Argumentet att vi måste ”platta till kurvan” har nu fått stor spridning. Det är bra för att skapa en förståelse för att åtgärder som vidtas inte bara handlar om den egna smittorisken, utan också om att sjukvårdssystemet inte klarar av alltför många sjuka samtidigt. Det som saknas när kurvorna presenteras i TV-rutan och sociala medier är skalan på tidsaxeln. Min gissning är att många tror att det handlar om veckor eller någon månad. I Kina och Sydkorea lyckades man ju nästintill stoppa smittspridningen helt under relativt kort tid (i alla fall för tillfället).
I en rapport från forskare i Imperial College’s ”COVID-19 response team” som fått stor spridning just nu skiljer man mellan två strategier att hantera coronaviruset: stoppa (suppression) respektive bromsa (mitigation) smittspridningen. Kina och Sydkorea bestämde sig för att helt stoppa virusets fortsatta spridning med massiva och restriktiva åtgärder som man i Kina redan har börjat lätta på. Singapore, Hong Kong och Taiwan förefaller ha spridningen under kontroll. I bästa fall kan andra länder också lyckas med detta. Forskarna bakom rapporten verkar dock inte tro det är sannolikt, utan de tror det kommer krävas fortsatta restriktioner i upp till 18 månader för att förhindra att smittspridningen återigen tar fart (bedömningen är att det kommer dröja så länge innan ett vaccin finns tillgängligt).
Alternativet att bromsa innebär att man tar sikte på fortsatt smittspridning, men försöker bromsa smittspridningen så den sker i en hanterbar takt. Det kan innebära vissa restriktioner, men att man periodvis och regionalt kan lätta eller skärpa åtgärderna. På lång sikt uppnås flockimmunitet och smittspridningen avtar. Forskarna bakom rapporten menar dock att fortsatt smittspridning kommer leda till en överbelastning av sjukvårdssystemet och kommer leda till många dödsfall. Imperial College’s modellberäkningar tyder på bromsa-strategin kommer leda till i storleksordningen 250 000 dödsfall (ca 0.4% av befolkningen). Den norska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten har redovisat andra scenarier som inte är lika pessimistiska, men vars huvudscenario skulle kräva en massiv utbyggnad av intensivvårdskapacitet. Beräkningarna förefaller mycket känsliga för vilka antaganden som görs och om dessa antaganden råder det stor osäkerhet. Mycket handlar också om hur befolkningen svarar på åtgärder såsom uppmaningar till social distansering under lång tid, vilket jag inte tror någon kan säga med säkerhet. (På sociala medier talas det redan anekdotiskt om personer över 70 år som har svårt att ens klara en endaste dag i social isolering.)
Ett problem med båda strategierna är att det förmodligen krävs restriktioner under lång tid. De ekonomiska och politiska effekterna av en så pass lång nedgång i den ekonomiska aktiviteten som de skulle medföra är nästintill oöverblickbara. Men det blir rimligen stora följdeffekter om många flygbolag, hotell, restauranger, konferensanläggningar osv. går i konkurs. Jag kan inte bedöma vad detta innebär för BNP, arbetslöshet, finansiell stabilitet och huruvida det finns tillräckligt i statens lador för att klara en så långdragen kris. En annan stor osäkerhetsfaktor är de politiska effekterna. Hur kommer befolkningen att reagera på utdragen social distansering? Vilka politiska krafter kommer försöka dra nytta av långvarigt missnöje? Och vilka politiska ledare frestas att använda de nya politiska verktyg (karantän, utegångsförbud m.m.) som människor börjat vänja sig vid för andra syften än virusbekämpning?
I ljuset av de oöverblickbara ekonomiska och politiska konsekvenserna förefaller det bästa vara att försöka stoppa smittan med väldigt restriktiva åtgärder under en begränsad tid och sedan hoppas att dessa går att lätta på. Men jag saknar uppenbart kompetens att bedöma om denna möjlighet har en rimlig chans.
Det finns också en tredje strategi som inget utvecklat land hittills verkar ha slagit in på. Det är att inte vidta några åtgärder alls för att begränsa smittspridningen. I den brittiska rapporten beräknas 550 000 britter dö i detta scenario. Omräknat till Sveriges befolkning skulle det innebära ca 80 000 dödsfall. Att inte göra något alls skulle leda till en kaotisk situation för sjukvården och många skulle dö för att de inte kan få adekvat behandling för andra sjukdomar (vilket inte är medräknat i siffrorna ovan). Detta ska ställas i relation till de ekonomiska effekterna av stopp- och bromsstrategierna, samt de hälsoeffekter den ekonomiska nedgången och den sociala isoleringen i sig kan tänkas medföra.
Lars Calmfors påpekade i en klok kolumn i Dagens Nyheter att bekämpningen av coronaviruset innebär avvägningar som inte enbart kan fattas på myndighetsnivå. Huruvida vi bör stoppa, bromsa eller fortsätta som förut förefaller vara en sådan fråga som bör avgöras på politisk nivå. Jag tycker också Folkhälsomyndigheten bör redovisa vilken strategi man följer och vilka scenarier som ligger till grund för deras rekommendationer. Det är också önskvärt med bättre koordinering på EU-nivå. Ett EU-land som lyckas med stoppa-strategin måste isolera sig under lång tid från grannländer som följer bromsa-strategin, så det är värdefullt om EU-länderna följer samma strategi.
Ekonomistas 
Den svenska statens verksamhet är helt enkelt inte seriös. Frivillig isolering för de friska äldre skulle visserligen kunna tänkas. Kanske. I fall man tog itu med sådant som möjligheten att få mat levererad till dörren för dem som anmälde sig som isolerade och liknande praktiska saker. Som det nu är skaffar man bara syndabockar. De äldre som inte kan isolera sig och blir sjuka har sig själva att skylla.
Två alternativa strategier:
1. Bygg fler sjukhusliknande miljöer inuti sporthallar etc, producera nödvändig utrustning inom landet, snabbutbilda personal etc. Lägg miljarder på detta, det kommer vara billigare i slutändan och skapar erfarenhet och beredskap även för eventuella framtida epidemier. Tänk rustning i krigstid. Vi ska klara ta hand om 5% av vår befolkning (det ungefärliga antal som behöver vård givet mörkertal smittade).
2. Producera ansiktsmasker, handskar, skyddsglasögon etc och tvinga alla att bära dem under två månader utomhus men i övrigt leva ungefär som vanligt om de är friska. Det kommer kännas konstigt bara precis i början. Också detta är bra erfarenhet inför eventuella framtida pandemier.
Håller med om 1 och detta måste ske nu, men måste förmodligen också kombineras med ganska omfattande restriktioner ändå för att inte smittan ska spridas för fort. Punkt 2 kan jag inte bedöma alls. Men först skulle jag vilja vara säker på att möjligheten att helt trycka tillbaka smittan inte är uttömd.
En kommentar till punkt 1 är ju att även om inga åtgärder öht för att minska spridningen görs så tar det nog rätt lång tid innan alla är smittade, om inte år så iaf flera månader. Bara för resonemangets skull så säg att man behöver vård i 3 dagar om man är en av de som blir allvarligt sjuk, och det tar 1 år innan alla är smittade. Det blir en faktor 122 på siffran 5% av befolkningen. Dvs drygt 400 vårdplatser som krävs extra utöver de till alla andra sjukdomar. Vi pratar inte idrottshallar som behöver byggas om. Det blir såklart värst i början men med de omfattande restriktioner som redan införts i Sverige och Europa torde smittspridningen vara rätt långsam vid det här laget.
MEN, som artikeln påpekar för den brittiska studien så är det nog ingen ide öht att leka med siffror på detta sätt. Indata är så osäkra och revideras hela tiden att resultatet blir i praktiken oanvändbart.
Vårdtiden för de med allvarliga symptom är inte 3 dagar utan 3 veckor. I Sverige har vi mig veterligen inte friskförklarat en enda patient som behövt läggas in.
Med reservation och ödmjukhet inför att jag till skillnad från de brittiska rapportförfattarna inte är någon expert på ämnet, och kanske kan ha missförstått något, så är mitt intryck att deras resultat säger mycket lite om kostnaderna för en bromsa-strategi med ett långsamt förlopp, vilket väl är det relevanta alternativet i både England och Sverige?
I simuleringarna ligger ett antagande om att åtgärderna vidtas under en tremånadersperiod. Det medför att de åtgärdspaket som har en kraftigt inbromsande effekt blir ineffektiva, eftersom spridningen fortfarande är hög när åtgärderna dras tillbaka. De kommer till och med fram till att snabba och omfattande åtgärder är nästan lika dåligt som att inte göra någonting alls, förmodligen för att vi då bara flyttar problemet framåt tre månader. Deras “optimal mitigation policies” består därför av ganska svaga åtgärder och exempelvis ingen form av social distansering, vilket både är mindre och senare än vad till och med Sverige redan har infört.
Det är klart att situationen i vården blir ohanterlig om vi sätter upp restriktionen att en inbromsningsstrategi inte får pågå i mer än tre månader (om vi inte lyckas bättre än beräknat med att isolera våra äldre), men säger detta verkligen något mer allmänt om den typen av strategier?
Jag håller med om att rapporten väcker många dylika frågor. Skiljelinjen mellan bromsa och stoppa är inte så dikotom heller, det är ju ett batteri av åtgärder som kan vidtas under olika lång tid. Rapporten har dock redan fått kritik vilket gör mig något mer hoppfull, se Hannes Malmbergs kommentar här: https://www.facebook.com/623047162/posts/10156673874477163/?d=n.
Svårt att ha så starka synpunkter när man inte har medicinsk kunskap, så de här reflektionerna är mer funderingar/frågor än påståenden (även om dessa är formulerade som sådana).
Som samhällsvetare kan vissa allmänvetenskapliga perspektiv anläggas till diskussionen:
1) Empiriska exempel, som hur det gått i Kina och Sydkorea, skall väl ha högre värde än prognoser grundat på matematiska modeller? – ni som är nationalekonomer vet ju hur känsliga många modeller är för olika antaganden och att det också är lätt att göra fel. Nu har exempelvis modellen ändrats.
2) Det behöver finnas logisk konsekvens. Skall exempelvis barn till coronasmittad anhörig gå till skolan (som gäller fortfarande) för att de smittar i väldigt låg utsträckning, eller är risken väldigt hög att barn smittar sina morföräldrar även när de inte går i skolan? Om barn till coronasmittad anhörig smittar i väldigt hög utsträckning om det också blivit smittat varför måste det barnet gå till skolan? Kunskap om verkligheten kan förstås ändras, och ibland finns det en logik i det som till synes är ologiskt, men då behöver det tydligare kommuniceras till exempel till oroliga föräldrar.
3) Att experter inom ett fält alltid har rätt jämfört med icke-experter eller experter från andra fält vet vi också att det inte alltid stämmer från vetenskapshistorien. Om exempelvis medicinska experter skulle vara bättre på att predicera pandemier då skulle de kunna slå börsindex. Icke-experter eller expert från angränsande fält kan fatta minst lika bra beslut om dessa hämtar kunskap från olika experter. Dessutom vet vi från forskningen av vetenskapen sällan har en röst (när samständighet råder gäller det ofta sådant som vi har goda kunskaper om). Som Kuhn har lärt oss lever ofta paradigm kvar trots att de hamnar i motsättning till empiri. Experter vet inte bättre vilka etiska val som ska göras. Att agera som myndigheter instruerar handlar inte om att myndigheten alltid har rätt. Tilltro till myndigheter är i regel en bra institution därför att det blir problem om människor agerar på olika sätt, speciellt under en kris.
Dessutom tror jag vi samhällsvetare kan uttala oss om frågor där samhällsvetare har bäst expertis. Äldres beteende är ett bra exempel. De svagaste grupperna har hemtjänst eller bor på äldreboende – de går inte att isolera. Jag tror också att vi samhällsvetare är kompetenta att uttala oss om vad som är jämlikhet. Jämlik hälsa ska uppnås genom att förbättra hälsan för de som har sämre hälsa, inte att sänka hälsan för de med god hälsa om det samtidigt sänker hälsan för de som har sämre hälsan (detta är inte Pareto-optimalt).
Jag håller med, både delay och containment talar för aggressiva restriktioner. Det kan inte vara rimligt att fortfarande tillåta arrangemang med 499 besökare. Vi kan inte vänta på kommande forskning som visar att restriktiva åtgärder har effekt på en 5-procentig signifikansnivå, om vi redan nu vet att det är högst sannolikt att de har den avsedda effekten. Det här är ett allmänt resonemang, och jag förstår att vissa åtgärder kan vara kontraproduktiva. Argumentet med skolor förstår jag. Föräldrar till vårdpersonal behövs i vården, och äldre ska inte ta hand om sina barnbarn. Men är inte det ett argument för att sätta in åtgärden så tidigt som möjligt? – för två veckor sedan var inte vården lika överbelastad, och smittospridningen var inte så stor så att barnbarnen skulle smitta de äldre i hög utsträckning. Om tre veckor är det ännu mindre skäl att stänga skolor – vad är poängen att vänta till dess? Smittspridningen måste väl också minska om de flesta barnen inte är på skolan, även om fritids öppnas för en minoritet vars föräldrar jobbar inom vård, etc. Jag förstår inte detta, men då jag inte har medicinska kunskaper har jag säkert missat något, och det skulle vara intressant att få höra de mera komplexa resonemangen. Däremot finns det ju historisk forskning som stödjer tidiga åtgärder.
En annan fundering: vad finns det för möjlighet att anlita vård från utlandet under den värsta toppen?
Bra text Robert, håller med om allt väsentligt, liksom i Lars Calmfors DN-kolumn! Det är förstås inga enkla avvägningar, men en fråga som jag inte sett diskuteras så mycket rör tiden för att få fram ett fungerande vaccin, och mer specifikt hur mycket fortare det skulle kunna gå om det gick att koordinera resursfrågan tillräckligt väl så att resurserna för att snabbt få fram ett sådant vaccin, säg, hundradubblades. Ofta nämns siffran 18 månader som rimlig (och att det kan ta ännu längre tid), och jag inser förstås att t ex kliniska tester måste få ta sin nödvändiga tid, men det synes mig ändå sannolikt att mångdubbelt mer resurser för att få fram ett nytt vaccin borde påtagligt kunna minska den förväntade tiden, eller? Jag har inte läst Imperial-College-rapporten själv, vet du Robert om den frågan ens diskuterades där? Den spelar ju en viss roll för valet mellan stoppa- och bromsastrategierna.
Jag har tyvärr inget att tillägga om detta, jag har bara noterat att det är siffran 18 månader som cirkulerar överallt (inkl rapporten). Men de enorma investeringar som görs i detta just nu borde rimligen kunna överraska med snabbare resultat. Det surras också en del om mediciner för behandling av sjuka coronapatienter, vanliga antivirala läkemedel samt mer oväntat anti-malariamedicin, vilket borde kunna spela stor roll. Men jag kan förstås inte bedöma hur stor roll sådant kan tänkas spela.
Relaterat till detta inlägg:
https://promarket.org/this-is-not-the-time-to-be-cautious-we-need-to-contain-the-economic-contagion-of-the-coronavirus/
En sak som jag funderar på att det i rapporten står att den beräknade dödligheten skattas till 0,4-1,4 procent i linje med tidigare forskning. Om vi tar Italiens siffror idag blir dödligheten istället 8 procent. Frågan är därför om de rapporterade siffrorna över antal case är meningsfulla, och om vi inte istället bör göra beräkningar helt baserat på antal döda och antal nya döda om inga andra beräknade skattningar finns att tillgå. Myndigheter har andra bättre data, men de redovisas inte alltid. Här är i alla fall ett försök, mycket grovt.
Antal smittade nu = (antal nuvarande och kommande döda bland de som smittas nu)/dödlighet
Antal nuvarande och kommande döda bland de som smittas nu kan skattas utifrån antal döda om en månad.
Antal döda om en månad = döda nu + x*(antal döda senaste tre dagarna).
Om vi utgår från Kinas data för perioden 15 februari-29 februari, som ger de mest stabila resultatet, blir x som lägst 2 och som högst 4,5. Antal döda resten av mars skattas med linjär extrapolering. För perioden före och efter är x ofta högre än 4,5. Någon regression är inte meningsfull pga för få observationer och autokorrelation.
Dvs:
Max antal smittade nu = (döda nu + 4,5*antal döda senaste tre dagarna)/0,004
Min antal smittade nu = (antal döda nu + 2*antal döda senaste tre dagarna)/0,014
För olika länder 17 mars fås följande skattningar (poängen är nog mest här att antal rapporterade case antagligen inte bör användas för jämförelser mellan länder, det är säkert någon felräkning också):
Min Max Geometriskt medelvärde
Italien 330287 1813066 773842
Kina 236635 851734 448944
Iran 124353 668486 288320
Spanien 86147 510016 209610
Frankrike 24483 137662 58055
USA 15389 85386 36250
Storbritannien 12204 73650 29981
Sydkorea 7070 30312 14639
Tyskland 4282 25506 10451
Sverige 1427 8708 3526
Håller med om att siffrorna på antalet smittade inte säger något alls, osäkerheten är helt enkelt alldeles för stor. Men, uppskattningen på dödligheten bygger ju också på sådana inkompletta siffror, så tänker att det blir samma fel, bara en omväg att komma fram till samma sak.
Håller med. Antal döda är också osäkert, men antagligen mindre opålitligt än antal case. Den stora frågan är Iran. Frågan är också om antal döda har missats även i västländer, hur vet man att det inte är relaterat till coronavirus (fanns ett sådant fall i USA). Siffrorna kommer kanske uppjusteras i efterhand. Ytterligare dödlighet blir indirekt, exempelvis infekterade som inte får penicillin, cancerpatienter som inte får adekvat vård eller de som råkar ut för olycka och kommer inte fram till akuten. Här kan inte minst barn drabbas, så dödligheten hos 0-19 åringar kan bli högre än den som antas i rapporten. Det man då bör studera är hur den totala dödligheten utvecklas, helst vecka för vecka (publiceras sådan?). Speciellt vaksam om fler yngre dör. Kanske dödsrunor i dagstidningar kan vara en indikator. Då borde man så småningom fånga upp det mesta.
Problemet är den bristande mängden data och beräkningen av den basala reproduktionskvoten, R0. Den data man tagit från Kina är väldigt begränsad och visade på väldigt få asymtomatiska fall. Nu är det istället mycket som tyder på att unga friska människor inte får några märkbara symtom alls av covid19 . Eftersom R0 även är beroende på inkubationstiden, hur länge människor är smittsamma (serial interval) så måste man räkna R0 över en längre tid. R0 beror också på hur människor agerar i samhället, t ex sänker social distansering värdet. De flesta länder verkar stänga ner i 3-4 veckor och eftersom covid19 tros ha ett serial interval på ungefär 8 dagar så kommer alla länder ha fått en bättre bild av vilka åtgärder som kommer att krävas och hur länge.
Den höga dödligheten bland äldre och människor med nedsatta immunförsvar verkar dock vara uppenbar.
Det som ekonomer kunde ha bidragit med, hade varit att argumentera för behovet av inbyggda reserver i system som till exempel sjukvården och att förespråka lösningar som inte medförde leveranser att sådant som sjukvårdsutrustning och mediciner kunde avbrytas av ekonomiska kriser eller krig eller avspärrning eller andra katastrofer som avbryter den internationella handeln. Eller genom strävan efter maximal vinst vid upphandlingar. Vi har ett aktuellt exempel här i Uppsala.
I dagsläget skulle ekonomernas bidrag kanske kunna vara att räkna ut hur folkförsörjningen skall kunna lösas ändå? Fast då utgående från principen att det allra viktigaste är att försäkra sig om att ingen blir utsatt för någon typ av ekonomisk eller social nöd. Varje typ av nödlidande som uppstår genom det ekonomiska sammanbrottet försvagar iakttagandet den absolut nödvändiga sociala disciplinen. Sådant som frivillig isolering tex. Förutom att sådant som försvagar enskilda individer på något sätt även gör dem mindre motståndskraftiga i fall de skulle bli smittade.
En annan ännu mindre populär uppgift kunde vara att fina på metoder att överföra de ekonomiska medel som befinner sig i ekonomiskt sett onödigt sparande till livräddande och välfärdsförbättrande.
När man diskuterar dödlighet bör man förmodligen förknippa varje dödsfall med data på vilken sjukvårdsnivå som fanns tillgänglig, annars blir det vanskliga jämförelser. Att jämföra dödlighet innan och efter ett sjukvårdssystem överbelastas och att jämföra dödlighet mellan ett rikt land med allmän sjukvård och ett fattigt land eller ett land med privat sjukvård måste bli missvisande. Detsamma tror jag gäller smittspridning beroende på kultur mht. sjukfrånvaro. I Sverige upplever jag att normen redan innan pandemin var att man stannar hemma om man har ordentliga förkylningssymptom, drivet av vår generösa socialförsäkring och vår höga anställningstrygghet. Detta har förmodligen en signifikant effekt på smittspridning när man jämför med ett land där sjukfrånvaro är förknippat med risk för arbetslöshet.
Ja, *host* USA *host*. Det är nog den riktiga jokern.
I fall den svenska normen vid sjukfall är att man stannar hemma om man har ordentliga förkylningssymptom eller om denna genom ekonomernas kamp mot “absenteeism” numera liksom i USA har övergått till vad som faktiskt nu däröver kritiseras som presenteeism, det vet man icke. Man får sedan sjuklönereformen nöja sig med att framföra sina personliga upplevelser av saken som motivering för det personliga ställningstagandet. Dvs. när det gäller arbetsgivarperioden, de första 14 dagarna av sjukfallen, vilket tidigare när statistiken fanns utgjorde ungefär hälften av sjukersättningsdagarna och hälften av de avslutade sjukfallen. https://www.scb.se/contentassets/18792506066d4f7eb037781ff4321a69/am0209_bs_2006.pdf
Allt som nu företas i världen gällande Corona har till primärt syfte att undvika att särskilt äldre och sköra personer utsätts för smitta.
Kostnaderna och samhällsstörningarna av detta förfaringssätt är enorma, vi har inte sett dess like i modern tid.
Kan vi inte göra lite tvärtom?
Vi isolerar istället dem som inte skall riskera smittas, de äldre, antingen i hemmet eller så får de bo på fint hotell all inclusive gratis och franco, det blir ändå så oändligt mycket billigare än den regim vi lever idag.
Påverkan på ekonomi och samhällsapparat skulle bli så mycket mindre, på alla sätt och vis. De flesta 70+ jobbar ju inte så samhällspåverkan blir minimal.
Till Erik P
Detta tror jag är orealistiskt. Det vet vi samhällsvetare. Det går nog inte att isolera de över 70 samtidigt som viruset får härja fritt i den övriga befolkningen. 70+ behöver besöka sjukvården, har hemtjänst, finns på äldreboenden, behöver handla mat och gå till apotek, etc – vilka möter de där? Ekonomiskt blir det också högre kostnader med att släppa viruset fritt. Det kommer leda till vårdkollaps, och öka dödligheten generellt. Vad händer om 1-2 miljoner är sjuka samtidigt? Räcker antibiotikan? Dessutom kommer det vara ett annat internationellt läge om 1-2 månader, och mycket ta slut överallt. Kommer Sverige kunna säkerhetsställa nödvändig import från Kina, kommer andra länder hjälpa Sverige? Bättre att vara så restriktiv som möjligt nu – det sparar både människoliv (äldre och yngre) och ger bättre ekonomiska förutsättningar längre fram.
En stor del av BNP har just nu ett negativt förädlingsvärde, ex. turistindustrin, melodifestivaler, konserter, pubar, om man drar av de negativa externa effekterna och räknar på skuggpriser. En del av detta internaliseras redan av konsumenterna. Räknar man på skuggpriser kan tillfälliga nedläggningar av vissa aktiviteter i själva verket höja BNP. För enskilda branscher kan rena transfereringar från staten (som sedan betalas via skattesedeln) då vara att föredra. Skuggpriset på andra delar av BNP – sjukvård, tillverkning för sjukvården, etc – har däremot kortsiktigt höjts radikalt. Det handlar om att snabbt expandera dessa delar på kort sikt. Att räkna på BNP efter de priser som rådde för två månader sedan blir missvisande. Allt detta kommer ändras efter krisen, efterfrågan kommer tillbaka, vilket ger förutsättningar för att ekonomin repar sig igen (detta har ofta skett efter krig), kanske tom nya innovationer som en effekt av krisen, såvida inte vi får långsiktiga negativa effekter av handelskrig, politiska konflikter, etc. Ett nytt uppsving kan då betala för de kostnader som uppstod under krisen. Detta har vi sett tidigare i den ekonomiska historien.
Ett alternativ som man inte verkar beakta är att privat sektor lyckas utveckla någon form av läkemedel som har en “botande” effekt. (T ex något liknande HCQ). Då skulle smittade inte bli lika sjuka och inte lika länge. Men kanske inte heller utveckla någon immunitet.
Men det skulle eventuellt vara ett sätt att hålla ned belastningen på sjukvården.
Någon kanske invänder att man inte vill räkna på ett alternativ med ett hypotetiskt inslag. Dock finns det väl hypotetiska inslag i de andra alternativen också.