I december presenterade Långtidsutredningen sin stora rapport om svensk stabiliseringspolitik. Slutsatserna är radikala och handlar om avskaffat överskottsmål, kraftigt höjt skuldtak, uppluckrad budgetlag, ökad koordinering mellan regering och riksbank, höjt inflationsmål. I en debattartikel i DN diskuterar jag utredningens slutsatser och finner skäl till att ifrågasätta flera av dem. De politiska utspelen som följt i utredningens spår vittnar om en vilja att låna till offentlig konsumtion. Jag listar några av partiernas senaste förslag.
Min artikel i DN kan läsas på följande länk: https://www.dn.se/debatt/varning-for-misstagen-fran-1980-talets-sedelpresspolitik/
Trots Långtidsutredningens radikala förslag har den ekonomiska debatten lyst med sin frånvaro. Undantaget var lanseringsseminariet (länk) där flera intressanta kritiska synpunkter framfördes av Jesper Hansson, Swedbank, Christina Nyman, Handelsbanken, och Jesper Lindé, IMF.
De politiska utspelen har varit desto fler. Ett axplock:
- KD vill rusta till vägar, järnväg, välfärd, energisystem, försvarsmateriel och krisberedskap (länk)
- Centerpartiet kan tänka sig låna till vägar och infrastruktur (länk)
- Vänsterpartiet vill se underskottsmål, skuldmål på 50% av BNP och något slags inkomstgolv (länk)
- Moderaterna avvaktar den utredning som utlystes nyligen men öppnar för ett balansmål (länk).
- Liberalerna kan tänka sig ta stora lån för att rusta upp försvaret (länk).
- Socialdemokraterna avvaktar också. Men i SVT Agenda 21/1 öppnar Mikael Damberg upp för att låna till infrastruktur, men även till industristöd (länk). Niklas Karlsson, S, vill låna till klimatinvesteringar, bostäder och välfärd. (länk). I en debattartikel från november 2021 ville Magdalena Andersson, då finansminister, låna till investeringar i klimatomställning, äldreomsorg, rättsväsende, försvaret, skola, socialtjänst (länk).
- Sverigedemokraternas hållning känner jag inte till i skrivande stund.
Partiernas utspel bygger givetvis på en vilja att göra gott. Alla deras föreslagna utgiftsposter handlar om angelägna funktioner som staten måste befatta sig med.
Men problemet är att flera av förslagen handlar om konsumtion, inte investeringar. Välfärdstjänster (vård, skola, omsorg) är löpande skattefinansierade utgifter. Polis och domstolar likaså. Försvaret är också konsumtion, även om jag själv har argumenterat för att man skulle kunna se det som en investering (länk, länk). Vägar och infrastruktur är en kombination av konsumtion och investeringar.
Att skuldsätta sig för att investera är ofta försvarbart, men inte alltid (det gäller enbart om investeringen är långsiktigt lönsam). Att låna till konsumtion är dock sällan motiverat, eftersom det visar att man lever över sina tillgångar.
Det är dock svårt att skilja mellan investeringar och konsumtion. Sveriges statsbudget hade tidigare ett system där man separerade mellan konsumtion (driftsbudget) och investeringar (kapitalbudget). Men systemet övergavs på 1970-talet då det blev för svårt att hantera. Här hade Långtidsutredningen kunnat göra stor nytta genom att reda ut principiella resonemang och praktiska avvägningar utifrån teori och beprövad erfarenhet.
Min förhoppning med DN-artikeln är att även ekonomerna nu ska bidra till denna viktiga samhällsekonomiska diskussion.
Ekonomistas 
Intressant inlägg, och klokt resonerat om principerna för statsbudgetens upplägg. Kanske en återgång till en uppdelning i driftsbudget och kapitalbudget? Det kan vara en fördel med tanke på de stora investeringar som Sverige står inför.
Det kommande Nato-medlemskapet ställer krav på försvaret och i anslutning härtill ökade försvarsutgifter. Ett Nato-medlemskap ställer också krav på en förbättrad infrastruktur, inte minst i västostlig riktning samt vad jag har förstått även av en utbyggd inlandsbana. Ett utökat försvar innebär ju att den offentliga konsumtionen kommer att öka framgent. Om det ska lånefinansieras eller inte har jag inget bra svar på. Man skulle kunna tänka sig en kombination av lån och ökade skatter. Det senare är politiskt impopulärt även om jag tror att går att sälja in utan alltför stora rabalder.
En förbättrad, genom lånefinansiering, infrastruktur kan mycket väl bli produktiv då den ökade trafiken så småningom leder till ökade inkomster för staten. Den stora utbyggnad av stambanorna som gjordes under 1800-talet var till stor del lånefinansierad. Statsmakten räknade här med en framgångsrik amortering genom de inkomster järnvägen generade över tiden. Och så blev det vad jag vet. Men bilismen fanns ju inte då vilket gynnade järnvägen.
Det är ingen tvekan om att ekonomisk historia skulle kunna bidra med ökade kunskaper på detta område men det bygger på att ekonom-historikern sakligt behärskar den ekonomiska politikens historia.
Skulle man inte med visst fog kunna hävda att Pandoras ask i termer av misshushållning skapades av dagens ramverk (inkl avskaffandet av investeringsbudgetering)? Genom att likställa konsumtion med investeringar verkar Sverige ha dragit på sig stora underhållsskulder som får betalas genom lägre produktivitet. Man skulle kunna beskriva det som en huggsexa bland partier som alla velat gynna konsumtion på bekostnad av framtida produktionsmöjligheter.
Ja, det verkar inte bättre. Det finns forskning som visar på att politiker hellre prioriterar konsumtion framför investeringar – eftersom konsumtion ger mer kortsiktiga väljarresultat. https://www.tandfonline.com/doi/epdf/10.1080/13501763.2020.1737957?needAccess=true
När det gäller investerings/kapitalbudget så tror jag att vi överdriver hur det har varit historiskt,. Elisabeth Lindberg (Ekonomisk historia UU) har skrivit ett intressant blogginlägg om det idag. Här: https://open.substack.com/pub/blandekonomin/p/blandekonomin-9-om-sedelpressekonomi?r=183nph&utm_campaign=post&utm_medium=email
Jag har ett minne av att man i Singapore har lagstiftat mot att låna till statsbudgeten.
Någon som vet om det stämmer, och hur man löser eventuella statliga investeringar? Det finns ju bevisligen vägar och broar mm där.
Skattekvoten är ca 13-14% vill jag minnas, så det är ju inte så att den kan rymma så mycket investeringar.
Dock tillhandahåller dom statsobligationer för banker och pensionssparande. Men den upplåningen går till rent finansiell placering.
Möjligen kan jag har missuppfattat något.
Jag tänkte som så att om Singapore klarar sig utan att staten lånar så skulle väl Sverige klara det. Och Singapore har ju passerat oss i levnadsstandard. Så det är ju inte så att statlig upplåning är nödvändig för tillväxt. (Troligen tvärtom. Empiri världen över av att staten får möjlighet att disponera BNP indikerar inte några framgångar direkt).
I stället för oro väcker Långtidsutredningen hopp, tycker jag! Sverige har alltför länge varit fast i en väldigt begränsad diskussion om ramverket som allt för ofta landar i att ”det har tjänat oss väl”. Jag saknar en tydligt beskrivning av vad det är mer specifikt som varit så lyckosamt. Budgetdisciplin är bra (det är inte det som borde diskuteras) men på vilket sätt den åstadkoms – och till vilket pris – det är en viktig diskussion att ha. Jag ser en kraftigt minskad statsskuld och kraftigt minskade skatter, tillsammans med en underlåtelse att investera som det främsta resultatet av ramverket. Det är så klart inte bara ramverkets förtjänst, utan de politiker som verkar under det. Felet, enligt mig, att vi har skapat en värld där politikerna kan hänvisa till påstådda ekonomiska naturlagar som skäl till att de inte kan agera annorlunda än de gör. Detta stämmer ju inte.
Problematiska saker med dagens ramverk är att förra utredningen uppenbarligen hade fel om ränte-tillväxtdifferensen vilket har gett oss ett mål för det finansiella sparandet som tillåter för lite investeringar/reformer. Vi borde haft ett lägre saldomål redan. Ett annat uppenbart problem är att det som betraktas som ”reformutrymme” beräknas på bekostnad av välfärden. Ett ytterligare att det inte finns något golv för skatter men ett tak för utgifter. Ett ytterligare problem är att det enbart fokuserar på finansiella storheter och helt lämnar de reala därhän. Detta är frågor som delvis berörs av LU och som jag verkligen hoppas kommer upp i den pågående utredningen. Förutom frågan om hur de stora (klimat)investeringsbehoven kan uppfyllas på bästa sätt.
Trots att jag är ekonom anser jag dessutom att det ska finans ett utrymme för politiker att agera, det är ett misstag att försöka låsa in dem i för strama och förutbestämda beräkningsmodeller (som vi ekonomer ändå inte har full koll på heller). Ansvarsutkrävande kräver ansvarstagande politiker. 🙂
Men Åsa-Pia, vi tillåter ju politikerna att fritt förfoga över 2500 miljarder i skatter från privat sektor — varje år. Anser du att det är att ”låsa in politikerna i för strama och förutbestämda beräkningsmodeller”?
Bra poäng. Men fokus ligger ju på besluten på marginalen i varje års BP. Och då menar jag att diskussionen om ett fiktivt reformutrymme inte bidrar till nån större förståelse för vilka möjligheter som finns. Snarare tvärtom. Sen finns ju alternativet att höja skatter men allt som oftast dyker det upp nån nationalekonom och talar om hur skadligt det är (i teorin). 😉
Men det är inte nationalekonomernas fel/förtjänst att inte skatterna höjs till ännu högre höjder än de redan ligger på. Förklaringen är att politikerna inte vill göra det. Många av dem förstår att skatter tränger undan arbete och investeringar, dvs tillväxt. Vissa länder borde nog höja skatten, men Sverige ligger i toppskiktet när det gäller skatteuttag. Detta förklarar nog också varför varken borgerliga eller socialdemokratiska regeringar har höjt skatterna på över tjugo år. S-regeringen var ju oväntat aggressiv åt andra hållet: den tog bort värnskatten, den lovade att inte återinföra fastighetsskatten, den hotade med skatter på fåmansbolag men införde dem aldrig. Sedan kan det även ha bidragit att väljarna inte heller vill se högre skatter.
Jag tycker inte att Sverige har höga skatter. Man kan ju inte jämföra med andra länder. De kan ju ha för låga skatter.
Kan du ange en referens till följande påstående tack:
”Skatter tränger undan arbete och investeringar, dvs tillväxt”
Känns helt orimligt att uttala sig så generellt om skatter för övrigt, som om alla skatter hade samma effekt.
Andreas
Även om det gamla namnet på nationalekonomi är politisk ekonomi och på så vis för tankarna till att tyckande är en del av ämnet, så gäller att numera finns inte utrymme för tyckande. Man får basera sig på mätdata och logik.
Frågan blir hur tillväxt korrelerar mot skattekvot. Dvs hur väl staten kan skapa tillväxt.
Några exempel i världen kan ge en indikation. Singapore med en låg skattekvot (nu ca 13%) har haft en närmast extrem tillväxt. Medan Nordkorea där man kan se det som en skattekvot på 100%, i och med att staten förfogar över hela BNP, inte haft tillväxt alls de senaste 60 åren. Det är i sig bara två datapunkter. Men att lägga till fler förändrar inget i sak.
Vad menas med tillväxt och hur skapas det?
För att tillväxt skall uppstå behöver man kunna producera billigare. Då frigörs medel för ytterligare konsumtion.
Det kan uppstå på några sätt:
1. Kapitalägare investerar framgångsrikt i arbete med innovationer och förbilligande.
2. Man köper produktionsmedel från kapitalister i andra länder som ger högre produktivitet.
3. Att öka antalet arbetstimmar kan leda till ökat konsumtionsutrymme i och med att man producerar mer. Men det är ingen långsiktig metod i och med att dygnet är begränsat.
Empiri ger att staten inte är framgångsrik med punkt 1. Så staten brukar förfalla till att exportera råvaror för att finansiera metoden i punkt 2.
Så i praktiken leder högre skattekvot till att kapitalister får mindre investeringsmedel och effekterna av punkt 1 minskar.
Alla skatter är inte likvärdiga. Kapitalbeskattning är klar mer tillväxthämmande. Då den slår direkt på kapitalägarnas möjligheter att skapa tillväxt.
Internet är en infrastruktur där staten hållit sig ifrån och där har privat sektor ökat kapaciteten extremt de senaste 30 åren. Så en fråga är ju om staten överhuvudtaget skall vara inblandad i investeringar i infrastruktur.
Du behöver inte förklara vad nationalekonomi är. Jag har förmodligen läst betydligt mer nationalekonomi än du. Vänligen ange en faktisk referens. Hur man anger referenser får man lära sig när man skriver uppsatser på universitetet.
En kommentar till Åsa-Pia och Daniel ang skatter och tillväxt.
Någon doktorand eller så skulle kunna titta på hur förändring i BNP/Capita korrelerar mot Social expenditure som andel av BNP. Då över ett antal år. Och för t ex OECD länder.
Jag har gjort den övningen, men jag jobbar inte som akademiker så jag publicerar inget. Och jag har inte sett det publicerat. Men korrelationen är närmast extrem.
Några intressanta case är Sydkorea fram till år 2000 då dom låg på social expenditure på 5%. Men sedan ökade till 10 %. Singapore också med ca 7%. Det är få som ligger lågt. Här i Europa kan vi hitta de som ligger högt.
Korrelationen säger inget om kausalitet. Den kan man spekulera lite om. Men den kan eventuellt vara mot något annat som korrelerar med social expenditure.
Man kan titta på skattekvot exklusive social expenditure. Där är korrelationen svagare. Dock fortfarande tydlig.
Sedan skall man ha klart för sig att det finns mer än ett sätt att döda tillväxt. T ex Italien har inte haft någon på +20 år. Så där är det något annat som bidrar.
Jag blir sentimental när jag läser om detta. Jag var ledamot av den utredning som föreslog att uppdelningen i driftbudget och kapitalbudget skulle slopas, för nu mer än 50 år sedan. Jag ville behålla uppdelningen, om än något moderniserad, och reserverade mig.