Nedstängningen som följt Coronapandemin har haft allvarliga konsekvenser för den svenska samhällsekonomin. Regeringen har genomfört en rad åtgärder för att hantera den akuta fasen, men nu behöver även krisens strukturella effekter ges större uppmärksamhet för att vi ska klara Sveriges långsiktiga krav på tillväxt och välstånd. I detta inlägg diskuterar jag ett antal strukturreformer som aktualiserats i Coronakrisens spår.
1. Förbättra produktiviteten i offentlig sektor
I ett högskatteland som Sverige är det viktigt att den offentliga sektorn fungerar väl, det vill säga, att den levererar tjänster på ett kostnadseffektivt sätt. Men eftersom den offentliga sektorns produktion inte säljs på en marknad, till skillnad från den privata sektorns varor och tjänster, saknas ofta möjlighet att objektivt värdera den offentliga sektorn produktivitet (frågor om den offentliga sektorns produktivitet har utretts otaliga gånger, bl a i rapporter från ESO och OECD).
Under Coronakrisen har många offentliga arbetsplatser ställt om till hemarbete. Risken är stor att detta sänker produktivitet i myndigheter, utbildningsväsen och vårdsektor, särskilt om situationen kvarstår en längre tid. Längre handläggningstider, färre avslutade ärenden, sämre undervisning, sämre forskning osv. Resultatet är att vi får en mindre (sämre) offentlig sektor till samma kostnad eller att vi måste öka de offentliga utgifterna, dvs höja skatten, för att ha kvar samma produktionsnivå som idag.
Men vi kan komma runt dessa konsekvenser ifall vi lyckas höja produktiviteten i offentlig sektor. Hur kan då detta göras? Svaret är tyvärr inte uppenbart. Sverige har dock erfarenhet från en rad organisatoriska förändringar i särskilt välfärdssektorn, där ambitioner om likvärdighet och skattefinansiering kombinerats med privat utförande. Utfallen av dessa organisationsförändringar diskuteras fortfarande, men mycket talar för att modellen med gemensamma finansieringslösningar och privat skaparkraft kan öka effektivteten på flera områden i den traditionella offentliga sektorn. Vilka nya offentliga utgiftsområden som detta handlar behöver dock diskuteras ytterligare.
En annan åtgärd är att öka ansträngningarna att mäta volymer och kvalitet i offentlig sektor. Detta arbete har redan pågått under många år, även i andra länder, men nu står vi inför en möjlig kostnadskris och offentlig utgiftsexpansion och därför behöver arbetet intensifieras. Regeringen bör uppdra åt Statskontoret, SCB och Socialstyrelsen, och riksdagen Riksrevisionen, att utreda genomgripande effektivitetsförhöjande åtgärder inom hela den offentliga sektorn. Kommuninvest presenterade nyligen en reformanalys innehöll intressanta förslag. Lärdomar från andra länder ska självklart också studeras noggrant.
2. Krisberedskap och totalförsvarets upprustning
Coronakrisens inledande skede visade tydligt att Sveriges beredskap för stora kriser behöver stärkas. År 1989 föll Sverige i en slags törnrosasömn. Historien hade tagit slut, och drömmen om att inga soldater eller gevär skulle finnas verkade ha slagit in. Försvarsanslaget hölls nominellt konstant i nästan tre decennier, civilförsvaret avvecklades, beredskapslagren tömdes.
Men sedan kom uppvaknandet. Krisen i arabvärlden, Krimannekteringen, ryska östersjöövningar, 13-novemberattentatet i Paris, flera pandemier, och givetvis det kanske största hotet av alla: klimatkrisen.
Idag inser de flesta, många (även jag) ganska yrvaket, att Sveriges behöver rustas upp och beredskapen förbättras. Decennier av ansvarslöshet behöver tas igen. Detta gäller alla nivåer, men kanske allra mest vårt militära och civila försvar. Regering och riksdag har glädjande nog redan påbörjat en del av detta arbete, men mycket återstår i denna samhällsgenomgripande omdaning.
3. Skattereform
Krisåtgärderna kostar Sverige stora belopp, och även om dessa idag betalas genom att öka statsskulden kommer detta på sikt att kunna leda till skattehöjningar (ifall inte tillväxten ökar). Detta aktualiserar diskussionen om huruvida Sverige behöver se över sitt skattesystem, som visserligen redan är ett att världens bästa, men som ändå har delar som kan förbättras avsevärt.
Den förmodligen viktigaste förändringen vore att skatteväxla från arbetsinkomstskatter till kapitalskatter. Särskilt skadlig är skatten på de högre inkomsterna, eftersom den signalerar samhällets behov av att folk utbildar sig länge och bättre, arbetar hårdare, startar företag som anställer folk och som skapar tillväxt.
En potentiellt intäktsneutral och fördelningsneutral reform vore att sänka den statliga inkomstskatten, dels genom höjd brytpunkt och sänkt skattesats, samtidigt som bostadsbeskattningen breddas genom att takbeloppet tas bort och bostadsrätter beskattas (och man samtidigt tar bort stämpelskatten och inför inflationsneutral kapitalvinstskatt). En sådan reform diskuterades nyligen i en ESO-rapport om svensk inkomstbeskattning, i SNS Konjunkturrådsrapport 2018 och den föreslås även i Finanspolitiska rådets senaste skattepolitiska rapport medan också IFAU argumenterar för att den statliga inkomstskatten bör sänkas avsevärt.
Ekonomistas 
Spännande inlägg!
Som nationalekonom och hobbyanalytiker har jag funderat mycket på de här frågorna. Kan du utveckla eller ge referenstips på ”men mycket talar för att modellen med gemensamma finansieringslösningar och privat skaparkraft kan öka effektivteten på flera områden i den traditionella offentliga sektorn.”
Jag undrar särskilt inom vilka områden samt hur effektiviteten definieras?
Är jag också nyfiken på. IFAU menar att det inte finns några entydiga resultat
https://www.ifau.se/sv/Forskningsomraden/Konkurrensutsattning-av-offentlig-verksamhet/
Och en bloggkollega till Daniel har väl kollat på denna fråga gällande skolan, i bl a en viss SNS-rapport.
Hej, bra fråga om hur vi skapar förutsättningar för en effektiv offentlig sektor. Kombinationen gemensam finansieringsbas och privat utförande är en intressant modell. Genom att vi utesluter privata avgifter (bortsett från grundavgift som i vissa fall krävs för att undvika överutnyttjande, t ex inom vården) minskar vi risken för stora ojämilkhetseffekter i tillgång och användning. Genom att vi öppnar för privata aktörer minskar vi risken för stora och ofta ineffektiva offentliga monopol som inte kan utvärderas och där aktörerna vanligen saknar drivkrafter att förbättra och utveckla.
Forskningen och utredningslitteraturen på detta område är ganska omfattande, och en hel del har skrivits om Sverige. Det finns de som har betydligt bättre koll än jag. Min kollega Henrik Jordahl är en av de aktivaste forskarna. Han var redaktör för en innehållsrik SNS-antologi från 2013: “Välfärdstjänster i privat regi: framväxt och drivkrafter“. Henrik medverkade också i ett specialnummer i den tyska tidskriften CESifo Economic Studies från 2019 med rubriken “Public Sector Outsourcing” där flera studier av dessa frågor ingick.
I Sverige har frågan om privat utförande av offentliga välfärdstjänster som bekant blivit en partipolitisk fråga. I SOU:n “Ordning och reda i välfärden” diskuterar utredaren Per Molander dessa frågor och han landar i en rad kritiska anmärkningar och argumenterar för att en återreglering och ökat statlig inflytande kan vara nödvändig inom flera sektorer. Denna SOU debatterades även i Ekonomisk Debatt.
Skolan är ett specifikt område som har studerats avseende decentralisering, skolval, ägarform mm. IFAUs stora utredning från 2014 och diskuterar flera av dessa frågor.
Jag stannar här. Jag har säkert missat flera viktiga referenser, och då får läsarna gärna komma med dem och beskriva deras slutsatser.
Jordahl mfl skriver “The empirical studies point at rather favourable outsourcing outcomes, in terms of costs and quality, for services without severe contracting problems. The picture is more mixed for services with tougher contracting problems, with the weight of the evidence in favour of public provision.” https://academic.oup.com/cesifo/article/65/4/349/5518997
Vidare finns en intressant genomgång av norska FIFO. Den landar i att effektiviseringspotentialen via konkurrens och privat utförande är låg. I den mån kostnaderna pressas så verkar det främst bero på sämre villkor för de anställda vilket mer liknar transferering än effektivisering. Effekterna på kvalitet är osäkra och det finns transaktionskostnader (kontroll mm) som sällan/aldrig mäts i studier och tilltagande social segregation är regel snarare än undantag (https://www.fafo.no/images/pub/2019/20708.pdf). Dessa slutsatser är rätt lika de som drogs i SNS 2011 (https://www.sns.se/artiklar/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard/).
Instämmer i Vlachos sammanfattning av forskningsläget. Waldenströms bild låter ofattbart naiv.
Min egna, förmodligen lika naiva, bild är att det snarare är exempelvis neddragningar inom den offentliga finansieringen av stora delar av utbildningsväsendet m.m. som bör övervägas. Varför inte genomföra två års förkortning vardera av både gymnasiet och grundskolan, liksom nedläggningar av samtliga universitetsutbildningar och kurser utan någon påvisad samhällsekonomisk nytta. Jag tror det finns mycket man skulle kunna skära i, om någon hade nog med politiskt mod.
Håller med i det mesta du skriver, men inte blir det någon fördelningsneutral skattereform att göra som du skriver? Att ta bort taket på fastighetsskatten som den ser ut nu skulle ju leda till en chockhöjning av skatten för låginkomsttagare. Höginkomsttagare skulle klara sig bättre om statliga skatten sänks samtidigt. Men de som tjänar riktigt mycket har ju precis fått värnskatten borttagen så det kanske räcker där för tillfället? Vore det inte bättre att höja grundavdraget kraftigt istället för att sänka den statliga inkomstskatten? Så att det för en genomsnittlig låginkomsttagare blir en skattesänkning totalt sett, för medelinkomsttagare ingen skillnad och för genomsnittlige höginkomsttagaren en skattehöjning. Men skattehöjningen skulle ju då vara på ett förmodat dyrt boende och inte på arbete.
Stämpelskatt är visserligen en märklig skatt, men motsvarar ju endast några års fastighetsskatt.
Inflationsneutral kapitalvinstskatt borde ha införts från början, det ser jag som en ren miss som gjordes långt tillbaka. Men det blir ju såklart ett intäktsbortfall för staten om det införs nu. Men det känns inte självklart bra att löpande skatter som fastighetsskatten ska chockhöjas och kompensationen skulle vara sänkta skatter som vissa kanske aldrig eller endast en gång i livet behöver betala?
Fördelningsneutralitet är på befolkningsnivå, inte nödvändigtvis på individnivå. Så du har alltså rätt i att det finns hushåll som inte följer denna mall.
Men “chockhöjningen” föregicks ju av en “chocksänkning” för drygt tio år sedan, så detta kan snarare ses som en återställning till normalläge (i både historiskt och internationellt perspektiv) än dagens onormala läge i Sverige.
Kom också ihåg, och detta är viktigt, att vi betalar långt fler tusenlappar i arbetsinkomstskatt, särskilt när arbetsgivaravgiften beaktas, än vad vi betalar i fastighetsavgift. Räkna själv: ta din månadslön, multiplicera med 12, multiplicera därefter med 1.3 (arbetsgivaravgift) och därefter med .4 (ca 40% genomsnittlig skatt). För två heltidsarbetande handlar detta om flera hundratusen kr i skatt varje år. Om de bor i en villa värd 3 milj kr betalar de efter avskaffat takbelopp drygt tjugotusen kronor per år. Och här bör man dessutom betänka att inkomstskatten skadar samhällsekonomin långt mer i termer av färre företag, färre jobb och mindre välfärd för alla. Det är det perspektivet som lätt glöms bort när dessa skatter diskuteras.
Du har rätt i att det är såklart totalen som är viktig. Jag är också för en höjning av fastighetsskatten om det kompenseras så att total skatt för de flesta hushåll inte förändras. Men 3 milj kr är vad de allra billigaste husen i perifera lägen kostar i storstadsregionerna. Snittpriset i Stockholms län är nästan 6 milj kr för ett hus. Det blir ju ändå en höjning på 5-600% i fastighetsskatt för snitthuset i landets största län. Det måste väl ändå kvalificera som en chockhöjning? Det jag egentligen vänder mig emot är storleken på höjningen, kanske man kan nöja sig med 0,5% av taxeringsvärdet istället för närmare 1%? “Chocksänkningen” för drygt 10 år sedan skulle också gjorts mildare, men 2 fel gör inte ett rätt.
“Idag inser de flesta, många (även jag) ganska yrvaket, att Sveriges [försvar] behöver rustas upp och beredskapen förbättras.”
Vad är din grund för denna insikt? Mer precist frågat: vilken ekonomisk empirisk evidens finns för att en extra budgetkrona till försvaret ger större nytta (om alls någon nytta och inte skada) än om den allokeras på annan verksamhet?
Jag noterar att Daniel hittills valt att inte svarat på professor Vlachos kommentar avseende (1.):
”Jordahl mfl skriver ”The empirical studies point at rather favourable outsourcing outcomes, in terms of costs and quality, for services without severe contracting problems. The picture is more mixed for services with tougher contracting problems, with the weight of the evidence in favour of public provision.” https://academic.oup.com/cesifo/article/65/4/349/5518997
Vidare finns en intressant genomgång av norska FIFO. Den landar i att effektiviseringspotentialen via konkurrens och privat utförande är låg. I den mån kostnaderna pressas så verkar det främst bero på sämre villkor för de anställda vilket mer liknar transferering än effektivisering. Effekterna på kvalitet är osäkra och det finns transaktionskostnader (kontroll mm) som sällan/aldrig mäts i studier och tilltagande social segregation är regel snarare än undantag (https://www.fafo.no/images/pub/2019/20708.pdf). Dessa slutsatser är rätt lika de som drogs i SNS 2011 (https://www.sns.se/artiklar/konkurrensens-konsekvenser-vad-hander-med-svensk-valfard/).”
Varför hör man alltjämt Waldenström och många andra nationalekonomer gång på gång upprepa den svagt underbyggda tesen att Vlachos, Jordahl, FIFO m.fl. har fel? Jag begriper det inte.
Waldenström skriver, att ”mycket talar för att modellen med gemensamma finansieringslösningar och privat skaparkraft kan öka effektivteten på flera områden i den traditionella offentliga sektorn”. Vilka områden talar han om? Och vilken övertygande evidens lutar han sig mot? I avsaknad av sådan relevant information låter det hela mer som ett utdrag ur Centerpartiets partiprogram än ett utlåtande från en vetenskapligt lagd samhällsforskare på Ekonomistas. Jag tror läsarna av denna blogg förväntar sig mer än så.
Anonyme John, jag tycker inte att din raljanta ton passar på en seriöst forum, så vänligen skärp till dig på den punkten. Dessutom skriver du helt missvisande om att jag skulle påstå att Jordahl, Vlachos har fel — tvärtom lutar jag mina resonemang i hög grad på deras forskning på detta område.
När det gäller själva sakfrågan, så måste det i slutändan landa i att man har en pragmatisk inställning till såväl tolkning av forskning och implementering i praktiken. Ett viktigt resultat från forskningen om organisationen av välfärdens sektorer är att dessa sektorer skiljer sig åt, och att man därför kan tänka sig att en modell som funkar i den ena funkar sämre i andra.
Svårigheten att kontraktera en tjänst, eller en produkt, handlar ofta om att mäta dess kvalitet och värde. Även helt privata produktmarknader har ibland problem med detta (exempelvis bygg- och anläggning), vilket gör det svårt att reglera gällande konkurrens eller att hitta bästa möjliga offenliga upphandling. Dessa svårigheter är större gällande välfärdstjänster, vilket återkopplar till min uppmaning att satsa ännu mera resurser på att arbeta fram metoder att mäta produktivitet i tjänstesektorn.
Frågan om hur produktivitet och effektivitet utvecklas i offentliga monopol kontra privatiserade marknader inom välfärdssektorerna har beforskats och debatterats i Sverige och andra länder under lång tid och jag har endast gett ett fåtal referenser. Vad som långt färre har forskat om handlar om vilka fördelningseffekterna är. Här var min poäng att den gemensamma finansieringslösningen som Sverige praktiserar, både i de sektorer där vi har offentliga monopol och de sektorer där vi har privata marknadsaktörer, troligtvis innebär mindre ojämlikhet (i både utfall och förutsättningar) än ifall vi skulle haft ett individualiserat avgiftssystem. Här finns mig veterligen dock inte särskilt mycket forskning, så förhoppningsvis kommer vi att få se nya studier på detta område.
Det vänder. Men det ska betalas av. Det vore förfärligt annars, att inte tidigare ha insett att välståndet i nationen kunde ha byggt på annat än arbete och försakelser och skatter. Då som nu, potatis kan inte pratas upp ur jorden, stål inte valsas med ett nytt möte om HR-avdelningens promemoria.
Visst, det mesta kan importeras. Det kan betalas av exportintäkter från produkter som är visor och inte bara ord. Svensk musikindustri sägs vara lika värdefull för handelsbalansen som stålindustrin, kanske nu även pappersindustrin.
Gott. Men nu är de flesta varken musikproducenter eller operatörer av valsverk och papperslinjer. Hur stor andel av arbetskraften är egentligen sysselsatt i exportbefrämjande verksamhet? Hur många av oss går hem från jobbet förnöjda att på något sätt ändå ha bidragit till att betala importen av den nya surfplattan från Kina? Lärarna, bibliotekarien, skolpsykologen? Ja, de formar förhoppningsvis goda medborgare som också är framtida arbetskraft.
Sverige är förmodligen – efter Norge – det land i världen med flest anställda i mellanmänskliga sysslor. Det är bekant som kommunikatörer, men till familjen hör tjänster som helst bör omnämnas med engelsk titel: Community Outreach Senior Consultant. Blir det för malligt kan det döljas i en förkortning och hoppas ingen ber den förklarad.
Inga problem?
Som med varvsindustrin, den överrock som arbetslivet svept sig i senaste tjugo åren – respektlöst kallade bulshit-jobs – krymps med naturlig avgång. Istället för ny kommunikatör inrättas vid Trafikverket en ny tjänst som ingenjör. Denne fyller igen istället för att prata om hål i vägen.
Well, de som är verksamma i HR-tjänster besitter ordet och ordet är vapen. Med självklarhet fyller de Parkinson’s Law, de har också expanderat den: föreslagit minst 50% ny tjänst för omtalat problem, ”mer vanligt än man tror.” Banksektorn är ledande, den producerar hitte-på-jobb med ursäkter i alla skuldsträck, regering, som naturvård, som FN.
Idag 200925 får vi en försmak. Det blir många möten…
“Arbetsmiljöverket får nu i uppdrag att höja kunskapen hos arbetsgivare om den organisatoriska och sociala arbetsmiljön, såsom stress, arbetsbelastning och konflikter. Ställföreträdande generaldirektör Håkan Olsson säger att myndigheten kommer att jobba brett.” SVT, 200925.
Musikexporten är väldigt liten. Enligt denna källa:
https://www.stim.se/sv/nyheter/nya-siffror-visar-pa-okad-tillvaxt-och-export-i-musikbranschen
uppgick den till strax över två miljarder 2017. Det är närmast att betrakta som växelpengar i sammanhanget.
Stålindustrin exporterade för över 54 miljarder 2019:
https://www.jernkontoret.se/sv/stalindustrin/branschfakta-och-statistik/utrikeshandel/
Tack Niklas. Jag borde ha insett att, även med Robyn, Max och E-Type, var musikexporten “MINDRE än man tror”…
En tankelek:* Fredsdagen i Europa 8 maj 1945 jämförd med dagen när, förhoppningsvis snart, Corona förklaras över. Hur, under de fem beredskapsåren i Sverige, utvecklades relationstalet för ”operativa-kommunikativa” årsverk i arbetskraften? Vad kommer jämförbart relationstal att visa den dagen Corona avlyses, sett mot februari 2020? Och, framför allt, hur kommer relationstalet att utvecklas de närmsta åtföljande åren?
Realiteten är att vi inte kan exportera prat för konvertibel valuta. Lenovo inte sänder varor som utbyte för våra senaste evalueringsrapporter om certifieringar av arbetsplatser. Vad värre, tiden överlappar med att mediaekonomin befinner sig i stadigt fall (annonstapp). Huvudsakliga reträtten för övertaliga journalister är som, just, kommunikatörer. Att som journalistvikarie ta ett kritiskt knäck om hitte-på-jobb i HR- och kommunikativ tjänst, offentlig som privat, boostar inte CVn. Samtidigt skapas fler icke-laborativa studieplatser vid universitet och högskolor. Utexaminerade i mjuka ämnen med lindriga kunskapskrav har förväntningar om jobb. För anställda tidigt i karriären, som deltagare vid möten i ämbetsverk och kommunala organ, är det obehagligt att yttra tvivel om inrättandet av ännu en HR-tjänst. Politiskt opportunt är att invänta att någon annan bär det korset, att under tiden titta ned i bordet. Vad göra i offentlig sektor? Promemoria som når beslutsfattande fora som föreslår inrättande av icke-operativ tjänst ska, vid varje efterföljande högre beslutsnivå, förses med namn på handläggare som initierade och därefter sekonderade förslaget. Det gäller särskilt initiativ som motiveras med att ”mörkertalet är stort” och att problemet är ”mer vanligt än man tror.” Varje nyinrättad icke-operativ tjänst ska dessutom kontrasigneras av generaldirektör och administrativ chef i kommunalt organ med ansvar för infrastrukturen. Istället för ny kommunikatör inrättas vid Trafikverket och kommunens gatukontor en ny tjänst som ingenjör med tilldelade lönebudget. Ingenjörer och medarbetarna fyller igen hål i vägar, de hål som medborgarna själva pratar om tills de är fyllda.
*Tankeleken har embryo till projektansökan i forskningsråden, men lämnas, i mån av plats, helst i giftskåpet.
Hur ska man i sammanhanget se på moms i samband med nybyggnation (vilket såvitt jag förstår tas ut)? Om tanken är att boendet är tjänsten som ska mervärdesbeskattas förefaller det orimligt att även ta ut moms vid byggnation. Samtidigt misstänker jag att man inte vill ta ut moms vid försäljning av befintliga bebyggda fastigheter (en stor stämpelskatt), vilket för mig in på att om fastighetsskatterna ska vara likformiga så borde inte moms erläggas vid byggnation (lika lite som vid köp av värdepapper eller annan kapitalplacering). Är jag rätt ute i dessa spontana reflektioner, eller missar jag något och har denna aspekt lyfts i den aktuella debatten på senare tid?