Gymnasiekampanj riskerar öka social snedrekrytering

I detta gästinlägg ifrågasätter Anna Sjögren, docent i nationalekonomi vid Uppsala Center for Labor Studies vid Uppsala universitet, kampanjen “Din talang” som syftar att påverka elevers gymnasieval.

Inför årets gymnasieval möts elever och föräldrar av kampanjen Din Talang genom vilken Regeringen, LO, Svenskt Näringsliv och Stockholms Gymnasieskolor försöker förmå elever att välja yrkesprogram med budskap som:

Pappa vill att jag ska bli ingenjör. Men jag gillar ju att bygga. Ingenjör kan jag bli sen.

Mamma vill att jag ska bli jurist. Men jag gillar ju motorer. Jurist kan jag bli sedan.

Hör du till dem som tycker att ditt barn ska välja natur på gymnasiet? Då kan det vara läge att tänka om.

Ansökningarna till yrkesprogrammen har fallit kraftigt de senaste åren, sannolikt då de inte längre per automatik ger högskolebehörighet. Jag förstår också att det är det låga söktrycket till yrkesprogrammen som ligger bakom kampanjen och att arbetsmarknaden skriker efter yrkeskunnig personal. Där tar förståelsen för detta kampanjgrepp slut och vänds i en oro för att kampanjen, om den alls får några effekter på yrkesprogrammen, kommer att bidra till att spä på den sociala snedrekryteringen till studieförberedande program och i förlängningen få effekter på vilka grupper som går vidare till högre studier.

Det finns stor politisk enighet om att ge lika möjlighet till utbildning oberoende av social bakgrund. Social snedrekrytering till högre utbildning upplevs som ett problem, dels för att det är orättfärdigt och ekonomiskt ineffektivt att ungas utbildningsmöjligheter dikteras av föräldrarnas utbildning, dels för att samhället går miste om en värdefull begåvningsreserv. Den pågående kampanjen tycks helt bortse ifrån detta, som om social snedrekrytering inte längre var ett problem och att problemet istället ligger i att för många tror att de kommer att vilja utbilda sig.

Med löftet om att ”ingenjör kan jag ju bli sedan” är risken stor att ingenjörssonen från storstan, han på kampanjbilden, som just nu helst vill bygga, börjar på byggprogrammet för att sedan komma på att det nog inte är så dumt att bli ingenjör ändå. Han vill ju resa ut i världen och jobba internationellt som sina kusiner. Då går han kanske komvux och tekniskt basår och tar några år extra på sig ut i livet utan att byggbranschen får någon nytta av att han gick byggprogrammet. Nåväl, det kanske vi kan ta, som samhälle, att vi får bekosta mer än en gymnasieutbildning. Det är nog mest kostsamt för honom själv i termer av ett försenat inträde i arbetslivet, men kanske glädjen att ”bygga” på gymnasiet gör det värt.

Just den där ingenjörssonen oroar mig inte så mycket. Det är värre om dessa ingenjörs-, eller juristambitioner närs av föräldrar som inte själva hade möjlighet att utbilda sig, eller som kanske utbildat sig i ett annat land, men här i Sverige drar sig fram på okvalificerade jobb. När deras barn med kampanjen i ryggen väljer bygg- eller fordonsprogrammet kanske kampanjen faktiskt lyckas med ambitionen att leverera yrkesfolk. Är inte det bra? Jo, visst kan det vara bra. Men, det är med stor sannolikhet barn från studieovan bakgrund eller föräldrar med sämre anknytning till arbetsmarknaden denna kampanj har störst chans att övertyga.

Det är dessa barns föräldrar som får sina ambitioner att ge barnen de bästa förutsättningarna för högre utbildning undergrävda. Om argumenten för högre utbildning är svaga redan från början, till följd av osäkerhet om hur arbetsmarknaden eller högre utbildning fungerar, kan en liten uppmuntran att följa ”hjärtat” få beslutet att tippa över. När beslutet väl är fattat och tre år på gymnasiet har gått är kostnaden att välja om hög. Att gå komvux och sedan universitetet när man kan jobba, tjäna pengar, bli självständig och kanske bidra till försörjningen hemma är ett beslut inte ens den tidigare så ambitiösa föräldern är villig att stötta.

Men alla kan väl inte studera. Någon måste ju jobba på byggen och med motorer. Jo så är det förstås. Invändningen gäller den marginal kampanjen försöker påverka. I ett längre perspektiv och i en omvärld där universitetsutbildning efterfrågas i allt högre utsträckning är det olyckligt att avråda från att förbereda sig för högre studier. Det är inget samhällsproblem att för många vill bli ingenjörer, jurister, läkare, och lärare. Tvärtom, saknas det kvalificerat yrkesfolk även inom dessa områden. Ändå är det dessa föräldraambitioner kampanjen Din Talang uppmanar unga människor att trotsa för att följa sitt hjärta.

Kampanjmakarna kunde försöka påverka en annan marginal, nämligen den mellan att ha yrkesutbildning och att inte ha någon gymnasieutbildning alls. Denna senare grupp klarar sig mycket dåligt på arbetsmarknaden. Många elever är inte ens behöriga att söka ett yrkesprogram idag, 13 procent enligt Skolverkets hemsida. Denna grupp har ökat trendmässigt och nästan fördubblats sedan ”icke godkänt” infördes på 1990-talet. Många av dem slutför inte sin gymnasieutbildning. Totalt var det drygt 30 procent av 19-åringarna gick ut med ofullständiga betyg, fram tills de skärpta kraven i senaste gymnasiereformen fick denna andel att öka till närmare 37-38 procent, enligt SNS Konjunkturrådsrapport 2017. Här finns det stor potential att ge individer en chans till yrkesutbildning och sannolikt stora samhällsekonomiska vinster att göra.

Det finns ytterligare en marginal att ta sig an för att ge fler chansen till yrkesutbildning. Den utgörs av de gymnasister som gått studieförberedande program för att de inte visste vad de ville göra och som ville ha alla vägar öppna, kanske ivrigt påhejade av ambitiösa föräldrar. En del av dem vill eller kan inte studera vidare, kanske för att det önskade högskoleprogrammet visade sig vara ett orealistiskt mål. Denna grupp får i många fall inte gå en gymnasial yrkesutbildning eftersom de redan har hankat sig igenom gymnasiet. På flera håll råder brist på yrkesvuxplatser och ofta erbjuds bara ett fåtal yrken.

Om kampanjmakarna på allvar vill öka tillgången på yrkeskunnig arbetskraft är det möjligt att verka för att dessa unga erbjuds en andra chans till en yrkesutbildning på samma sätt som det länge har varit självklart att den som gått ett yrkesprogram, men ångrar sig, ska ha möjlighet att satsa på universitetsstudier.

Jag vill tro att Regeringen, LO, Svenskt Näringsliv och Stockholms Gymnasieskolor vill ge alla unga en god start i livet och chanser till en utbildning som passar individen, utan att vara förutbestämd av föräldrabakgrund. Tar de denna ambition på allvar bör de avstå från att avråda från högre studier genom att utmåla det som det grå och färglösa valet och spela på ungdomars längtan efter att ha kul.