföringen inte riktigt motiverar denna tvärsäkerhet… Jag tror att “time-series evidence” syftar främst på jämförelser inom länder över tid, där S&W inte har fullt så starka resultat.
Jag håller med dig om att Benjamin Friedmans bok är mycket intressant! Ett annat mycket klokt perspektiv på tillväxt ges av Amartya Sen, som ju talar om ekonomisk utveckling i termer av vilka möjligheter den ger människor att förverkliga sig själva. I min mening ett avsevärt mer sofistikerat resonemang än det nuvarande modet att försöka mäta “lycka”.
Johan och Daniel! Har ni verkligen tagit er igenom Benjamin Friedmans tjocka bok? I så fall är jag grymt imponerad eftersom jag själv gav upp efter ett kapitel. 😉
Den här debatten är en av de konstigaste som blossat upp på senare tid:
När man frågar folk “hur lycklig är du på en skala 1-10”, är det konstigt att svaren inte stiger trendmässigt över tiden?? Skalan är ju begränsad uppåt (medan BNP ökar exponentiellt).
Robert, jag tror nog kapitel ett var det allra tuffaste att (skum-)läsa. Därefter blir det mer handfast — empiriskt och historiskt grundad — prosa.
Bra poäng av Andreas. Jag ska fråga Wolfers när jag träffar honom i helgen. Kanske kommer folk i framtiden svara “12” på frågan om hur lyckliga de är på en skala 1-10. 😉 Fast egentligen är väl inte det konstigare än när idrottsmän säger att de ska satsa 120% för att vinna matchen (vilket iofs är en klyscha…).